Jorden vi ärvde – starkt om lantbrukarens utsatthet

Den här veckoslutet har det varit svensk biopremiär för inte bara en utan två franska filmproduktioner. Adam har jag skrivit om tidigare och nu har turen kommit till det starka fransk-belgiska lantbruksdramat Jorden vi ärvde (Au nom de la terre i original) i regi av Édouard Bergeon från förra året.

Jorden vi ärvde blev något överraskande, men desto mer glädjande med tanke på det viktiga ämne den tar upp, en publiksuccé hemma i Frankrike. Det är en verklighetsbaserad film och bygger på regissörens egen fars öde.

Den tar sin början i skarven mellan 70- och 80-talen. Pierre Jarjeau återvänder hem efter några år i USA. Han kommer hem för att ta över pappans gård på den franska landsbygden och bilda familj med sin fästmö.

Så långt är allt lyckligt och väl. Men när filmen sedan gör ett skutt till mitten av 90-talet är läget ett delvis annat. Pierre och hans fru har nu två barn och deras farm har vuxit, men det senare har också fört med sig stora skulder.

Pressad av den ekonomiska situationen och ett ständigt missnöje från faderns sida hur han sköter gården börjar tillvaron sakta men säkert tära på den kärve och envise, men tidigare också positivt lagde Pierre.

Så inträffar en olycka som snabbt gör läget än besvärligare. Och han bryts gradvis ner mer och mer. Vilket självklart också sätter djupa spår hos och påverkar den övriga familjen.

Jorden vi ärvde är ett lågmält och känslostarkt drama som tar sin utgångspunkt i det sorgliga faktum att statistiken säger att en lantbrukare per dag begår självmord i Frankrike.

Den beskriver den utsatta och tuffa situation som det småskaliga lantbruket i dag lever under inte bara i Frankrike utan även på de flesta andra håll. Men det är långtifrån någon helt becksvart film. Här finns plats för ljusa och glädjerika stunder också och bilderna från den franska landsbygden (filmen är inspelad i Saint-Pierre-sur-Orthe i departementet Mayenne i Pays de la Loire) är mycket vackra.

Skådespelarna är genomgående mycket bra och allra mest skiner stjärnan Guillaume Canet i rollen som Pierre.

Jorden vi ärvde är en lågmäld, trovärdig och gripande film med en vulkan av känslor bubblande under den återhållsamma ytan som både själva filmen och rollfigurerna i den håller fram.

La belle époque – om längtan tillbaka till den gamla goda tiden

Victor är en lite bitter man i övre medelåldern som sörjer att äktenskapet med frun Marianne inte är vad det en gång var. De har i stort sett inget gemensamt. Den bitska Marianne är lika frustrerad hon, mycket över att Victor bara klagar av tidens nymodigheter som hon själv välkomnar med öppna armar.

Det hela kulminerar i att Marianne en kväll helt enkelt tröttnar och slänger ut Victor. Som en räddning för Victor kommer ett erbjudande från Antoine, en av sonens främsta vänner som numer försörjer sig med att producera och iscensätta en sorts tidsresor. För mot en rejäl summa pengar låter han den som betalar få chansen att se sig själv placerad i vilket historiskt skede som helst.

De flesta väljer att frottera sig med historiskt viktiga människor eller skeenden men när Victor bjuds på en chans att nyttja Antoines företags tjänster väljer han en specifik kväll på kaféet La belle époque i Lyon 1974. Kvällen då han för första gången mötte Marianne och de blev förälskade.

Victor är inledningsvis mycket skeptisk till upplägget men dras med i spelet. Inte minst dras han till skådespelaren Margot som gestaltar den unga Marianne. Hon väcker något till liv inom Victor och kemin mellan dem är tydlig. Det är bara det att Margot privat är tillsammans med Antoine som hela tiden sitter bakom en glasruta och regisserar hela spektaklet.

Så kan handlingsupplägget i Nicolas Bedos i Sverige nu bioaktuella andra långfilm La belle époque sammanfattas. Det är ett färgstarkt, melankoliskt och välspelat romantiskt drama. Dessutom lite samhällskritiskt bitskt i bland.

La belle époque underhåller och sveper med åskådaren i stort sett från första början och det vilar någon form av sagoliknande skimmer över stora delar.

Nicolas Bedos iscensättning är utmärkt och färgsprakande med sjuttiotalsmurriga grundtoner och det märks att den stjärnsprakande ensemblen har kul i sina roller. Daniel Auteuil är inspirerad som i fornstora dar i rollen som Victor och Fanny Ardant gör väldigt mycket av relativt lite scentid som Marianne.

Bakom de två giganterna briljerar även Guillaume Canet som Antoine och Doria Tillier som Margot. Som frankofil är det bara att kapitulera inför La belle époque!

Kors vad det vimlar av segel i dag!

I går skrev jag som bekant om Guillaume Canets Blood Ties. Den liksom alla andra av Guillaume Canets filmer har fotograferats av Christophe Offenstein.  I dag vänder vi lite på steken. Det ska nämligen handla om Den objudne gästen (En solitaire i original) från förra året, Christophe Offensteins debutfilm som regissör och i den medverkar Guillaume Canet i en av de ledande rollerna. Den objudne gästen släpptes häromveckan på svensk dvd.

Faktum är att de gemensamma beröringspunkterna mellan filmerna inte slutar där. I huvudrollen i Den objudne gästen syns François Cluzet, samme François Cluzet som ju spelar mot Guillaume Canet i den franska film som Blood Ties är en nyinspelning av.

Annars är Den objudne gästen en helt annan typ av film. Den utspelas under den tuffa världsomspännande ensamseglarävlingen Vendée Globe. Yann Kermadec uppfyller sin dröm genom att delta i tävlingen och när filmen inleds är han kitt ute på Atlanten en bra bit från startpunkten vid Lorient och dessutom i ledningen.

Då drabbas han av ett bakslag. Han råkar ut för en skada på båtens roder, en skada som naturligtvis måste fixas till. För att göra det gör han en avstickare till Kanarieöarna. Reparationerna går bra och snabbt och han tar upp jakten på de båtar som har hunnit passera honom.

Läget ser snabbt allt bättre ut men då händer det något igen. De här gången något som verkligen vänder upp och ner på hans värld. Han är inte längre ensam på båten. En afrikansk pojke har smugit sig ombord på båten i tron att det ska kunna föra honom till en bättre framtid i Europa. Hur ska Yann agera nu?

Den objudne gästen är så två filmer i en. Den ena lite bättre än den andra. Den övertygar mest i sin skildring av själva tävlingen och seglandet. Filmen är fylld av vackra och storslagna scenerier från haven och rent tekniskt är den mycket väl genomförd. Den andra delen av filmen som är mer av ett kammarspel och skildrar Yann och den unge fripassageraren är för all del inte dålig, men övertygar heller inte lika mycket. Filmen hade nog behövt vara lite längre än de 97  minuter den klockar in på för ett helt och hållet hinna med att fullt utveckla de båda delarna.

En spännande och underhållande film är det under alla omständigheter och jag tycker att Christophe Offenstein håller en bra ton i sitt berättande. Dessutom lyckas han få sin film att kännas förhållandevis oförutsägbar. För egen del måste jag tillstå att jag inte alls kände mig säker på hur filmen skulle sluta. Och det är enligt mig ett bra betyg.

Den objudne gästen var i vintras nominerad till en César för bästa debutfilm och har gjort succé på hemmaplan i Frankrike.

Canet gör nyinspelning av sig själv utan sig själv

Tyvärr måste jag än en gång be om ursäkt för en tids inaktivitet här på bloggen. Material att skriva om har definitivt inte saknats, men inspirationen och orken har liksom saknats. Följden har blivit att jag nu återigen har skaffat mig en hel del att skriva ikapp mig om (vilket på ett sätt naturligtvis är något positivt, det betyder att det glädjande nog händer en hel del när det gäller fransk- eller franskspråkig kultur som hittar hit till våra breddgrader just nu).

Filmen Blood Ties som släpptes på svensk dvd för ungefär en månad sedan är en av de där filmerna jag är skyldig er läsare några rader om. Det är en sådan där film som det går att fundera kring om den verkligen hör hemma på en frankofilblogg eller inte. Trots att det är en amerikansk film på engelska tycker jag att det finns några avgörande faktorer som gör att den faktiskt gör det. Det är en nyinspelning av en fransk film, den är regisserad av en fransk regissör och har en fransk stjärna i en av de ledande rollerna.

Blood Ties är en nyinspelning av Rivalerna (Les liens du sang) från 1998. Guillaume Canet, som spelade en av huvudrollerna i det av Jacques Maillot regisserade originalet, gör nu tvärtom. Det vill säga regisserar men skådespelar inte själv. I Blood Ties är handlingen flyttad från Lyon till New York, tiden är dock alltjämt 70-tal. Ramberättelsen är också i det stora hela densamma. Handlingen kretsar kring de två bröderna Chris och Frank. Chris blir i filmens inledning just frisläppt från ett längre fängelsestraff. Han är fast besluten att få rätsida på sitt liv och leva att hederligt liv på rätt sida lagen. Det visar sig dock inte vara så lätt.

Förhållandet till brodern Frank, som är polis, är av förklarliga skäl an aning ansträngt. Frank önskar inget annat än att Chris ska lyckas få ordning på sitt liv men litar inte riktigt på att det kan bli så och inseratt han i kraft av sitt yrke kommer att behöva hålla ett vakande öga på honom. Men yrkesroller är en sak och släktband något helt annat. Vilket komplicerar livet rejält inte minst för Frank.

Precis som Rivalerna är Blood Ties nästan mer att se som ett socialrealistiskt och karaktärsdrivet drama mer än den typ av actionfilm den delar mycket karaktäristik med. De två filmerna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om varandra, Guillaume Canet förhåller sig väldigt trogen den vision som Jacques Maillot presenterar i det franska originalet. Ändå vill jag påstå att Blood Ties är en lite bättre film.

Den är mer påkostad och ser därför bättre ut. Miljöerna, detaljerna och scenografin känns mer genuin i Blood Ties. Dessutom är jag sedan tidigare mycket svag för den känsliga och lätt melankoliska ton som Guillaume Canet mejslar fram i sina filmer, till exempel den mästerliga Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) och  succéfilmen  Små vita lögner (Les petits mouchoirs). Samma typ av ton genomsyrar även Blood Ties.

Guillaume Canet är en utmärkt personinstruktör och med skådespelare som bland andra Billy Crudup, Clive Owen, James Caan, Marion Cotillard, Mila Kunis och Matthias Schoenaerts i rollistan får han dessutom massor med skådespelartalang att arbeta med. Möjligtvis med undantag för en tidvis lite svajig Clive Owen är Blood Ties mycket riktigt också en välagerad film.

I och med att Guillaume Canet (som med hjälp av den amerikanske regissören James Gray själv gjort manusbearbetningen) inte har gjort några större ändringar jämfört med originalfilmen lider den tyvärr också till viss del av samma brister. Det är manusmässigt en aning banalt och lättviktigt emellanåt och om man ska göra ännu en film på samma lite lätt utslitna tema krävs det allt att man ska komma med något nytt och fräscht grepp för att det riktigt ska lyfta. Det gör aldrig Blood Ties och därför blir den inte mer än en sevärd, hantverksskicklig och underhållande film. Men beroende på vad man väntar sig av en film kan det naturligtvis vara gott nog så och räcka en bra bit.

En (nästan) sann framgångssaga i hästväg!

Just nu pågår VM i ridsport för fullt i Caen i Normandie. Den här veckan är det bland annat dags för hoppningen att avgöras. Lagom till detta mästerskap har Jappeloup, filmen om två av den franska ridsportens mest färgstaka profiler: hästen Jappeloup de Luze och ryttaren Pierre Durand, kommit ut på svensk dvd.

Filmen , som kom ut i Frankrike förra året, är i mångt och mycket den synnerligen ridsportintresserade Guillaume Canets verk. Han spelar själv huvudrollen och har dessutom gjort den slutgiltiga manusbearbetningen. Däremot har han inte regisserat filmen, det har i stället den kanadensiske regissören Christian Duguay fått göra.

Ekipaget Jappeloup de Luze/Pierre Durand blev oerhört framgångsrikt. Bland annat är det alltjämt det senaste franska som vunnit OS-guld i hoppning. Vägen till de där framgångarna var sannerligen inte spikrak och karriären innehöll även gått om motgångar. Motgångar som mer speglade omgivningens förväntningar på dem utifrån de förutsättningar de hade.

Hästen var ovanligt liten för en hopphäst och dessutom av börden till hälften travhäst och Pierre Durand hade som ryttare en brokig bakgrund och hade egentligen redan i tidig ålder avslutat sin karriär. Jappeloup är naturligtvis berättelsen om Pierre Durand och fenomenet Jappeloup de Luze.

Eller rättare sagt en berättelse, som det brukar heta, baserad på verkliga händelser. Guillaume Canet har tagit sig bitvis ganska stora friheter i förhållande till det som verkligen hände. En del avvikelser känns både märkliga och onödiga, som om Guillaume Canet litat på att den verkliga berättelsen var stark nog i sig.

Jappeloup blev snabbt en stor publiksuccé på de franska biograferna men utanför biosalongerna kantades filmens triumftåg av bråk och kontroverser. Den verklige Pierre Durand var inte nöjd och drog produktionsbolagen bakom filmen inför rätta i ett försök att förhindra dem att använda namnet Jappeloup i sin marknadsföring och han hamnade dessutom i en dispyt med hästens uppfödare. Huruvida detta har att göra Pierre Durand inte gillade själva filmen eller om han bara vill kontrollera namnet Jappeloup ska jag låta vara osagt.

Som film betraktad är Jappeloup en medryckande och snyggt iscensatt men också tämligen traditionell ”Den fula ankungen-saga”. Det är lite formulär 1 A-upplägg över filmen rent kronologiskt men Christian Duguay spelar skickligt på känslosträngarna och den verklighetsbaserade storyn är onekligen medryckande. Guillaume Canet är lyckad i huvudrollen och gör själv en hel del av ridsportscenerna (i de mer komplicerade hoppscenerna är ingen mindre än Rodrigo Pessoa, även han OS-guldmedaljör, hans stand in!).

Daniel Auteuil, som spelar Pierre Durands far Serge i filmen, är mer inspirerad än på länge och nykomlingen Lou de Laâge är ett fynd i rollen som hästskötaren Raphaëlle (även om rollfiguren i sig är ett av de där avstegen från verklighetsbakgrunden). Hon var för övrigt nominerad i klassen bästa kvinnliga hopp vid årets Césargala för sin insats. Marina Hands, i Sverige förmodligen mest känd för huvudrollen i den prisbelönta franska filmatiseringen av Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley) från 2006, är stabil i rollen som Pierre Durands fru Nadia.

Jappeloup är kanske ingen omistlig filmupplevelse. Rent formmässigt är den en aning ospännande och dessutom kanske något för lång. Men den är underhållande, välgjord och fängslande. Jag måste också tillstå att jag generellt sett är ganska svag för den här typen av sannsagor från sportens värld.  Och har du minsta intresse för ridsport, då finns det definitivt inget att tveka på. Då är Jappeloup utan tvekan en film för dig.

Någonting på tv i kväll och något i radio förra veckan

Min uttalade ambition är att på denna blogg skriva om och uppmärksamma alla franska, eller på annat sätt frankofont intressanta och relaterade, filmer som hittar hit till Sverige. Jag ligger lite efter på den fronten eftersom det glädjande nog har dykt upp flera filmer som svarar mot den beskrivningen den senaste tiden, men jag hoppas kunna börja jobba i kapp mig inom kort. Vad jag redan nu kan bjuda på är ett tv-tips inför kvällen.

Med start klockan 21:45 visar SVT2 den franska publiksuccén Små vita lögner, eller Les petits mouchoirs som den heter i original, från 2010. Så här skrev jag om filmen i samband med den svenska biopremiären i januari 2012.

Utöver detta tips tänkte jag dela med mig av ett ljudklipp från förra veckan. Förra torsdagen fick nämligen 42-årige farbror BleuBlancRouge vara med och leka med ungdomarna i ungdomskanalen P3 för en stund. Ungefär 85 minuter in i klippet http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/356957?programid=4283 kan du höra mig prata om franska tv-serier.

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!

Suverän retrokänsla men bitvis banalt manus i kvällens franska film på SVT

Av affischen ovan vore det lätt att tro att filmen Les liens du sang, eller Rivalerna som den fått heta när SVT2 visar den i kväll med start 22.45, är en tämligen typisk actionfilm med retrokänsla. Det där med retrokänslan stämmer förvisso men någon traditionell actionfilm är det definitivt inte. Regissören Jacques Maillots film från 2008 är nämligen mer av ett sorts familjedrama med inslag av actionelement. Den utspelas i det sena 70-talets Lyon och handlingen kretsar kring två bröder på olika sidor av lagen. Den äldre brodern Gabriel (spelad av François Cluzet) är just på väg att släppas efter att suttit i fängelse efter att ha skjutit en annan kriminell till döds, medan den yngre brodern François (spelad av Guillaume Canet) har valt en annan väg i livet och jobbar som polis. Även om François vill brodern allt väl och önskar att han ska få ordning på sitt liv inser han att han samtidigt måste hålla ett öga på honom å arbetets vägnar. För att hjälpa Gabriel låter François honom bo i sin lägenhet i väntan på att han ska finna ett jobb och hitta något eget. Men det är inte särskilt lätt för en förhärdad brottsling att återanpassa sig till samhället utanför fängelsemurarna och spänningarna mellan Gabriel och François blir bara fler och fler. Trots att de är bröder så är de samtidigt varandras motståndare.

Rivalerna är en med tanke på ämnet förhållandevis stillsam och karaktärsdriven film. Jacques Maillots främsta fokus i berättelsen ligger på att skildra förhållandet, rivaliteten och samspelet mellan bröderna och hur de övriga familjemedlemmarna hanterar det hela. Han lägger också väldigt mycket krut på återskapandet av 70-talsmiljöerna och de är onekligen omsorgsfullt och detaljrikt skildrade. Det är kanske också i just stämningarna och den stora autenticiteten i retrokänslan som är den filmens allra största styrka. Själva berättelsen har vi sett förr i liknande utföranden och den tangerar emellanåt det banala. Men med så duktiga skådespelare som François Cluzet och Guillaume Canet i huvudrollerna och Clotilde Hesme och Carole Franck i några av birollerna blir det naturlitvis aldrig ointressant. Men allra mest förtjust är jag som den stora entusiast av 70-talets filmestetik, framförallt den som den så kallade New Hollywood-filmen stod för, i hur väl och kärleksfullt Jacques Maillot försökt efterlikna den i sitt berättande.

Les Liens du sang fick aldrig premiär på vare sig bio eller dvd i Sverige. Det återstår att se om Blood Ties, Guillaume Canets årsfärska amerikanska nyinspelning av den får det. Än så länge har den bara fått begränsad kommersiell premiär, i Frankrike har den till exempel premiär först i nästa vecka, men den visades på de stora filmfestivalerna i Cannes och Toronto. Där blev dock mottagandet långtifrån himlastormande.

Ju mer vi är tillsammans…

SVT fortsätter med sin nya, goda vana att smyga in franska filmer i tablån. Klockan 22.45 i kväll visar SVT2 filmatiseringen av Anna Gavaldas bästsäljande roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c’est tout). Romanen som kom ut i Frankrike 2004 blev en enorm succé, bland annat blev den det årets mest sålda roman efter världsfenomenet Da Vinci-koden och succén smittade av sig även på våra breddgrader.

Den svenska översättningen som kom året efter blev även den en omtyckt och omtalad bästsäljare. Och det är inte svårt att förstå varför. Tillsammans är man mindre ensam är en medryckande och varm tegelstensroman som bjuder på härlig feel good med en del svärta och solklar fransk touch.  Men just för att boken var så bra så var det nog många med mig som nog var lite oroliga för att filmversionen inte skulle leva upp till förväntningarna när beskedet om att en filmatisering var på gång.

Mina värsta farhågor stillades en aning när det stod klart att uppdraget att regissera filmen gått till rutinerade och välmeriterade Claude Berri (med bland annat frankofilfavoriterna Jean de Florette och Manon des sources på sitt CV). Sedan blossade de upp igen när jag fick reda på att huvudrollen skulle göras av Audrey Tautou.

Inget ont om henne, tvärtom, men det var absolut inte henne jag såg framför mig när jag läste boken. Varför hon fick rollen är dock inte så svårt att förstå. Efter att hon blivit Amélie Poulin från Montmartre med en stor del av världens befolkning var hon självklart ett kommersiellt ytterst gångbart namn.

Tillsammans är man mindre ensam fick biopremiär 2007 och det visade sig att det inte fanns någon större anledning till oro. Filmen är naturligtvis inte lika bra som boken, men får ändå skrivas upp på kontot för lyckade filmatiseringar. Claude Berri stod själv för manusbearbetningen och lyckades på ett bra sätt och utan att missa något väsentligt koka ner den tegelstenstjocka romanen till en film på dryga 90 minuter.

Det säger sig självt att filmen inte är lika detaljrik som boken och en del av skeendet får inte den tid det behöver för att utvecklas på ett rakt igenom trovärdigt sätt, vilket främst drabbar karaktärsdjupet, men jag tycker ändå att Claude Berri har lyckats fånga stämningen och kärnan i romanen.

Audrey Tautou visar sig också klara av huvudrollen bra, även om jag alltjämt vidhåller att det hade varit bättre med någon annan i rollen, och hon matchas utmärkt av Guillaume Canet och Laurent Stocker i de övriga två huvudrollerna. Särskilt Canet imponerar och han är den som lyckas ge flest bottnar till sin karaktär.

Allra bäst tror jag att Tillsammans är man mindre ensam hade gjort sig som miniserie för tv men som sagt, det är alls ingen oäven 90 minutersversion av berättelsen om den oväntade vänskapen mellan en ung städerska med konstnärsdrömmar, en bitter och självförbrännande kock och en intellektuell och egensinnig aristokrat som Claude Berri har lyckats knåpa ihop. Filmen är i ännu lite högre grad feelgood än romanen, en del av de vassa kanterna och mörkret i berättelsen har skalats bort, vilket såklart är lite synd men ändå något det går att leva med.

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.