Dansar med Vargas

Är du på jakt efter något bra och spännande att läsa lagom till semesterledighet och (förhoppningsvis) soliga och lata dagar? Då kan förmodligen detta vara ett tips för dig. Sedan några veckor tillbaka finns nämligen Cirkeltecknaren (L’homme aux cercles bleus i original) utgiven på svenska. Cirkeltecknaren är den första boken i Fred Vargas succéserie om den egensinnige kommissarien Adamsberg. Jag skrev om den redan förra året och här kommer ett utdrag ur det blogginlägget:

”L’homme aux cercles bleus som kom ut i Frankrike redan 1991 är alltså den bok i vilken vi först för möta Adamsberg och kollegan Danglard. Redan detta deras första gemensamma fall är av de säregna och udda slaget. En serie blå kritstreckscirklar hittas runtom i Paris. Mitt i dessa cirklar ligger ett föremål som synbart är kastat på marken och i cirklarna är samma olycksbådande strof skriven.

Adamsberg anar instinktivt att det hela bara är början och att cirklarna snart kommer att få betydligt våldsammare innehåll och mycket riktigt, till slut hittar man en cirkel med en kvinna med uppskuren hals i. Det besvärliga är att det inte finns tillstymmelse till övriga ledtrådar att gå på. Det blir en utredning som kräver all Adamsbergs uppmärksamhet och list och som prövar den hetsigare Danglards tålamod avsevärt.

L’homme aux cercles bleus var förvisso inget debutverk men jag är ändå imponerad över i hur hög grad som Fred Vargas redan i denna sin första roman om Adamsberg hittat den stil som kännetecknar resten av serien. Den är till omfånget betydligt blygsammare än framförallt de senaste två böckerna i serien (ca 250 sidor) men i övrigt är det egentligen inte så mycket som skiljer.

Det eftertänksamma, snirkliga och aviga språkbruket, den minst lika mycket reflekterande och filosoferande som händelsedrivna berättarstilen och det färgstarka och excentriska persongalleriet finns på plats redan här.

Dessutom är själva deckargåta snillrikt och intrikat utformad. L’homme aux cercles bleus är helt enkelt en riktigt bra deckare. Den är möjligtvis lite rakare jämfört med de senare böckerna i Adamsberg-serien. Med tiden har hon kommit att brodera ut berättelserna mer och i allt högre grad väva in element av gamla myter och folktro. Dessutom har hon utvecklat de reflekterande, resonerande och filosofiska dragen.

I Fred Vargas värld är vägen mellan punkt a och b aldrig särskilt rak utan tar gärna en avstickare till såväl c, d och kanske till och med e innan den når fram. Och det säger med den största kärlek och menat som beröm. Inget ont i sig om hårdkokta, minimalistiska och direkta deckare men jag älskar den omväxling till det som Fred Vargas Adamsbergs-deckare innebär. Sedan finns är alltid en varm, om än lite torr, humor i hennes böcker.

Om du ännu inte har upptäckt Fred Vargas så vill jag bara säga grattis, du har en riktigt höjdare framför dig. Och när det gäller startpunkt så kan du naturligtvis lika gärna börja från början”.

Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Uppdrag granskning möter Alla presidentens män i engagerad fransk spänningsroman

Det finns naturligtvis en trygghet i att veta vad man får, att inte behöva riskera att bli alltför besviken. Där någonstans tror jag man kan hitta en del av förklaringen i varför vi är så förtjusta i att läsa deckare, trots att väldigt mycket i genren går i samma gamla hjulspår, enligt samma mönster och utan större variation.

Det är naturligtvis inte fel i att läsa ännu en bok med ungefär samma upplägg och där karaktärerna är som goda, gamla vänner. Men visst är det skönt att röra sig utanför den där bekvämlighetszonen också?

För den som vill läsa spänningsromaner med en helt egen stil och som håller sig långt ifrån den där mittfåran är Anne Rambach ett mycket bra alternativ. Hennes böcker om den parisbaserade frilansjournalisten Diane Harpmann liknar inget annat jag läst i genren. I somras släpptes Förödelse (Ravages i original), den tredje fristående romanen i serien, på svenska.

Den som har läst Anne Rambachs två tidigare Harpmann-romaner Bombyx och Doft av ondska (Parfum d’enfer i original) kommer att känna igen sig i Förödelse, men ändå inte. Förödelse är nämligen något lite annat. Anne Rambachs aviga stil och språk är desamma men själva berättelsen rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, skönlitteratur och reportage.

Förödelse är en spänningsroman som vilar på en verklighetsbakgrund baserad på mycket noggrant researcharbete. Det vill säga berättelsen är påhittad men all fakta i den korrekt. Det är en vitglödgat rasande samhällskritisk bok, ett journalistiskt avslöjande i skönlitterär form. Förödelse handlar nämligen i grund och botten om den franska delen i den stora skandalen kring asbest.

Förödelse inleds med att Diane Harpmanns vän Elsa finner journalistkollegan Dominique André död i sitt hem. Polisen är övertygad om att det är ett självmord men Elisa är övertygad om att någon annan ligger bakom det hela. Hon vet att Dominique höll på att arbeta med ett stort avslöjande kring den franska asbestskandalen, ett avslöjande som borde göra mäktiga personer nervösa.

Hon är dock inte helt säker på vad själva avslöjandet består i. Diane och Elsa bestämmer sig i samarbete med Dominiques förläggare för att försöka ta reda på om Dominique verkligen blev mördad och slutföra hans utredning. Det visar dig bli ett bokstavligt talat livsfarligt arbete och en utredning med oanade förgreningar.

Förödelse fungerar alldeles förträffligt som en spänningsroman men det är verklighetsbakgrunden som är den riktigt starka delen i den. Som den journalist jag är är jag dessutom mycket road av Anne Rambachs beskrivning av det journalistiska arbetet bakom ett avslöjande som boken beskriver.

I det avseendet påminner den en del om Watergateavslöjarna Bob Woodward och Carl Bernsteins Alla presidentens män.  Förödelse är en deckare som roar och underhåller med driv, engagemang och stor spänning i berättelsen och samtidigt oroar, upprör och väcker tankar om saker och tings tillstånd.  Och till det kan alltså också läggas Anne Rambachs egensinniga stil att skriva och berätta.

Det finns dock några saker att ha synpunkter på. I bland är det som att Anne Rambach blir lite för förtjust i den noggranna research hon gjort. Det finns en drag av onödig detaljsjuka i boken och hon kan fastna i lite för långa beskrivningar av saker och ting. Med ett bättre redaktörsarbete hade den här boken kunnat kortas med kanske 100 sidor och absolut inte tappat något på det, tvärtom.

Jag blir hellre jagad av Vargas

Så har det äntligen blivit dags för ett av de här alltför sällan förekommande boktipsen.  Det rör sig om den obestridda franska deckardrottningen Fred Vargas bok Un lieu incertain som gavs ut i original 2008 och som nu är aktuell i svensk översättning under titeln Okänd kontinent.

Den, eller för alla del vilken som helst av de övriga Fred Vargas-deckarna, är ett ypperligt alternativ för den som kanske börjar tröttna på att läsa deckare eftersom väldigt mycket i den veritabla flodvåg av sådana som ständigt nästan överflödar bokmarknaden följer ungefär samma mönster och tenderar att vara ganska likt till innehållet.

Fred Vargas spänningsromaner representerar något annat. Med sitt speciella språkbruk och sin vana att blanda in folktro och urgamla skrönor i intrigerna har hon mutat in sitt helt egna deckarrevir. Fred Vargas skriver på ett avigt och eftertänksamt sätt sällan tar den rakaste vägen från punkt a till b och jag skulle ljuga om jag påstod att det var kärlek vid första ögonkastet när jag läste min första Vargas-roman (som var Budbäraren för övrigt).

Det tog en liten stund för mig att komma in i hennes karaktäristiska språk. Men när jag väl gjorde det var jag som som uppslukad. Det finns en närmast oemotståndlig underfundig humor i hennes språk och det filosofiska stråk som är tydligt i alla hennes böcker är synnerligen tilltalande. Så låt dig inte skrämmas av det aningen omständliga akademiska anslag (hon är trots allt utbildad historiker och arkeolog) som hennes språk emellanåt också har, när man väl kommer in i det det tänker man snart inte på det.

Hennes persongallerier, med hjälten kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg i spetsen, följer samma mönster som hennes språk och det tar en stund även att komma dem inpå livet. Men det är samma sak där. När man väl gör det är det bekantskaper man som läsare inte vill vara utan.

Okänd kontinent är på alla sätt en typisk Fred Vargas-deckare som innehåller alla de beståndsdelar och ingredienser som jag har varit inne på. Berättelsen tar sin början i London där Adamsberg och en kollega är på konferensbesök då ett makabert fynd görs utanför en gammal kyrkogård. Inte långt efter det att Adamsberg kommer hem till Paris sker där ett bestialiskt mord. Ganska snabbt anar Adamsberg på sitt intuitiva sätt att de två helt skilda händelserna kan ha ett samband. Frågan är bara vilket? Det finns bara en sak man kan vara säker på: att inget är som man inledningsvis kanske tror.

Fred Vargas romaner är en synnerligen udda, men vacker, blomma i deckarfloran. Jag hoppas att många fler svenskar kommer att upptäcka henne. Miljontals fransmän kan väl ändå inte ha fel, eller hur?