RSS Flöde

Etikettarkiv: François Ozon

Ozon och den ungdomliga kärleken

Den mångsidige och aningen ojämne men alltid intressante franske regissören François Ozon är dubbelt sverigeaktuell just nu. Dels på bio med sin senaste film Allt gick bra (Tout s’est bien passé), dels på dvd/vod med sin förra film Summer of 85 (Été 85).

Den där mångsidigheten i hans filmografi illustreras på ett bra sätt med dessa två filmer. Den förstnämnda är ett nutida drama om dödshjälp medan den senare är en bitterljuv coming of age-berättelse om en homosexuell tonåring i 80-talets Normandie.

Det här inlägget ska handla om Summer of 85 som det aldrig blev så att jag skrev om i samband med att den hade svensk biopremiär tidigare i år.

Det utspelas som titeln tydligt skvallrar om sommaren 1985 och platsen är en liten normandisk kuststad. Där bor 16-årige Alexis vars liv är sådär typiskt tonårsaktigt med höga toppar och djupa dalar känslomässigt.

En dag ger han sig ensam ut på sjön men överraskas av ett häftigt oväder och det bär sig inte bättre än att hans båt kapsejsar. Han räddas dock av den karismatiske 18-åringen David. De två finner varandra direkt. Först i form av vänskap men den utvecklas till något annat och djupare.

Men något dramatiskt och allvarligt lurar någonstans i bakgrunden, det vet vi redan från filmens öppningsscen.

Summer of 85 skulle ha haft premiär inom tävlan om Guldpalmen vid förra årets Cannesfestival, men den fick som bekant ställas in på grund av pandemin. Ganska snabbt efter att den till slut fått sin premiär var det många som jämförde den med Call me by your name och visst är det lätt att se parelleller mellan de två filmerna. Fast särskilt lika tycker jag inte att de är.

François Ozon har verkligen en helt annan stil och ett annat temperament än Luca Guadagnino som filmare. Ozons stil är lite kyligare, lite mer betraktande och klinisk, även om Summer of 85 i vissa stunder också andas en hel del värme och sensualism och behandlar många typer av starka känsloyttringar.

Som jag var inne på tidigare i den här texten tycker jag att Ozon är något ojämn som filmskapare och den här filmen är ett bra exempel på det. Vissa delar gillar jag väldigt mycket. Musiksättningen, fotot och skildringen av Alexis (strålande porträtterad av Félix Lefebvre) för att nämna några.

Däremot tycker jag att den svajar lite på andra håll. Vissa skeenden i filmen känns inte helt genomarbetade och rollfiguren David är tämligen platt. Han blir aldrig riktigt en person av kött och blod som Alexis.

Men som jag också skrev i inledningen så är Ozon aldrig ointressant och Summer of 85 är en i mitt tycker övervägande lyckad film. Inte minst som ungdoms – och tidsskildring. Scenografi och iscensättning fångar 80-talet utmärkt.

Summer of 85 är baserad på Aidan Chambers kultförklarade ungdomsbok Dansa på min grav från 1982. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte bedöma hur Ozons film förhåller sig till den litterära förlagan men jag har förstått det som att det är en tämligen fri tolkning.

François Ozon berör på djupet med I guds namn

François Ozon är en av den där typen av regissörer som envist vägrar att fastna i någon mall eller form. Fullständigt orädd kastar han sig mellan genrer och ryggar inte för det kontroversiella. Hans filmografi håller lite ojämn nivå men en Ozon-film är aldrig ointressant och påfallande ofta blir resultatet riktigt bra. Hans senaste film I guds namn (Grace à Dieu i original) är i mitt tycke en av hans starkaste och i fredags gick den upp på svenska biografer.

Den här gången ger han sig i kast med att skildra en stor skandal som rullades upp inom den franska katolska kyrkan i Lyon för ett antal år sedan och som ännu inte nått sin rättsliga slutpunkt. Vi får följa tre män som ett stort antal år efter att händelserna inträffat kämpar för att få upprättelse efter att ha blivit sexuellt utnyttjade av en präst. Det blir en kamp mot den mäktiga katolska kyrkan, men också med de smärtsamma minnen och känslor som de i processen släpper fram inifrån sig själva.

I guds namn är en med Ozon-mått mätt stram film. Det handlar om noga researchad verklighetsbaserad fiktion och Ozon väljer att skildra det hela torrt, nästan redovisande. Men trots den återhållna visuella formen är det en djupt gripande och kraftfull film, mycket tack vare synnerligen duktiga skådespelare som med mycket små uttrycksmedel får det att vibrera under ytan.

En viktig beståndsdel i att resultat blir så bra är också att Ozon valt att göra en så nyanserad skildring. Han kommer inte med några pekpinnar och det är inte kyrkan i sig han siktar in sig på utan de övergrepp som skett inom ramen för den.

I guds namn griper tag inte bara för att själva ämnet i sig är så upprörande utan också för att det under det är en film om den enskilda människans utsatthet, om skuld och förlåtelse och hur man kan ta sig vidare efter ofattbara upplevelser och trauman. Den fick sin premiär i samband med årets filmfestival i Berlin i februari och plockade där hem ett av de finare priserna, Silverbjörnen.

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

8-femmes

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Missa inte kvällens franska film på svt!

dans la maison

Det är ett senkommet tips jag vet, men jag vill ändå verkligen rekommendera Bakom stängda dörrar (Dans la maison) av François Ozon som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll. I motsats till Potiche – en fransk troféfru som visades på SVT förra fredagen är Bakom stängda dörrar en film av en François Ozon i högform. Såhär skrev jag om filmen i samband med att den biovisades i Sverige häromåret.

Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

potiche

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta. Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna. Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget. Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack. Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men det uppskattas inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchine återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna. De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt. Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Han lyckas förvisso verkligen med det senare, Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.

Let’s dance!

Mimi_Grigris4

Efter en tid oplanerad inaktivitet här på bloggen har jag återigen skaffat mig en del att skriva ikapp mig om. Min ambition är att jag ska göra just det den närmsta tiden. Till att börja med tänkte jag skriva några rader om de två frankofona filmer som hade svensk biopremiär för två veckor sedan: François Ozons Isabelle (Jeune et jolie i original) och Mimi & Grigris (Grigris i original) av Mahamat-Saleh Haroun. Eller ja, egentligen blir det bara Mimi & Grigris jag kommer att skriva om här. Isabelle skrev jag nämligen om redan i januari då det fortfarande inte var bestämt om den skulle få svensk biopremiär. Här kan du läsa det inlägget.

Mimi & Grigris visades inom tävlan vid förra årets Cannesfestival och fick och är alltså regisserad av den tchadiskfranske regissören Mahamat-Saleh Haroun som också gjorde filmen En man som skriker (Un homme qui crie) som vann juryns pris vid Cannesfestivalen 2010 och första pris vid Cinemafricafestivalen i Stockholm 2011 och som sedan också fick svensk biodistribution.

Grundstoryn i Mimi & Grigris är enkel. Grigris är en 25-årig man med ett förlamat ben och bor i Tchads huvudstad N’Djamena. Trots sitt handikapp är han en riktigt vass dansare och han drömmer om att kunna försörja sig som en sådan. Han kommer från fattiga förhållanden och drar in sina pengar till brödfödan via diverse småjobb, bland annat som assistent åt sin styvfar som har en fotoateljé. Det är där han första gången träffar Mimi, en prostituerad kvinna som vill bli modell och ber Grigris om hjälp att ta foton som hon kan ha med sig när hon söker modelljobb. Grigris blir förtjust i Mimi och hans intresse tycks inte obesvarat.

Men samtidigt som de första stegen mot en potentiellt vacker kärlekshistoria tas mörknar tillvaron för Grigris. Hans älskade svärfar blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. För att kunna betala sjukhusräkningen tvingas Grigris se sig om efter ett nytt jobb. Men med sitt handikapp är han inte direkt högvilt på arbetsmarknaden. Det slutar med att han ger sig i lag med den lokale gangstern Moussa som erbjuder honom jobb som bensinsmugglare. Inte heller Mimi har det särskilt lätt. Men trots dessa motgångar och ideliga törnar i livet fortsätter Mimi och Grigris oförtrutet att kämpa på.

Mimi & Grigris är en sällsam och helt egen filmupplevelse, inte minst tack vare det hänförande titelrollsparet Anaïs Monory och Souleymane Démé. De är verkligen fantastiska bägge två. Rent visuellt är det även en totalt uppslukande och fängslande upplevelse. Mahamat-Saleh Harouns berättar ordfattigt och minimalistiskt men med ett poetiskt och färgstarkt bildspråk.

Han kategoriserar själv det hela som en kärleksfilm, vilket det i grund och botten också är, men riktigt så enkelt att sätta en etikett på Mimi & Grigris är det inte. Den har inslag av gangsterfilm och här finns scener från de ljusskygga verksamheter som Grigris tvingas in i som bjuder rent nagelbitande spänning.

Sedan är det naturligtvis spännande att se film som utspelas i miljöer som inte så ofta syns på film. Tchad är fortfarande ungt som filmland, Mahamat-Saleh Haroun gjorde själv 1999 den första långfilmen någonsin i landet. Förhoppningsvis får han med tiden många efterföljare. Med Mimi & Grigris befäster Mahamat Saleh-Haroun sin position som en av de mer intressanta rösterna i filmvärlden på senare år.

Årets Césarnomineringar är presenterade

CECILE

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.

Ozon provocerar och berör – igen

Jeune-et-jolie

François Ozon har egentligen alltid påmint en hel del om Luis Buñuel men frågan är om han någonsin har gjort det mer än i sin nya film Jeune et jolie från förra året. Likheterna är så många att vissa till och med kallat Jeune et jolie för en Belle du jour (eller Dagfjärilen som den fick heta i Sverige) 2.0.

Inte så konstigt att det blev så kanske med tanke på att Jeune et jolie innehåller flera blinkningar till Belle du jour, bland annat placerar Ozon huvudrollsinnehaverskan Marine Vacht i positioner som parafraserar några av de ikoniska som Buñuel placerade Catherine Deneuve i i sin klassiska film.

François Ozons filmer har alltid haft en voyeuristisk ådra och han är en distanserad och iakktagande filmmakare som med återhållet satirisk blick klarsynt och fängslande tar sig an det han vill skildra. I Jeune et jolie är det voyeuristiska draget starkare än någonsin och det är en aning problematiskt, vilket jag ska återkomma till senare.

En annan sak som hela tiden varit tydligt i François Ozons filmer är att han som filmskapare är starkt litterärt påverkad. Inte sällan finns där mer eller mindre tydliga kapitelindelningar, så också i Jeune et jolie. Den är indelad i fyra delar, alla inramade av en sång av Françoise Hardy.

Det litterära blir inte mindre tydligt av ett en dikt av 1800-talspoeten Arthur Rimbaud spelar en viktig roll i filmen. Men samtidigt är Jeune et jolie inte lika litterär som exempelvis Ozons förra film Bakom stängda dörrar (Dans la maison).

Jeune et jolie handlar om ett år i den unga flickan Isabelles liv. Vi får först möta henne när hon just ska fylla 17 år och är på sommarsemester med din familj. På semstern blir hon av med sin oskuld till en tysk pojke. Det är en upplevelse som hon känner sig likgiltig inför. När berättelsen sedan fortsätter har det blivit höst och hon fortsätter att utforska sin sexualitet.

Utan att vi får någon som helst förklaring till varför så har hon nu vid sidan av sina gymnasiestudier börjat arbeta som prostituerad och vi får följa med på flera möten med olika typer av klienter med olika typer av önskemål. Isabelle lyckas hålla det hela hemlighet och tycks inte ta skada av det hon gör, men hela tiden finns det en känsla av hotfullhet över situationen och till slut händer något som ställer saker på sin spets.

Sin vana trogen ställer sig François Ozon vid sidan av sin berättelse, mer som observatör än skildrare. Han varken dömer eller skönmålar det Isabelle håller på med. Tolkningen av det som sker lämnar han över till åskådaren och det är något som jag i grund och botten gillar. Men i samband med de många och ofta ganska explicita sexscenerna uppstår ändå i mina ögon ett problem.

Här känner jag mig som åskådare inte helt bekväm med hur det voyeuristiska kameraarbetet närgånget registrerar Isabelles kropp. Å andra sidan så är det kanske just denna obekvämhetskänsla som François Ozon är ute efter att skapa hos betraktaren? Att belysa hur fin skiljelinjen mellan subjekt och objekt är och hur omärkbara gidningarna däremellan kan vara.

En annan mycket möjlig tolkning är att han vill visa på att vi alla i dagens genomsexualiserade samtid på ett eller annat sätt är voyeurer. Häri ligger också mycket i det som gör François Ozon till en så spännande regissör. Han moraliserar aldrig och levererar ytterst sällan färdiga svar. Tolkningsmöjligheterna han lämnar är många och han är något av en mästare på öppna och gåtfullt stämningsfyllda slut.

En annan lite problematisk sak med Jeune et jolie är att François Ozon neutrala hållning till det han skildrar gör att den tangerar en mytbild av den lyckliga horan som fransk film tyvärr historiskt sett har varit förtjust i. Jag skriver tangerar eftersom jag ändå tycker mig kunna läsa in, det handlar ju mycket om att läsa undertext hos François Ozon, att han inte är ute efter att förmedla den bilden.

En annan sak som jag tycker räddar Jeune et jolie från att trampa ner i dessa grumliga vatten är att det i själva verket inte är en film om prostitution. I grund och botten är det en film om ungdomlig oskuldsfullhet och aningslöshet och de faror som lurar på en person i det där sköra gränslandet mellan ungdom och vuxenliv. Prostitutionen är i Jeune et jolie enbart en metafor för dessa allehanda faror.

Det här är helt enkelt en uppväxtfilm, eller en filmisk bildungsroman om man vill fortsätta att använda litterära referenser. Och som sådan är Jeune et jolie mycket intressant och fängslande. Dessutom mycket välspelad. Det går inte annat än att konstatera att Marine Vacht är ett fynd i huvudrollen.

Jeune et jolie ställer många spännande frågor. Bland annat går den som att se som en Ozonsk kommentar kring vad som händer med sexualiteten, främst hos ungdomsgenerationen, i en värld som vår där porren aldrig är längre är ett datorklick bort.

Det är i dagsläget oklart när, om ens om, Jeune et jolie får svensk premiär. Ingen sådan är ännu planerad. Det vore väldigt tråkigt om den inte kommer att visas här. Dels för att det är en bra film, dels för att den säkerligen kan leda till många spännande diskussioner.

Se en synnerligen litterär film på Världsbokdagen

600_330_4870a9d039b9ff75ff08b10eb5a7d45c-1349870746

I dag den 23 april är det Världsbokdagen. Det bästa sättet att uppmärksamma detta är naturligtvis att läsa en bok. Tyvärr så har jag för egen del ingen ny läsupplevelse att berätta om. Den som följer den här bloggen vet säkert vid det här laget att det där med bokläsandet är något av ett ständigt dåligt samvete för mig. Av olika anledningar anser jag mig inte riktigt ha tid att läsa i den utsträckning som jag skulle vilja göra, vilket gör att det tar lite tid för mig att ta mig igenom de böcker jag trots allt läser.

Men för dig som precis som jag av olika anledningar inte anser dig ha tid att läsa så mycket vill jag såhär på Världsbokdagen slå ett slag för en på många sätt mycket litterär film. Bakom stängda dörrar som den heter här i Sverige (Dans la maison i original) är regisserad av alltid intressante François Ozon och något av det mest spännande och intrikata som finns att se på svenska biografer just nu. Det är en mångbottnad och oavbrutet fängslande historia om en bitter, misslyckad författare som arbetar som lärare i franska på ett gymnasium.

Germain som han heter ondgör sig gärna inför sin fru Jeanne över den dåliga nivå som han tycker att hans elever håller, men så får han en uppsats av den nye eleven Claude i sina händer och blir genast som trollbunden. Uppsatsen är en voyeuristisk skildring av en klasskamrats familjeliv och avslutas med ett retsamt ”fortsättning följer”.

Germain imponeras av den talang för skrivande som Claude visar upp, men fängslas nästan ännu mer av själva berättelsen. Han inser det olämpliga i det hela men kan ändå inte låta bli att uppmana Claude att fortsätta att skriva och blir själv alltmer deltagande i projektet. Gränsen mellan verklighet och fiktion börjar ganska snart att suddas ut och man anar obehagliga konsekvenser runt hörnet.

Bakom stängda dörrar är ännu en utomordentligt smart och fascinerande film av François Ozon, som mer och mer framstår som en av fransk films mest intressanta och personliga regissörer. Det som kanske imponerar allra mest hos honom är att han tycks behärska alla filmiska uttryckssätt, och han rör sig ledigt mellan dem i sina filmer.

När det gäller den här filmen har han i intervjuer själv nämnt Woody Allen och Alfred Hitchcock som sina huvudsakliga influenser och det är bara att han har lyckats förvalta dessa influenser väl. Här finns den Hitchcocklika spänningsstegringen kryddad med Allens neurotiska intellektualiserande och humor. Men filmen bär också tydliga lån från Pier Paolo Pasolinis fascinerande Theorema från 1968.

En självklar risk när det gäller en film med den här ambitionsnivån på det teoretiska planet, inte minst de litterära referenserna duggar fritt, och med en sådan här handling är att det hela känns konstruerat och distanserat men det gör aldrig Bakom stängda dörrar.

François Ozon håller full kontroll över sin berättelse, inte minst formmässigt. Övergångarna mellan dikt och verklighet, han varvar mellan ramhandlingen och dramatiseringar av Claudes uppsatser, är så gott som sömlösa och fantastiskt eleganta. Skådespelet är stramt hållet men ändå dynamiskt och hela ensemblen gör ett mycket gott jobb, även om jag samtidigt vill framhålla rutinerade Fabrice Luchini och Kristin Scott Thomas, som spelar Germain och Jeanne, och nykomlingen Ernst Umhauer i rollen som Claude speciellt.

Bakom stängda dörrar är full av spännande och snygga bildlösningar och den avslutande scenen är sensationell. Det är en film av den typen som letar sig in under skinnet på åskådaren och stannar kvar i tankarna långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och det är enligt mig ett riktigt gott betyg.