Rebecca – nordic noir på franska

Det franska folket älskar sina skandinaviska deckare, det visar sig tydligt om man besöker spänningssektionen på i princip valfri bokhandel i Frankrike där inte minst översatta svenska romaner ofta har en framstående plats i skyltningen.

Ett annat bevis är att ännu en av Hans Rosenfeldts tv-skapelser kommit en fransk nyversion. Efter att Bron blivit The Tunnel har det blivit dags att stifta bekantskap med Rebecca som den franska versionen av Marcella fått heta.

Rebecca som nu finns tillgänglig att streama på Viaplay bygger på element från de två första säsongerna av den brittiska förlagan följer i stora drag originalet men skiljer sig också på en del punkter.

Mest tydligt är att den inte ät fullt lika mörk som Marcella och en annan skillnad är att den fokuserar lite mer på den brustna relationen mellan Rebecca, som huvudpersonen föga överraskande fått heta här, och hennes man.

Det mesta går dock att känna igen. Grundstoryn för den som till äventyrs inte känner till den år densamma. Polisen Rebecca har just återvänt till sitt jobb efter flera års paus på grund av ett psykisk ohälsa.

Återkomsten till jobbet blir allt annat än lugn. Hon hamnar tidigt i en utredning av en serie mord samtidigt som problemen på det personliga planet långtifrån försvunnit.

Hennes familj håller på att splittras fullständigt och samtidigt plågas hon av våldsamma syner och blackouts. Och den negativa spiralen tycks bara snurra snabbare och obönhörligt mot någon form av brutal upplösning.

Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt att inte hamna i jämförelser mellan Rebecca och Marcella och dessa faller i mina ögon huvudsakligen ut i det engelska originalets favör.

Ring min agent-bekanta Anne Marivin gör förvisso en alls inte oäven rollprestation som Rebecca men mot Anna Friels intensiva Marcella står hon sig slätt.

Allra bäst i Rebecca är i mitt tycke Samir Guesmi som levererar ett föredömligt återhållet porträtt av Rebeccas närmaste kollega i utredningen.

I övrigt är skådespelandet i ärlighetens namn lite svajigt på många håll. Sångstjärnan Benjamin Biolay som i andra roller visat sig vara en duglig skådespelare känns till exempel bara platt och fel i rollen som Rebeccas man. Och han är som sagt inte ensam om att darra.

Det är överhuvudtaget lite väl mycket såpa över regissören Didier Le Pêcheurs personregi och iscensättning. Det är för övrigt också han som stått för manusbearbetningen.

Dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Rebecca är värd att se. Jag tappade aldrig intresset under de sex knappt timslånga avsnitten och man lyckas krama fram en hel del spänning ur materialet.

Slutintrycket landar i det kanske något tråkiga mellanmjölksomdömet bra underhållning för stunden. Men i rätt stämningsläge behöver ju inte det vara helt fel.

Sommarhetta och mörk passion i hyllad thriller

Innan jag fortsätter mitt arbete med att täta till de luckor i mitt självpåtagna uppdrag att skriva om alla de franska eller franskrelaterade filmer som får någon form av kommersiell premiär i Sverige vill jag slå ett slag för något som jag faktiskt redan har skrivit om med som får svensk premiär i kväll. Jag pratar om The Tunnel, den franskengelska nyinspelningen av den svenskdanska succéserien Bron. Det är SVT:s webb-baserade tjänst SVT Flow som kommer att visa serien. Efter kvällens premiäravsnitt kommer de övriga avsnitten att visas på måndagar. Här kan du läsa vad jag skrev om The Tunnel.

Huvudämnet för den här texten blir annars den utmärkta thrillern Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) från förra året. Den av Alain Guiraudie regisserade filmen vann det relativt nyinstiftade priset Queerpalmen och regipriset i underkategorin Un certain regard vid förra årets filmfestival i Cannes och låg i toppskiktet av många årsbästalistor i fransk kulturpress förra året. Av någon märklig anledning blev det aldrig av att jag skrev om den i samband med den svenska biopremiären i februari med tar chansen att rätta till det misstaget genom att skriva om den nu när den just släppts på svensk dvd.

Främling vid vatten är en tät, spännande och närgången film som utspelas under några gassande varma sommardagar vid en liten insjö i södra Frankrike. Sjön är en cruisingplats för homosexuella män och dit kommer en dag Franck. Han verkar egentligen mer intresserad av en känsla av gemenskap än någon tillfällig sexuell förbindelse som knyts i skogen och buskagen i sjön. Franck träffar snabbt Henri, en man som nyss blivit lämnad av sin fru och håller sig lite för sig själv vid sjön. Franck och Henri blir vänner och samtalar med varandra om både det ena och det andra. Efter ett tag dyker dock den mystiske med spännande Michel upp och Franck blir förälskad i honom. Trots att han en kväll av en slump får se Michel utföra en våldsam handling kan han inte låta bli att dras till honom och de inleder ett förhållande. Michels mörka sidor fascinerar och attraherar Franck men känslan av att han ger sig in på något farligt blir allt mer påtaglig.

Regissören Alain Guiraudies stora idol är Alfred Hitchcock och det märks i filmen. Men två andra, egentligen tydligare,  influenser jag tycker mig se i den täta, avskalade och (både bildligt och bokstavligt) nakna filmen är Michale Haneke och Roman Polanski. Det psykologiska spelet är synnerligen utvecklat i Främling vid vatten och Alain Guiraudie jobbar skickligt med återhållna och små medel att stadigt skruva upp spänningen. Filmen har både Hanekes iskalla betraktande och Polanskis klaustrofobiska obehag över sig.

Det bör påpekas att Främling vid vatten innehåller både synnerligen explicita sexscener och våldsskildringar, så om du vet med dig att du är känslig för sådant kanske det är bäst att titta efter något annat. Men jag skulle samtidigt vilja påstå att det är en så bra film att det definitivt kan vara värt att utmana sin egna eventuella gränser på den punkten.

Främling vid vatten är en oerhört effektivt berättad och spännande film. Alain Guiraudie använder sig inte av någon filmmusik utan använder sig på ett briljant sätt av de miljöljud som står till buds för att understryka de känslor han vill förmedla. Fotot är på samma gång nervigt närgånget och suggestivt och poetiskt. Det är också en föredömligt oförutsägbar film. Skådespelarna sköter sig genomgående riktigt bra och Pierre Deladonchamps som spelar Franck vann priset för bästa manliga nykomling vid årets Césargala. Det var det enda priset Främling vid vatten vann vid galan, men den var nominerad i hela åtta kategorier och hade nog förtjänat att vinna något pris till.

Främling vid vatten känns realistisk och ger enligt många en trovärdig bild av hur det kan gå till på raggningsställen som den i filmen. Och det är klart att det finns en poäng att filmen utspelas bland homosexuella män (det behövs onekligen fler skildringar som bryter mot det förhärskande heteronormativa i populärkulturen) men Främling vid vatten är samtidigt en fullständigt allmängiltig film om passionens kraft och pris.

Deja view

Den svenskdanska samproduktionen Bron har gjort stor succé i hittills två säsonger. Originalversionen av den första säsongen har sänts i ett stort antal länder och dessutom har koncenptet Bron sålts och resulterat i två nyinspelningar; en amerikansk och en europeisk.

Den europeiska The Tunnel är en historisk franskbrittisk produktion och utspelas som titeln skvallrar om i och kring tunneln under Engelska kanalen.

En fråga som snabbt uppkommer i samband med nyinspelningar av redan framgångrika berättelser är naturligtvis om nyinspelningen tillför något och därmed är värd att lägga tid på att se. Det snabba svaret på den frågan är i fallet The Tunnel att det är en upplevelse som du högst förmodligen både kan ha och mista.

Den är delvis omarbetad jämfört med det svenskdanska originalet men skillnaderna är förhållandevis små, överlag förhåller den sig synnerligen trogen originalet. Så trogen att det i vissa fall handlar om ren kopiering scen för scen. Det är onekligen en ganska ospännande form av underhållning om man redan sett originalet.

Då vill det till att de inblandade i nyinspelningen på något vis övertrumfar dem i originalproduktionen men så sker inte här. Det är alls inget fel på det som presteras i The Tunnel, i själva verket är allt hantverksskickligt genomfört, bland regissörerna som arbetat med avsnitten återfinns skicklige Dominik Moll som gjorde hyllade thrillern Harry, en vän som vill dig väl (Harry, un ami qui vous veut du bien) år 2000, men det är likafullt en blekare kopia av det färgstarka originalet.

Något som självklart är en extra krydda för oss med ett bultande frankofilt hjärta är att The Tunnel delvis är på franska och gnabbandet mellan de franska och engelska poliserna är lika vasst och underhållande som rivaliteten mellan det svenska och danska i Bron.

Clémence Poésy och Karl Roebuck är utmärkta i huvudrollerna, som delar karaktäristika med sina motsvarigheter i Bron, men står sig ändå slätt i jämförelse med Sofia Hellin och Kim Bodnia. Den torra humorn kommer inte rikigt till sin rätt i The Tunnel och kemin mellan huvudrollerna är inte alls lika påtaglig som i Bron. Därmed försvinner också lite av det som i mitt tycke var en hel del av charmen med originalet.

Den huvudsakliga skillnaden mellan Bron och The Tunnel är alltså att språken och miljöerna (det blir flygbilder över hamnområdet i Calais i stället för Malmö) är annorlunda. Själva ramberättelsen är densamma. Länge exakt densamma.

Mot slutet skiljer sig berättelserna åt en aning (exakt hur ska jag naturligtvis inte gå in på här), men skillnaderna är inte av det avgörande slaget. Jag hade hoppats på och önskat mig större skillnader, men konstaterar samtidigt att jag trots de stora likheterna mellan versionerna aldrig hade tråkigt när jag såg The Tunnel.

Och har du av någon anledning inte sett originalet då kan du säkerligen har stort utbyte av The Tunnel även om jag då främst skulle råda dig att i första hand se Bron. The Tunnel har som sagt inget som Bron inte har. Förutom dialog delvis på franska då. Det återstår nu att se om det kommer att bli någon The Tunnel-version av den andra säsongen av Bron också och om i så fall producenterna vågar ta ut svängarna lite mer.