PSG 4 Barcelona 0

Vilken match! Vilken fotbollskväll! Egentligen säger inläggsrubriken allt om vilken fantastisk upplevelse för ett person vars hjärta bultar för Paris Saint-Germain detta var. En kväll som vida överträffade ens de vildaste drömmar man kunde ha inför matchen.

Att 4-0 sedan med tanke på hur spelet på planen såg ut snarast var smickrande för Barcelona gör sannerligen inte saken sämre. Födelsedagsbarnen Angel dí Maria och Edinson Cavani kunde ha gjort något fler mål än de 2 respektive 1 de gjorde. Men jag klagar absolut inte. 4-0 mot mäktiga Barcelona räcker mer än väl för att få mig att somna lycklig i kväll.

Jag har följt PSG sedan mitten av 90-talet och kan på rak arm inte komma på någon match då laget spelat lika bra eller bättre än i denna. Det finns naturligtvis inga helt perfekta matcher, men detta var snubblande nära. Och den här upplevelsen väger med råge upp för alla frustrerande stunder av dåligt spel som PSG denna såhär långt ganska problematiska säsong bjudit på. Förhoppningsvis ger denna seger en självförtroendeboost och rejäl skjuts i titelracet med Monaco i franska ligan. Det kommer att behövas.

Att få med sig 4-0 inför returmötet i Barcelona om tre veckor ger såklart ett minst sagt utmärkt utgångsläge att återigen ta sig till kvartsfinal i Champions League, men jag tar det sannerligen inte för givet. Barcelona är normalt sett mycket hemmastarka och om PSG ger det katalanska storlaget utrymme till det kan returmatchen utvecklas till en mardröm.  Om PSG genomför en liknande stark kollektiv laginsats som på Parc des Princes i kväll så ska det dock kunna gå vägen.

Men det är något som jag väljer att inte fundera på just nu. Nu ska jag bara njuta av en en av mitt livs mest fantastiska upplevelser som fotbollsfan. Paris est magique!

Det är nu som det stora vemodet rullar in

Nej, det blev ingen drömavslutning på Europamästerskapet för arrangörsnationen Frankrike. Det som hade sådan potential att bli en explosion i eufori slutade i stället med tårar av silver. Portugal vann med 1-0 efter ett avgörande i förlängningen av en spelare som till vardags dessutom hör hemma i Lille i den franska ligan.

Med tanke på hur det såg ut i förlängningen känns Portugals seger rättvis, men nog är det allt en känsla av bitterhet i det hela. Inte minst med tanke på att Frankrike hade de bästa chanserna under ordinarie speltid och var en stolpträff av André-Pierre Gignac i slutminuten från att vinna matchen. Det var som ofta de så berömda små marginalerna som spelade en avgörande roll.

I det stora hela var det annars en ganska blek final där Frankrike inte riktigt orkade sätta den fart i spelet som hade krävts för att dyrka upp det cyniskt men vägvinnande spelande portugisiska försvaret. Ett försvar som mer eller mindre bestod av hela laget.

Min känsla är att Frankrike inte riktigt hade tillräckligt med energi för det. Den enorma insatsen i semifinalen (den moraliska finalen?) mot Tyskland tog kanske ut sin rätt. Hur det än är med det så är det bara att säga grattis Portugal och så småningom konstatera att ett EM-silver trots allt inte är fy skam.

Just nu är det dock mest tomhet jag känner. Tomhet efter den snöpliga förlusten i sig och att den månadslånga fotbollsmässiga njutningen nu är över.

Det positiva är att säsongsstarten för de stora europeiska ligorna bara är ungefär en månad bort. Den 12 augusti kickar till exempel den franska ligan i gång med match mellan Bastia och mitt älskade PSG.

Det är trots allt en viss tröst i bedrövelsen efter finalförlusten för Les Bleus. För det ska bli mycket spännande att se hur det nya PSG utan Zlatan Ibrahimovic och under ledning av nye tränaren Unai Emery kommer att formera sig. Det kommer jag att få anledning att återkomma till senare.

Paris est historique!

Matchen i sig var kanske inte särskilt sprakande eller minnesvärd. Att vinna med 1-0 mot en motståndare som placerade sig i mitten av tabellen i den andra divisionen är sannerligen inget att göra vågen över, men det gör absolut ingenting.

Det var ju den franska cupfinalen det handlade om och i med att det blev seger för PSG mot Auxerre skrevs det fransk fotbollshistoria i kväll. För första gången någonsin lyckades en och samma klubb plocka hem samtliga de fyra inhemska titlarna under en och samma säsong! Ett rekord som naturligtvis är omöjligt att överträffa.

I tur och ordning inhämtades Trophée des champions (matchen mellan de regerande liga- och cupmästarna), Ligacupen, Ligan och Franska cupen. Lägg därtill avancemang till kvartsfinal i Champions League (där ett urstarkt Barcelona, förmodligen världens bästa klubblag, blev för svårt) och det är bara att konstatera att säsongen 2014/2015 blev en mycket framgångsrik och minnesvärd sådan för mitt älskade PSG!

Efter att ha plockat hem den historiska inhemska kvadrupeln bör nästa säsongs stora mål bli att gå ännu längre i Champions League en de tre senaste säsongernas respass på kvartsfinalnivå. Det blir naturligtvis inte lätt, men det känns som att det är dags att ta ett steg till på den europeiska toppnivån nu.

För det kommer det förmodligen att krävas att truppen vässas ytterligare. Det blir med andra ord mycket spännande att se vad som kommer att hända när transferfönstret öppnar om en månad. Hur ser PSG:s trupp ut när nästa säsong tar sin början om två och en halv månad?

Nåja, det är något som framtiden får utvisa. Nu ska jag bara njuta av och fira den historiska bedrift som PSG slutförde i kväll. Det är trots allt hela fyra titlar som ska firas. Paris est magique – et historique!

Parisiens et champions!

Det börjar bli en riktigt trevlig vana detta! För tredje året i rad är Paris Saint-Germain franska ligamästare i fotboll för herrar. Och denna klubbens totalt femte ligatitel säkrades på ett fint vis, med seger med 2-1 borta mot Montpellier. Målskyttar för PSG var Blaise Matudi och Ezequiel Lavezzi. PSG inledde starkt och hade ledningen med 2-0 och bud på fler mål, men efter en sen reducering i den första halvleken fick Montpellier nya krafter och i den andra halvleken hade laget några vassa möjligheter även till en kvittering.

Men det är historia nu och eftersom jagande Lyon samtidigt endast mäktade med att spela oavgjort mot Bordeaux så hade det heller inte spelat någon roll om Montpellier hade kvitterat eller till och med vänt på matchen. Fast det är klart, det känns naturligtvis ännu bättre att fira den säkrade ligatiteln efter en seger även i den enskilda matchen.

Detta är alltså den tredje raka ligatiteln för PSG. Den första av de tre känns fortfarande som den häftigaste eftersom det var den första som jag fått uppleva sedan jag vid mitten av 90-talet aktivt började följa laget, men jag måste säga att det känns nästan lika häftigt denna gång. Mycket på grund av att den här säsongen har varit så mycket av en kamp.

Spelet stämde länge inte alls och för inte allt för länge sedan var jag helt övertygad om att det inte skulle gå vägen. Många skador, ruskigt tufft matchande och en riktigt vass utmanare i ett frejdigt och ungdomligt Lyon såg ut att ställa till det.

Men då klev laget fram, och då menar jag verkligen LAGET, och spelade sin allra bästa fotboll när det gällde som allra mest. Den senaste tiden har det varit en ren fröjd att se hur PSG har spelat. Spelglädjen, kreativiteten och harmonin har flödat och resultaten har blivit därefter. Det är en synnerligen värdig fransk ligamästare som i kväll har korats, det tror jag att de allra flesta är helt överens om.

Nu återstår en ligamatch, hemma mot Reims nästa helg, och helgen därefter har PSG chansen att säkra en historisk trippel då man möter Auxerre i finalen i den franska cupen. Seger där och PSG blir första lag att samma säsong vinna såväl ligan som ligacupen och franska cupen. Paris est magique – et toujours champion!

Paris est héroïque!

Bragd. Det är ett på många sätt vid det här laget utslitet och därmed en aning värdedevalverat ord, men ibland sker saker som verkligen gör användandet av ordet befogat. PSG:s fantastiska insats i matchen mot Chelsea i kväll är i min mening en sådan sak. Den här kvällen på Stamford Bridge i London skapades hjältar. Det här var en match som det kommer att talas om länge, länge bland alla oss som håller PSG nära hjärtat.

Trots numerärt underläge i, som det skulle visa sig 90 minuter, och målmässigt underläge två gånger om var laget aldrig nära att vika ner sig. Man lyckades hela tiden kämpa sig tillbaka och nå det oavgjorda resultat 2-2 som gjorde att det denna säsong var PSG som gick vidare efter totalt 3-3 och fler mål gjorda på bortaplan.

Jag känner en extra stor glädje över att det var just det ofta ifrågasatta och ibland hårt kritiserade mittbacksparet David Luiz och Thiago Silva som fick göra målen som tog PSG vidare mot nya utmaningar i den största av klubblagsturneringar i fotboll.

Jag har en känsla av att den här laginsatsen kan komma att betyda oerhört mycket för hela den återstående säsongen för PSG. Den sammanhållning och vilja att kämpa för varandra som man visade i kväll skvallrar om exakt den harmoni i truppen som elaka tungor menat saknats i PSG och ett PSG som visar den här viljan blir svårt att tas med.

Oavsett om det handlar om det fortsatta Champions League-slutspelet, slutspurten av Ligue 1, den franska cupen eller den franska ligacupen. PSG är fortsatt med i striden på alla dessa fyra fronter. Det blir naturligtvis galet tufft att gå i land med det, men det känns som att det här laget skulle kunna göra det. Vägen dit är lång. Mycket lång. Första steget på den vägen är ligamatch mot Bordeaux på söndag.

Och så ska det naturligtvis bli spännande att få se vilket lag PSG så småningom kommer att lottas mot i den kommande kvartsfinalen i Champions League. Det blir tufft oavsett vilket lag det blir, men efter i kväll känner jag mig som en Gunde Svan som med självklarhet utbrister i ett: ingenting är omöjligt! Allez, Paris!

Så nära en ren Zlatangrupp för PSG!

Det kunde ha blivit så häftigt. Efter det att PSG lottats att möta Barcelona och Ajax kändes det av ödet förutbestämt att det fjärde laget i den Champions League-gruppen naturligtvis skulle bli Malmö. Men i stället föll lotten på att det blev APOEL Nicosia som kompletterade gruppen. Precis efter det drogs Malmö…

Nåja, man kan inte få allt. Två tidigare Zlatanklubbar mot hans nuvarande känns kittlande nog. Även om det på förhand i alla fall känns som en något tuffare grupp än vad PSG lottats in i de senaste två säsongerna så är det nog ändå att betrakta som en gynnsam lottning för mitt älskade lag. Barcelona och PSG får sägas vara solklara favoriter att knipa de två platserna som leder till åttondelsfinalen och Barcelona bör räknas som favorit till att vinna gruppen och på så sätt få fördelen av ett, på pappret i alla fall, lättare motstånd i åttondelen.

Men PSG är ingalunda på förhand slaget av Barcelona. Det visade om inte annat det stentuffa kvartsfinalmötet lagen mellan för två år sedan. Då gick ju Barcelona vidare på fler gjorda bortamål efter att bägge matcherna slutat oavgjort. Som jag ser det är styrkeförhållandena mellan lagen ungefär desamma nu som då.

Spännande och intressant ska det under alla omständigheter bli. Om tre veckor drar gruppspelet igång. För PSG:s del den 17 september med match borta mot Ajax i Amsterdam. Förhoppningsvis är både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva tillbaka efter sina respektive skador då. De kommer definitivt behövas för att Champions League-spelet ska få en angenäm start för PSG.

Allra närmast väntar dock en tuff ligamatch när svårspelade Saint-Etienne på söndag gästar Parc des Princes. Det blir en tuff nöt nog att knäcka för ett PSG som ännu inte visat någon storform i säsongsupptakten direkt.

Allez, Paris!

Väntan är över, nu tar vi sats mot tredje raka ligatiteln!

Efter en knapp månad av abstinens efter det sprudlande och synnerligen underhållande världsmästerskapet är det äntligen dags för de stora europeiska ligorna att kicka i gång igen. Först ut är den franska. Premiärmatchen spelas mellan Reims och PSG och första avspark är bara några minuter bort. Efter en på transferfronten ovanligt lugn sommar för mitt älskade PSG står laget nu reda att inleda vägen mot det tredje raka ligaguldet, för det är självklart så att allt annat än ännu en ligaseger skulle vara att betrakta som ett fiasko för PSG.

Men det där ligaguldet är inget som kommer med automatik. Det ska naturligtvis spelas om det och självsäkerhet och nonchalans leder allt som oftast till att lag blir skoningslöst och hårt straffade. Det är tufft jobb som gäller. Kvällens match mot Reims i Champagne inräknad. De senaste säsongerna har PSG dessutom haft lite besvärligt att få igång spelet i säsongsinledningen. Hoppas att det blir bättring på den fronten detta år. Vågar vi tro på seger och champagnefotboll för PSG?

Nu kör vi! Allez, PSG!

Fotboll på liv och död i Goal of the dead

VM i fotboll är slut sedan en knapp vecka men jag har inte riktigt tagit mig ur abstinensen än. Som tur är så är det inte så långt till att de stora europeiska ligorna kickar i gång igen. Den franska ligan inleds redan den 8 augusti med match mellan Reims och mitt kära Paris Saint-Germain. Sedan finns det naturligtvis andra sätt att försöka lindra den där abstinensen också. Som att titta på någon av de fotbollsrelaterade filmer som finns. Problemet är bara att de allra flesta av dem inte är särskilt bra. I synnerhet spelfilmerna. Att på ett trovärdigt sätt iscensätta själva spelet har visat sig vara en snart sagt omöjlig uppgift.

För att en film med fotbollstema ska fungera krävs i stället en kul och annorlunda vinkling. Som den årsfärska franska filmen Goal of the dead. Det är nämligen en zombiefilm i fotbollsmiljö! Filmen är dessutom indelad i två halvlekar och allt, den första regisserad av Benjamin Rocher och den andra av Thierry Poiraud. Den förstnämnde har varit inne på zombietemat förr, han medregisserade den stenhårda men inte helt övertygande La Horde från 2009. Goal of the dead fungerar betydligt bättre.

Den är förvisso inte heller något av genrens mästerverk men är ett rejält steg i rätt riktning. I La Horde gjordes relativt misslyckade försök att väva in element av mörk komik i handlingen, i Goal of the dead som är mer av en komedi redan från början fungerar humorn mycket bättre. Faktum är att det är just den som får det hela att lyfta. Även på själva manusstadiet är Goal of the dead en bättre och mer genomarbetad film. Dessutom har den en ingrediens som är viktigt för zombiegenren och som La Horde saknade: satirisk udd.

Goal of the dead utspelas kring en match i den franska cupen. Proffslaget från Paris har lottats att möta en mindre klubb från landsbygden. Som vanligt när ett lag från storstaden besöker ett från landsbygden ligger det en hel del fientlighet och rivalitet i luften och i det här fallet förvärras allt av att en av Parislagets mer tongivande spelare råkar vara från just den klubblaget ska möta och sättet han lämnade på var inte helt vänskapligt. Invånarna i den lilla staden gör sig kort sagt beredda på att ge gästerna, en av dem i synnerhet, ett tufft mottagande.

Vissa går hårdare in för det än andra. Ortens doktor har under en tid injicerat sin son, som spelar i hemmalaget, med muskelbyggande medel. Problemet är bara att han överdoserar vilket ger sonen en infektion som gör honom en rasande furie som är beredd att förgöra allt i sin väg – och att infektionen är synnerligen smittsam. Hatet som vibrerar i luften tar snart konkreta och ytterst våldsamma proportioner och matchen med stort M blir till en kamp för livet.

Goal of the dead är en fartfylld och underfundig skräckkomedi som spinner på de tydliga motsättningar mellan Paris och det övriga Frankrike. Den får också in en och annan fullträff i sin satir över den industri som storfotbollen har blivit. Rent hantverksmässigt är det en kompetent film och både Benjamin Rocher och Thierry Poiraud visar prov på bildlösningsmässig uppfinningsrikedom. Skådespelarna firar kanske inga större triumfer men de klarar sig helt okej.

Tyvärr drar Benjamin Rocher och Thierry Poiraud ut på saker och ting lite för långt. I stället för att följa fotbollsformatet 2 x 45 minuter har de delat upp filmen i varsin timslång halvlek och två timmars speltid är ungefär den där extra halvtimmen för lång för den här berättelsen.

Bem-vindo David Luiz

Det har varit klart i några veckor men nu är det helt officiellt, den brasilianske landslagsbacken David Luiz är klar för Paris Saint-Germain! Han har skrivit på ett kontrakt som stäcker sig över fem år och lämnar Chelsea för att flytta till den stad som PSG vill göra gällande är huvudstaden för brasiliansk fotboll. Det här betyder också att David Luiz kommer att få spela med Thiago Silva i stället för att som på bilden ovan, som togs vid det första kvartsfinalmötet mellan PSF och Chelsea i Champions League, stångas mot honom.

Det här betyder att PSG nästa säsong kommer att kunna stoltsera med det ordinarie mittbacksparet i det brasilianska landslag som är huvudfavorit att ta hem det VM som just inletts på hemmaplan i Brasilien. Det ryktas ju dessutom friskt att PSG ska vara på väg att knyta till sig ytterbacken Dani Alves från Barcelona. Om det blir så skulle PSG förfoga över tre fjärdedelar av den backlinje som Brasilien startade med i matchen mot Kroatien. Lägg därtill att Maxwell (som också är uttagen i den brasilianska landslagstruppen), löftena Lucas och Marquinhos och den brasilienfödda italienske landslagsmannen Thiago Motta redan står under kontrakt med klubben. Det finns med andra ord visst fog för klubbens nya slogan: Paris – capitale de football bresilien.

Däremot är det klart att en annan brasiliansk spelare lämnar klubben. Den hårdföre mittbacken Alex har skrivit på för Milan. Där får han sällskap av Jeremy Ménéz som nu också lämnar PSG. Med tanke på att det så kallade transferfönstret just har öppnat är det nog ingen djärv gissning att det kommer att hända en hel del på transferfronten för PSG innan ligasäsongen kickar i gång i början av augusti med för PSG:s del match borta mot Reims.

Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.