Franskfinsk toppfilm ordnar fredagsmyset på TV!

Här kommer ett tips om en varm och godhjärtad film att titta på när hösten obönhörligt närmar sig och ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i sången Höstvisa. Referensen till Höstvisa är inte slumpmässigt vald eftersom det var Tove Jansson som skrev den bitteerljuva texten till låten och detta inlägg ska handla om en film gjord av en annan finska kulturpersonlighet med globalt renommé: Aki Kaurismäki.

I kväll, med start klockan 21:45 visar nämligen SVT2 Aki Kaurismäkis finfina Mannen från Le Havre (Le Havre) från 2011. Jag skrev om den redan i samband med den svenska biopremiären julen 2011. Jag har inte ändrat uppfattning om den sedan dess men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om den nu igen.

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis andra delvis franskproducerade film och några av rollfigurerna från den första, Bohemernas liv (La vie de bohème) från 1992, återkommer i denna, däribland huvudpersonen Marcel Marx (återigen spelad av André Wilms). Det är en film som lyser av kärlek till den så kallade poetiska realismen inom den franska 30-talsfilmen. Flera av rollfigurerna har fått namn från viktiga personer inom den franska filmhistorien. Här finns till exempel en Arletty och en Jacques Becker.

Aki Kaurismäki har sedan tidigare gjort sig känd för karaktäristiskt genomstiliserade filmer med starka influenser från 50-talet och Mannen från Le Havre är definitivt inget undantag till det. Denna stil passar ypperligt som visuell ram till den typ av godhjärtade och tämligen snälla, men samtidigt ordentligt samhällskritiska saga som det handlar om.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knappa förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Marcel tar hand om pojken och får därmed även han polisen och myndigheterna efter sig.

Aki Kaurismäkis personliga stil är naturligtvis en starkt bidragande orsak till den egensinniga och säregna känslan i filmen, men de duktiga skådespelarnas insatser ska definitivt också framhävas. André Wilms är fantastisk, Jean-Pierre Darroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen håller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men den värmande och innerliga humanism som löper som en röd tråd genom hela filmen gör att den ändå känns ljus och är lätt att tycka om.

Inte så mycket allt som inget i fransk The Full Monty

Det är lätt att komma att tänka på den brittiska succéfilmen Allt eller inget (The Full Monty) eller för all del än mer självklart Saturday Night Fever när man ser franska Disco, från 2008. Kanske ska den ses som en fransk korsning av just de två filmerna. Med tillägget att den är rejält mycket blekare än bägge två. Faktum är att Fabien Ontenientes film är en i allra högsta grad umbärlig sådan.

Några roliga scener, en del härlig kitsch och lite charm har den men mer är det absolut inte. Kända namn som Emmanuelle Béart, Gérard Depardieu och Samuel Le Bihan i rollistan till trots. Fast det är klart, med tanke på hur det har sett ut på senare år så känns det som att det är ett bra tag sedan Béarts eller Depardieus namn varit någon garant för intressant filminnehåll.

Huvudrollen i Disco spelas av den i mina ögon påfrestande och i Frankrike obegripligt populäre Franck Dubosc. Han spelar Didier Graindorge, eller Travolta som han också kallas. Han är en arbetslös 40-åring i Le Havre. Skuldsatt upp över öronen bor han hos sin mamma. Eftersom han inte har några pengar så vägrar hans före detta flickvän att låta deras gemensamma son tillbringa semester hos honom.

Hennes krav är att han ska kunna erbjuda sonen en riktig semester. Det ser rejält mörkt ut för Didier men så uppenbarar sig plötsligt en möjlighet. En lokal nattklubb utlyser en discodanstävling med en häftig summa pengar som förstapris. Didier andas morgonluft och beslutar sig för att försöka återförena Bee Kings, den discodansgrupp som han var obestridlig ledare för på 80-talet.

Han är fast besluten att visa alla en gång för alla att takterna som gav honom smeknamnet Travolta sitter i. Men frågan är bara: gör de verkligen det? Och hur sugna är de gamla kollegorna egentligen på att plocka fram dansskorna igen. Didier är redo att gå all in.

Disco försöker sig på att, liksom Allt eller inget och Saturday Night Fever, ladda berättelsen med ett socialrealistiskt patos men lyckas inte tillnärmelsevis lika bra med det. Manuset är på tok för tunt för det och filmen drar snabbt åt nonsenskomedihållet i stället. Lägg därtill svag personregi och bilden av att det här inte är någon särskilt lyckad film blir allt tydligare.

Disco är en på alla sätt förutsägbar film, men ändå något att kolla in för den som är förtjust i 70-talskitsch och klassiska discodängor från då det begav sig. Om du inte är det så skulle jag nog säga att du lika gärna kan hoppa över den här rullen. Såvida du inte som jag har ett smått osunt förhållande till fransk film och en målsättning att se så alla franska filmer som du någonsin för möjlighet till.

Det är då som det stora vemodet rullar in…

Klassikerdags på SVT. I anslutning till den fjärde delen av den för övrigt smått briljanta och i allra högsta grad sevärda dokumentärserien The Story of film visar SVT 2 Marcel Carnés Dimmornas kaj (Le quai des brumes) från 1938. Filmen startar klockan 22.15 och får absolut inte missas av den som är frankofilt lagd och har det minsta intresse för fransk filmhistoria.

Dimmornas kaj är ett av de stora verken från den så kallade poetiska realismen, en filmisk inriktning som tillsammans med den tyska expressionismen banade väg för den amerikanska film noir som firade stora triumfer under 40- och 50-talen. I Dimmornas kaj finns det absolut en hel del att gotta sig åt för den som, liksom jag, är förtjust i just film noir. Det svartvita fotot med sitt användande av skarpa skuggor, den ödesmättade tonen och inslag av gangsterelement. Dessutom agerar filmens huvudperson i vissa skeenden precis som de tuffa privatdetektiverna i de klassiska amerikanska filmerna.

Dimmornas kaj var det andra av flera framgångsrika samarbeten mellan regissören Marcel Carné och manusförfattaren och poeten Jacques Prévert. Bland de övriga återfinns andra klassiker (och faktiskt ännu starkare filmer än Dimmornas kaj) som Dagen gryr (Le Jour se lève) och Paradisets barn (Les Enfants du paradis), men mer om dem vid ett annat tillfälle.

Dimmornas kaj handlar om desertören Jean (spelad med sedvanlig skärpa av Jean Gabin). Han anländer, märkt av krigsupplevelser i franska Indokina, till ett av dimmor insvept och dystert Le Havre. Där hamnar han tillslut på en liten bar belägen på en kaj vid hamnen. Där träffar han den unga kvinnan Nelly (spelad av Michèle Morgan) som han blir blixtförälskad i, men också några andra bedagade existenser.

Den föräldralösa Nelly tas om hand av butiksägaren Zabel, en man inblandad i mystiska affärer och som inte drar sig för att använda sig av utpressning och dra nytta av uppkomna situationer. Zabel ser snabbt Jean som en bitter rival om Nellys gunst. Dessutom gör sig Jean ovän med stadens lokala gangsters, som för övrigt också är i luven på Zabel. Ska Jeans och Nellys spirande kärlekshistoria ha någon som helst chans att gro trots dessa omständigheter?

Dimmornas kaj är ingen munter film, det vilar något olycksbådande över den från första stund. Men ett genomgripande drag inom den poetiska realismen är att filmerna samtidigt hittar något vackert och just poetiskt i de dystra omständigheterna. Att filmerna från den här tiden var ganska dystra var naturligtvis också en spegling av vad som var på väg att ske i Europa vid den här tiden. Det andra världskriget var ju bara ett år bort.

Att filmen var så mörk gjorde att producenterna egentligen inte trodde särskilt mycket på den, det var på många sätt stjärnan Jean Gabins förtjänst att den blev gjord eftersom han däremot trodde väldigt mycket på den. Det visade sig att Jean Gabins känsla var rätt. Publiken älskade den. Och dess klassikerstatus är odiskutabel.

Finskfransk humanism i Le Havre skiner upp i vintermörkret

Juldagen är traditionellt en av årets viktigaste premiärdagar på bio. Många bolag väljer att lägga mycket krut (läs: några av sina kommersiellt starkaste kort för säsongen) på just juldagen. Årets juldag var inget undantag. Men det som särskiljer det här året från många andra är att det förutom potentiella kassakor som The Stig-Helmer Story, undvik den förresten, släpptes två med hjälp av mycket olycka uttryck mästerliga filmer.

Den ena, Tinker, Tailor, Soldier, Spy hör inte hemma på den hör bloggen (vill dock ändå stark rekommendera alla att se den), men den andra, Mannen från Le Havre (Le Havre) gör definitivt det. Det är förvisso en huvudsakligen finsk produktion gjord av en finsk regissör, men eftersom den utspelas i Le Havre, framförs av nästan bara franska skådespelare och är på franska känns den klockren för en frankofilblogg.

Mannen från Le Havre är flerfaldigt prisbelönte Aki Kaurismäkis andra ”franska” film efter Bohemernas Liv från 1992, och faktum är att några av karaktärerna från den, inte minst huvudpersonen Marcel Marx, återkommer i Mannen från Le Havre.

Aki Kaurismäki har gjort en film som skiner av kärlek till den franska filmen, inte minst den poetiska realismen från 30-talet. Flera av rollfigurerna har fått sina namn efter prominenta figurer från den franska filmhistorien, till exempel Arletty och Jacques Becker och Aki Kaurismäkis karaktäristiskt genomstiliserade femtiotalsinfluerade berättande passar utmärkt till denna ganska snälla och godhjärtade, men också djupt samhällskritiska saga.

För Mannen från Le Havre känns faktiskt som en saga, perfekt att visas i just juletid. För mig får den gärna bli ett återkommande inslag som ett populärkulturellt julevangelium à la Karl-Bertil Jonsson julafton. Jag tror bestämt att jag här och nu bestämmer mig för att införa det som en personlig tradition.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knapra förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Den godhjärtade Marcel tar hand om pojken. Trots riskerna och att polisen och myndigheterna gör allt för att hitta pojken för att kunna skicka tillbaka honom till sitt hemland.

Aki Kaurismäkis egensinniga visuella stil står för en stor del av den speciella känslan i filmen, men de många duktiga skådespelarna ska definitivt också framhävas. André Wilms (som spelade Marcel även i Bohemernas liv) är fantastisk, Jean-Pierre Daroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen häller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men hela vägen skiner en så värmande humanism igenom att man som åskådare konstant sitter med ett leende på läpparna filmen igenom. Dock utan att det går att ta miste på den underliggande vrede som finns där i Kaurismäkis historia.

Själva budskapet når fram, om man säger så. Det som framförs är trots allt en dröm om en bättre värld. Något det inte går att få för mycket av i en, som det känns i bland, allt kyligare och mer individualiserad tillvaro. De här trasiga, kantstötta och lätt marginaliserade existenserna i Aki Kaurismäkis värld vill jag absolut träffa igen.