Quentin Dupieux fortsätter att hålla absurdismens fana högt

Den franske mångsysslaren Quentin Dupieux fortsätter att leverera säregna och helt unika filmupplevelser. Efter det surrealistiska mästerverket Deerskin (Le Daim i original) är de nu dags för svensk premiär på vod och dvd för hans senaste film Mandibles (Mandibules i original) från 2020.

Återigen har han regisserat, skrivit manus, fotograferat och klippt filmen själv. Däremot har han, som ju själv är framgångsrik musiker under namnen Mr Oizo, tagit hjälp av den engelska gruppen Metronomy med musiken.

Handlingen i Mandibles kretsar kring de två polarna Jean-Gab och Manu som kanske inte är så att säga de skarpaste knivarna i lådan. Snarare en sorts fransk motsvarighet till Bill och Ted eller Harry och Lloyd.

I samband med att de fått uppdraget att mot lite pengar leverera en väska med okänt innehåll stöter de på något riktigt märkligt. I bakluckan på den bil som de stulit för att utföra sin uppgift hittar de en gigantisk fluga.

De två vännerna får efter den initiala förvåningen idén att ta hand om flugan med målet att träna upp den och tjäna pengar på den. Det blir starten på en serie mer eller mindre galna händelser bland excentriska människor.

Mandibles är inte lika lyckad som Deerskin eller för den delen Nära ögat (Au poste!), men den är ändå rejält underhållande och uppfriskande galen.

Sin vana trogen har Dupieux samlat ihop en spännande och på flera håll namnkunnig ensemble. David Marsais och Grégoire Ludig är charmiga i huvudrollerna och i andra viktiga roller syns bland andra Adèle Exarchopoulos och den belgiske artisten Roméo Elvis.

Quentin Dupieux filmer kanske inte är något för alla, men för den som söker efter något rejält annorlunda med en god dos av glimt i ögat och mörk humor är de väl värda ett försök.

Kärlek i krigets skugga

Tidigare i höst hade den biografiska filmen De Gaulle premiär på svenska biografer. I dag tänkte jag ta upp en annan Sverigeaktuell film som kan ses som ett komplement till den.

I örnens skugga (Je ne rêve que de vous i original) åt nämligen också en film om verkliga personer som satte starka avtryck i den franska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.

Men även om kriget är ständigt och påtagligt närvarande i handlingen så är I örnens skugga i första hand en film om kärlek; närmare bestämt kärlekshistorien mellan Léon Blum och hans blivande hustru Jeanne.

Den socialistiske före detta premiärministern Blum blev genom sitt hårdnackade motstånd mot den franska kapitulationen och de maktbefogenheter som gavs till marskalk Pétian och Vichyregimen en viktig figur för den franska motståndsrörelsen och eftersom han var jude blev han än mer av en måltavla för ockupationsmakten och dess medlöpare.

I örnens skugga är dock i huvudsak Jeannes berättelse. När den franska kapitulationen är ett faktum vägrar hon att följa med sin man och son när de lämnar landet för att sätta sig i säkerhet, allt för att i stället följa Léon Blum som hon har ett passionerat förhållande med.

Långtifrån alla ser med blida ögon på den betydligt yngre Jeannes relation med Blum men inget kan stoppa henne från att följa med vid hans sida. Inte ens att Vichyregimen arresterar, fängslar och åtalar honom.

I örnens skugga, som regisserats av Laurent Heyneman, hade biopremiär hemma i Frankrike hösten 2019. Här går den alltså direkt till dvd/vod. Vilket jag tycker känns rimligt eftersom den i min mening har produktionsvärden och känns som en tv-film.

Den innerliga kärlekshistorien mellan Léon och Jeanne är fin och deras berättelse gripande men Laurent Heyneman lyckas tyvärr inte förvalta materialet till en helgjuten film.

Personregin haltar emellanåt och berättandet drar då och då åt det melodramatiska och en del interiörer och scenografi känns som något överblivet från tv-serien En liten fransk stad (Un village francais).

Men med det sagt tycker jag att det trots allt är en sevärd film, inte minst i kombination med De Gaulle. Tillsammans utgör de ändå en bra inblick (från två olika fronter) av det franska motståndet under den andra världskriget. En dos fransk modern historia med andra ord.

Tema Haenel: Det absurdistiska mästerstycket

Dags för ett nytt avsnitt av den serie i vilken jag uppmärksammar den fantastiska Adèle Haenel. Denna gång med anledning av att en av mina starkaste bioupplevelser förra året nu blir tillgänglig för svensk publik. Det handlar om den egensinniga, märkliga och djupt fascinerande Deerskin (Le Daim i original) i regi av Quentin Dupieux.

Jag såg den under mitt besök i Paris förra midsommarhelgen och det är film som funnits med i mina tankar sedan dess. Det var något i det vildsinta och absurdistiska genreöverskridandet mellan mörk komedi, drama och skräck – kryddat med filosofiska funderingar kring såväl mans- som konstnärsrollen – som verkligen fångade mig. Lägg därtill storartade insatser av Jean Dujardin och Adèle Haenel i huvudrollerna och känslan av filmisk jackpott framträder än tydligare.

Deerskin är en underhållande, överraskande, olycksbådande, tankeväckande och inte minst mycket rolig film.

Deerskin är berättelsen om medelålderskrisande Georges som i filmens inledning gör sig av med sin gamla jacka och sedan av en person på den franska landsbygden köper en begagnad mockajacka av rådjursskinn för en smärre förmögenhet. Säljaren skickar med en digitalvideokamera som bonus i köpet och Georges tar in på ett litet hotell.

Ganska snabbt märker han att jackan börjar ta över hans liv, till och med till den grad att den talar till honom. Jackan vill vara den enda jackan i världen och George börjar agera för att uppfylla dess önskan. Han börjar också att filma med sin nya kamera och övertygar bartendern på den lokala baren att han är filmmakare. Det visar sig att hon har viss erfarenhet av att klippa film och hon går med på att hjälpa honom att färdigställa filmen.

Utan att veta vad hon kan vänta sig blir hon djupt fängslad av de märkliga och osammanhängande filmsnuttar han levererar till henne och snart är hon indragen i hans värld.

Som beskrivningen skvallrar om är detta inte en film för alla smaker men om du vågar chansa på att ge dig i kast med något annorlunda så kanske du som jag blir rikligt belönad? En varning är dock på plats: Deerskin innehåller en del blodiga splatter-element.

Med sina tidigare filmer har Quentin Dupieux etablerat sig som en regissör med ett helt eget sätt att berätta och rör sig i ett alldeles unikt, absurdistiskt filmuniversum. Med Deerskin når han sin karriärs hittills högsta topp och levererar något som inom ramen för hans sätt att göra film snuddar vid fulländning.

Att han också arbetar inom reklamfilm visar sig i den stilmedvetenhet och visuella utformning han gett filmen. Fotot och klippningen (som han själv står för) osar av en ”style de malade” (som George stolt beskriver sin nya klädstil i filmen).

Deerskin finns nu tillgänglig i Sverige på dvd och vod.

En ljummen kejsare av Paris

Eugène-François Vidocq har i Frankrike ett eftermäle av närmast mytisk karaktär. Under sin livstid som spände mellan juli 1775 till maj 1857 hann han med upplevelser nog för flera levnadstider.

Han var förbrytaren som som först gjorde sig känd som mästerutbrytare efter ett antal lyckade flyktförsök från fängelser för att sedan i Paris en tid under Napoleon Bonapartes kejsardöme  först bli en viktig samarbetspartner till den lokala ordningsmakten för att så småningom chef för densamma och efter det grunda en detektivbyrå.

Vidocqs spännande levnadsöde fängslade redan hans samtid, det sägs att Victor Hugo inspirerades av det när det gäller tre av de ledande figurerna i paradverket Samhällets olycksbarn (Les Miserables) från 1862, och hans eftermäle har som sagt bara växt i styrka.

Vilket märks inte minst i populärkulturen. Närmast otaliga är de skildringar av hans liv som getts ut i form av böcker, seriealbum, tv-serier och filmer. Senast i raden när det gäller filmer är Kejsaren av Paris (L’empereur de Paris) som släpptes hemma i Frankrike i december i fjol och nu elva månader får svensk svenska premiär direkt till dvd.

Den är regisserad av Jean-François Richet och Vidocq gestaltas denna gång av Vincent Cassel. Dessa två firade stora triumfer tillsammans när de i Public Enemy no 1 (L’instinct du mort och L’ennemi public no 1 i original) skildrade den franske gangstern Jacques Mesrines liv. Här är dock resultatet tyvärr inte riktigt lika lyckat.

För även om ambitionsnivån är hög och budgeten med franska mått mätt mycket väl tilltagen i Kejsaren av Paris lyckas den inte riktigt gripa tag på något djupare plan.

Richets mål var att göra den mest realistiska skildringen av Vidocqs liv hittills och det märks att han lagt ner mycket tid på detaljerna. Skildringen av ett Paris under uppbyggnad och strax innan baron Haussmann startade sitt enorma renoveringsprogram som gav staden dess moderna form är imponerande. Men under ytan ekar det emellanåt lite tomt.

Det är som att man fokuserat för mycket på att skildra saker och ting så verklighetstroget som möjligt och i processen glömt bort att arbeta med karaktärsstudierna och psykologin bakom varför de agerar som de gör. Vilket ger Kejsaren av Paris en känsla av ett ytligt bländverk. Till och med den normalt sett så eldige och intensive Vincent Cassel känns återhållen och vilset nedtonad i sin gestaltning.

Men en fängslade livshistoria är det ju och det tillsammans med de tekniska kvaliteterna gör Kejsaren av Paris till en klart sevärd film, även om de missade möjligheterna att göra något så mycket bättre än så gnager.

Doktor Knock – ingen knock out direkt

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Les Intouchables) har Omar Sy blivit ett internationellt så pass gångbart namn att de flesta filmer han medverkar i når svensk distribution i någon form. Det senaste exemplet är Doktor Knock (Knock i original) från 2017 i regi av Lorraine Lévy som i förra veckan gavs ut på svensk dvd och vod.

Omar Sy är med sin charm, karisma och utstrålning en av de där skådespelarna som alltid lyfter de filmer de är med i. Doktor Knock är inget undantag och tur är väl det för det här är en film som behövde någon som kan bära den på sina axlar.

Den bygger på den satiriska pjäsen Knock ou le Triomphe de la médecine skriven av Jules Romains. Pjäsen som hade urpremiär 1923 är en sorts omvänd Den inbillade sjuke. Den handlar om en ambitiös doktor som anländer till en lantlig fransk stad där snart sagt alla verkar vara friska som nötkärnor, vilket får doktorn att lansera ett projekt att få invånarna att känna sig sjuka och på så vis få fart på affärerna.

I denna den andra filmatiseringen baserad på Jules Romains text är grundpremissen bevarad men en hel del annat omgjort. Knock är här en driftig lurendrejare från Marseille som vid filmens början i inledningen av 1950-talet är på flykt från farliga personer som han är skyldig pengar. En mindre nogräknad kapten i stort behov av en läkare som kan följa med på en halvårslång resa låter Knock mönstra på som skeppsläkare trots att han saknar utbildning för det.

Den driftige Knock suger åt sig som en svamp och lär sig tillräckligt mycket för att när han kommer tillbaka till Marseille kan utbilda sig till läkare på riktigt. Sin första tjänst får han i den lilla byn Saint-Maurice. Precis som pjäsens Doktor Knock har han med sig en tydlig plan hur han ska få affärerna att blomstra och han lyckas charma byborna. Nästan alla i alla fall, det finns de som tvivlar på hans avsikter och dessutom riskerar hans förflutna att hinna ikapp honom.

Förutom Omar Sy har Doktor Knock en annan stor tillgång och det är omgivningarna. Filmen är inspelad i den vackra byn Saint-Martin-en-Vercors i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet och Emmanuel Soyers fina fotoarbete gör filmen till en fröjd att se. Ögongodis för en romantiker kring den franska landsbygden.

Värre är det med manuset och personregin. Några fina komiska poänger finns det förvisso, men den satiriska udden från originaltexten är som bortblåst. Rollfigurerna är stereotypa och yxigt frammejslade. Dessutom låter Lorraine Lévy flera av skådespelarna ägna sig åt ett teatralt uttryckssätt som inte gör sig på film utan snarare ger en känsla av överspel. I långa stunder är detta mer av en sunkig och inte särskilt rolig fars.

Tur då som sagt att Omar Sy är med. Han gör vad han kan och lyckas ändå, tillsammans med fotot och de fina omgivningarna, hålla skutan någorlunda flytande.

In i dimman!

Paris drabbas av en jordbävning som får giftig dimma att välla upp ur underjorden och svepa in staden och sprida panik. Det mardrömsscenariot  är grunden i den kanadensiskfranska samproduktionen Dans la brume från förra året och som i går släpptes på svensk dvd under titeln Toxic.

För filmens huvudpersoner Mathieu och Anne är situationen än mer tillspetsad. De klarar sig från dimman genom att fly upp till grannar som bor längst upp i deras fastighet men kvar i deras av dödlig dimma insvepta lägenhet finns dottern Sarah som lider av svår kombinerad immunsjukdom, SCID, och tvingas leva i en hermetiskt tillsluten kapsel.

Jordbävningen slog ut all strömförsörjning i staden men eftersom kapseln har batteridrift klarar sin Sarah. Men batterierna håller inte särskilt länge så tiden för Mathieu och Anna att hitta en lösning och rädda dottern rinner så sakteliga ut.

Grundstoryn är alltså enkel men nog så effektiv och fylld av potential. Det tekniska utförandet är utmärkt med tanke på att den relativt beskedliga budgeten. Effekterna är trovärdiga och bilderna av den dimomslutna staden är häftiga. Den kanadensiske regissören Daniel Robys iscensättning är också stabil.

Tyvärr så känns manuset långtifrån genomarbetat och mycket av potentialen försvinner i logiska luckor och märkliga skeenden. Romain Duris och Olga Kurylenko kämpar och gör det bästa av sina roller som Mathieu och Anna, men det är ett jobb i uppförsbacke eftersom manuset låter deras rollfigurer ta ologiska och underliga beslut.

Toxic hade kunnat bli riktigt bra men då hade manuset behövt putsas till rejält och förmodligen också budgeten ökats ordentligt. Tyvärr blev den i mina ögon bara med nöd och näppe sevärd. Mest för parisbildernas skull.

Manligheten i skrattspegeln i ojämn komedi

En episodfilm om ämnet otrohet, kan det vara någonting? Om vi pratar om filmen De otrogna (Les Infidèles i original) från 2012 är svaret både ja och nej. Det är nämligen en synnerligen ojämn historia. Jag tycker dock att de bra bitarna överväger de dåliga och skulle därmed säga att filmen som sedan två månader tillbaka finns utgiven på svensk dvd i alla fall får kategoriseras som sevärd.

Den inte alltid helt politiskt korrekta filmen skapade en del kontrovers på hemmaplan men blev också en av 2012 års största inhemska framgångar på bio i Frankrike. Internationellt har det dock inte gått lika bra för den och här i Sverige blev det direkt till dvd-premiär för den, ett och ett halvt år efter den franska premiären.

Ämnet är alltså otrohet, mer specifikt manlig otrohet, och det vrids och vänds på i åtta sinsemellan olika episoder. Angreppssättet och stämningsläget skiftar i de olika berättelserna. Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt. I bland lågmält och andra gånger absurdistiskt och högljutt. Allvar blandas med bitvis infantil komik. Det är som sagt ojämnt värre. Bäst fungerar filmen som regel i de mer allvarliga stunderna. Det är då den blir som mest intressant.

Det är inte bara kvalitén på dessa episoder som varierar utan även längden. Några är mer att se som korta sketcher mellan de längre berättelserna. De sex längre berättelserna är alla regisserade av olika, namnkunniga, regissörer. Här medverkar till exempel Michel Hazanavicius (The Artist), Fred Cavayé (Mea culpa och För henne) och Emmanuelle Bercot (Betties resa).

En röd tråd mellan de olika filmerna är att Jean Dujardin och Gilles Lellouche medverkar i nästan alla av dem. De har också tillsammans regisserat den sista episoden och varit högst delaktiga i manusskrivandet. Det var för övrigt Jean Dujardin som kom med den ursprungliga idén till filmen.

De otrogna blandar och ger. Ambitionen tycks ha varit att sätta ljuset på och driva med sådant som uppfattas som maskulint och manligt. Det lyckas man med i bland och det är ofta i de stunder då den satiren fungerar som filmen också gör det. När satiren inte fungerar blir det hela genast mycket mer problematiskt och eftersmaken besk. Ojämnt var ordet.

Jag är nyfiken giallo

Dags för ännu ett skräckfilmstips i höstmörkret. Den här gången handlar det dock om någonting helt annat än Among The Living (Aux yeux des vivants) som jag tipsade om senast.  The Strange Colour of Your Body’s Tears (L’étrange coleur de ton corps i original) från förra året är en film med en helt andra pretentioner. Precis som Among The Living har den nyligen släppts i svensk dvd-utgåva.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är regisserad av den franska duon Bruno Forzani och Hélène Cattet och det är deras andra långfilm. Den som har sett deras första film Amer  vet vad som väntar, det vill säga en stilsäker och gåtfullt suggestiv nedstigning i det mänskliga psykets mörkare vrår. Med The Strange Colour of Your Body’s Tears fortsätter de helt enkelt att vandra vidare längs den väg de beträdde i debutfilmen. Det är ännu en film djupt influerad av den italienska så kallade giallo-filmens storhetstid på 70- och 80-talen, de använder till och med musik från existerande filmer från den perioden i sina filmer. Men någon tom stilövning eller enkel hyllningsfilm är det heller inte.

Som någon sorts skräckfilmens motsvarigheter till Quentin Tarantino gör de något helt eget av de tydliga influenserna och lånen. Även om estetiken är lånad från giallofilmerna så är Forzanis och Cattets berättande av ett annat slag. The Strange Colour of Your Body’s Tears är förvisso nära på lika blodig och våldsam som de stilmässiga italienska förlagorna, men där giallofilmerna ofta var någon sorts raka deckargåtor drar den tidvis nästan åt konstfilmshållet med sitt komplicerade och lätt abstrakta berättande. När det gäller det psykologiska spelet och att effektivt använda arkitekturen i skapandet av spänning ligger den dessutom närmare Roman Polanskis filmer än något annat.

Arkitekturen har för övrigt en mycket viktig roll i filmen. Den utspelas i Bryssel där Bruno Forzani och Hélène Cattet sedan en tid tillbaka är bosatta. Skådeplatsen är en av stadens många art nouveau-fastigheter. Jag skulle till och med drista mig till att säga att själva byggnaden är så viktig för berättelsen att den närmast kan ses som en huvudrollsinnehavare.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är också på sätt och vis en deckargåta, men den är underordnad filmens huvudsakliga tema: ett undersökande av vad mänsklig identitet egentligen är. Som Bruno Forzani och Hélène Cattet själva sagt i en intervju: giallofilmerna ställde frågan ”vem gjorde det?”, vi ställer frågan ”vem är jag?”. Det intervjusvaret skvallrar om att detta högst förmodligen inte är något för alla smaker. Till och med skräckfilmsfantaster kan säkert bli frustrerade över det långsamma, icke linjära berättandet. Bruno Forzani och Hélène Cattet arbetar effektivt med att skapa stämningar och de har en uttalad ambition att göra filmer för så många sinnen som möjligt. Det finns en sensualism och känslighet i deras filmer som går utöver det vanliga inom genrefilm. Det handlar inte enbart om att skrämmas, även om det är nog så otäckt i bland.

Det här är en febrig mardröm till film. Den handlar om en lite mystisk affärsman som återvänder till Bryssel efter en affärsresa. När han kommer hem till sin lägenhet märker han att hans fru är spårlöst försvunnen. Små ledtrådar får dock honom att tro att hon är kvar i huset. Han följer spåren som leder in i husets labyrintartade innandömen och är snart fången i någon sorts gränsland mellan verklighet och fantasi. Bit för bit läggs pusslet på plats.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är en komplex och fängslande film som definitivt vinner på att ses fler gånger och något av ett storverk i det lilla formatet. Forzani/Cattet leker elegant med olika bildformat och berättartekniker och jag kan tänka mig att det är en ännu häftigare upplevelse att se den här filmen på stor duk.

Marseille – som ett grekiskt drama

Frankrikes äldsta stad Marseille grundades redan på 600-talet före Kristus av grekiska kolonisatörer. Med andra ord känns det passande att den i Sverige nu dvd-aktuella filmen Marseille (De guerre lasse i original) från i år har formen av ett grekiskt drama.

På ytan är det en maffiafilm men den innehåller alla ingredienser från en klassisk grekisk tragedi. Marseille handlar om Alex. Han är son till en maffiaboss och efter fyra år i främlingslegionen återvänder hem till just Marseille. Hans förflutna gör sig tämligen omgående påmint.

De ouppklarade affärer i den undre värld han tillhörde och som fick honom att lämna den provencalska hamnstaden för fyra år sedan är nämligen alltjämt ouppklarade och hans mäktiga fiender ser inte positivt på uppgifterna om att han skulle vara tillbaka i staden. I mixen finns också den kvinna han tvingades lämna. Hon har sedan dess en ny partner men känslorna mellan dem finns fortfarande kvar.

Det börjar kännas både stereotypt och en aning tråkigt att det så ofta handlar om kriminalitet och våld när Marseille porträtteras på film. Eftersom kriminalitet och våld är två grundstenar i den här filmen var jag initialt en aning tveksamt inställd till den.

Därför blev jag desto gladare när jag konstaterade att regissören Olivier Panchot så tydligt ändå ville något mer med sin film. Han lyckas förvisso inte fullt ut, manuset är lite för tunt och karaktärsutvecklingen för grund för att verkligen svara upp mot de grekiska dramer den hämtat inspiration från, men jag applåderar och gillar ambitionsnivån.

Marseille är ödesmättad och stämningsfull så det räcker och skådespelarna med Jalil Lespert och Tchéky Karyo som mest kända namn i täten gör ett starkt jobb med det material de har fått att arbeta med. Det är en mörk film, inte bara handlingsmässigt utan också när det gäller den färgskala den är filmad i, och det är svårt att inte beröras av berättelsen.

Det hade dock med hjälp av ett lite vassare och mer genomarbetat manus kunna blivit ännu starkare. I den här formen är Marseille vad jag skulle beskriva som en klockren trea på en femgradig skala och därmed väl värd att se.

Hantverksskicklig och mycket fransk thriller

Den franske regissören Fred Cavayé gjorde fick något av ett internationellt genombrott med sin debutfilm Allt för henne (Pour elle) från 2008. Den biovisades i flera länder, även här i Sverige, och ledde till något så ovanligt som en alldeles utmärkt amerikansk nyinspelning (The Next Three Days med Russel Crowe i huvudrollen).

Hans andra långfilm  À bout portant från 2010 gjorde inte lika mycket väsen av sig trots att det är en lika bra film som Allt för henne. Hit till Sverige nådde den först två år efter premiären och den gick direkt till dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Fred Cavayés tredje långfilm Mea culpa gick här i Sverige samma öde till mötes som Point Blank, det vill säga direkt till dvd-hyllorna. Men den här gången gick det i alla fall lite snabbare för den att ta sig hit. Mea culpa hade franska biopremiär tidigare i år.

Mea culpa kan ses som den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi och den bjuder på mer av samma vara som  Allt för henne och Point Blank. Det är med andra ord en tät och tuff thriller med högt tempo och melankolisk underton. Filmen utspelas i sydfranska Toulon och i huvudrollerna ses Vincent Lindon och Gilles Lellouche, som spelade i huvudrollen i Allt för henne respektive Point Blank. De spelar de bästa vännerna Simon och Franck. För sex år sedan var de båda poliser men en tragisk händelse förändrar deras liv. Alkoholpåverkad är Simon med i en trafikolycka som berövar tre personer livet.

Simons tillvaro kraschar fullständigt. Han blir av med jobbet, döms till fängelse och hans äktenskap går i stöpet. När han släpps från fängelset är han mer eller mindre en bruten man, ständigt plågad av dåligt samvete över det som hänt. Vänskapen med Franck består dock och han får ett jobb på en väktarfirma. Sakta men säkert börjar han få ordning på sitt liv och kunna närma sig och bygga upp förtroendet hos sin 9-årige son Théo igen.

Då riskerar allt att rämna igen. Théo blir av en slump vittne till en uppgörelse i den undre världen är därmed ett jagat villebråd. Simon och Franck tar upp kampen mot en minst sagt hänsynslös fiende.

Det är definitivt si och så med trovärdigheten i Mea culpa, men underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på. Fred Cavayé är en av de just nu främsta företrädarna för denna typiskt franska actionthrillerundergenre som i Frankrike brukar benämnas polar. I bänder Fred Cavayé på trovärdigheten lite väl mycket, men överlag håller han sig enligt min mening ändå på rätt sida av gränsen för det överdrivna och löjeväckande. Och den avslutningen är, trots att den tangerar den där gränsen, en rejält svettig nagelbitare.

Det går undan och de skickligt iscensatta actionsekvenserna avlöser varandra. Precis som i Fred Cavayés två tidigare filmer är tiden en viktig faktor i berättelsen och rollfigurerna slåss mot klockan. Fotot och  klippningen håller hög klass och Vincent Lindon och Gilles Lellouche övertygar i sin roller, såväl i actionsekvenserna som i de mer dramatiska (jodå, det finns utrymme för sådana också i denna täta, knappt halvannan timme långa film).

En varning är dock på sin plats. Mea culpa är en bitvis riktigt våldsam film med en ofta väldigt mörk klangbotten.