Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!

Strålande Huppert räddar svajiga Mama Weed

Det är lika bra att säga det direkt: den huvudsakliga anledningen att se denna film stavas Isabelle Huppert. Så enkelt är det.

Inte för att själva filmen Mama Weed (La Daronne i original) skulle vara helt utan förtjänster för det är den inte. Det är bara det att skillnaden i kvalitetsnivå mellan filmen och Hupperts insats är betydande.

Själva filmen bjuder på skaplig underhållning för stunden men är långt ifrån något märkvärdigt. Isabelle Huppert däremot är smått briljant i sin roll och en fröjd att skåda.

Här spelar hon en kvinna som jobbar som tolk på en av Parispolisens narkotikarotlar. Hennes uppgift är att översätta samtal som sker på misstänkta personers avlyssnade telefoner.

När hon får klart för sig att en omtyckt vårdare på det ålderdomshem som hennes mamma är en av parterna i en narkatikosmugglingsoperation beslutar hon sig för att varna henne.

Det slumpar sig så att hon själv kan lägga beslag på det stora partiet knark, mitt framför ögonen på såväl poliskollegorna som langarna som det var avsett för.

Hon tar beslutet att själv ikläda sig rollen som langare och dryga ut sin lön genom att sälja partiet.

Mama Weed gjorde stor succé på biograferna hemma i Frankrike och nu ges alltså även den svenska biopubliken chans att stifta bekantskap med denna lite ojämna kriminalkomedi.

Regissören Jean-Paul Salomé är tillräckligt hantverksskicklig för att trots en del logiska brister, stereotyper och mindre trovärdiga skeenden i manuset lyckas utvinna spänning och underhållning ur materialet.

Humor, glimt i ögat och framför allt då Isabelle Huppert är tillgångar som gör att det går att ha visst överseende med bristerna. Även om del av dem är svåra att svälja.

Det är också filmens internationella titel Mama Weed, som får räknas till de mindre lyckade. Originaltiteln La daronne är för övrigt slang och betyder typ morsan.

Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

Repose en paix, Mikael Nyqvist!

Det var naturligtvis med chock, bestörtning och stor överraskning som jag som så många andra i går kväll nåddes av nyheten att skådespelaren Mikael Nyqvist gått bort. Med anledning av det återpublicerar jag vad jag skrev om den franska film, En tripp till Paris (La Ritournelle i original) i regi av Marc Fitoussi, som han medverkade i för några år sedan.

Så här skrev jag:

”Huvudanledningen till att den här filmen får svensk biopremiär torde vara att Mikael Nyqvist har en viktig biroll i den. Och det ska sägas direkt att han klarar sig riktigt bra. Hans klarar franskan utmärkt och gör en finfin insats överlag.

Det är också riktigt kul att se Isabelle Huppert i en för henne ovanligt varm roll. När vi pratar om skådespelarinsatserna förtjänar naturligtvis också alltid stabile Jean-Pierre Darroussin att nämnas. Han fångar sin buttra och tillknäppta rollfigur alldeles utmärkt. Skådespelarmässigt finns det med andra ord inget att anmärka på.

De fina skådespelarprestationerna till trots lyfter inte En tripp till Paris till några högre höjder. Det är inte någon dålig film, men erbjuder heller inte så mycket mer än småputtrig underhållning för stunden. Den handlar om det strävsamma medelålders paret Brigitte (Huppert) och Xavier (Darroussin). De bor på en gård i Normandie där de föder upp tjurar. De lever ett lugnt och ordnat liv. För lugnt och ordnat för Brigittes smak. Äktenskapet går på tomgång och hon längtar mer och mer efter att fylla livet med något annat.

Under förevändning att hon ska besöka en hudspecialist för att få bukt med ett eksem reser hon till Paris för en helg. Hennes egentliga ärende är ett försöka leta upp en yngre man som visat intresse för henne. På plats i Paris träffar hon av en slump den världsvane danske affärsmannen Jesper (Nyqvist). Han ger henne den uppmärksamhet och inblick i ett mer flärdfullt liv som hon suktar efter och i takt med att de närmar sig varandra mer och mer lever Brigitte upp. Hemma i Normandie börjar Xavier ana oråd och beger sig även han till Paris.

En tripp till Paris är en på många sätt typisk fransk film, inte minst i sitt resonerande sätt att närma sig frågor kring tvåsamhet, otrohet och äktenskapet. Det är en huvudsakligen dialogdriven film som filmen igenom håller en lågmäld åt återhållsam ton. Marc Fitoussi är duktig på att skildra det vardagliga och de Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin och Mikael Nyqvist fångar med små uttrycksmedel och stor finkänslighet upp det spåret alldeles utmärkt.

Det finns en hel del allvar i filmens klangbotten, men trots det känns det som en rätt lättsmält och lite bagatellartad historia. Förklaringen till det finns naturligtvis på manusstadiet. Manuset skrapar liksom bara på ytan och hade definitivt vunnit på fler nyanser och gå lite mer på djupet rent psykologiskt. Skådespelarna gör vad de kan, och det är som sagt en hel del, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att rollfigurerna inte är helt och hållet genomarbetade.

Någonstans i En tripp till Paris gömmer sig idén till och förutsättningarna för en alldeles utmärkt film. Den lyckas inte Marc Fitoussi riktigt med att mejsla fram. Därför blir mitt slutgiltiga omdöme sevärd men inte så mycket mer. Med plus i kanten för skådespelarna och herr Nyqvists franska.”

Tack för denna och många andra fina filmiska upplever och vila i frid, Mikael Nyqvist!

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Huppert briljerar i lågmälda Dagen efter denna

Det är snart sju år sedan regissören Eric Rohmer gick ur tiden, men hans konstnärliga eftermäle gör sig fortfarande påmint. Rohmers ande svävar exempelvis tydligt av Mia Hansen-Løves senaste film, den i Sverige just nu bioaktuella Dagen efter denna (L’avenir i original).

Dagen efter denna handlar om Nathalie, en medelålders filosofilärarinna, som befinner sig vid ett vägskäl i livet. Hennes mamma är på väg in i demens och ringer dottern i tid och otid, hennes man (även han filosofilärare) lämnar henne för en yngre kvinna och förlaget som ger ut hennes böcker vill få henne att göra böckerna mer säljande. Faktorer som får henne ett ifrågasätta sitt liv och de saker som hon kanske allra tydligast identifierat sig med. Hennes ventil blir vänskapen med en tidigare student.

Dagen efter denna är ytterligare en av Mia Hansen-Løves självbiografiskt färgade filmer (hon växte själv upp med två filosofilärare som föräldrar). Den här gången lyckas hon i mitt tycke bättre med att göra det självbiografiska allmängiltigt än i Min ungdoms kärlek, den senaste av hennes filmer som jag skrivit om här på bloggen.

Med tanke på handlingen så skulle man kunna tro att detta är en känslostark och dramatisk film, men det är det inte. Mia Hansen-Løve håller det hela i strama regityglar och låter mycket av dramat utspelas inombords och mellan raderna. Dagen efter denna är i själva verket en lågmäld och , trots att de filosofiska referenserna står som spön i backen i dialogen, tämligen anspråkslös film.

Den återhållsamma stilen gör att den säkert av vissa kan uppfattas som sval, men där finns också en portion humor bubblande under ytan. Som denna texts inledande referenser till Eric Rohmer indikerar så är Dagen efter denna en ofta dialogdriven film, men mellan varven låter också Mia Hansen-Løve tystnaden tala.

Mia Hansen-Løve lyckas tillsammans med de duktiga skådespelarna mejsla fram en tonträff som ger filmen en verklighetsnära och trovärdig känsla. Och när vi är inne på skådespelarspåret så går det inte att gå förbi Isabelle Huppert.

Hon är sedvanligt lysande i huvudrollen som Nathalie och bär genom att nästan hela tiden vara i bild på sätt och vis filmen på sina axlar. Utan henne hade filmen troligtvis inte fungerat lika bra som den gör. Hennes fantastiska förmåga att uttrycka väldigt mycket med små medel är en ovärderlig beståndsdel för att ur det lågmälda och återhållsamma göra berättandet så levande.

En annan sak som gör denna film njutbar är Denis Lenoirs utsökta foto och det finkänsliga användandet av musik.

Dagen efter denna är naturligtvis inget för action- eller spänningsälskaren. Det är snarare en film som ytterligare späder på den stereotypa bild som många ser framför sig när man pratar om fransk film. Gillar du fransk film av den typen, då är Dagen efter denna troligen något för dig.

Jag avslutar denna text som jag inledde den: med en referens till Eric Rohmer. Det finns nämligen en till. Med Dagen efter denna tog Mia Hansen-Løve vid filmfestivalen i Berlin i vintras hem Silverbjörnen för bästa regi. Precis som Rohmer gjorde med Pauline på stranden (Pauline à la plage) 1983.

Alla pratar franska – även Mikael Nyqvist!

Det har varit lite hektiskt den senaste tiden. Så pass mycket att jag trots att inspirationen att blogga återvänt inte har kommit till skott med bloggandet. Resultatet har blivit en osedvanligt inaktiv decembermånad här på BleuBlancRouge – och att jag har halkat efter rejält när det gäller mina ambitioner att skriva om alla frankofona filmer som kommer hit till Sverige.

Förhoppningsvis kan den vecka av välbehövlig julledighet som jag just har inlett kunna hjälpa till för att få fart på det hela igen. Här och nu kommer under alla omständigheter ett första försök att börja skriva ikapp mig.

Jag inleder med att skriva några rader om En tripp till Paris (La Ritournelle i original) i regi av Marc Fitoussi, som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan. Huvudanledningen till att den fick svensk biopremiär torde vara att Mikael Nyqvist har en vikitg biroll i den. Och det ska sägas direkt att han klarar sig riktigt bra. Hans klarar franskan riktigt bra och gör en finfin insats överlag.

Det är också riktigt kul att se Isabelle Huppert i en för henne ovanligt varm roll. När vi pratar om skådespelarinsatserna förtjänar naturligtvis också alltid stabile Jean-Pierre Darroussin att nämnas. Han fångar sin buttra och tillknäppta rollfigur alldeles utmärkt. Skådespelarmässigt finns det med andra ord inget att anmärka på.

De fina skådespelarprestationerna till trots lyfter inte En tripp till Paris till några högre höjder. Det är inte någon dålig film, men erbjuder heller inte så mycket mer än småputtrig underhållning för stunden. Den handlar om det strävsamma medelålders paret Brigitte (Huppert) och Xavier (Darroussin). De bor på en gård i Normandie där de föder upp tjurar. De lever ett lugnt och ordnat liv. För lugnt och ordnat för Brigittes smak. Äktenskapet går på tomgång och hon längtar mer och mer efter att fylla livet med något annat.

Under förevändning att hon ska besöka en hudspecialist för att få bukt med ett eksem reser hon till Paris för en helg. Hennes egentliga ärende är ett försöka leta upp en yngre man som visat intresse för henne. På plats i Paris träffar hon av en slump den världsvane danske affärsmannen Jesper (Nyqvist). Han ger henne den uppmärksamhet och inblick i ett mer flärdfullt liv som hon suktar efter och i takt med att de närmar sig varandra mer och mer lever Brigitte upp. Hemma i Normandie börjar Xavier ana oråd och beger sig även han till Paris.

En tripp till Paris är en på många sätt typisk fransk film, inte minst i sitt resonerande sätt att närma sig frågor kring tvåsamhet, otrohet och äktenskapet. Det är en huvudsakligen dialogdriven film som filmen igenom håller en lågmäld åt återhållsam ton. Marc Fitoussi är duktig på att skildra det vardagliga och de Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin och Mikael Nyqvist fångar med små uttrycksmedel och stor finkänslighet upp det spåret alldeles utmärkt.

Det finns en hel del allvar i filmens klangbotten, men trots det känns det som en rätt lättsmält och lite bagatellartad historia. Förklaringen till det finns naturligtvis på manusstadiet. Manuset skrapar liksom bara på ytan och hade definitivt vunnit på fler nyanser och gå lite mer på djupet rent psykologiskt. Skådespelarna gör vad de kan, och det är som sagt en hel del, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att rollfigurerna inte är helt och hållet genomarbetade.

Någonstans i En tripp till Paris gömmer sig idén till och förutsättningarna för en alldeles utmärkt film. Den lyckas inte Marc Fitoussi riktigt med att mejsla fram. Därför blir mitt slutgiltiga omdöme sevärd men inte så mycket mer. Med plus i kanten för skådespelarna och herr Nyqvists franska.

Han(eke) har gjort det igen!

Det är bara att ta av sig hatten, buga och bocka och konstatera att Michael Haneke, en av världens främsta och mest intressanta filmregissörer det senaste dryga decenniet, har levererat ytterligare ett mästerstycke. För ett mästerstycke är precis vad Amour är, väl värd den Guldpalm den vann vid årets filmfestival i Cannes.

Med tanke på den typ av filmer som Michael Haneke har gjort tidigare är det lätt att tro att titeln Amour är ironisk men det är den faktiskt inte. Det är en film om kärlek. Låt vara inte den himlastormande kärleken eller något som man kan se skildrat i någon romantisk komedi, men likafullt kärlek.

Amour handlar om Georges och Anne, två pensionerade musiklärare i åttioårsåldern. De lever ett stillsamt och ordnat liv på ålderns höst. Deras enda barn, en dotter som även hon är musiker, lever utomlands men hälsar på i Georges och Annes lägenhet i Paris i bland.

Georges och Annes skyddade och välbärgat borgerliga vardag skakas dock om i grunden när Anne en dag plötsligt får en stroke. Trots att Annes hälsotillstånd stadigt försämras och sakta men säkert rör sig mot det oundvikliga slutet lovar Georges Anne att han ska ta hand om henne i deras lägenhet och att hon inte ska behöva tillbringa någon tid på sjukhus. Det hela utvecklas till en situation där deras kärlek till varandra sätts på svåra prov.

Amour är utan tvekan Michael Hanekes till dags dato varmaste och mest humanistiska film. Vilket egentligen kanske inte säger så mycket eftersom han hittills i sin karriär nästan uteslutande har ägnat sig åt att söka efter och skildra människans och det mänskliga psykets mörka sidor. Det är inte det att Amour skulle sakna mörker och allvar för det gör den sannerligen inte, men den här gången finns det ett ljus och en kärlek i berättelsen som känns okaraktäristisk för Haneke.

Han har förvisso varit inne och rört vid ämnet kärlek förr, till exempel i Pianisten (La Pianste) från 2001, men då har det mer handlat om kärlek som gått överstyr och förvandlats till besatthet. I Amour finns inget av det. Här är kärleken av det rena slaget det handlar om. Även om den mer anas mellan raderna och sällan eller aldrig uttalas.

Det finns hela tiden en emotionell distans mellan karaktärerna, det är ju trots allt en Haneke-film vi pratar om, och filmen är berättad på Hanekes patenterat kliniska och observerande stil. Amour är dessutom en till och med med Hanekemått mätt händelsefattig film, i allra högsta grad skådespelardriven. Och som skådespelarna driver filmen!

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva är makalöst bra i rollerna som Georges och Anne. De uträttar storverk med mycket små medel och en återhållen spelstil. Men de visst upp fullständig närvaro i sina rolltolkningar och det är fantastiskt rörande att se deras samspel. Att sedan en Isabelle Huppert i storform spelar rollen som dottern gör sannerligen inte saken sämre.

I vanlig Haneke-ordning är det hela totalt osentimentalt skildrat men den här gången finns det som sagt en genuin värme och humanism i skildringen. Det är ett lika oväntat som välkommet tillskott till Hanekes fängslande filmiska universum. Det ska bli spännande att se vart han tar vägen efter detta, i vilken riktning han kommer att röra sig nu.

Efter Amour känns fältet mer öppet än någonsin. Det enda jag känner mig säker på är att vad han än kommer att hitta på så kommer det förmodligen att bli fruktansvärt bra. Det brukar ju bli det närhelst Michael Haneke är i farten.

Min värsta mardröm

Tänk dig att du får höra om en film. En film med ett antal skådespelare som du gillar, till exempel Isabelle Huppert, Benoît Poelvoorde och André Dussollier. Du får dessutom höra om att den har gjort succé på biograferna hemma i Frankrike. Tro sjutton att du får tämligen höga förväntningar på den filmen.

Tänk dig sedan att när du till slut får se filmen så är den bara sååå dålig. Det hela har onekligen ett drag av mardröm över sig. Det är naturligtvis rejält överdrivet att kalla det för min värsta mardröm, men det har sin förklaring.

Den där filmen finns nämligen. Här i Sverige heter den En bohem i Paris (en svensk titel som både är så fånig och missvisande att jag inte ens vet var jag ska börja) och har biopremiär i dag. Den franska originaltiteln är Mon pire cauchemar och det är naturligtvis den jag anspelar på i både rubriken och det inledande mardrömsscenariot och det vilar defintivit något mardrömslikt över att se den.

Det är en dramakomedi som vare sig är dramatisk eller rolig. Den försöker sig på att vara satirisk och driva med både det ena och det andra men lyckas inte med det heller. Det finns ingen finess, träffsäkerhet eller igenkänningsfaktor i manuset. Bara kyla, föraktfullhet och en isande von oben-attityd.

Regissören Anne Fontaine tycks inte känna någon som helst värme eller hysa något intresse för karaktärerna. Snarare så framstår i hennes regi alla som irriterande, enerverande och utan egentliga försonande drag. En bohem i Paris är en film i total avsaknad av något så grundläggande för en film som aspirerar på att vara någon form av feelgood som hjärta. Det är svårt att greppa att det är samma person som har gjort den här filmen och den trots allt ganska fina och tämligen lyckade Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009, men så är det.

Själva grundstoryn osar heller inte direkt av kreativitet och originalitet om man säger så. En kylig och intelligent överklasskvinna (spelad av en Isabelle Huppert som nu gjort den här typen av roll så många gånger så att hon går på total tomgång) möter yvig, opolerad och obildad man av folket (spelad av Benoît Poelvoorde). Av olika skäl kommer de att för en tid tillbringa en del tid tillsammans. Vad som händer sedan behövs sannerligen ingen större tankemöda för att räkna ut. Vi har som sagt sett detta så många gånger förr. Den totala kulturkrocken mynnar så småningom ut i något annat.

Rent generellt brukar jag vara förlåtande gentemot fransk film, kanske till och med för förlåtande. Men i fallet En bohem i Paris kan jag faktiskt inte hitta några som helst förmildrande omständigheter. Där går även min gräns och att behöva vistas på fel sida om den gränsen i 100 minuter kan absolut ses som en mardröm, även om det kanske inte är den värsta tänkbara.

Rapport från himmelriket 3

Då har det blivit dags för mig att summera 2012 års upplaga Göteborgs filmfestival. Festivalen tog formellt slut i går, men för egen del tog den slut i söndags. 21 filmer han jag till slut med. En lägre siffra än de senaste två åren, men samtidigt ett betydligt mer hanterbart antal filmer att verkligen ta in och smälta.

Efter det att jag vid festivalen för två år sedan satte nytt personligt rekord med 40 filmer sedda hade jag i ärlighetens namn lite svårt med att hålla isär alla intryck från de filmer jag sett under de 11 dagarna. Det flöt liksom ihop en aning.

Nåja. åter till sammanfattningen av årets festival. Som bekant satsade jag på att se så många som möjligt av de Césarnominerade filmer som visades under festivalen. Det visade sig att jag hann med alla. De flesta har jag skrivit om i mina tidigare rapporter, men det återstår två och dem tänkte jag ägna denna min sista rapport från festivalen åt. De två filmerna i fråga är nominerade i kategorin bästa debutfilm, en kategori som jag tycker att fler liknande filmgalor skulle ta med. Under Césargalan delas ju dessutom pris för bästa manliga- respektive kvinnliga hopp på skådespelarfronten ut och jag tycker att det är ett synnerligen trevligt drag att uppmärksamma debutanter eller andra lovande framtidsnamn på väg upp. Som sagt, något för fler att ta efter.

My Little Princess, jo den har faktiskt denna engelska originaltitel, är gjord av Eva Ionesco och är en självbiografisk berättelse om hennes egen uppväxt och säregna relation till sin mamma, en mamma som tämligen skamlöst men också en aning aningslöst utnyttjade sin dotter för sina egna konstnärliga syften. Evas mamma Irina, som var fotograf, övertalade under några års tid Eva att posera för henne, inte sällan i erotiska och utmanande poser. Konstnärliga bilder förvisso, men likafullt utmanande.

Det var bilder som när de ställdes ut eller publicerades i tidningar skapade stor kontrovers och som ledde till att vänner och omgivning vände sig mot Eva. Faktum är att bilderna fortsatt är ett problem för henne, eftersom mamman fortsätter att sälja dem till tidningar och publicera dem på nätet. My Little Princess handlar om Evas upplevelser, även om mamman och dottern i filmen får heta Hannah respektive Violetta.

My Little Princess är en snygg och stilsäker film, trots den självklart starka personliga känslomässiga laddningen i filmen darrar Eva Ionesco inte för en sekund på manschetten. Allra mest imponerad är jag över hennes sett att skildra mamman, eller ska vi kanske säga modersfiguren eftersom det trots allt är en spelfilm starkt inspirerad av Evas egna upplevelser men heller ingen regelrätt biografi. Även om porträttet av mamman inte direkt är insmickrande om man säger så, så är heller aldrig fördömande. Eva Ionescos huvudsakliga fokus i filmen ligger dock på dottern Violetta och hur hon försöker hantera den svåra situationen och moderns onaturliga förhållande till henne. Med hennes egna erfarenheter i bagaget är det naturligtvis inte särskilt överraskande att den skildringen känns trovärdig och övertygande rakt igenom.

Isabelle Huppert är sin vana trogen lysande, som klippt och skuren för att spela den kyliga och neurotiska mamman. Men den här gången får hon faktiskt finna sig i att hamna en aning i skymundan för den verkliga stjärnan i My Little Princess är Anamaria Vartolomei som är fullständigt briljant i rollen som dottern Violetta. Anamaria som bara var 10 år när filmen spelades in visar upp en häpnadsväckande mognad och spännvidd i sitt spel.

My Litte Princess är såklart ett sätt för Eva Ionesco att bearbeta sina upplevelser, en sorts terapi helt enkelt, men den håller sig hela tiden på rätt sida om den där viktiga gränsen mellan personligt och privat.

17 filles är en helt annan film. Där My Little Princess bjuder på visuellt överdåd i form av fint foto och fantastisk scenografi och snygga kostymer (den är för övrigt Césarnominerad även för bästa kostym) är 17 filles nerskalad och socialrealistisk. I likhet med My Little Princess är dock 17 filles baserad på verkliga händelser, i det här fallet något som inträffade i den lilla amerikanska kuststaden Gloucester i Massachusetts för några år sedan.

Sjutton flickor vid stadens high school ingick i en pakt att de skulle bli gravida och sedan hjälpa varandra att ta hand om barnen. Den här händelsen inspirerade systrarna Delphine och Muriel Coulin till att göra en film som ekar av såväl Gus van Sants Elephant som av Sofia Coppolas Virgin Suicides och Peter Weirs Utflykt i det okända. Systrarna flyttade handlingen från en hamnstad till en annan, från Gloucester i Massachusetts till Lorient i Bretagne. Ramhandlingen är direkt hämtad från den verkliga förlagan. Skolans populäraste tjej blir oplanerat gravid och som en sorts handling av lojalitet med henne beslutar sig sexton andra tjejer att ingå en pakt och också bli gravida. Lärarna och föräldrarna står helt oförstående till hela och vet inte hur de ska agera.

17 filles är en på ytan okomplicerad film, enkelt och rakt iscensatt. Hela filmen genomsyras av en naturlig och äkta tonträff, inte minst i dialogerna. Vilket till stor del beror på den synnerligen imponerande ensemblen av till största delen filmdebuterande unga skådespelerskor som gör titelrollerna. Delphine och Muriel Coulin krånglar inte till det för sig, men det finns trots allt saker under den där ytan. 17 filles är en film om vänskap och lojalitet, men också om en ungdomsgeneration som i en alltmer dyster och negativ socioekonomisk verklighet tvingas leta efter andra utvägar.

En verklighet där framtidstro inte direkt är den dominerande känslan. Och den handlar naturligtvis dessutom om glappet mellan ungdoms- och föräldragenerationer. Det har naturligtvis gjorts bättre filmer på temat, men 17 filles håller bra nivå även den. Även om filmen bottnar i viss dysterhet och bristande framtidstro så är filmen i sig ett löfte om en bra framtid. För den franska filmen i alla fall, för 17 filles är sprängfull av talang. Såväl när det gäller skådespel som regi.

Sällan eller aldrig har jag varit så väl förberedd inför en Césargala som nu. Åtminstone inte när det gäller att ha sett så många som möjligt av filmerna. I dag var jag dessutom på en pressvisning av Polisse, den film som fått flest nomineringar och som får svensk biopremiär på fredag. Jag återkommer till den lite senare i veckan men kan redan nu avslöja att jag tyckte att den var bra, riktigt bra. När det gäller Césargalan så går den av stapeln fredag den 24 februari. Då får vi se vilka som får de åtråvärda priserna. Det ska bli spännande.

När det gäller priser och filmgalor så kan jag tillägga att Les Géants som jag skrev om i den första rapporten från festivalen blev den stora vinnaren när Magrittegalan genomfördes i helgen. Bouli Lanners film tog hem fem priser, bland annat för bästa film och bästa regi. Magrittepriset instiftades i fjol efter att det att det förra Belgiska filmpriset Prix Joseph Plateau lades ner för några år sedan.

Därmed knyter jag ihop säcken när det gäller Göteborgs filmfestival 2012. Jag såg naturligtvis inte bara frankofona filmer under de elva dagarna (det görs ju faktiskt bra film på andra håll i världen också 😉 ), men de hör inte hemma på den här bloggen.