Franskfinsk toppfilm ordnar fredagsmyset på TV!

Här kommer ett tips om en varm och godhjärtad film att titta på när hösten obönhörligt närmar sig och ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i sången Höstvisa. Referensen till Höstvisa är inte slumpmässigt vald eftersom det var Tove Jansson som skrev den bitteerljuva texten till låten och detta inlägg ska handla om en film gjord av en annan finska kulturpersonlighet med globalt renommé: Aki Kaurismäki.

I kväll, med start klockan 21:45 visar nämligen SVT2 Aki Kaurismäkis finfina Mannen från Le Havre (Le Havre) från 2011. Jag skrev om den redan i samband med den svenska biopremiären julen 2011. Jag har inte ändrat uppfattning om den sedan dess men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om den nu igen.

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis andra delvis franskproducerade film och några av rollfigurerna från den första, Bohemernas liv (La vie de bohème) från 1992, återkommer i denna, däribland huvudpersonen Marcel Marx (återigen spelad av André Wilms). Det är en film som lyser av kärlek till den så kallade poetiska realismen inom den franska 30-talsfilmen. Flera av rollfigurerna har fått namn från viktiga personer inom den franska filmhistorien. Här finns till exempel en Arletty och en Jacques Becker.

Aki Kaurismäki har sedan tidigare gjort sig känd för karaktäristiskt genomstiliserade filmer med starka influenser från 50-talet och Mannen från Le Havre är definitivt inget undantag till det. Denna stil passar ypperligt som visuell ram till den typ av godhjärtade och tämligen snälla, men samtidigt ordentligt samhällskritiska saga som det handlar om.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knappa förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Marcel tar hand om pojken och får därmed även han polisen och myndigheterna efter sig.

Aki Kaurismäkis personliga stil är naturligtvis en starkt bidragande orsak till den egensinniga och säregna känslan i filmen, men de duktiga skådespelarnas insatser ska definitivt också framhävas. André Wilms är fantastisk, Jean-Pierre Darroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen håller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men den värmande och innerliga humanism som löper som en röd tråd genom hela filmen gör att den ändå känns ljus och är lätt att tycka om.

Ett avigt småsyskon till Mannen från Le Havre

För andra veckan i rad kan vi njuta av franskspråkig film bland premiärerna på utvalda svenska biografer. Veckans premiär heter Den goda fen (La Fée i original) och är en synnerligen originell historia. Vilket säkert inte kommer som någon överraskning för den som har sett någon av trion Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romys två tidigare filmer L’Iceberg (2005) och Rumba (2008), ingen av dem tyvärr kommersiellt biovisad i Sverige.

Den goda fen fortsätter i samma stil. Skillnaden är att trions retrostil nu har gått och blivit ganska inne. Inte för att den egentligen på något vis liknar vare sig The Artist eller Hugo Cabret så tangerar den trots allt dessa två framgångsrika filmer genom att också bland in element av stumfilmsberättande. Skillnaden är den att Den goda fen inte stannar där. Rent Buster Keaton-aktiga och välkoreograferade slapstickscener blandas med 50-talsdoftande och lätt Pina Bausch-liknande dansnummer och en ton av samhällskritik som känns svidande aktuell. Den goda fen är kort sagt en film som spretar och om sticker ut i filmtablån.

Inte bara för att den också utspelas i ett luggslitet och retroaktigt Le Havre påminner Den goda fen om Aki Kaurismäkis underbara Mannen från Le Havre. Den goda fen är inte fullt lika stiliserad och framförallt inte lika stringent hållen som Kaurismäkis film och i ärlighetens namn inte alls lika bra.

Men som en pendang, eller kanske ännu hellre ett småsyskon, till Mannen från Le Havre fungerar den utmärkt. Dess naivistiska ton och anspråkslösa hållning är en frisk och fräsch fläkt och det är skönt att någon gång få se något som är genuint annorlunda och särskiljer sig totalt mot det företrädelsevis amerikanskproducerade skräpet i populärkulturens mittfåra som dominerar det svenska bioutbudet och som en stackars filmkritiker tvingas 😉 utstå.

Belgiskfödde Dominique Abel, australienfödda kanadensiskan Fiona Gordon och franskfödde Bruno Romy arbetar med Bryssel som bas och de tre inte bara regisserar sina filmer utan skriver också manus och spelar huvudrollerna. I Den goda fen spelar Dominique Abel nattportieren Dom. En natt dyker en kvinna vid namn Fiona, spelad av Fiona Gordon, upp på det slitna hotell där Dominique jobbar. Hon presenterar sig som en god fe och erbjuder Dom tre önskningar. Han kommer på två saker, men innan han hinner tänka ut en tredje är Fiona försvunnen från hotellet. Dom ger sig iväg för att försöka hitta henne för att få sin tredje önskning uppfylld. Frågan är bara om hon verkligen är en god fe eller om hon bara är en förvirrad kvinna.

Jag har redan namedroppat flera referenser men måste ändå klämma in en till självklar: Jacques Tati. Den goda fen är en uppsluppen och lekfull film, charmig och med ett stort bultande hjärta. Den hade kanske mått bra av att trimmas ner en aning i längd och den spretar kanske lite väl mycket ibland, men bristerna uppvägs definitivt av förtjänsterna. Vill du få dig en rejält annorlunda bioupplevelse såhär i påsktid då är Den goda fen filmen att välja.

Finskfransk humanism i Le Havre skiner upp i vintermörkret

Juldagen är traditionellt en av årets viktigaste premiärdagar på bio. Många bolag väljer att lägga mycket krut (läs: några av sina kommersiellt starkaste kort för säsongen) på just juldagen. Årets juldag var inget undantag. Men det som särskiljer det här året från många andra är att det förutom potentiella kassakor som The Stig-Helmer Story, undvik den förresten, släpptes två med hjälp av mycket olycka uttryck mästerliga filmer.

Den ena, Tinker, Tailor, Soldier, Spy hör inte hemma på den hör bloggen (vill dock ändå stark rekommendera alla att se den), men den andra, Mannen från Le Havre (Le Havre) gör definitivt det. Det är förvisso en huvudsakligen finsk produktion gjord av en finsk regissör, men eftersom den utspelas i Le Havre, framförs av nästan bara franska skådespelare och är på franska känns den klockren för en frankofilblogg.

Mannen från Le Havre är flerfaldigt prisbelönte Aki Kaurismäkis andra ”franska” film efter Bohemernas Liv från 1992, och faktum är att några av karaktärerna från den, inte minst huvudpersonen Marcel Marx, återkommer i Mannen från Le Havre.

Aki Kaurismäki har gjort en film som skiner av kärlek till den franska filmen, inte minst den poetiska realismen från 30-talet. Flera av rollfigurerna har fått sina namn efter prominenta figurer från den franska filmhistorien, till exempel Arletty och Jacques Becker och Aki Kaurismäkis karaktäristiskt genomstiliserade femtiotalsinfluerade berättande passar utmärkt till denna ganska snälla och godhjärtade, men också djupt samhällskritiska saga.

För Mannen från Le Havre känns faktiskt som en saga, perfekt att visas i just juletid. För mig får den gärna bli ett återkommande inslag som ett populärkulturellt julevangelium à la Karl-Bertil Jonsson julafton. Jag tror bestämt att jag här och nu bestämmer mig för att införa det som en personlig tradition.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knapra förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Den godhjärtade Marcel tar hand om pojken. Trots riskerna och att polisen och myndigheterna gör allt för att hitta pojken för att kunna skicka tillbaka honom till sitt hemland.

Aki Kaurismäkis egensinniga visuella stil står för en stor del av den speciella känslan i filmen, men de många duktiga skådespelarna ska definitivt också framhävas. André Wilms (som spelade Marcel även i Bohemernas liv) är fantastisk, Jean-Pierre Daroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen häller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men hela vägen skiner en så värmande humanism igenom att man som åskådare konstant sitter med ett leende på läpparna filmen igenom. Dock utan att det går att ta miste på den underliggande vrede som finns där i Kaurismäkis historia.

Själva budskapet når fram, om man säger så. Det som framförs är trots allt en dröm om en bättre värld. Något det inte går att få för mycket av i en, som det känns i bland, allt kyligare och mer individualiserad tillvaro. De här trasiga, kantstötta och lätt marginaliserade existenserna i Aki Kaurismäkis värld vill jag absolut träffa igen.