La belle époque – om längtan tillbaka till den gamla goda tiden

Victor är en lite bitter man i övre medelåldern som sörjer att äktenskapet med frun Marianne inte är vad det en gång var. De har i stort sett inget gemensamt. Den bitska Marianne är lika frustrerad hon, mycket över att Victor bara klagar av tidens nymodigheter som hon själv välkomnar med öppna armar.

Det hela kulminerar i att Marianne en kväll helt enkelt tröttnar och slänger ut Victor. Som en räddning för Victor kommer ett erbjudande från Antoine, en av sonens främsta vänner som numer försörjer sig med att producera och iscensätta en sorts tidsresor. För mot en rejäl summa pengar låter han den som betalar få chansen att se sig själv placerad i vilket historiskt skede som helst.

De flesta väljer att frottera sig med historiskt viktiga människor eller skeenden men när Victor bjuds på en chans att nyttja Antoines företags tjänster väljer han en specifik kväll på kaféet La belle époque i Lyon 1974. Kvällen då han för första gången mötte Marianne och de blev förälskade.

Victor är inledningsvis mycket skeptisk till upplägget men dras med i spelet. Inte minst dras han till skådespelaren Margot som gestaltar den unga Marianne. Hon väcker något till liv inom Victor och kemin mellan dem är tydlig. Det är bara det att Margot privat är tillsammans med Antoine som hela tiden sitter bakom en glasruta och regisserar hela spektaklet.

Så kan handlingsupplägget i Nicolas Bedos i Sverige nu bioaktuella andra långfilm La belle époque sammanfattas. Det är ett färgstarkt, melankoliskt och välspelat romantiskt drama. Dessutom lite samhällskritiskt bitskt i bland.

La belle époque underhåller och sveper med åskådaren i stort sett från första början och det vilar någon form av sagoliknande skimmer över stora delar.

Nicolas Bedos iscensättning är utmärkt och färgsprakande med sjuttiotalsmurriga grundtoner och det märks att den stjärnsprakande ensemblen har kul i sina roller. Daniel Auteuil är inspirerad som i fornstora dar i rollen som Victor och Fanny Ardant gör väldigt mycket av relativt lite scentid som Marianne.

Bakom de två giganterna briljerar även Guillaume Canet som Antoine och Doria Tillier som Margot. Som frankofil är det bara att kapitulera inför La belle époque!

Vinterhjärta och smärta

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.

Innan frosten – skådespelarna bättre än filmen

Författaren Philippe Claudel svarade 2008 för en smått sensationellt stark långfilmsdebut som regissör med filmen Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime). I sin tredje långfilm Innan frosten (Avant l’hiver), som hade svensk biopremiär i fredags, återförenas han med Kristin Scott Thomas som gjorde vad som kan ha varit sitt livs roll i Jag har älskat dig så länge.

Kristin Scott Thomas är riktigt bra även i Innan frosten och det är också de namnkunniga kollegorna Daniel Auteuil och Leïla Bekhti i de övriga två ledande rollerna. Tyvärr svarar inte själva filmen upp till den nivå som skådespelartrion håller. Manuset är helt enkelt för tunt och hur bra än skådespelarna gör från sig har jag förtvivlat svårt att på riktigt engagera mig i rollfigurernas öde.

Innan frosten är dock inte någon helt oäven film. Den är klanderfritt iscensatt när det gäller foto och klippning och om man lägger till de fina skådespelarinsatserna tycker jag ändå att den med råge förtjänar ett omdöme som sevärd. Problemet är bara att med tanke på hur bra Jag har älskat dig så länge var är mina förväntningar på en film av Philippe Claudel mycket högre än så och att den övergripande känslan därmed blir den av besvikelse.

Innan frosten hade premiär hemma i Frankrike förra hösten och handlar om Paul, en hjärnkirurg i övre medelåldern. Han lever ett behagligt och ordnat liv i ekonomiskt välstånd med sin fru Lucie. Men så händer något som förändrar allt. Paul blir uppvaktad av den unga kvinnan Lou. I samma veva börjar han få påkostade blombuketter levererade både hem och till sin arbetsplats.

Lous och Pauls vägar korsas allt oftare och Paul blir betagen av den mystiska Lou. Lucie reagerar på Pauls allt märkligare beteende och misstänker att Paul har en affär. Sanningen är dock en helt annan. I bakgrunden finns också parets långvarige vän Gérard som vill vara mer än en förtrogen vän till Lucie.

Det här är en stram och återhållen berättelse som trots att den någonstans handlar om ganska starka inre känslor aldrig riktigt hettar till. Tack vare de fina skådespelar insatserna hålls dock hela tiden intresset uppe. Tyvärr är slutet långtifrån lycka och vad värre är känns helt frikopplat från den övriga filmen.

En (nästan) sann framgångssaga i hästväg!

Just nu pågår VM i ridsport för fullt i Caen i Normandie. Den här veckan är det bland annat dags för hoppningen att avgöras. Lagom till detta mästerskap har Jappeloup, filmen om två av den franska ridsportens mest färgstaka profiler: hästen Jappeloup de Luze och ryttaren Pierre Durand, kommit ut på svensk dvd.

Filmen , som kom ut i Frankrike förra året, är i mångt och mycket den synnerligen ridsportintresserade Guillaume Canets verk. Han spelar själv huvudrollen och har dessutom gjort den slutgiltiga manusbearbetningen. Däremot har han inte regisserat filmen, det har i stället den kanadensiske regissören Christian Duguay fått göra.

Ekipaget Jappeloup de Luze/Pierre Durand blev oerhört framgångsrikt. Bland annat är det alltjämt det senaste franska som vunnit OS-guld i hoppning. Vägen till de där framgångarna var sannerligen inte spikrak och karriären innehöll även gått om motgångar. Motgångar som mer speglade omgivningens förväntningar på dem utifrån de förutsättningar de hade.

Hästen var ovanligt liten för en hopphäst och dessutom av börden till hälften travhäst och Pierre Durand hade som ryttare en brokig bakgrund och hade egentligen redan i tidig ålder avslutat sin karriär. Jappeloup är naturligtvis berättelsen om Pierre Durand och fenomenet Jappeloup de Luze.

Eller rättare sagt en berättelse, som det brukar heta, baserad på verkliga händelser. Guillaume Canet har tagit sig bitvis ganska stora friheter i förhållande till det som verkligen hände. En del avvikelser känns både märkliga och onödiga, som om Guillaume Canet litat på att den verkliga berättelsen var stark nog i sig.

Jappeloup blev snabbt en stor publiksuccé på de franska biograferna men utanför biosalongerna kantades filmens triumftåg av bråk och kontroverser. Den verklige Pierre Durand var inte nöjd och drog produktionsbolagen bakom filmen inför rätta i ett försök att förhindra dem att använda namnet Jappeloup i sin marknadsföring och han hamnade dessutom i en dispyt med hästens uppfödare. Huruvida detta har att göra Pierre Durand inte gillade själva filmen eller om han bara vill kontrollera namnet Jappeloup ska jag låta vara osagt.

Som film betraktad är Jappeloup en medryckande och snyggt iscensatt men också tämligen traditionell ”Den fula ankungen-saga”. Det är lite formulär 1 A-upplägg över filmen rent kronologiskt men Christian Duguay spelar skickligt på känslosträngarna och den verklighetsbaserade storyn är onekligen medryckande. Guillaume Canet är lyckad i huvudrollen och gör själv en hel del av ridsportscenerna (i de mer komplicerade hoppscenerna är ingen mindre än Rodrigo Pessoa, även han OS-guldmedaljör, hans stand in!).

Daniel Auteuil, som spelar Pierre Durands far Serge i filmen, är mer inspirerad än på länge och nykomlingen Lou de Laâge är ett fynd i rollen som hästskötaren Raphaëlle (även om rollfiguren i sig är ett av de där avstegen från verklighetsbakgrunden). Hon var för övrigt nominerad i klassen bästa kvinnliga hopp vid årets Césargala för sin insats. Marina Hands, i Sverige förmodligen mest känd för huvudrollen i den prisbelönta franska filmatiseringen av Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley) från 2006, är stabil i rollen som Pierre Durands fru Nadia.

Jappeloup är kanske ingen omistlig filmupplevelse. Rent formmässigt är den en aning ospännande och dessutom kanske något för lång. Men den är underhållande, välgjord och fängslande. Jag måste också tillstå att jag generellt sett är ganska svag för den här typen av sannsagor från sportens värld.  Och har du minsta intresse för ridsport, då finns det definitivt inget att tveka på. Då är Jappeloup utan tvekan en film för dig.

Sniper skjuter bredvid målet

Det här var en besvikelse. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk direkt av Sniper (Le Guetteur i original), men förhoppningar om något bättre än det här hade jag allt. Förutsättningarna till något bra fanns onekligen där.

Den italienske regissören Michele Placido, i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll som kommissarie Corrado Cattani i den smått briljanta tv-serien Bläckfisken, är en hantverksskicklig herre och har på hemmaplan i Italien gjort några snygga och intressanta kriminalfilmer.

Ta och kolla in hans Romanzo Criminale (nu tänker jag främst på långfilmen och inte den förvisso också utmärkta tv-serien som gjordes baserad på filmen) bara för att nämna ett exempel. När jag sedan fick klar för mig att han i denna hans första franska produktion gjort klart med så duktiga skådespelare som Daniel Auteuil, Mathieu Kassovitz och Olivier Gourmet till några av de ledande rollerna så minskade inte direkt mina förväntningar.

Det börjar också nog så bra. Michele Placido ser tack vare sin hantverksskicklighet till att snabbt piska upp en tät stämning och med hjälp av ett inte så lite Michael Mann-inspirerat formspråk, krönt av ett fantastiskt fotoarbete som framställer parismiljöerna i en stålgrå prakt och elegans, lyckas han ge den inledande bankrånsekvensen en nerv som påminner om Manns 90-talsmästerverk Heat.

Men efter en stund går det snett. Berättelsen förgrenar sig till synes tämligen okontrollerat och snart finns det liksom ingen riktning i det. Sniper vill vara många filmer på samma gång och går totalt vilse i de ambitionerna.

Det som börjar som en elegant och snygg kriminalfilm, eller Polar som de kallas i Frankrike, som fransk film alltid har varit bra på skenar sedan iväg mot såväl konspirationsthriller och seriemördarfilm. Då hjälper det inte med ett begåvat bildspråk och bra skådespelare (även om den tid då man kunde sätta likhetstecken mellan Daniel Auteuil och kvalitet i ärlighetens namn för länge sedan har flytt).

Sniper handlar om den kompromisslöse kommissarien Mattei som är ett rånargäng som länge gäckat polisen på spåren. Just när han tror att han har gillrat den perfekta fällan för att gripa rånarligan på bar gärning går det hela ordentligt överstyr.

Ligan visar sig ha hjälp av en krypskytt som oskadliggör och dödar flera av Matteis mannar. Rånarna lyckas fly och Mattei tar upp jakten på krypskytten som han tror är nyckeln till att få fast hela gänget. Men det visar sig vara en historia med många förgreningar och det hela utvecklar sig till en tuff tid för båda Mattei och rånarna.

Som de flesta som känner mig vet så har jag ofta en förlåtande attityd till och brukar försvara fransk populärkultur. Den milda sidan av mig säger att Sniper, som sedan en månad tillbaka finns på svensk dvd, i alla fall är skapligt underhållande för stunden. Men jag ska nog inte lyssna så mycket på den sidan just i det här fallet. Det finns så många andra bättre alternativ till den här filmen att lägga sin dyrbara tid på så mitt råd till dig blir trots allt att hoppa över Sniper.

En härlig föregångare till Intouchables

I mitt pågående, och tämligen långsamt framåtskridande, projekt att återbesök och undersöka mina frankofila rötter fortsätter jag att se om de där favoritfilmerna från förr. De där filmerna från mitten av åttio- till det tidiga nittiotalet som lade grunden till och formade min frankofili.

Den här gången har turen kommit till Coline Serreaus Romauld et Juliette från 1989. Det är kanske inte så många svenskar som reagerar instinktivt på titeln och omedelbart kan placera den, men om jag klämmer till med den (svårslagbara) svenska titeln Det ligger en vit man i din säng, mamma så blir säkert bilden en annan.

En förmildrande omständighet när det gäller den knepiga svenska titeln är att det är en variant på den internationella titeln Mama, There’s A Man In Your Bed. Och det går inte att sticka under stolen med att det var en effektiv och iögonenfallande titel. Det ligger en vit man i din säng, mamma blev också en framgång på de svenska biograferna.

Fast i dag, drygt 20 år senare, framstår den mer som en bortglömd liten pärla. För en pärla är det. En film som med fördel kan ses, eller ses om, i samband med aktuella Intouchables för de känns verkligen som syskonfilmer. De är lika varma och godhjärtade – och nästan lika roliga.

Det ligger en vit man i din säng, mamma handlar om den aningen självupptagne affärsmannen Romauld, spelad av en Daniel Auteuil i sitt esse (och med något som liknar en hockeyfrilla). Han basar över ett framgångsrikt företag i mejeribranschen.

Juliette, en ensamstående fembarnsmor av västindisk börd, arbetar som städerska på företaget och en sen kväll när hon ska städa Romaulds kontor råkar hon höra en konversation som avslöjar att några av Romaulds närmaste tänker iscensätta en komplott för att få bort honom.

Hon försöker berätta det för honom, men han avfärdar det som lögner från en ”enkel” städerska. Planerna sätts dock i verket och Romauld hamnar ute i kylan. Bokstavligt talat. Komplotten mot honom har gjort att han saknar såväl pengar som någonstans att bo.

Desperat vänder han sig till Juliette för hjälp och hon låter honom, trots hans dåliga beteende mot henne tidigare, bo hos henne under den tid det tar för honom att rentvå sitt namn. Mot alla odds, och trots den enorma kulturkrock det innebär när Romauld flyttar in hos Juliette och hennes fem barn, kommer de två snart allt närmre varandra.

I motsats till Coline Serreaus Trois hommes et un couffin (Ungkarlsbabyn i Sverige) som i Hollywoodversion blev (den sämre) Tre män och en baby så fick aldrig, även om det fanns planer på det, Romauld et Juliette någon amerikansk nyinspelning.

Ingen regelrätt sådan i alla fall. Däremot är det lätt att se parallellerna mellan den och Pretty Woman som hade premiär året efter. Och jag vet att jag säkert trampar någon på tårna här, men jag tycker att Coline Serreaus film är så mycket bättre än den i mitt tycke tämligen överskattade (och egentligen i sin kvinnosyn ganska obehagliga) Pretty Woman.

Precis som Intouchables gör nu så utmanar Det ligger en vit man i din säng, mamma fördomar och förutfattade meningar, såväl när det gäller etnicitet som klasstillhörighet. Och tyvärr så är det lika nödvändigt att göra det nu som då, längre har vi sorgligt nog inte kommit. Vilket gör Intouchables och Det ligger en vit man i din säng, mamma till viktiga och välbehövliga filmer. Dessutom varma, godhjärtade och livsbejakande sådana.

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.