Frankofiliskolan del 19: La reine Céline

Projektet frankofiliskolan är inne i den absoluta slutfasen, eller sin tvådelade final som man också skulle kunna säga. För det som återstår är de två delarna om den mest sålda franskspråkiga skivan och den mest sedda franskspråkiga filmen på bio i Frankrike någonsin.

Denna näst sista del ska handla om albumet, som för övrigt är det mest sålda franskspråkiga albumet någonsin i hela världen och det mest sålda albumet i Frankrike överhuvudtaget, D’eux av den kanadensiska superstjärnan Céline Dion från 1995.

Efter ha gjort sig i namn hemma i Québec och sedermera även i delar av den övriga frankofona världen fick hon 1988 chansen att framföra ett av bidragen i den schweiziska uttagningen till Eurovision Song Contest. Låten Ne partez pas sans moi vann inte bara uttagningen utan sedermera hela ESC. Det blev en språngbräda för henne till det som några år senare utvecklade sig till status av internationell storstjärna.

I samband med följande års Eurovision Song Contest i Lausanne fick hon inför den storpublik som följde evenemanget på plats och framför tv-apparaterna framföra sin första låt på engelska och därmed också kickstarta sin anglofona karriär. 1992 tog den karriären fart på allvar tack vare det oscarbelönade ledtemat till Disneyfilmen Skönheten och odjuret.

Men 1995 återvände hon så till modersmålet franska och tog hjälp av riktigt tung pjäs för att göra återkomsten så lyckad som möjligt i form av Jean-Jacques Goldman som skrev alla av albumets låtar utom en och dessutom åtog sig producentrollen. Goldman som hade en lång räcka framgångar bakom sig, såväl som artist i eget namn som låtskrivare åt andra.

10 miljoner sålda ex i hela världen, varav 4,2 miljoner i Frankrike, talar sitt tydliga språk om att samarbetet Dion/Goldman var något alldeles extra.

Och succén var omedelbar. Redan singelförsmaken till albumet visade vartåt det barkade. Pourque tu m’aimes encore blev en stor hit på flera håll runtom i världen och är än i dag en av hennes mest omtyckta låtar. Singelns framgångar hjälpte såklart till att albumet blev en försäljningssuccé, men samtidigt hade det såklart inte nått de enorma försäljningsnivåerna om resten av albumet inte också hållit hög klass. För det gör det.

Lätt bluesiga Le ballet, som textmässigt jämför förförelseprocessen med en balett, balladen La mémoire d’Abraham som har något sakralt över sig, softrockiga Destin och riviga duetten J’irai où tu iras med Goldman är andra minnesvärda spår på skivan.

En nyckel till framgången tror jag var att Jean-Jacques Goldman som producent arbetade hårt med stjärnans sångstil. Här är det en mer nertonad och avskalad version av Céline Dions omfångsrika röst vi möter. Det är rakare och mer okonstlat sjunget, även om en del wailande slunkit igenom.

Det nedtonade gäller även de musikaliska arrangemangen. Jean-Jacques Goldmans produktion är betydligt med organisk än de bombastiska produktioner som producenterna av hennes närmast föregående engelskspråkiga albumet gett henne. Jag tycker att Goldmans produktion passar henne bättre och lyfter fram fler dimensioner hos artisten Céline Dion.

Efter framgångarna med D’eux har Céline Dion varvat engelskspråkiga album med franskspråkiga och att som jag gör i inläggsrubriken kalla ge henne epitetet av någon form av drottning bland franskspråkiga artister hittar visst stöd i det faktum att hon med omkring 200 miljoner sålda album är en av världens absolut bästsäljande artister överhuvudtaget.

När det gäller statusen för albumet D’eux i Frankrike är det inget snack. Där är det det mest sålda någonsin, dessutom med viss marginal före tvåan på listan: Michael Jacksons Thriller.

Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Är det Frankrikes tur i år?

Jag påstår inte att jag håller den som huvudfavorit att vinna tävlingen men i mina ögon är Frankrikes bidrag ”Moustache” med Twin Twin en riktigt farlig outsider. Utan tvekan Frankrikes största chans till seger i Eurovision Song Contest på mycket länge. Ett Frankrike som ju har stolta traditioner i tävlingen men inte vunnit sedan 1977 (”L’Oiseau et L’Enfant” med Marie Myriam). Andraplaceringarna 1990 och 1991 är det närmaste en seger Frankrike varit sedan dess. Som bekant var det riktigt, riktigt nära i Rom 1991. Då hamnade  ju ”Le dernier qui a parlé” med Amina på samma slutpoäng som Carolas ”Fångad av en stormvind” och efter det att det konstaterats att båda bidragen dessutom fått lika många 12:or från jurygrupperna var det ett högra antal 10:or som avgjorde till Carolas fördel. Det där är något som vi svenska Eurovisionentusiaster som var med då förmodligen aldrig kommer att glömma. 1990 var det ju den av Serge Gainsbourg skrivna ”White and Black Blues” med Joëlle Ursull som tävlade för Frankrike. Den gången vann Italiens Europa(läs: EG)hymn Insieme: 1992 med Toto Cutugno med 17 poängs marginal.

Det är inte alldeles otänkbart att det kan bli en strid om segern mellan Frankrike och Sverige även detta år. ”Undo” med Sanna Nielsen är hos flera vadslagningsfirmor huvudfavorit att vinna och sådant brukar åtminstone betyda en placering i toppskiktet så med svenska ögon ser det ut att kunna bli en trevlig kväll. Men ingen Eurovision Song Contest utan en rejäl skräll och den där skrällen kan utan tvekan bli ”Moustache” med Twin Twin. Jag håller tummarna för att det går bra för Frankrike, jag är mycket förtjust i ”Moustache”. Det är onekligen en smittsam och catchy melodi som det även om det inte skulle gå så bra i tävlingen i kväll skriker sommarplåga om. Men även om det är en humoristisk och skojfrisk låt så har den utan tvekan en del allvar i botten.

Eufori!

Jag vet, det här är en frankofilblogg men jag kan helt enkelt inte låta bli: Loreen! Vilken hjältinna! Jag kan ärligt säga att jag efter det ena misslyckandet efter det andra de senaste åren hade börjat misströsta och tänkt tanken att jag aldrig skulle få uppleva en svensk seger i Eurovision Song Contest igen – och så blir det så här. En överlägsen seger,utklassning, defilering….något likande hade jag inte ens kunnat drömma om. Som den vän av Italien jag är måste jag dock säga att jag känner mig lite besviken på att det var just Italien av alla länder som var ensamt om att inte ge Sverige någon poäng överhuvudtaget. Skönt då att det franska folket höll stilen och delade ut en tolva.

Och när vi ändå är inne på ämnet Frankrike så kan jag inte låta bli att tycka synd om Anggun. Låten och hennes framförande av den var definitivt värt ett mycket bättre öde än den 22:a plats som det till slut blev. Det var långt sämre än vad jag hade väntat mig. Nu hoppas jag att Frankrike kan övertyga David Guetta att skriva en riktig dänga som kan reprentera landet i finalen i Stockholm (som jag antar att det trots allt blir) nästa år. Det skulle kunna vara ett segerrecept för Frankrike. Men nu ska vi inte spekulera för mycket i vad som händer nästa år. Nu ska vi glädjas med Loreen och fira segern! Euphoria! Så sant som det är sjunget!

Inför den stora musikfesten

Det har gått hela 35 år sedan sist. Frågan är om den långa och tråkiga sviten av år utan seger för Frankrike i Eurovision Song Contest bryts i kväll. Inte sedan Marie Myriam i London den 7 maj 1977 vann med L’oiseau et L’Enfant har Frankrike fått äran att ståta överst på prispallen.

Några gånger sedan dess har det varit riktigt nära, till exempel 1991 då Frankrikes bidrag Le dernier qui a parlé med Amina med verkligen minsta möjliga marginal fick se sig besegrat av Sveriges Fångad av en stormvind med Carola, men i  mångt och mycket har Frankrike på senare tid haft mycket svårt att hävda sig i den tävling där Frankrike och det franska språket inledningsvis var dominerande. Det senaste franskspråkiga bidrag att vinna var Ne partez pas sans moi som Céline Dion framförde för Schweiz räkning 1988.

I fjol var det många som trodde att Frankrikes dystra svit skulle brytas. Landets bidrag Sugno med Amaury Vassili var favorittippat på förhand men experterna visade sig ha grovt missbedömt låtens potential. Det blev till slut en 15:e plats för den förvisso pampiga, men svårtillgängliga låten.

I motsats till hur det var för bara några år sedan så fortsätter dock Frankrike sin satsning på att försöka vinna tävlingen. Även i år har man valt att skicka en namnkunnig artist, den här gången i form av indonesiskfödda Anggun. Jag gillar Echo (You and I) som hennes låt i tävlingen heter, men är mycket tveksam till om den ska kunna bli låten som ger de franska eurovisonfantasterna sin efterlängtade framgång. Den har potential att nå topp 10, men mer än så ska vi nog inte hoppas på för Frankrikes räkning.

Då känns det betydligt bättre ur ett svenskt perspektiv inför kvällens final. Nu visade det sig som sagt så sent som i fjol hur lite ett favoritskap på förhand i praktiken kan betyda, men jag har en känsla av att Loreens Euphoria kommer att kunna motsvara det där favoritskapet riktigt bra.

Jag är inte så säker på att den kommer att vinna, min känsla är att det blir Ryssland som tar hem det (en catchy låt och en kul gimmick har på senare år visat sig vara en mycket effektiv kombination i den här tävlingen) och jag vill också höja ett varningens finger för Italiens, Serbiens och Spaniens bidrag. Men jag tror att Loreen mycket väl kan upprepa Eric Saades bronsplats från förra året och en seger är definitivt inom räckhåll.

Efter resultatet i de två semifinalerna och vetskapen om att alla de fem stora plus titelförsvarande Azerbajdzjan har skickat bra låtar känner jag mig övertygad om att det under alla omständigheter kommer att bli en härlig och underhållande kväll för oss Eurovisionentusiaster. Årets finalfält är det starkaste på flera år. En önskedröm vore Sverige etta och Frankrike tvåa. Som 1991. Vad sägs om det?

Frankofona Eurovisionfavoriter

Det är i kväll det ska ske. Då ska Frankrike återupprätta sin förlorade Eurovisong Song Contest-heder. En mer eller mindre samlad expertkår och de ledande bookmakingfirmorna är helt säkra på att den unga operastjärnan, med sina 21 år (22 om några veckor) är han världens yngsta professionella tenor, Amaury Vassili ska ta hem årets upplaga med sin storslagna och mäktiga Sognu – framförd på korsikanska.

För egen del är jag inte lika säker. Låten är förvisso just storslagen och mäktig så det räcker och Vassili har sin ungdom till trots stor scenpondus, men frågan är om det är tillräckligt i konkurrens med charmiga popsnören som irländska Jedward och för all del även det svenska hoppet Eric Saade. Vill också varna lite för Finlands Paradise Oskar som känns som en farlig outsider. Jag är inte ens säker på att jag vill att Vassili ska vinna.

Självklart håller jag ofta en extra tumme för att det ska gå bra för Frankrikes bidrag (inte minst för att de ofta faktiskt är bra), men samtidigt är jag lite gammaldags på det viset att jag tycker att en Eurovisionvinnare ska gå att sjunga med i. De som kan sjunga med i Sognu är verkligen lätträknade. Om den vinner är jag tämligen säker på att den i framtiden inte kommer att räknas in bland Eurovisionklassikerna. I den skaran finns det dock redan gott om franskspråkiga bidrag, under lång tid i tävlingens ungdom vara franska till och med det dominerande språket. Under de första 20 åren var 11 av vinnarbidragen på franska. Jag tänkte ladda upp inför kvällens final med att lyfta fram några franskspråkiga Eurovisionfavoriter från förr – både vinnare och andra.

En av mina absoluta Eurovisionfavoriter är Un banc, un arbre, une rue som var Monacos bidrag mitt födelseår 1971. Den dramatiska framfördes av den parisfödda sångerskan Séverine som framförde den med en intensitet som om varje ord hon sjöng skulle vara det sista. En beskrivning som definitivt passar in även på det bidrag som efterföljde Un banc, un arbre, une rue på tronen: Après toi. Denna oerhört eleganta och känslostarka ballad tävlade för Luxemburg och framfördes med enorm inlevelse av den grekiskfödda sångerskan Vicky Leandros. Samma Leandros som några år tidigare, även då representerande Luxemburg, hade slutat fyra i tävlingen med ett bidrag som kommit att bli ett av de mest klassiska och livskraftiga – L’amour est blue (blå, blå är kärleken på svenska i Britt Bergströms version).

Några mer moderna franskspråkiga favoriter är Corinne Hermès La vie est cadeau tävlande för Luxemburg, som 1983 till alla svenskars stora förtret var ofin nog att ta hem tävlingen före bland annat tredjeplacerade Främling med Carola. Inget ont om Främling, den försvarar absolut sin plats i Melodifestivalens och Eurovisions kanon, men jag återkommer mycket oftare till Corinne Hermès mastiga kioskvältarballad när jag är sugen på schlagernostalgi.

Carola skulle som bekant få sin revansch åtta år senare. Även då i konkurrens med en franskspråkig melodi. Dramatiken som ledde fram till Fångad av en stormvinds seger i Rom för 20 år sedan är legendarisk. När alla röster var räknade stod Fångad av en stormvind på samma poäng som Frankrikes bidrag, den vackra och suggestiva med orientaliska influenser kryddade Le dèrnier qui a parlé framförd av Amina. Efter att antalet 12-poängare hade räknats kvartstod dödläget. Först när tiorna hade räknats kunde Fångad av en stormvind koras till segrare – med en tiopoängares marginal.

Jag kan tycka att Aminas häftiga låt är lite orättvist bortglömt idag. Liksom det franska bidrag som slutade två året innan: White and Black Blues med Joëlle Ursull. Den solindränkt varma och sensuellt mjuka lätt zoukinspirerade melodin med text av ingen mindre än Serge Gainsbourg är även den idag sorgligt bortglömd. Hade det inte varit för att den hade ställts mot Insieme: 1992 – Toto Cotugnos mäktiga (och politiskt synnerligen korrekta) hyllning till det då snart stundande sjösättandet av den Europeiska gemenskapen – hade läget säkert varit annorlunda. Men mot den effektiva reklammelodin för EG hade vare sig White And Black Blues, det svenska bidraget Som en vind med Edin & Ådal eller något annat av bidragen skuggan av en chans.

Ett annat franskspråkigt bidrag som det inte går att bortse från är den då just 20 år fyllda och okända Céline Dions Ne partez pas sans moi som vann Eurovision song contest 1988 för Schweiz räkning. Som så många gånger förr handlade det om en dramatisk och känslostark ballad. Alla i tävlingen framgångsrika franskspråkiga låtar har dock inte varit ballader. Belgiska Sandra Kims vinnare J’aime la vie från 1986 bryter definitivt mot det mönstret. Sandra Kim som, även om hon i låten sjunger att hon är 15, i själva verket bara var 13 år när hon tog Belgiens hittills enda seger i tävlingen. Sandras unga ålder föranledde förändringar i regelverket som förhindrar att lika unga deltagare ska kunna delta i tävlingen.

Jag tänkte avsluta denna lilla frankofila uppladdning inför kvällens final med att tipsa om en låt som idag är helt bortglömd på våra breddgrader, men som i främst Frankrike och Belgien är en av de allra största kultlåtarna i schlagerkretsar – en låt som det inte blir någon riktig schlagerfest i dessa länder utan. Låten i fråga? Le papa pingouin med Sophie & Magaly. Den tävlade för Luxemburg 1980 och slutade först på en nionde plats. Ett riktigt lyckopiller till låt som åtminstone alltid får mig på bra humör.

Vi får se hur det går för Amaury Vassili och Sugno i kväll. En sak är dock säker: avsett om den vinner eller inte kommer den aldrig att bli någon Le papa pingouin.