Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Pojken som ropade Vargas

Glad världsbokdag på er alla! Eller man kanske ska säga trevlig väldsbokdag eller kanske god världsbokdag? Hur det än må vara med det så är det världsbokdagen i dag och det är definitivt något att fira och uppmärksamma, för även om jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde förr om åren och som jag skulle vilja göra så är det en av mina favoritsysselsättningar och något som jag verkligen njuter av när jag finner tid och ro nog åt att göra det.

Men eftersom jag inte är någon snabbläsare direkt så är det nuförtiden alltför sällan som jag tycker mig ha tid åt att ägna mig åt läsning. Den stressade nutidsmänniskan i mig tycker att det känns betydligt mer tidseffektivt att se en film eller ett tv-program. Hemskt, jag vet. Det är min förhoppning att jag ska komma till bukt med problemet/se över mina prioriteringar över hur jag använder min lediga tid.

Men jag har naturligtvis ett konkret boktips att komma med såhär världsbokdagen till ära. Jag har slagit ett slag för den franska deckardrottningen Fred Vargas tidigare, i samband med att hennes näst senaste roman Okänd kontinent (Un lieu incertain kom ut på svenska på Sekwa förlag. Den här gången vill jag dock lyfta fram en bok som tyvärr ännu inte finns utgiven på svenska: L’homme aux cercles bleus, Fred Vargas första bok i serien om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.

För den som nappar på tipset och vill läsa den så finns den att tillgå på flera språk. Naturligtvis på originalspråk men också bland annat på engelska, norska och danska. Än så länge finns ”bara” fem av de totalt sju Adamsberg-romanerna utgivna på svenska, men om man dessutom räknar in det seriealbum och den samling om tre kriminalnoveller som Fred Vargas också skrivit om den avige men älskvärde kommissarien och som inte heller finns översatta och utgivna i Sverige så känns genast hålet att fylla lite större.

För ett hål att fylla är det. I mina ögon är Vargas deckare genomgående så bra att de verkligen förtjänar att finnas utgivna på så många språk som möjligt så att de kan nå så många läsare som möjligt. Jag vet inte om det ingår i Sekwas planer att täta till de där hålen i den svenska utgivningen av Fred Vargas men jag håller verkligen tummarna för att det gör det.

L’homme aux cercles bleus som kom ut i Frankrike redan 1991 är alltså den bok i vilken vi först för möta Adamsberg och kollegan Danglard. Redan detta deras första gemensamma fall är av de säregna och udda slaget. En serie blå kritstreckscirklar hittas runtom i Paris. Mitt i dessa cirklar ligger ett föremål som synbart är kastat på marken och i cirklarna är samma olycksbådande strof skriven.

Adamsberg anar instinktivt att det hela bara är början och att cirklarna snart kommer att få betydligt våldsammare innehåll och mycket riktigt, till slut hittar man en cirkel med en kvinna med uppskuren hals i. Det besvärliga är att det inte finns tillstymmelse till övriga ledtrådar att gå på. Det blir en utredning som kräver all Adamsbergs uppmärksamhet och list och som prövar den hetsigare Danglards tålamod avsevärt.

L’homme aux cercles bleus var förvisso inget debutverk men jag är ändå imponerad över i hur hög grad som Fred Vargas redan i sin första roman om Adamsberg hittat den stil som kännetecknar resten av serien. Den är till omfånget betydligt blygsammare än framförallt de senaste två böckerna i serien (ca 250 sidor) men i övrigt är det egentligen inte så mycket som skiljer. Det eftertänksamma, snirkliga och aviga språkbruket, den minst lika mycket reflekterande och filosoferande som händelsedrivna berättarstilen och det färgstarka och exentriska persongalleriet finns på plats redan här.

Dessutom är själva deckargåta snillrikt och intrikat utformad. L’homme aux cercles bleus är helt enkelt en riktigt bra deckare. Den är möjligtvis lite rakare jämfört med de senare böckerna i Adamsberg-serien. Med tiden har hon kommit att brodera ut berättelserna mer och i allt högre grad väva in element av gamla myter och folktro. Dessutom har hon utvecklat de reflekterande, resoneranade och filosofiska dragen.

I Fred Vargas värld är vägen mellan punkt a och b aldrig särskilt rak utan tar gärna en avstickare till såväl c, d och kanske till och med e innan den når fram. Och det säger med den största kärlek och menat som beröm. Inget ont i sig om hårdkokta, minimalistiska och direkta deckare men jag älskar den omväxling till det som Fred Vargas Adamsbergs-deckare innebär. Sedan finns är alltid en varm, om än lite torr, humor i hennes böcker.

Om du ännu inte har upptäckt Fred Vargas så vill jag bara säga grattis, du har en riktigt höjdare framför dig. Och när det gäller startpunkt så kan du lika gärna börja från början, med L’homme aux cercles bleus. Om du absolut vill läsa henne på svenska så blir det till att börja med bok två L’homme à l’envers från 1999. Mannen som vände insidan utåt, som den heter här i Sverige, finns utgiven i pocketversion av Sekwa.