Champions League-final!

Kvartsfinalen mot Atalanta förra veckan blev en pärs, men i kvällens semifinal mot Leipzig var det aldrig något snack.

Säkra 3-0 efter en oerhört imponerande och sammanhållen laginsats och Paris Saint-Germain är klart för sin första Champions League-final någonsin!

Efter de många och häpnadsväckande misslyckandena efter fantastiska utgångslägen tidigare säsonger är lyckan över att till slut ha nått hela vägen fram till final dessutom ännu större.

Om det blir tunga och mäktiga maskinen Bayern München eller ligakonkurrenten Lyon som står för motståndet i finalen på söndag avgörs i morgon kväll.

Bayern är solklar favorit men vet, det kanske blir en helfransk final? Det är åtminstone vad jag drömmer om!

Och i drömmen vinner såklart PSG den också!

La belle époque – om längtan tillbaka till den gamla goda tiden

Victor är en lite bitter man i övre medelåldern som sörjer att äktenskapet med frun Marianne inte är vad det en gång var. De har i stort sett inget gemensamt. Den bitska Marianne är lika frustrerad hon, mycket över att Victor bara klagar av tidens nymodigheter som hon själv välkomnar med öppna armar.

Det hela kulminerar i att Marianne en kväll helt enkelt tröttnar och slänger ut Victor. Som en räddning för Victor kommer ett erbjudande från Antoine, en av sonens främsta vänner som numer försörjer sig med att producera och iscensätta en sorts tidsresor. För mot en rejäl summa pengar låter han den som betalar få chansen att se sig själv placerad i vilket historiskt skede som helst.

De flesta väljer att frottera sig med historiskt viktiga människor eller skeenden men när Victor bjuds på en chans att nyttja Antoines företags tjänster väljer han en specifik kväll på kaféet La belle époque i Lyon 1974. Kvällen då han för första gången mötte Marianne och de blev förälskade.

Victor är inledningsvis mycket skeptisk till upplägget men dras med i spelet. Inte minst dras han till skådespelaren Margot som gestaltar den unga Marianne. Hon väcker något till liv inom Victor och kemin mellan dem är tydlig. Det är bara det att Margot privat är tillsammans med Antoine som hela tiden sitter bakom en glasruta och regisserar hela spektaklet.

Så kan handlingsupplägget i Nicolas Bedos i Sverige nu bioaktuella andra långfilm La belle époque sammanfattas. Det är ett färgstarkt, melankoliskt och välspelat romantiskt drama. Dessutom lite samhällskritiskt bitskt i bland.

La belle époque underhåller och sveper med åskådaren i stort sett från första början och det vilar någon form av sagoliknande skimmer över stora delar.

Nicolas Bedos iscensättning är utmärkt och färgsprakande med sjuttiotalsmurriga grundtoner och det märks att den stjärnsprakande ensemblen har kul i sina roller. Daniel Auteuil är inspirerad som i fornstora dar i rollen som Victor och Fanny Ardant gör väldigt mycket av relativt lite scentid som Marianne.

Bakom de två giganterna briljerar även Guillaume Canet som Antoine och Doria Tillier som Margot. Som frankofil är det bara att kapitulera inför La belle époque!

Frankrike runt på två år – en slutrapport och ett kärleksbrev

Du som följt BleuBlancRouge ett tag vet att jag de senaste åren haft som projekt att se till att ha varit i Frankrikes tio största städer och att det hela skulle mynna ut i en ranking av dessa.

Projektet gick i mål redan i december 2018 men eftersom jag inte varit i några av städerna på flera år så kände jag ändå att jag behövde göra kompletterande återbesök under förra året, allt för att kunna skapa min ranking efter så rättvisa förhållanden som möjligt.

Denna återbesöksturné avslutades med en färd längs Medelhavskusten i oktober. Sedan dess har jag låtit intrycken smälta och har nu landat i den ranking som nu följer. Att publicera listan på självaste Alla hjärtans dag känns passande eftersom det här på sätt och vis är långt kärleksbrev från mig till Frankrike.

Innan jag inleder själva rankingen (på bästa Tracksmanér från plats tio och uppåt) vill jag bara säga att det var härliga resor till samtliga av städerna och att jag rekommenderar besök till alla.

Men som en sorts förslag på kanske i vilken ordning man bör beta av dem kommer så här min ranking.

10.  BORDEAUX

Möjligtvis låg tidpunkten för mitt besök staden lite i fatet när det gäller min upplevelse av den för det var några grådaskiga och småregniga dagar strax före jul jag besökte Bordeaux. Jag kan tänka mig att ett besök under det ljusare och varmare halvåret framhäver den här stadens skönhet mer. För vackert är det. Stora delar av de centrala delarna är klassade som världsarv och Bordeaux kan också stoltsera med en fin samling skulpturer. Men min sammantagna upplevelse av Bordeaux räcker dock bara till en tionde plats på min ranking. I sammanhanget vill jag dock tillägga att jag eftersom jag på grund av allergi inte dricker vin inte kunde tillgodogöra mig en stor del av denna stads identitet. För vintraditionen är som bekant stark här och den märks även i stadsmiljön. Så är du vinälskare tror jag nog att Bordeaux ska upp några

 

9. MONTPELLIER

Denna den tredje av de största franska städerna belägna vid Medelhavskusten är även fast det är en turiststad av rang nog något av doldis för många svenskar. Klimatmässigt behagligt, även om mitt första besök här ironiskt nog försenades av något så för dessa breddgrader så oerhört sällsynt som en rejäl snöstorm, och med en vacker och välbevarad gammal stadskärna med anor från medeltiden är Montpellier väl värt ett besök. Stadens centrum är i lagom storlek för att snabbt få grepp över och bjuder på såväl kultur som shopping, även om affärsutbudet ofta är av lite för chic karaktär för min smak. Men det är en stad som är behaglig att strosa runt i. Och läget gör Montpellier till en utmärkt utgångspunkt för att göra utflykter till historiska orter som Arles, Nîmes och Avignon.

8. STRASBOURG

Denna självutnämnda Eurométropole har en stark internationell prägel över sig. Det gamla arvet från och närheten till Tyskland gör sig ofta påmind och EU-parlamentet gör såklart också sitt till. Den fantastisk vackra gamla innerstaden är världsarvslistad och speciellt kvarteren som kallas La Petite France är synnerligen mysiga att vandra runt i. Strasbourgs mäktiga katedral är också värd att lyfta fram extra. Eftersom bebyggelsen runt den är ganska tät så är det egentligen först när man kommer riktigt nära den som man verkligen inser hur mäktig och stor den är, vilket ger ett effektfullt intryck.

7. NICE

Nice behöver egentligen igen närmre presentation eftersom det är den största staden i den näst största turistregionen i landet efter Paris. Flärd blandas med historisk och gammal bebyggelse. Klimatet är gynnsamt och närheten till Medelhavet direkt och påtaglig. Imponerande kulturutbud med stor teater, ett utmärkt museum för modern konst och dessutom finfina Chagall– och Matisse-museum. Dessutom med kända konstnärsbyar på rimligt avstånd för dagsutflykter. Mysigt och vackert, men också exklusivt och lite dyrt på sina håll. För evigt med en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var här jag för första gången satte fötterna på fransk mark.

6. NANTES

Nantes är en för de flesta svenskar nog en riktig doldis, men denna pärla belägen i närheten av Atlantkusten förtjänar verkligen att upptäckas! Med mycket gamla anor och en hel bevarad bebyggelse från olika epoker är det en kulturellt fascinerande stad. En hel del intressant street art ger ett modernt uttryck som kontrasterar fint mot det historiska. Jules Verne som föddes här finns närvarande på flera håll, inte minst ett utmärkt litet museum och steampunkiga äventyrsparken Les Machines de i’Île som uppförts i hans ära. Innerstaden är kompakt och promenadvänlig. I Nantes finns helt enkelt mycket för olika

5. MARSEILLE

Denna fängslande kulturella smältdegel vid Medelhavskusten är den sydligast belägna av de franska storstäderna och tvåa i storleksordning efter Paris. Marseille har länge fått kämpa mot sitt rykte av att vara en ruffig och otrygg stad, men har efter idogt arbete och påkostade upprustningsarbeten nu i mångt och mycket tvättat bort det. Det finns många anledningar att besöka denna Frankrikes äldsta stad: Kultur, historia, vackra byggnader och häftiga sevärdheter bara för att nämna några. Innerstaden bjuder på ett myller av intryck och i närheten finns undersköna och häftiga nationalparken Les Calanques. Allt inramat av det fantastiska och helt unika provencalska ljuset som verkligen är något alldeles extra att upptäcka.

4. TOULOUSE

Frankrikes fjärde största stad hamnar också fyra på min lista. La ville rose som Toulouse kallas utmärker sig i mina ögon främst av sin fantastiska arkitektur. Jag kan inte dra mig till minnes att jag på någon annan stans i världen där jag varit reagerat på så många vackra byggnader, dessutom från flera tidsepoker. Liksom i fallet Nantes är Toulouse en utmärkt stad att promenera runt i och den riktigt gamla innerstadskärnan är en upplevelse att göra så i med sina smala och krokiga vägar och intressant shopping. Flera fina museer, en stor och centralt belägen botanisk trädgård och välbevarade kyrkliga byggnader ger chans till andra typer av upplevelser. Toulouse är en stad att trivas i.

3. LILLE

Nu har vi nått fram till den stora skrällen på listan, för nordfranska Lille är inte en stad som på våra breddgrader dras med något starkt rykte som turistfäste. Jag hoppas verkligen att det förändras och många tar chansen att upptäcka denna lilla pärla till stad, som gör sig utmärkt som weekendresmål. Lille är en lagom stor stad för att snabbt få grepp om, oerhört vacker med mängder av fantastiska byggnader från olika tidsepoker och arkitekturstilar (här finns allt från medeltida kyrkor via ståtliga renässansbyggnader till det klassiskt Haussmannska neo-franska) och med ett utbud som jag skulle säga erbjuder något åt alla. Extra mycket skulle jag vilja plussa för området kring det oerhört vackra Grand-Place, det hipsteraktiga Vieux -Lille och det finafina konstmuseet Palais des Beaux-Arts de Lille som är ett av Frankrikes allra största. Den lokala dialekten är dock lite knepig, men det löser sig ändå eftersom folk i regel är så vänliga här.

2. LYON

Lyon är ett givet resmål för den mat- och vinintresserade resenären. Men positionen som den franska gastronomins huvudstad är sannerligen inte den enda anledningen att åka till denna underbara plats. För här pratar vi om en stad att njuta av livet i alla dess aspekter i. Storstadsflärd, härlig atmosfär, majestätiska byggnader och vackra fontäner och torg och härliga och relativt central belägna grönområdet Parc de la Tête d’or (Frankrikes största urbana park) är bara något av vad Lyon har att erbjuda. På många sätt är Lyon ett Paris i miniatyr, men med den världsarvslistade historiska innerstaden som en bonus som inte huvudstaden har. Dessutom är min upplevelse att människorna i Lyon är betydligt vänligare än parisarna. Lyon står först på listan över mina ställen att åka tillbaka till.

 

1. PARIS

Paris är alltid en bra idé, som Audrey Hepburn sa. Det är en sanning än i dag och även om Lyon verkligen gav en match om förstaplatsen på min lista så kände jag till sist att det inte går att gå förbi Paris som min favoritstad i världen. Varje besök ger möjlighet att upptäcka något nytt och utbudet är så mycket större här så att det egentligen går att jämföra med det i de övriga franska storstäderna. Och visst är det något närmast magiskt över själva atmosfären i Paris, det är inte för inte den fått ryktet som romantikens huvudstad i världen. Att bara strosa runt i staden är en upplevelse i sig och då kan man ta att man hela tiden löper viss risk att  bli snäst åt av någon stressad Parisbo. Paris je t’aime!

Alice i politiklandet

Bland annat på grund av intensivt besökande av filmfestivalen i Göteborg har det varit ett litet uppehåll här på BleuBlancRouge men nu är jag tillbaka igen med ett tips om en i Sverige bioaktuell fransk film. En utmärkt sådan dessutom. I dag ska det nämligen handla om Alice och borgmästaren (Alice et le maire i original) i regi av Nicolas Pariser.

Det här är en sån där film som egentligen inte kunde ha gjorts någon annanstans än i just Frankrike. Det är intellektuellt, pratigt och filosofiskt drama som trots att det på ytan inte händer så värst mycket ändå underhåller och fängslar. Kort sagt en typiskt fransk film – och det säger jag naturligtvis som beröm.

Alice och borgmästaren utspelas i Lyon. Stadens borgmästare och politiskt starke man har hamnat i en svacka. Efter 30 år i politiken har han drabbats av någon sorts intellektuell trötthet och känner att han saknar idéer och driv. För att hjälpa honom på traven anlitar hans stab filosofen Alice. Tanken är att hon ska hjälpa till att stimulera honom intellektuellt.

De finner snabbt varandra och deras samtal rör allt från politisk pragmatism, djupare ideologisk övertygelse och filosofiska spörsmål kring upplevelser av maktlöshet och demokratins villkor. Manuset är synnerligen välskrivet och som åskådare är det en fröjd att se och höra två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Anaïs Demoustier gestalta de två huvudpersonerna och framföra de lättflytande och vindlande replikskiftena.

Till det kan läggas ett utmärkt arbete av fotografen Sébastien Buchmann, inte minst när det gäller att ta vara på de vackra såväl exteriörer som interiörer som den fantastiska staden Lyon har att erbjuda.

Alice och borgmästaren är helt enkelt en sån där film som återigen påminner mig om varför jag älskar fransk film så mycket!

François Ozon berör på djupet med I guds namn

François Ozon är en av den där typen av regissörer som envist vägrar att fastna i någon mall eller form. Fullständigt orädd kastar han sig mellan genrer och ryggar inte för det kontroversiella. Hans filmografi håller lite ojämn nivå men en Ozon-film är aldrig ointressant och påfallande ofta blir resultatet riktigt bra. Hans senaste film I guds namn (Grace à Dieu i original) är i mitt tycke en av hans starkaste och i fredags gick den upp på svenska biografer.

Den här gången ger han sig i kast med att skildra en stor skandal som rullades upp inom den franska katolska kyrkan i Lyon för ett antal år sedan och som ännu inte nått sin rättsliga slutpunkt. Vi får följa tre män som ett stort antal år efter att händelserna inträffat kämpar för att få upprättelse efter att ha blivit sexuellt utnyttjade av en präst. Det blir en kamp mot den mäktiga katolska kyrkan, men också med de smärtsamma minnen och känslor som de i processen släpper fram inifrån sig själva.

I guds namn är en med Ozon-mått mätt stram film. Det handlar om noga researchad verklighetsbaserad fiktion och Ozon väljer att skildra det hela torrt, nästan redovisande. Men trots den återhållna visuella formen är det en djupt gripande och kraftfull film, mycket tack vare synnerligen duktiga skådespelare som med mycket små uttrycksmedel får det att vibrera under ytan.

En viktig beståndsdel i att resultat blir så bra är också att Ozon valt att göra en så nyanserad skildring. Han kommer inte med några pekpinnar och det är inte kyrkan i sig han siktar in sig på utan de övergrepp som skett inom ramen för den.

I guds namn griper tag inte bara för att själva ämnet i sig är så upprörande utan också för att det under det är en film om den enskilda människans utsatthet, om skuld och förlåtelse och hur man kan ta sig vidare efter ofattbara upplevelser och trauman. Den fick sin premiär i samband med årets filmfestival i Berlin i februari och plockade där hem ett av de finare priserna, Silverbjörnen.

Festen kan börja!

Som den fotbollsnörd jag är har jag längtat och längtat. Nu är äntligen stunden här. I kväll drar EM i fotboll för herrar i gång och en hel månad av fotbollsmässig njutning ligger framför oss. Som bekant så är det i Frankrike som står för värdskapet denna gång.

Vilket är ett gott omen för oss som håller tummarna för franska framgångar. Frankrike har ju vunnit de två senaste fotbollsmästerskapen som landet arrangerat: EM 1984 och VM 1998. Om det blir segeryra på Champs-Élysées även denna gång återstår naturligtvis att se.

Ett första steg mot det vore ett bra resultat i kvällens invigningsmatch mellan Frankrike och Rumänien. Efter en fin insats i VM för två år sedan och ett på papperet spännande lag så finns det i alla fall förhoppningar och förväntningar att Frankrike ska kunna gå långt i turneringen.

För Sveriges del inleds turneringen på måndag, med match mot Irland på Stade de France i Paris. Återstår att se om Sverige och Frankrike kommer att mötas även i detta EM, för fyra år sedan möttes lagen redan i gruppspelet. Den här gången blir det i så fall i slutspelet.

Ett inte helt otänkbart scenario med tanke på hur turneringens spelschema ser ut är faktiskt att det kan bli en åttondelsfinal mellan Sverige och Frankrike i Lyon den 26 juni.

Men det är än så länge bara spekulationer och något vi får återkomma till om det skulle bli så. Innan vi är framme vid vilka som går vidare från gruppspelet och vilka som får möta varandra i slutspelet är det massor av spännande gruppspelsmatcher att njuta av. Och allra först är det alltså Frankrike-Rumänien som gäller. Allez, Les Bleus!

Parisiens et champions!

Det börjar bli en riktigt trevlig vana detta! För tredje året i rad är Paris Saint-Germain franska ligamästare i fotboll för herrar. Och denna klubbens totalt femte ligatitel säkrades på ett fint vis, med seger med 2-1 borta mot Montpellier. Målskyttar för PSG var Blaise Matudi och Ezequiel Lavezzi. PSG inledde starkt och hade ledningen med 2-0 och bud på fler mål, men efter en sen reducering i den första halvleken fick Montpellier nya krafter och i den andra halvleken hade laget några vassa möjligheter även till en kvittering.

Men det är historia nu och eftersom jagande Lyon samtidigt endast mäktade med att spela oavgjort mot Bordeaux så hade det heller inte spelat någon roll om Montpellier hade kvitterat eller till och med vänt på matchen. Fast det är klart, det känns naturligtvis ännu bättre att fira den säkrade ligatiteln efter en seger även i den enskilda matchen.

Detta är alltså den tredje raka ligatiteln för PSG. Den första av de tre känns fortfarande som den häftigaste eftersom det var den första som jag fått uppleva sedan jag vid mitten av 90-talet aktivt började följa laget, men jag måste säga att det känns nästan lika häftigt denna gång. Mycket på grund av att den här säsongen har varit så mycket av en kamp.

Spelet stämde länge inte alls och för inte allt för länge sedan var jag helt övertygad om att det inte skulle gå vägen. Många skador, ruskigt tufft matchande och en riktigt vass utmanare i ett frejdigt och ungdomligt Lyon såg ut att ställa till det.

Men då klev laget fram, och då menar jag verkligen LAGET, och spelade sin allra bästa fotboll när det gällde som allra mest. Den senaste tiden har det varit en ren fröjd att se hur PSG har spelat. Spelglädjen, kreativiteten och harmonin har flödat och resultaten har blivit därefter. Det är en synnerligen värdig fransk ligamästare som i kväll har korats, det tror jag att de allra flesta är helt överens om.

Nu återstår en ligamatch, hemma mot Reims nästa helg, och helgen därefter har PSG chansen att säkra en historisk trippel då man möter Auxerre i finalen i den franska cupen. Seger där och PSG blir första lag att samma säsong vinna såväl ligan som ligacupen och franska cupen. Paris est magique – et toujours champion!

Canet gör nyinspelning av sig själv utan sig själv

Tyvärr måste jag än en gång be om ursäkt för en tids inaktivitet här på bloggen. Material att skriva om har definitivt inte saknats, men inspirationen och orken har liksom saknats. Följden har blivit att jag nu återigen har skaffat mig en hel del att skriva ikapp mig om (vilket på ett sätt naturligtvis är något positivt, det betyder att det glädjande nog händer en hel del när det gäller fransk- eller franskspråkig kultur som hittar hit till våra breddgrader just nu).

Filmen Blood Ties som släpptes på svensk dvd för ungefär en månad sedan är en av de där filmerna jag är skyldig er läsare några rader om. Det är en sådan där film som det går att fundera kring om den verkligen hör hemma på en frankofilblogg eller inte. Trots att det är en amerikansk film på engelska tycker jag att det finns några avgörande faktorer som gör att den faktiskt gör det. Det är en nyinspelning av en fransk film, den är regisserad av en fransk regissör och har en fransk stjärna i en av de ledande rollerna.

Blood Ties är en nyinspelning av Rivalerna (Les liens du sang) från 1998. Guillaume Canet, som spelade en av huvudrollerna i det av Jacques Maillot regisserade originalet, gör nu tvärtom. Det vill säga regisserar men skådespelar inte själv. I Blood Ties är handlingen flyttad från Lyon till New York, tiden är dock alltjämt 70-tal. Ramberättelsen är också i det stora hela densamma. Handlingen kretsar kring de två bröderna Chris och Frank. Chris blir i filmens inledning just frisläppt från ett längre fängelsestraff. Han är fast besluten att få rätsida på sitt liv och leva att hederligt liv på rätt sida lagen. Det visar sig dock inte vara så lätt.

Förhållandet till brodern Frank, som är polis, är av förklarliga skäl an aning ansträngt. Frank önskar inget annat än att Chris ska lyckas få ordning på sitt liv men litar inte riktigt på att det kan bli så och inseratt han i kraft av sitt yrke kommer att behöva hålla ett vakande öga på honom. Men yrkesroller är en sak och släktband något helt annat. Vilket komplicerar livet rejält inte minst för Frank.

Precis som Rivalerna är Blood Ties nästan mer att se som ett socialrealistiskt och karaktärsdrivet drama mer än den typ av actionfilm den delar mycket karaktäristik med. De två filmerna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om varandra, Guillaume Canet förhåller sig väldigt trogen den vision som Jacques Maillot presenterar i det franska originalet. Ändå vill jag påstå att Blood Ties är en lite bättre film.

Den är mer påkostad och ser därför bättre ut. Miljöerna, detaljerna och scenografin känns mer genuin i Blood Ties. Dessutom är jag sedan tidigare mycket svag för den känsliga och lätt melankoliska ton som Guillaume Canet mejslar fram i sina filmer, till exempel den mästerliga Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) och  succéfilmen  Små vita lögner (Les petits mouchoirs). Samma typ av ton genomsyrar även Blood Ties.

Guillaume Canet är en utmärkt personinstruktör och med skådespelare som bland andra Billy Crudup, Clive Owen, James Caan, Marion Cotillard, Mila Kunis och Matthias Schoenaerts i rollistan får han dessutom massor med skådespelartalang att arbeta med. Möjligtvis med undantag för en tidvis lite svajig Clive Owen är Blood Ties mycket riktigt också en välagerad film.

I och med att Guillaume Canet (som med hjälp av den amerikanske regissören James Gray själv gjort manusbearbetningen) inte har gjort några större ändringar jämfört med originalfilmen lider den tyvärr också till viss del av samma brister. Det är manusmässigt en aning banalt och lättviktigt emellanåt och om man ska göra ännu en film på samma lite lätt utslitna tema krävs det allt att man ska komma med något nytt och fräscht grepp för att det riktigt ska lyfta. Det gör aldrig Blood Ties och därför blir den inte mer än en sevärd, hantverksskicklig och underhållande film. Men beroende på vad man väntar sig av en film kan det naturligtvis vara gott nog så och räcka en bra bit.

Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Tahar Rahim och Léa Seydoux glänser var för sig i Grand central

Som jag skrev i mitt senaste inlägg ligger jag lite efter när det gäller mitt mål att skriva om alla franska filmer som når till svensk distribution. Grand Central av Rebecca Zlutowski som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är en av de filmer som jag är er skyldig en text om. Den premiärvisades vid förra årets filmfestival i Cannes där den visades i undersektionen Un certain regard och faktiskt vann ett pris. Detta faktum samt att de två huvudrollerna i filmen spelas av två av de mest talangfulla franska skådespelarna i sin generation, nämligen Tahar Rahim och Léa Seydoux, och att den belgiske Dardenne-favoriten Olivier Gourmet också finns med i rollistan bidrog till att skruva upp mina förväntningar på filmen rejält. Tyvärr infriades inte riktigt mina förväntningar.

Grand Central är alls ingen dålig film, inte alls. Det är en intressant och tankeväckande berättelse med starka kopplingar till samtidens stora ekonomiska kris i Europa, men trots det känns det som att det aldrig rikitgt bränner till. Exakt vad som saknas har jag svårt att sätta fingret på, men något är det.

På sätt och vis är detta två filmer i en. Den ena är en politiskt laddad och socialrealistisk skildring av en ung, lågutbildad man i samhällets utkanter och den andra är en kärlekshistoria. Gary den unge mannen heter letar med ljus och lykta efter ett jobb. Något som inte är helt lätt i ett av arbetslöshet hårt drabbat Frankrike. Inte blir det bättre av att som Gary ha ett kriminellt förflutet och sakna egentliga kvalifikationer. Till slut får han arbete på ett på ett kärnkraftverk utanför Lyon. Det är ett tufft och riskfyllt jobb. Han och hans kollegor arbetar med att sanera reaktorerna och risken att utsättas för potentiellt dödliga doser radioaktiv strålning finns trots noggranna säkerhetsföreskrifter hela tiden där. Rebecca Zlutowski skruvar med små medel skickligt upp en stämningen av spänning och obehag i scenerna inifrån kärnkraftverket.

Gary gör sannerligen inte situationen och livet lättare för sig genom att inleda en förhållande med Karole som redan är förlovad med en av hans närmsta kollegor. Det finns något skirt och vackert över skildringen av Garys och Karoles spirande känslor för varandra men även där finns en tydlig känsla av obehag och en annalkande möjlig katastrof.

Grand Central övertygar mer i socialrealismen och samhällskritiken än som kärlekshistoria. Varför sig klarar sig Tahar Rahim och Léa Seydoux bra i rollerna som Gary respektive Karole men spelet mellan dem fungerar inte fullt ut. Kemin mellan dem finns i mina ögon inte riktigt där.