En (nästan) sann framgångssaga i hästväg!

Just nu pågår VM i ridsport för fullt i Caen i Normandie. Den här veckan är det bland annat dags för hoppningen att avgöras. Lagom till detta mästerskap har Jappeloup, filmen om två av den franska ridsportens mest färgstaka profiler: hästen Jappeloup de Luze och ryttaren Pierre Durand, kommit ut på svensk dvd.

Filmen , som kom ut i Frankrike förra året, är i mångt och mycket den synnerligen ridsportintresserade Guillaume Canets verk. Han spelar själv huvudrollen och har dessutom gjort den slutgiltiga manusbearbetningen. Däremot har han inte regisserat filmen, det har i stället den kanadensiske regissören Christian Duguay fått göra.

Ekipaget Jappeloup de Luze/Pierre Durand blev oerhört framgångsrikt. Bland annat är det alltjämt det senaste franska som vunnit OS-guld i hoppning. Vägen till de där framgångarna var sannerligen inte spikrak och karriären innehöll även gått om motgångar. Motgångar som mer speglade omgivningens förväntningar på dem utifrån de förutsättningar de hade.

Hästen var ovanligt liten för en hopphäst och dessutom av börden till hälften travhäst och Pierre Durand hade som ryttare en brokig bakgrund och hade egentligen redan i tidig ålder avslutat sin karriär. Jappeloup är naturligtvis berättelsen om Pierre Durand och fenomenet Jappeloup de Luze.

Eller rättare sagt en berättelse, som det brukar heta, baserad på verkliga händelser. Guillaume Canet har tagit sig bitvis ganska stora friheter i förhållande till det som verkligen hände. En del avvikelser känns både märkliga och onödiga, som om Guillaume Canet litat på att den verkliga berättelsen var stark nog i sig.

Jappeloup blev snabbt en stor publiksuccé på de franska biograferna men utanför biosalongerna kantades filmens triumftåg av bråk och kontroverser. Den verklige Pierre Durand var inte nöjd och drog produktionsbolagen bakom filmen inför rätta i ett försök att förhindra dem att använda namnet Jappeloup i sin marknadsföring och han hamnade dessutom i en dispyt med hästens uppfödare. Huruvida detta har att göra Pierre Durand inte gillade själva filmen eller om han bara vill kontrollera namnet Jappeloup ska jag låta vara osagt.

Som film betraktad är Jappeloup en medryckande och snyggt iscensatt men också tämligen traditionell ”Den fula ankungen-saga”. Det är lite formulär 1 A-upplägg över filmen rent kronologiskt men Christian Duguay spelar skickligt på känslosträngarna och den verklighetsbaserade storyn är onekligen medryckande. Guillaume Canet är lyckad i huvudrollen och gör själv en hel del av ridsportscenerna (i de mer komplicerade hoppscenerna är ingen mindre än Rodrigo Pessoa, även han OS-guldmedaljör, hans stand in!).

Daniel Auteuil, som spelar Pierre Durands far Serge i filmen, är mer inspirerad än på länge och nykomlingen Lou de Laâge är ett fynd i rollen som hästskötaren Raphaëlle (även om rollfiguren i sig är ett av de där avstegen från verklighetsbakgrunden). Hon var för övrigt nominerad i klassen bästa kvinnliga hopp vid årets Césargala för sin insats. Marina Hands, i Sverige förmodligen mest känd för huvudrollen i den prisbelönta franska filmatiseringen av Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley) från 2006, är stabil i rollen som Pierre Durands fru Nadia.

Jappeloup är kanske ingen omistlig filmupplevelse. Rent formmässigt är den en aning ospännande och dessutom kanske något för lång. Men den är underhållande, välgjord och fängslande. Jag måste också tillstå att jag generellt sett är ganska svag för den här typen av sannsagor från sportens värld.  Och har du minsta intresse för ridsport, då finns det definitivt inget att tveka på. Då är Jappeloup utan tvekan en film för dig.

Brittisk erotisk klassiker i finfin fransk version

Den brittiske författaren D.H. Lawrences mest kända verk är naturligtvis Lady Chatterleys älskare, ett portalverk inom den erotiska litteraturen. Vad som kanske är mindre känt är att det var först den tredje versionen av samma berättelse som han skrev som gavs ut och nådde klassikerstatus.

Den franska filmen Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley i original) från 2006 är baserad på den andra versionen, John Thomas and Lady Jane. Det är en mycket fin, respektfull och sensuell version av berättelsen om den uttråkade brittiska överklasskvinnan som i tiden just efter första världskriget faller för skogsvaktaren på den stora lantegendom hon bor.

Hennes man har återvänt från kriget invalidiserad och ser henne mer som ett sällskap än något annat och visar inget större intresse för henne. Under en promenad i skogen träffar den sexuellt frustrerade Lady Chatterley den kärve och aningen råbakade skogsvaktaren och sakta men säkert börjar något att spira mellan dem. Det hela är naturligtvis inte okomplicerat, de är gifta på varsitt håll och dessutom finns där en på den tiden i stort sett oöverstiglig klassklyfta mellan dem.

Regissören Pascale Ferran tar god tid på sig att berätta sin historia, filmen klockar in på strax under tre timmar, och förhåller sig nära originaltexten. Hon bygger med relativt enkla medel sakta och effektivt upp stämningen. Trots att det, så småningom, rör sig om kraftiga känslor som sätts i svall så är det en återhållsam, långsamt berättad och avskalad film. Något som jag tycker passar berättelsen utmärkt.

Ett genomgående problem när det gäller erotiska skildringar på film är att de är övertydliga men Pascale Ferrans Lady Chatterleys älskare låter en hel del (även om den innehåller sin beskärda del av nakenhet) vara outtalat. Hon jobbar effektivt med tystnader, blickar och ett bildspråk mättat med metaforer och symbolik från naturen. Själva fotot är enkelt, men ofta svindlande vackert och dröjande vid detaljer. Marina Hands är lysande i huvudrollen och fångar perfekt alla de motstridiga känslor som forsar genom den komplexa karaktär som Lady Chatterley är.

Lady Chatterleys älskare blev den stora vinnaren vid Césargalan 2007. Den vann totalt fem priser: bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa foto, bästa kostymer och bästa manus baserat på annat material. De fyra sistnämnda känns befogade men även om jag tycker väldigt mycket om den här filmen så tycker jag att priset för bästa film kanske inte var helt välförtjänt.

2006 var ett starkt filmår i Frankrike och Lady Chatterleys älskare snuvade priset framför näsan på, i mitt tycke, lite vassare filmer som Infödd soldat (Indigènes) och framförallt Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).