RSS Flöde

Etikettarkiv: Cannesfestivalen

Ozon och den ungdomliga kärleken

Den mångsidige och aningen ojämne men alltid intressante franske regissören François Ozon är dubbelt sverigeaktuell just nu. Dels på bio med sin senaste film Allt gick bra (Tout s’est bien passé), dels på dvd/vod med sin förra film Summer of 85 (Été 85).

Den där mångsidigheten i hans filmografi illustreras på ett bra sätt med dessa två filmer. Den förstnämnda är ett nutida drama om dödshjälp medan den senare är en bitterljuv coming of age-berättelse om en homosexuell tonåring i 80-talets Normandie.

Det här inlägget ska handla om Summer of 85 som det aldrig blev så att jag skrev om i samband med att den hade svensk biopremiär tidigare i år.

Det utspelas som titeln tydligt skvallrar om sommaren 1985 och platsen är en liten normandisk kuststad. Där bor 16-årige Alexis vars liv är sådär typiskt tonårsaktigt med höga toppar och djupa dalar känslomässigt.

En dag ger han sig ensam ut på sjön men överraskas av ett häftigt oväder och det bär sig inte bättre än att hans båt kapsejsar. Han räddas dock av den karismatiske 18-åringen David. De två finner varandra direkt. Först i form av vänskap men den utvecklas till något annat och djupare.

Men något dramatiskt och allvarligt lurar någonstans i bakgrunden, det vet vi redan från filmens öppningsscen.

Summer of 85 skulle ha haft premiär inom tävlan om Guldpalmen vid förra årets Cannesfestival, men den fick som bekant ställas in på grund av pandemin. Ganska snabbt efter att den till slut fått sin premiär var det många som jämförde den med Call me by your name och visst är det lätt att se parelleller mellan de två filmerna. Fast särskilt lika tycker jag inte att de är.

François Ozon har verkligen en helt annan stil och ett annat temperament än Luca Guadagnino som filmare. Ozons stil är lite kyligare, lite mer betraktande och klinisk, även om Summer of 85 i vissa stunder också andas en hel del värme och sensualism och behandlar många typer av starka känsloyttringar.

Som jag var inne på tidigare i den här texten tycker jag att Ozon är något ojämn som filmskapare och den här filmen är ett bra exempel på det. Vissa delar gillar jag väldigt mycket. Musiksättningen, fotot och skildringen av Alexis (strålande porträtterad av Félix Lefebvre) för att nämna några.

Däremot tycker jag att den svajar lite på andra håll. Vissa skeenden i filmen känns inte helt genomarbetade och rollfiguren David är tämligen platt. Han blir aldrig riktigt en person av kött och blod som Alexis.

Men som jag också skrev i inledningen så är Ozon aldrig ointressant och Summer of 85 är en i mitt tycker övervägande lyckad film. Inte minst som ungdoms – och tidsskildring. Scenografi och iscensättning fångar 80-talet utmärkt.

Summer of 85 är baserad på Aidan Chambers kultförklarade ungdomsbok Dansa på min grav från 1982. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte bedöma hur Ozons film förhåller sig till den litterära förlagan men jag har förstått det som att det är en tämligen fri tolkning.

Tema Haenel: Aktivisten

Dags för ännu ett avsnitt i en av de pågående undersektionerna jag har här på bloggen: den där strålkastarljuset är fast fixerat på Adèle Haenel, en av de mest spännande och starkast lysande skådespelarna i fransk film.

Den här gången ska det handla om det flerfaldigt prisbelönta och SVT-aktuella dramat 120 slag i minuten (120 battements par minute) från 2017. Även om jämförelsen på många sätt haltar så känns det relevant att beskriva den som en sorts fransk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar.

Filmen utspelas i Paris. Det är tidigt 90-tal och inom rörelsen som kämpar för de aidssjuka och hiv-smittades rättigheter och mot det upplevda ointresset från samhällets och läkemedelsföretagen att satsa resurser på forskning och information kring sjukdomen gror frustrationen. Inte minst för att det är en akut fråga om liv eller död för flera av medlemmarna.

Allra mest gror frustrationen hos ACT UP, den kanske mest agitatoriska och frispråkiga organisationen inom aidsrörelsen, och det är just inom Paris-avdelningen av ACT UP filmens handling utspelas.

Vi får vara med under deras ofta hetsiga och eldfängda inre diskussioner, på några av deras kompromisslösa och spektakulära aktioner och även följa några av rollfigurerna på det individuella planet. Ett av filmens bärande handlingsspår är den på förhand dödsdömda men spirande kärlekshistorien mellan nykomlingen Nathan och den aidssjuke aktivisten Sean. Deras fint och innerligt skildrade förhållande är något av filmens emotionella hjärta.

Känslostarkt är det dock hela vägen och med en trovärdig ton från första till sista ruta, skildrat utan sentimentalitet men med värme och medkänsla. Regissören Robin Campillo och Philippe Mangeot som han skrivit filmens manus med var bägge engagerade i ACT UP under den tid som skildras och ha baserat manuset på sina egna erfarenheter, vilket såklart är en förklaring till den starka känsla av autenticitet som 120 slag i minuten genomsyras av.

Det är som sagt en känslostark film detta och frustration och ilska är två av de dominerande och döden är hela tiden närvarande, men det är inte någon genommörk historia för genom hela filmen pulserar också en stark livslust och en oböjlig vilja att aldrig ge upp.

En annan mycket viktig del i den där känslan av autenticitet är det genomgående fantastiska skådespeleriet! Hela ensemblen svarar för topprestationer och trots att det är en tämligen pratig film skorrar tonläget aldrig någonsin falskt.

Och Adèle Haenel då? Ja, hon är sitt vanliga lysande jag och som klippt och skuren för att spela Sophie, en av de mest radikala aktivisterna i gruppen.

120 slag i minuten fick sin premiär inom tävlan vid Cannesfestivalen 2017 och vann där bland annat Juryns stora pris och Queerpalmen. När det gäller det finaste priset Guldpalmen fick den dock se sig besegrad av Ruben Östlunds The Square.

120 slag i minuten finns just nu bland annat tillgänglig på SVT-play.

Kanadensisk syskonkärlek testas i Jag och min bror

Franskkanadensiska filmer letar sig tyvärr inte jätteofta till svensk biodistribution men jag blir lika glad varje gång det sker. För det är något med den franskkanadensiska filmtemperamentet som jag tycker väldigt mycket om. Filmerna därifrån är ofta aviga, osentimentala och laddad med en drastisk humor som tilltalar mig väldigt mycket.

Favoriten Xavier Dolan har jag skrivit en hel del om genom åren och han har ju skapat sig en fin internationell karriär, inte minst i festival- och cineastkretsar. Glädjande är också att två andra regissörer sprungna ur den franskkanadensiska filmtraditionen nu gjort sig namn på den internationella filmscenen och får det ena fina regiuppdraget efter det andra.

Jag talar om Denis Villeneuve som efter att ha oscarnominerats för den fantastiska Nawals hemlighet (Incendies) regisserat storproduktioner som Arrival, Sicario och Blade Runner 2049 och Jean-Marc Vallée som fått stor uppmärksamhet för filmerna Dallas Buyers Club och tv-serierna Big Little Lies och Sharp Objects.

Kanske håller de på att få en ny kollega på den internationella filmstjärnhimlen. Det har i alla fall börjat bra för Monia Chokri som den svenska biopubliken förmodligen mest förknippar med den kvinnliga huvudrollen i Xavier Dolans romantiska hipsterdrama Hjärtslag (Les amours imaginaires). Hennes egenskrivna och egenregisserade långfilm Jag och min bror (La femme de mon frère) fick premiär i samband med förra årets Cannesfestival och möttes där av mängder av lovord. I fredags gick den också upp på svenska biografer.

Jag och min bror passar perfekt in på den där typbeskrivningen av franskkanadensiska filmer som jag bjöd på inledningsvis. Det är egensinnigt, avigt och fullt av en drastisk och understundom mörk humor. Här finns ett persongalleri som är skildrade med värme men som också skaver.

I centrum står universitetsstudenten Sophia som efter flera år inom den akademiska världen inte får någon doktorandtjänst och tvingas till utmaningen att skapa sig ett liv utanför universitetets trygga väggar. Hon bor inneboende hos sin bror Karim som också är något av hennes enda fasta punkt i tillvaron. Saker och ting ställs på sin spets när han blir ihop med hennes gynekolog. Den aningen omogna och känslomässigt instabila Sophia har mycket svårt att hantera situationen när den fasta punkten riskerar att försvinna.

Monia Chakris manus är välskrivet och pepprat med fyndiga och rappa dialoger. Anne-Elisabeth Bossé (som också är med i Xavier Dolans Hjärtslag) är fantastisk i rollen som Sophia och Patrick Hivon glänser som brodern Karim. Rent iscensättningsmässigt har Monia Chokri helt uppenbart plockat upp ett och annat från sitt arbete med Xavier Dolan, här finns fina bildlösningar som påminner en hel del om hans tidigare filmer.

Det jag kan invända mot när det gäller Jag och min bror är att jag tror att den vunnit på att klippas ned lite. En speltid på strax under två timmar håller den inte fullt ut för. Någonstans kring en och en halv timme hade nog varit en lämpligare längd. Men en synnerligen lovande inledning på Monia Chokris regikarriär är det trots allt.