Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Mörk socialrealism i Min dotter Gloria

Glädjande nog står vi inför en helg med två franska filmpremiärer på de svenska biograferna. Först av dem tänkte jag behandla veteranen Robert Guédiguians senaste långfilm Min dotter Gloria (Gloria mundi i original) som fick sin urpremiär inom tävlan vid förra årets filmfestival i Venedig. Det blev dock inget Guldlejon för filmen men väl priset för bästa kvinnliga skådespelare för Ariane Ascarides lågmält glödande insats.

Min dotter Gloria bjuder på mer av samma vara som vi vant oss att förvänta oss av en film av Guédiguian, det vill säga en socialt engagerad berättelse från ett samtida Marseille med den sedvanliga kärntruppen av skådespelare i ledande roller. Det som brukar skilja filmerna åt är främst stämningsläget. Min dotter Gloria är ett drama av det mörkare slaget, i stil med mästerverket Den lugna staden (La ville est tranquille) från år 2000 för att hitta en referenspunkt i Guédiguians filmografi.

Filmen börjar med att ett flickebarn som får namnet Gloria föds. Men den glädje och lycka som förmedlas i de inledande scenerna där den närmaste familjen hälsar sin senaste medlem välkommen byts snart mot något annat. Under ytan av familjelycka döljer sig något helt annat.

Den nyblivna föräldrarna har svårt att få livspusslet och inte minst ekonomin att gå ihop och några dramatiska händelser gör snabbt den situationen än mer utmanande. Relationen mellan den nyblivna mamman Mathilde (Anaïs Demoustier)och hennes halvsyster Aurore är allt annat än bra och präglas av missunnsamhet och rivalitet.

Aurores föräldrar Sylvie (Ariane Ascaride) och Richard (Jean-Pierre Darroussin) kämpar även dem på för att få livet att gå ihop ekonomiskt men tror på begrepp som solidaritet och gör allt för att alla ska få det bra.

Richard övertalar Sylvie att bjuda hem hennes ex-man och tillika Mathildes ex-man Daniel (Gérard Meylan) för att denne ska få träffa sitt barnbarn. Kontakten mellan Mathilde och Daniel, som just muckat från ett långt fängelsestraff, har dock en hel del i övrigt att önska.

Och detta är ändå bara början på de prövningar som familjen utsätts för i den här filmen.

Den handlingsmässiga ljuspunkterna må vara få och det gör bitvis ont att se Min dotter Gloria, men eftersom Robert Guédiguian behandlar sina rollfigurer med värme och har sedvanligt en (oftast) stark och trovärdig tonträff så sipprar det ändå ut visst ljus mellan varven.

Min dotter Gloria är ännu ett gripande och engagerande stycke socialrealism som avhandlar ämnen som klass, familjeband och den moderna franska arbetsmarknadens villkor. Någon av Guédiguians allra starkaste stunder är den dock inte. Den där tonträffen haltar emellanåt en aning, inte minst i skildringen av den unga generationen.

Alla pratar franska – även Mikael Nyqvist!

Det har varit lite hektiskt den senaste tiden. Så pass mycket att jag trots att inspirationen att blogga återvänt inte har kommit till skott med bloggandet. Resultatet har blivit en osedvanligt inaktiv decembermånad här på BleuBlancRouge – och att jag har halkat efter rejält när det gäller mina ambitioner att skriva om alla frankofona filmer som kommer hit till Sverige.

Förhoppningsvis kan den vecka av välbehövlig julledighet som jag just har inlett kunna hjälpa till för att få fart på det hela igen. Här och nu kommer under alla omständigheter ett första försök att börja skriva ikapp mig.

Jag inleder med att skriva några rader om En tripp till Paris (La Ritournelle i original) i regi av Marc Fitoussi, som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan. Huvudanledningen till att den fick svensk biopremiär torde vara att Mikael Nyqvist har en vikitg biroll i den. Och det ska sägas direkt att han klarar sig riktigt bra. Hans klarar franskan riktigt bra och gör en finfin insats överlag.

Det är också riktigt kul att se Isabelle Huppert i en för henne ovanligt varm roll. När vi pratar om skådespelarinsatserna förtjänar naturligtvis också alltid stabile Jean-Pierre Darroussin att nämnas. Han fångar sin buttra och tillknäppta rollfigur alldeles utmärkt. Skådespelarmässigt finns det med andra ord inget att anmärka på.

De fina skådespelarprestationerna till trots lyfter inte En tripp till Paris till några högre höjder. Det är inte någon dålig film, men erbjuder heller inte så mycket mer än småputtrig underhållning för stunden. Den handlar om det strävsamma medelålders paret Brigitte (Huppert) och Xavier (Darroussin). De bor på en gård i Normandie där de föder upp tjurar. De lever ett lugnt och ordnat liv. För lugnt och ordnat för Brigittes smak. Äktenskapet går på tomgång och hon längtar mer och mer efter att fylla livet med något annat.

Under förevändning att hon ska besöka en hudspecialist för att få bukt med ett eksem reser hon till Paris för en helg. Hennes egentliga ärende är ett försöka leta upp en yngre man som visat intresse för henne. På plats i Paris träffar hon av en slump den världsvane danske affärsmannen Jesper (Nyqvist). Han ger henne den uppmärksamhet och inblick i ett mer flärdfullt liv som hon suktar efter och i takt med att de närmar sig varandra mer och mer lever Brigitte upp. Hemma i Normandie börjar Xavier ana oråd och beger sig även han till Paris.

En tripp till Paris är en på många sätt typisk fransk film, inte minst i sitt resonerande sätt att närma sig frågor kring tvåsamhet, otrohet och äktenskapet. Det är en huvudsakligen dialogdriven film som filmen igenom håller en lågmäld åt återhållsam ton. Marc Fitoussi är duktig på att skildra det vardagliga och de Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin och Mikael Nyqvist fångar med små uttrycksmedel och stor finkänslighet upp det spåret alldeles utmärkt.

Det finns en hel del allvar i filmens klangbotten, men trots det känns det som en rätt lättsmält och lite bagatellartad historia. Förklaringen till det finns naturligtvis på manusstadiet. Manuset skrapar liksom bara på ytan och hade definitivt vunnit på fler nyanser och gå lite mer på djupet rent psykologiskt. Skådespelarna gör vad de kan, och det är som sagt en hel del, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att rollfigurerna inte är helt och hållet genomarbetade.

Någonstans i En tripp till Paris gömmer sig idén till och förutsättningarna för en alldeles utmärkt film. Den lyckas inte Marc Fitoussi riktigt med att mejsla fram. Därför blir mitt slutgiltiga omdöme sevärd men inte så mycket mer. Med plus i kanten för skådespelarna och herr Nyqvists franska.

Franskfinsk toppfilm ordnar fredagsmyset på TV!

Här kommer ett tips om en varm och godhjärtad film att titta på när hösten obönhörligt närmar sig och ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i sången Höstvisa. Referensen till Höstvisa är inte slumpmässigt vald eftersom det var Tove Jansson som skrev den bitteerljuva texten till låten och detta inlägg ska handla om en film gjord av en annan finska kulturpersonlighet med globalt renommé: Aki Kaurismäki.

I kväll, med start klockan 21:45 visar nämligen SVT2 Aki Kaurismäkis finfina Mannen från Le Havre (Le Havre) från 2011. Jag skrev om den redan i samband med den svenska biopremiären julen 2011. Jag har inte ändrat uppfattning om den sedan dess men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om den nu igen.

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis andra delvis franskproducerade film och några av rollfigurerna från den första, Bohemernas liv (La vie de bohème) från 1992, återkommer i denna, däribland huvudpersonen Marcel Marx (återigen spelad av André Wilms). Det är en film som lyser av kärlek till den så kallade poetiska realismen inom den franska 30-talsfilmen. Flera av rollfigurerna har fått namn från viktiga personer inom den franska filmhistorien. Här finns till exempel en Arletty och en Jacques Becker.

Aki Kaurismäki har sedan tidigare gjort sig känd för karaktäristiskt genomstiliserade filmer med starka influenser från 50-talet och Mannen från Le Havre är definitivt inget undantag till det. Denna stil passar ypperligt som visuell ram till den typ av godhjärtade och tämligen snälla, men samtidigt ordentligt samhällskritiska saga som det handlar om.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knappa förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Marcel tar hand om pojken och får därmed även han polisen och myndigheterna efter sig.

Aki Kaurismäkis personliga stil är naturligtvis en starkt bidragande orsak till den egensinniga och säregna känslan i filmen, men de duktiga skådespelarnas insatser ska definitivt också framhävas. André Wilms är fantastisk, Jean-Pierre Darroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen håller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men den värmande och innerliga humanism som löper som en röd tråd genom hela filmen gör att den ändå känns ljus och är lätt att tycka om.

Toppfilm på TV i kväll!

Det händer inte särskilt ofta men det är lika glädjande varje gång det sker och i kväll är det dags igen. SVT visar en film av en av mina absoluta favoritregissörer; Robert Guédiguian. Den här gången är det arbetarklassromantikern från Marseilles senaste film Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) från 2011 det gäller och 22.15 i SVT2 är starttiden. Filmen, som är en av Guédiguians allra ljusaste, hade svensk biopremiär i mars 2012 och har något för Guédiguian ovanligt utopisk över sig.

Men helt utan allvar är den sannerligen inte. Den utspelas i ett samtida Marseille hårt drabbat av den ekonomiska kris som hållit delar av Europa i ett hårt grepp i flera år nu. Huvudpersonen Michel (Jean-Pierre Darroussin) är en fackligt engagerad hamnarbetare med starkt rättvisepatos. När företaget han jobbar på tvingas säga upp personal driver han igenom att det ska lottas vilka som ska tvingas lämna sina jobb. Eftersom han anser sig ha det trots allt ganska väl förspänt och att andra, yngre kollegor, behöver jobbet mer än vad han gör ser han till att han själv blir en av dem som lotten avgör ska sägas upp.

Den medelålders Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta at gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning dock inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna.  Det är en djupt humanistisk och varm film om att trots allt leva efter sina ideal. Trots att det är en skildring av de bistra konsekvenserna av en ekonomisk kris är det en film att bli glad av.

Robert Guédiguian visar dessutom återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkninga av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts tema för berättelsen. Tidigare har han på ett likande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av Gershwins ”Summertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!

Franska biodelikatesser två gånger om

Att två franska filmer får svensk biopremiär på samma dag är vi sannerligen inte bortskämda med. Att bägge två dessutom är riktigt, riktigt bra gör naturligtvis inte saken sämre. Det här är helt enkelt en högtidsdag för oss i Sverige boende frankofiler och jag skiner i kapp med den vårsol som i dag i alla fall strålar över det Borås där jag befinner mig. De två filmer det handlar om är Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) och Tomboy.

Jag inleder med den förstnämnda som är gjord av en av mina absoluta favoritregissörer Robert Guédiguian. Snön på Kilimanjaro är en återgång för honom till sina gamla vanliga jaktmarker efter i sin förra film L’armée du crime ha gjort en utflykt när det gäller tid och plats.

Nu är det återigen nutid och Marseille som gäller. Den som har sett någon eller några av Guédiguians tidigare filmer vet precis vad som är att vänta. En ensembledriven och socialt engagerad film i arbetarklassmiljöer. Naturligtvis finns det en hel del allvar i botten och Guédiguians patenterade raseri över sakernas tillstånd i världen är intakt, men Snön på Kilimanjaro är ändå en förhållandevis (allt är som bekant relativt) uppsluppen film.

Den har ett utopiskt drag över sig som är olikt honom, men som han låtit sippra fram tidigare i exempelvis genombrottsfilmen Marius och Jeanette (Marius et Jeanette) från 1997. Det är en film om godhet och vikten av att hålla ihop inom samhällsklasserna.

Snön på Kilimanjaro handlar om hamnarbetaren Michel (spelad av Jean-Pierre Darroussin). Han är en fackligt engagerad medelålders herre med starkt rättvisepatos. När det vankas uppsägningar beslutar han att det ska lottas fram vilka som ska tvingas sluta. För att ytterligare visa solidaritet ser han dessutom att hans eget namn blir draget istället för någon av de yngre arbetarnas.

Han har trots allt något att falla tillbaka på och en mer ordnad tillvaro menar han. Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta att gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är en varm och godhjärtad film om moral, solidaritet och att stå fast i sina ideal. Och inte minst är det den vänsterorienterade Guédiguians inlägg i debatten kring en i Frankrike alltmer splittrad vänsterrörelse. En brandfackla för att det gäller att hålla ihop inom arbetarklassen och i stället för bråka inbördes. Ett eko av den stora personliga besvikelse han kände när det kommunistiska och det socialistiska partiet i Frankrike i september 1977 efter en tids stridigheter valde att avsluta sitt samarbete. Det var en händelse som fick den tills dess synnerligen partipolitiskt aktive Robert Guédiguian att i vredesmod gå ur kommunistpartiet och lämna den organiserade politiken. Han skulle dock som bekant komma att i filmen hitta ett nytt sätt att formulera och få ut sina åsikter.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna. Dessutom visar han återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkning av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts röd tråd.

Tidigare har han på ett liknande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av Gershwins ”Summertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Trots att Snön på Kilimanjaro på sätt och vis är en skildring av den ekonomiska krisens bistra konsekvenser så är det en film att bli glad av. En film som ger en förhoppning om en bättre värld, med en annan typ av ideal och solidaritet. Det är med andra ord en film som behövs.

Tomboy är en helt annan typ av film, men även den en film att bli glad av. Det är en film som med tanke på den debatt kring det könsneutrala pronemenet hen som rasat i Sverige den senaste tiden knappast kunde ha fått svensk biopremiär vid en bättre tidpunkt. Det är nämligen en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i filmen är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och funderar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Vilket jag tycker är ett mycket bra val. Tomboy är en tystlåten och finstämd film, i stämning inte helt olik Mitt liv som hund. Den har lite av samma bitterljuva aura över sig.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Mitt råd till dig är att snarast möjligt ta dig i väg och se både Snön på Kilimanjaro och Tomboy. Du är värd det!