RSS Flöde

Etikettarkiv: Claire Denis

Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.

 

Claire Denis – lika egensinnig i rymden som överallt annars

I dag invigdes årets filmfestival i Göteborg och då passar det väl alldeles utmärkt att skriva några rader om en tämligen typisk festivalfilm? Att den dessutom är högaktuell på svensk dvd gör inte saken sämre. Filmen i fråga är den franska auteuren Claire Denis senaste film High Life, som passande nog också visades vid förra årets filmfestival i Göteborg.

Den som följt Claire Denis vid det här laget långa och innehållsrika karriär vet att hon är något av en filmisk kameleont som rör sig fritt mellan genrer och alltid sätter sin egen prägel på dem. I High Life har hon, i det som är hennes engelskspråkiga långfilmsdebut, gett sig på science fiction och som en sådan liknar den givetvis ingen annan.

Den utspelas nästan helt och hållet i en rymdfarkost. När filmen inleds finns bara en far och hans lilla spädbarn till dotter ombord, ensamma på färd genom rymden. Pappan är den enda överlevande av de dödsdömda fångar som skickats ut med farkosten med uppgift att färdas genom ett svart hål och hämta energi från det.

Vi får följa pappans kamp för att han och dottern ska överleva men också tillbakablickar till vad som hänt med de övriga expeditionsdeltagarna. Dottern är för övrigt resultatet av de experiment som den av fortplantning och sex besatta farkostläkaren utfört på de övriga deltagarna, som är förbjudna att ha sex med varandra. Det enda sexuella utlopp som står till buds är en bisarrt onanibås, som barnets för övrigt är den enda som avstår att utnyttja.

Sin vana trogen berättar Claire Denis ofta ordfattigt och visuellt poetiskt. Det är gåtfullt, fängslande och emellanåt abstrakt. Själva undersökningsobjektet är denna gång grundläggande mänskliga drifter och vad det överhuvudtaget innebär att vara människa. Pretentionerna finns där, men enligt min mening blir det aldrig pretentiöst. Andra skulle säkert svara annorlunda.

Budgeten är låg och scenografin spartansk. Men det man inte haft råd att glänsa med när det gäller produktionsvärde tas igen flera gånger om av en stark och stjärngnistrade ensemble med bland andra Robert Pattinson, Juliette Binoche, Mia Goth och Outkast-medlemmen Andre Benjamin i ledande roller.

Avsluta nationaldagen med fransk film på tv

Postat den

Cocochanel

Tro det eller ej, men det visas glädjande nog fransk film på någon av våra större tv-kanaler även i kväll. Den här gången är det dock inte på SVT utan på TV 4. Starttiden är dock lika hopplös som när SVT häromkvällen visade Claire Denis mästerverk White Material. Starttiden är nämligen 23:05 när TV 4 i kväll visar den Luxemburgfödda regissören Anne Fontaines biopic Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2008. Coco Chanel var vid den tiden verkligen på modet (ursäkta ordvitsen) att skildra. Först kom en ambitiös miniserie för tv och sedan i rask följd två biofilmer om den legendariska modeskaparen.  Året efter Coco – Livet före Chanel hade Jan Kounens Coco Chanel och Igor Stravinsky premiär.

Av dessa tre filmade versioner av berättelser om Coco Chanel är Coco – Livet före Chanel den bästa. Men det betyder inte att den inte har sina problem att dras med. Som titeln antyder handlar den huvudsakligen innan Gabrielle Bonheur Chanel som hen egentligen hette blev modeikonen Coco med hela världen och en fransk nationalklenod. Den utspelas främst under några för henne livsavgörande år under det tidiga 1900-talet och beskriver hennes målmedvetna väg från positionen som varitésångerska i Paris in om inte i så i alla fall till aristokratins fina salonger. Vägen dit gick främst via den playboyaktiga baronen Etienne Balsan som hon först träffar i Paris och som, inledningsvis lite motvilligt, ar henne under sina vingar. Det är på hans lantliga gods som hon för första gången träffar den brittiska affärsmannen Arthur ”Boy” Chapel som hon inleder en passionerad kärlekshistoria med.

Det är också hos Etienne Balsan hon börjar att experimentera på allvar med kläder och tyg och tar de första stegen mot att bli den legendariska, stilbildande och banbrytande modeskapare hon blev. Men själva hantverket och modeskapandet spelar en undanskymd roll i filmen. Tyvärr får jag tillägga, för jag hade gärna sett att mer kraft lagts på att skildra den biten. Vad som verkligen drev henne, var idéerna kom ifrån och hur hennes modeskapande och hantverk utvecklade sig. Det verkar dock inte ha intresserat Anne Fontaine särskilt mycket.

Hon har i stället skjutit in sig på att skildra kärlekshistorien med Arthur ”Boy” Chapel. Som kärleksskildring drar Coco – Livet för Chanel definitivt åt det banala hållet, främst kanske på grund av att Alessandro Nivola inte är helt lyckad i rollen som ”Boy”. Det Anne Fontaine lyckas betydligt bättre med i sin film är att lyfta fram Coco Chanel som den föregångare och viktiga figur inom kvinnosakskampen hon var.

Utan att för den skull ha varit särskilt uttalat politisk så var hin definitivt det genom att mer eller mindre på egen hand bryta ner flera könsbarriärer inom modeindustrin. Hon var den första kvinna som slog sin in i den vid den tiden manliga sfären som modebranschen var och hennes tankar kring att kvinnokläder i första hand skulle vara lika bekväma som männens var revolutionerande.

Coco – Livet före Chanel är en rent hantverksmässigt utmärkt film. Foto, klippning, scenografi och framförallt kostymer håller riktigt hög klass. Audrey Tautou är dessutom riktigt bra i rollen som Coco Chanel. Hennes karaktäristiska uppspärrade rådjursögon hade kunnat vara en brist eftersom de är för evigt förknippade med hennes genombrottsroll som Amélie Poulin i Amélie från Montmartre, men hon är en så skicklig skådespelare att hon vänder det till sin fördel. Om hon som Amélie fyllde den där rådjursblicken med oskuldsfullhet och charmig förundrar laddar hon den här med kyligt och intelligent betraktande.

Benoît Poelvoorde är utmärkt och färgstark som Etienne Balsan och hans insats ger en livfullhet som den berättartekniskt lite stela filmen verkligen behöver. För själva upplägget är i ärlighetens namn en aning trist. Filmen är fjättrad av en rak, redovisande och inte särskilt spännande kronologi. Anne Fontaine tar verkligen inte ut svängarna på den fronten. En annan brist är att Coco – Livet före Chanel ryggar tillbaka inför de mer kontroversiella delarna i Coco Chanels liv, för kontroverser saknades sannerligen inte.

Filmen berör till exempel överhuvudtaget inte hennes omdiskuterade förhållande med en tysk soldat under den tyska ockupationen av Paris under andra världskriget, något som hon blev hårt kritiserad och tvingades till omkring ett årtiondes landsflykt för. Coco- Livet före Chanel stryker överlag medhårs i sin karaktärsbeskrivning av den franska nationalikon som hon trots kontroverserna under kriget betraktas som.

Anne Fontaine får med en hel del av Coco Chanels fängslande och fascinerande livshistoria men skrapar samtidigt egentligen bara på ytan. Någon djupare förståelse om personen Coco Chanel får vi inte. Förmodligen hade det behövts en speltid på en bra bit över de 105 minuter som filmen nu är för att riktigt komma åt det men jag känner samtidigt att Anne Fontaine kunnat uträttat mer genom att bara disponera berättelsen lite bättre. Men filmen är utan tvekan sevärd. Bara den fantastiska slutscenen från en visning av Coco Chanels fantastiska kläder ordnar den biten.

En fin frankofil tv-dag!

Postat den

Igelkotten

Det är inte alltför ofta det sker men det är lika trevligt varje gång det gör det. I dag sänder SVT inte mindre än två franska filmer. Två bra sådana dessutom. Den ena skulle jag till och med kalla för ett mästerverk. Mästerverket är Claire Denis White Material från 2009. Den har jag skrivit om förr, vad jag skrev kan du läsa här. Starttiden 23:20 ( i SVT1) är kanske inte optimal för en dag mitt i arbetsveckan men det är verkligen en film värd att stanna uppe lite extra länge för. Om du inte skulle orka med det rekommenderar jag naturligtvis att ställa eventuell inspelningsanordning för att kunna se den vid senare tillfälle.

Starttiden för den andra av dagens filmer, eller första om vi pratar visningstidskronologiskt, är kanske inte heller helt perfekt. 14:25 (även den på SVT1) visas Mona Achaches fina och i stort sett lyckade filmatisering av Muriel Burberys internationella bästsäljare Igelkottens elegans (L’Elégance du hérrison), utgiven på svenska av Sekwa förlag. Filmversionen heter kort och gott Igelkotten (L’Hérrison) och fick fransk biopremiär 2009 och svensk året efter.

Boken är naturligtvis bättre, säg den film som är bättre än sin litterära förlaga (okej, jag kan komma på några stycken men de är verkligen de få undantagen som bekräftar regeln). Med tanken på att boken är mycket litterär till sin form med många utvikningar i form av dagboksanteckningar och filosofiska och finkulturella referenser är det inte så märkligt att Mona Achache har tagit sig en hel del friheter i bearbetningen. Den populärkulturellt sett relativt teoretiska texten låter sig helt enkelt inte så lätt översättas till film. Mona Achache har behållit själva ramberättelsen men i övrigt gjort ganska stora förändringar.

Trots det lyckas hon i mina ögon behålla den övergripande känslan och stämningen från boken. Filmen drar i bland, precis som boken, åt det översentimentala hållet men i det stora hela bjuder den på samma typ av lågmäld och lätt filosoferande ton. Trots att Muriel Burberys bakgrund som filosofilärare skiner igenom i texten (och i filmen) blir det mesta dock ganska lättviktigt. Men den milt satiriska driften med den franska borgerligheten är kul och det i grund och botten livsbejakande budskapet värmer. Bra skådespel och fin regi är två andra faktorer som gör Igelkotten till en angenäm filmupplevelse.

Berättelsen i Igelkotten kretsar kring invånarna i ett hyreshus i Paris. Huvudpersonerna är den brådmogna 11-åringen Paloma (som beslutat sig för att ta sitt liv på sin 12-årsdag) och den i hemlighet belästa och belevade portvakten Madame Michel. De vantrivs båda i sina respektive liv men hittar själsfränder i varandra. Deras vänskap tar riktigt fart när en vänlig, äldre japansk gentleman flyttar in i huset och blir någon form av brygga mellan dem. Berättelsen tangerar emellanåt det banala men riktigt fint skådespel, främst av unga Garance Le Guillermic i rollen som Paloma och rutinerade Josiane Balasko som portvakterskan, lyfter filmen. Gabriel Yareds stämningsfulla filmmusik är en annan sak att sätta upp på pluskontot.

Deja view

Postat den

The Tunnel Den svenskdanska samproduktionen Bron har gjort stor succé i hittills två säsonger. Originalversionen av den första säsongen har sänts i ett stort antal länder och dessutom har koncenptet Bron sålts och resulterat i två nyinspelningar; en amerikansk och en europeisk.

Den europeiska The Tunnel är en historisk franskbrittisk produktion och utspelas som titeln skvallrar om i och kring tunneln under Engelska kanalen.

En fråga som snabbt uppkommer i samband med nyinspelningar av redan framgångrika berättelser är naturligtvis om nyinspelningen tillför något och därmed är värd att lägga tid på att se. Det snabba svaret på den frågan är i fallet The Tunnel att det är en upplevelse som du högst förmodligen både kan ha och mista.

Den är delvis omarbetad jämfört med det svenskdanska originalet men skillnaderna är förhållandevis små, överlag förhåller den sig synnerligen trogen originalet. Så trogen att det i vissa fall handlar om ren kopiering scen för scen. Det är onekligen en ganska ospännande form av underhållning om man redan sett originalet.

Då vill det till att de inblandade i nyinspelningen på något vis övertrumfar dem i originalproduktionen men så sker inte här. Det är alls inget fel på det som presteras i The Tunnel, i själva verket är allt hantverksskickligt genomfört, bland regissörerna som arbetat med avsnitten återfinns skicklige Dominik Moll som gjorde hyllade thrillern Harry, en vän som vill dig väl (Harry, un ami qui vous veut du bien) år 2000, men det är likafullt en blekare kopia av det färgstarka originalet.

Något som självklart är en extra krydda för oss med ett bultande frankofilt hjärta är att The Tunnel delvis är på franska och gnabbandet mellan de franska och engelska poliserna är lika vasst och underhållande som rivaliteten mellan det svenska och danska i Bron.

Clémence Poésy och Karl Roebuck är utmärkta i huvudrollerna, som delar karaktäristika med sina motsvarigheter i Bron, men står sig ändå slätt i jämförelse med Sofia Hellin och Kim Bodnia. Den torra humorn kommer inte rikigt till sin rätt i The Tunnel och kemin mellan huvudrollerna är inte alls lika påtaglig som i Bron. Därmed försvinner också lite av det som i mitt tycke var en hel del av charmen med originalet.

Den huvudsakliga skillnaden mellan Bron och The Tunnel är alltså att språken och miljöerna (det blir flygbilder över hamnområdet i Calais i stället för Malmö) är annorlunda. Själva ramberättelsen är densamma. Länge exakt densamma.

Mot slutet skiljer sig berättelserna åt en aning (exakt hur ska jag naturligtvis inte gå in på här), men skillnaderna är inte av det avgörande slaget. Jag hade hoppats på och önskat mig större skillnader, men konstaterar samtidigt att jag trots de stora likheterna mellan versionerna aldrig hade tråkigt när jag såg The Tunnel.

Och har du av någon anledning inte sett originalet då kan du säkerligen har stort utbyte av The Tunnel även om jag då främst skulle råda dig att i första hand se Bron. The Tunnel har som sagt inget som Bron inte har. Förutom dialog delvis på franska då. Det återstår nu att se om det kommer att bli någon The Tunnel-version av den andra säsongen av Bron också och om i så fall producenterna vågar ta ut svängarna lite mer.

In i det urbana mörkret med Claire Denis

Lessalauds

Den franska regissören Claire Denis fick högst välförtjänt ta emot ett Lifetime Achievement Award vid årets Stockholms filmfestival. Hon är en sann filmkonstnär i ordets rätta bemärkelse. Hennes filmer är inte alltid helt lyckade men aldrig ointressanta.

Hennes senaste film Les Salauds (Svinen i Sverige) fick lämpligt nog svensk biopremiär bara någon vecka efter att hon hade besökt Stockholm för att ta emot det där priset och det är den, möjligtvis med undantag för Trouble Every Day från 2001, mörkaste filmen hon gjort hittills. Det är en nattsvart thriller som utspelas i ett samtida Paris och berör riktigt tunga ämnen.

Det är en på sedvanligt Claire Denis-vis gåtfull berättelse som lämnar massor åt publikens själv att tolka. En hel del av berättelsen sker i det som inte visas i bild och att dialogen, återigen som vanligt hos Claire Denis, är synnerligen sparsmakad är det inte alltid helt lätt att hänga med.

Men mitt i allt det mörka, det är ytterst få scener i filmen som utspelas i dagsljus, har den också, mycket tack vare mångårige medarbetaren Agnès Godards fina foto, poetiska drag. Den urbana bildpoesin smälter dessutom på ett utmärkt sätt ihop med den brittiska gruppen Tindersticks dystra och minimalistiska filmmusik.

Den stämningsfyllda och olycksbådande inledningen på filmen sätter tonen direkt. Utan förklaringar till vad som hänt får vi klart för oss att en man har tagit sitt liv och att dennes dotter hittas i chocktillstånd, vandrande naken genom staden.

svinen

Händelsen får hennes farbror, kaptenen Marco, att hastigt mönstra av det skepp han för befälet över för att bege sig hem till Paris för att försöka ta reda på vad som hänt. Marco vet inget mer än vi åskådare och vi får reda på det i i den takt han får det. Marco inleder också en relation med grannfrun Raphaëlle, vars liv också innehåller sin beskärda del av mörker. Relationen till Raphaëlle är det enda lilla ljusskenet när Marco steg för steg närmar sig sanningen och berättelsens chockartade upplösning.

Långtifrån alla frågetecken rätas ut och det här är i mitt tycke en av de där filmerna där Claire Denis inte riktigt lyckas fullt ut. Jag har sannerligen inget principiellt emot gåtfullhet på film, då hade David Lynch inte kunnat bli en av mina husgudar, men här tar emellanåt gåtfulheten över berättandet och det blir lite gåtfullhet så att säga för gåtfullhetens skull.

Men som tidigare konstaterat: Claire Denis är aldrig ointressant och när Svinen fungerar gör den det rejält. I sina bästa stunder är den både fängslande och fascinerande. Claire Denis personregi är lika vass som alltid och det gör Svinen till en fint agerad film. Vincent Lindon är kraftfull och som klippt och skuren för rollen som Marco och Chiara Mastroianni glimrar återhållsamt i sin roll som Raphaëlle. Naturligtvis återfinns också Claire Denis-favoriten Alex Descas i rollistan.

Svinen är en resa in i  de mörkaste skrymslena av det som kallas familjerelationer och utforskar olika sorters släktband. Men det är också en politisk film. För med i spelet finns också klass och växande inkomstklyftor i samhället. Genom den redan mörka och olycksbådande och molande berättelsen drar en iskall vind av spår av den ekonomiska krisens i Europa. Och det är dyster bild av vad den gör med medmänskligheten som hon målar upp.

Jämfört med mästerliga Claire Denis-filmer som White Material och Beau Travail står sig Svinen tämligen slätt men en bra och intressant film är det likafullt. För som sagt: ointressant är hon aldrig och en Claire Denis-film är per definition alltid sevärd.

Herman Melville à la française encore une fois

ahab

Det är möjligt att det är en ren tillfällighet men det ser verkligen ut som en tanke av SVT att bara en dryg vecka efter att ha visat Claire Denis Beau travail nu visa den fransksvenska produktionen Kapten Ahab (Capitaine Achab i original) från 2006. Bägge filmerna baserade på, eller kanske mer inspirerade av, den amerikanske författaren Herman Melvilles främsta verk. Beau travail av Billy Budd och Kapten Ahab, som titeln antyder, av Moby Dick. En till gemensam nämnare mellan filmerna är att den alltid lika fängslande och uttrycksfulle Denis Lavant spelar huvudrollen i bägge två.

Kapten Ahab, som visas på SVT1 i kväll tisdag med start 23:05, är en mycket säregen historia. På många olika sätt. Det är en fri fantasi kring vad som hände Kapten Ahab, den mytomspunne huvudpersonen i Moby Dick, innan den klassiska romanen utspelas. Regissören och manusförfattaren Philippe Ramos tecknar en bakgrund för att försöka förstå eller gen en möjlig förklaring till varför kaptenen beter sig som han gör i romanen. Att filmen ska utspelas i amerika, men är på franska med enbart franska skådespelare i rollerna och dessutom huvudsakligen inspelad i tämligen typiskt västkustska landskap på Orust ger den ett säreget och till en början aningen förvirrande uttryck. Men när det hela sätter sig och man som åskådare vänjer sig vid det är det en intressant och fängslande upplevelse att se den. Det är en film i mitt tycke betydligt bättre än sitt rykte. Vid den svenska biopremiären 2008 blev den ganska hårt åtgången av kritikerna, på sina håll direkt sågad. Den dras utan tvekan med en del problem, men så dålig är den enligt min mening inte.

Det är dock en krävande film, något annat ska jag inte påstå. Den är kärv och asketisk, i långa stunder ordlös, och filmad med ett stramt men poetiskt bildspråk tydligt influerat av Robert Bressons. Ambitions- och pretantionsnivån är hög. Emellanåt lite för hög för filmens bästa, men i sina bästa stunder är Kapten Ahab en mycket vacker och djupt fascinerande berättelse. Den bakgrundshistoria som Philippe Ramos har uppfunnit till Herman Melvilles karaktär känns intressant och inte som det snyltande helgerån som det mycket väl hade kunnat bli. Sedan är det naturligtvis klart att mycket är vunnet bara genom att få en sådan toppskådespelare som Denis Lavant att spela rollen. Då går det liksom inte att helt misslyckas.

Det går dock att ha invändningar mot att Philippe Ramos berättarstil gör att filmen i bland ger ett distanserat intryck och att manuset egentligen inte innehåller en enda karaktär att sympatisera med förstärker det intrycket. Philippe Ramos Herman Melville tolkning håller inte alls samma höga nivå som Claire Denis i Beau travail, men Kapten Ahab är trots det i allra högtsa grad sevärd.

Billy Budd i främlingslegionen

BeauTravail

Lördagskvällar på SVT2 har nu under sommaren varit synonymt med riktigt bra film. För i samband med att kanalen visat The Story of Filmden irländske filmentusiasten Mark Cousins ambitiösa, välgjorda och strikt personliga genomgång av filmhistorien har man haft den goda smaken att efter det aktuella avsnittet visa någon av de filmer som figurerat i det.

I kväll är det en synnerligen fängslande fransk film, en av den alltid spännande och intressanta regissören Claire Denis allra bästa filmer Beau travail från 1999 som står på menyn.

Beau travail är löst baserad på den amerikanske författaren Herman Melvilles postumt utgivna roman Billy Budd från 1924. Löst baserad är verkligen rätt ord. Det är nämligen en rejäl ombearbetning med emellanåt bara tematiska likheter med den litterära förlagan. Inte minst skiljer den sig genom att ha helt skiftat fokus i berättelsen från Billy Budd (i filmen Gilles Santain) till antagonisten befälet Claggart (i filmen Galoup).

Romanens skeppsmiljö på 1790-talet är bytt till den franska främlingslegionens hemvist i ett för filmen mer eller mindre samtida Djibouti. Filmen berättas i återblickar och handlar om den hemskickade och avskedade Galoup. Han sitter i Marseille i väntan på rättegång och tänker tillbaka på sin sista tid vid främlingslegionen.

Det var ett liv som han trivdes med. Karriären pekade brant uppåt och han hade ett mycket nära förhållande till sitt närmsta befäl. Men så händer något som rubbar balansen i gruppen och i Galoups liv. En utmanare till hans position dyker upp. Den unge soldaten Gilles Santain anländer och blir snabbt en ny favorit i gruppen och hos det högsta befälet. Det leder till spänningar mellan honom och Galoup och någon form av uppgörelse mellan dem tycks oundviklig.

På beskrivningen låter det hela kanske som något ganska typiskt dramathrillerartat, men när det gäller Claire Denis är inget någonsin typiskt eller väntat. Hon är en filmare med enormt stor integritet och som alltid vill göra något mer än att ”bara” berätta en historia. Dessutom är hon aldrig intresserad av att berätta på något på det enklaste och rakaste viset. Mycket lämnas osagt och finns så att säga mellan raderna.

De många långa ordlösa, men symbolmättade, sekvenserna bildsatta med hjälp av ständiga vapendragaren fotografen Agnès Godards bildpoesi är bärande för berättelsen och dialogen är även i övrigt synnerligen sparsmakad. Det mesta som sägs sker i form av en berättarröst och den texten tangerar lyriken i form. Claire Denis är en gång för alla en synnerligen visuell filmskapare. Bilden är i hennes filmer på ett högst påtagligt vis minst lika viktig som ordet.

Bland alla anmärkningsvärda saker med Beau travail finns ett genomgående fantastiskt skådespeleri. Den i och för sig alltid spännande och intensive Denis Lavant gör här som Galoup något av sitt livs roll. Dessutom måste bara filmens slutscen nämnas. Den är lika obetalbar som överraskande och briljant.

Claire Denis filmer är något av vad britterna brukar kalla för an acquired taste, verkligen inget för alla. Många kan säkert frustreras av det långsamma, närmast meditativa tempot. Men när man väl knäcker koden är de allt som oftast oerhört givande och fängslande. Och i mina ögon är Beau travail alltså en av hennes allra bästa filmer. Ständigt fascinerande, utmanande och intressant.

Det är särskilt intressant att se hur hon monterar ner och närstuderar koderna i den naturligtvis ultramanliga miljön. Och framförallt vad som händer när dessa koder utmanas eller kanske till och med bryts. De homoerotiska undertonerna i skildringen av hur nära soldaterna i gruppen står varandra gör det hela ännu mer intressant.

Våldet ligger hela tiden på lut och våldsamheten finns inom alla dessa män, men Claire Denis väljer en helt annan väg än den väntade för att skildra konflikten mellan Galoup och Sentain. Beau travail är en återhållen, stram och ekonomisk film. Och stämningen byggs sakta men säkert upp med hjälp av endast mycket små medel. Den fokuserar en hel del på det repetitiva och asketiska liv som soldaterna lever och de många scenerna från soldaternas olika övningar skildras nästan som modern dans eller balett.

Ett intryck som förstärks av att Claire Denis har valt att tonsätta en del av scenerna med musik från Benjamin Brittens operaversion av Billy Budd. Beau travail är en utmanande film att se men chansen är god att du blir rikligt belönad om du antar utmaningen. Och skulle det vara så att att du inte närmat dig Claire Denis filmkonstnärskap tidigare och gör det med Beau travail i kväll så är hennes näst senaste film White Material ett utmärkt val att gå vidare till efter den.

Stark avslutning av SVT:s Huppertvecka

Det gäller att spara det bästa till sist brukar det heta och det har SVT verkligen gjort när det gäller årets franska filmvecka. Det är nämligen en riktig godbit de serverar oss i kväll. Den alltid fängslande, men emellanåt lite ojämna, franska regissören Claire Denis senaste film White Material är något du verkligen inte bör missa.

Claire Denis gästade förra årets filmfestival i Göteborg med just White Material och hon höll i samband med det ett mycket intressant seminarium om såväl den specifika filmen som sitt konstnärskap. Hon berättade bland annat att idén till filmen kom ur att Isabelle Huppert för några år sedan tog kontakt med henne och bad henne fundera på att göra en filmatisering av Doris Lessings Gräset sjunger.

Trots att Claire verkligen gillar Doris Lessings berömda roman kände hon inte att hon tände riktigt på idén, men den sådde i stället ett annat tankefrö inom henne. Och att arbeta med Isabelle Huppert hade hon länge velat göra. Tillsammans med den senegalesiskfranska författaren Marie N’Diaye ( i Sverige mest känd för den Goncourtprisvinnande romanen Tre starka kvinnor) skrev hon ett originalmanus om Afrika, för att använda tillsammans med Huppert.

Den slutgiltiga filmen blev något helt annat än Gräset sjunger. Om man ska plocka fram någon litterär referens ligger snarare Joseph Conrads Mörkrets hjärta närmare till hands. Det är en typisk Claire Denis-film i sin karghet, fåordighet och otydlighet när det gäller kausalitet och kronologi. Som vanligt är hon egentligen mer intresserad av att skapa stämningar än att förmedla en traditionell handling. Bildspråket i den vackert fotograferade filmen vandrar fritt mellan bildpoesi och brutal, avskalad realism.

White Material utspelar sig i ett icke namngivet afrikanskt land, precis i brytningstid mellan kolonialism och frigörelse. Kolonialmakten håller på att evakuera sina sista styrkor och medborgare därifrån. Isabelle Huppert spelar Maria Vial, en viljestark men också aningen naiv vit kvinna.

Hon driver ett familjeägt kaffeplantage och vägrar, trots upprepade varningar och uppmaningar från den tidigare kolonialmakten, att lämna det som hon ser som sitt hem. Hon vill till varje pris ta hand om skörden. Hon och hennes närmaste stannar som ensamma symboler för den tidigare kolonialmakten kvar och försöker att i så stor utsträckning som möjligt fortsätta att leva som vanligt. Runt omkring dem flyttar dock rebellstyrkor fram sina positioner gentemot de inhemska styrkor som kolonialmakten lämnat över regeringsmakten till. Landet är med andra ord rena krutdurken.

White Material är en mångbottnad och fängslande film om den västeuropeiska kolonialismen och postkolonialismen, men också Afrikas moderna historia. Det handlar om de afrikanska ländernas frihetskamp och deras svårigheter att hantera den nyvunna friheten och att Claire Denis som är uppvuxen i koloniala miljöer kan sin moderna afrikanska historia råder det inga som helst tvivel om.

White Material är full av referenser till verklighetens konflikter, inte minst inbördeskriget i Rwanda). Den handlar också om hur massor av människor när kolonialväldet föll i ett huj blev en sorts folk utan land. De som växte upp i de forna kolonierna och såg dem som sitt hem, men som inte alls kände sig hemma i sina nya (gamla) hemländer.

Det handlar så klart också om västmakternas skuld till det som hände i flera afrikanska länder efter det att de lämnat, även om Denis och N’Diaye är mycket försiktiga med att komma med pekpinnar och skriva åskådaren på näsan om vad som är rätt eller fel. Som åskådare tvingas man helt enkelt att tänka en hel del själv när man betraktar Claire Denis filmer.

Det är klart att White Material eftersom det är en fransk film i huvudsak handlar om Frankrikes koloniala historia, men som svenskar ska vi nog akta oss för att sätta oss på våra höga hästar. Sverige fanns, även om vi aldrig tog oss några kolonier där, med vid förhandlingsbordet när de europeiska länderna delade upp Afrika mellan sig. Så det här rör verkligen oss också.

Huppert hela veckan

Så är vi framme vid vecka 33. En vecka då, åtminstone på våra breddgrader, sommar obönhörligt i alla fall börjar möta höst. Men just vecka 33 finns en tröst inför den där bitterljuva och inte så lite melankoliska känslan av att ännu en sommar snart flytt. Det är nämligen sedan några år tillbaka SVT:s traditionella franska filmvecka. Detta år är det tema Isabelle Huppert och det är ju ett välkänt faktum för oss frankofiler att hennes blotta närvaro i en film per definition gör den sevärd. Sedan kan filmen i sig ha en del i övrigt att önska, men det är en annan sak.

Eftersom jag verkligen inte har något emot att se om bra film så ser jag alltid fram emot SVT:s franska filmvecka, men det är såklart extra roligt när det rör sig om filmer som jag inte sett förut. Därför ser jag verkligen fram emot den film som ikväll inleder filmveckan, för den har jag faktiskt inte sett. Det rör sig om Hupperts genombrottsfilm Spetsknypplerskan (La Dentellière) från 1977.

De övriga filmerna som står på programmet under Franska filmveckan har jag dock sett. Och jag kan mer eller mindre rekommendera dem allihop. Möjligtvis med undantag av morgondagens Pianisten (La Pianiste) från 2001, Michael Hanekes omskakande och obehagliga filmatisering av Elfriede Jelineks roman. Inte för för att den är dålig, för det är den verkligen inte, men för att det absolut inte är en film för alla. Jag tänkte återkomma till den imorgon och ska då försöka fördjupa mitt resonemang kring den.

Mer lättsamt blir det på onsdag då SVT visar Jag och min syster (Les soeurs fachées) från 2004 . Även om det finns en hel del allvar även i den filmen rör det sig trots allt om en dramakomedi. Isabelle Huppert firar stora triumfer i sin paradroll som stram, kylig och neurotisk medelklasskvinna som påminns om sitt enklare påbrå när den okonstlade systern från landet kommer till stan på besök. Kulturkrock är bara förnamnet.

På torsdag väntar politisk thriller av genrens franska mästare Claude Chabrol. I Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir) från 2006 spelar Isabelle Huppert en benhård och samvetslös undersökningsdomare som börjar rota i maktens manliga korridorer på jakt efter att avslöja en korruptionsskandal inom ett stort franskt företag. Filmen är löst baserad på Elf Aquitaine-skandalen och den rollfigur Huppert gör bygger på verklighetens Eva Joly, den i Norge födda kvinna som kandiderar för de grönas räkning till nästa års franska presidentval. Det finns stor anledning att sätta frågetecken kring hur Chabrol på detta indirekta sätt en aning manschauvinistiskt beskriver Eva Joly (hon har själv kommenterat filmen i negativa ordalag), men Maktens rus är i övrigt en ytterst kompetent thriller.

Sedan avslutas filmveckan på lördag med en riktig höjdare, alltid intressanta Claire Denis senaste storverk White Material. Det är en film som tillsammans med den delvis självbiografiska debutfilmen Chocolat från 1988 och den mästerliga Beau travail från 1999 bildar en löst sammansatt trilogi om den franska kolonialismen och post-kolonialismen. Uppväxt i det franska koloniala Afrika som hon är, är det ett ämne hon brinner för och kan en hel del om. Som vanligt när det gäller Denis bjuds vi på en hel del gåtfullhet och bildpoesi, men inga klara svar och färdiga lösningar. Claire Denis konstnärskap, för det är absolut som konstnär man får henne, är av den typen att det tvingar åskådaren att tänka själv och hennes filmer är något man bär med sig länge. Precis som i fallet Pianisten ber jag att få återkomma när det gäller White Material.