Minnas Paris – Virginie Efira glänser i gripande drama

Jag tyckte väldigt mycket om Alice Winocours förra film Proxima så förväntningarna kring vad hon skulle hitta på härnäst var från min sida höga.

Nu är uppföljaren bioaktuell i Sverige och den förstärker intrycket att Winocour är en filmmakarkraft att räkna med för Minnas Paris (Revoir Paris) som den heter är ännu en stark bioupplevelse.

Den handlar om Mia, en kvinna som några månader efter att ha överlevt en terroristattack mot en bistro fortfarande plågas svårt av traumat.

Hon har inga egentliga minnen av vad som hände under själva attacken och plågas av att inte veta. Efter att sedan attacken ha vilat upp sig hos sin mamma som bor på landsbygden beslutar sig Mia för att återvända till Paris för att se om hon kan fylla i de omfattande minnesluckorna från den ödesdigra kvällen.

Hon söker upp en stödgrupp för andra överlevare i hopp om att någon där kan hjälpa till. Bit för bit lägger hon pusselbitarna på plats men river såklart samtidigt upp såren igen. Dessutom brottas hon med den sorts skuld som inte är helt ovanlig bland personer som överlever traumatiska händelser där andra fått sätta livet till.

Virginie Efira är storartad i huvudrollen och belönades tidigare i år helt sin ordning med en César för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats.

Alice Winocour som även skrivit filmens manus regisserar inkännande och med stor värme för sina rollfigurer. Det känns hela tiden trovärdigt och griper tag.

Det är överlag nedtonat berättat och Winocour använder sig ofta av det effektiv greppet att skildra genom att inte visa.

Minnas Paris tar inte bara det individuella utan även det kollektiva perspektivet och skildrar också hur händelsen påverkar närstående och anhöriga.

Det märks att Alice Winocour känner starkt för det hon berättar i sin film och konstigt vore väl annars eftersom inspirationen till den kommer från att hennes egen bror var en av de överlevande vid terrorattacken mot Bataclan i november 2015.

Katedralen brinner!

Den 15 april 2019 är ett datum för alltid inristat i den franska historien. Det var den dagen som landet så när höll på att förlora sitt allra mest kända monument och alla ovärderliga och oersättliga föremål som förvarades i dess innandömen.

Ja, jag pratar naturligtvis om dagen då den mäktiga 1300-talskatedralen Notre-Dame i Paris började brinna och var enligt expertbedömningar omkring av halvtimme till av okontrollerad brand från att totalförstöras.

Händelsen skickade chockvågor över hela världen och själv satt jag som klistrad framför tv-apparaten utan att riktigt kunna ta in vad som i direktsändning utspelades där framför mina ögon.

Att det så småningom skulle bli film av de dramatiska händelserna kändes redan från början oundvikligt och inom kort är inte två filmatiseringar Sverigeaktuella. Först ut är Notre-Dame brinner (Notre-Dame brûle) i regi av veteranen Jean-Jacques Annaud.

Filmen som fick svensk biopremiär i fredags är en överlag nagelbitande spännande historia, men samtidigt en aning ojämn. Vad den däremot hela tiden lyckas vara är häpnadsväckande rent bildmässigt.

Med hjälp av blandning av dokumentärt material, studiouppbyggda interiörer och inspelningar på plats i de arkitektoniskt liknande katedralerna i Bourges och Sens samt en slipad berättarteknik skapar Annaud en känsla av autenticitet och att vara på plats mitt i skeendet. Nästan så pass att man känner hettan från elden och svettas där i biofåtöljen.

Så långt är filmen nära på briljant. Vad jag däremot inte gillar lika mycket är när Annauds bakgrund i reklamfilmen får skina igenom väl mycket. Vissa sekvenser glider över i något som närmast liknar just reklamfilm, en sentimental och sockersöt sådan.

Dramatiken i de verkliga händelser och det hjältemod som inte minst räddningstjänstpersonalen som bekämpade elden i katedralen visade är minst sagt kraftfull nog i sig så att Annaud inte hade behövt förstärka med de små sidoberättelser som han vävt in i sin film.

Dessa invändningar till trots är mitt övergripande intryck av Notre-Dame brinner definitivt positivt. De nästan två timmarnas speltid närmast flyger förbi och jag är oftast som uppslukad av det som utspelas på bioduken. Även om jag fortfarande har svårt att greppa att det verkligen hänt. Trots att jag bara några månader efter branden var på besök i Paris och då på plats med egna ögon kunde beskåda förödelsen.

Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

De Gaulle – märkligt oengagerat om den mytomspunne generalen som blev landsfader

Först om främst ska sägas att ingen skugga ska falla över Lambert Wilson som gör en utmärkt och porträttlik insats i titelrollen, men i övrigt är det inte jättemycket som sticker ut i Gabriel Le Bomins biografiska film om general Charles De Gaulle som fick sin svenska biopremiär i helgen som gick.

De Gaulle är helt enkelt ett stycke filmisk mellanmjölk. Snyggt gjord och ambitiös när det gäller de tidstypiska detaljerna men med tanke på ämnet är det underligt sval och oengagerad. Här bjuds inte vare sig något tuggmotstånd eller något karaktärsfördjupande. Gabriel Le Bomin redovisar och skildrar men verkar inte intressera sig för vad som driver de skildrade.

Filmen följer generalen och hans familj från andra världskrigets början och skildrar spelet bakom kulisserna när Charles De Gaulle vägrar rätta sig in i ledet när det övriga militära etablissemanget med marskalken Philippe Pétain driver igenom den franska kapitulationen inför den tekniskt överlägsna tyska krigsmakten.

Något som leder till att han lämnar Frankrike och familjen bakom sig för att bege sig till London och där sedermera bli ledarfiguren för den franska motståndsrörelsen.

Det märks att Gabriel Le Bomin har haft en ambition att visa upp en mer personlig sida av generalen och landsfadern (och sedermera stridbare och omdiskuterade statsmannen) men i det avseendet är filmen inte särskilt lyckad. Vi kommer vare sig honom eller någon annan av de skildrade närmare in på skinnet.

De Gaulle bjuder i stället på ett hantverksmässigt habil och bitvis välagerat stycke dramatiserad fransk och europeisk 1900-talshistoria. Och tack vare Lambert Wilsons insats gnistrar den dessutom till då och då, men i det stora hela är den sevärd men inte mycket mer.

Mörk socialrealism i Min dotter Gloria

Glädjande nog står vi inför en helg med två franska filmpremiärer på de svenska biograferna. Först av dem tänkte jag behandla veteranen Robert Guédiguians senaste långfilm Min dotter Gloria (Gloria mundi i original) som fick sin urpremiär inom tävlan vid förra årets filmfestival i Venedig. Det blev dock inget Guldlejon för filmen men väl priset för bästa kvinnliga skådespelare för Ariane Ascarides lågmält glödande insats.

Min dotter Gloria bjuder på mer av samma vara som vi vant oss att förvänta oss av en film av Guédiguian, det vill säga en socialt engagerad berättelse från ett samtida Marseille med den sedvanliga kärntruppen av skådespelare i ledande roller. Det som brukar skilja filmerna åt är främst stämningsläget. Min dotter Gloria är ett drama av det mörkare slaget, i stil med mästerverket Den lugna staden (La ville est tranquille) från år 2000 för att hitta en referenspunkt i Guédiguians filmografi.

Filmen börjar med att ett flickebarn som får namnet Gloria föds. Men den glädje och lycka som förmedlas i de inledande scenerna där den närmaste familjen hälsar sin senaste medlem välkommen byts snart mot något annat. Under ytan av familjelycka döljer sig något helt annat.

Den nyblivna föräldrarna har svårt att få livspusslet och inte minst ekonomin att gå ihop och några dramatiska händelser gör snabbt den situationen än mer utmanande. Relationen mellan den nyblivna mamman Mathilde (Anaïs Demoustier)och hennes halvsyster Aurore är allt annat än bra och präglas av missunnsamhet och rivalitet.

Aurores föräldrar Sylvie (Ariane Ascaride) och Richard (Jean-Pierre Darroussin) kämpar även dem på för att få livet att gå ihop ekonomiskt men tror på begrepp som solidaritet och gör allt för att alla ska få det bra.

Richard övertalar Sylvie att bjuda hem hennes ex-man och tillika Mathildes ex-man Daniel (Gérard Meylan) för att denne ska få träffa sitt barnbarn. Kontakten mellan Mathilde och Daniel, som just muckat från ett långt fängelsestraff, har dock en hel del i övrigt att önska.

Och detta är ändå bara början på de prövningar som familjen utsätts för i den här filmen.

Den handlingsmässiga ljuspunkterna må vara få och det gör bitvis ont att se Min dotter Gloria, men eftersom Robert Guédiguian behandlar sina rollfigurer med värme och har sedvanligt en (oftast) stark och trovärdig tonträff så sipprar det ändå ut visst ljus mellan varven.

Min dotter Gloria är ännu ett gripande och engagerande stycke socialrealism som avhandlar ämnen som klass, familjeband och den moderna franska arbetsmarknadens villkor. Någon av Guédiguians allra starkaste stunder är den dock inte. Den där tonträffen haltar emellanåt en aning, inte minst i skildringen av den unga generationen.

Ytlig terapi i Tunisien

Selma kommer tillbaka till sin gamla hemstad Tunis efter ett antal år i Frankrike. Med sig i bagaget har hon en utbildning till psykoanalytiker och en dröm om en praktik hemma i Tunisien.

Hon installerar sig i en takvåning och skrider till verket och även om ingen riktigt tror på idén och vissa inte ens förstår den så ringlar snabbt köerna långa. Men allt är inte frid och fröjd. Vissa ser inte med särskilt blida ögon på hennes verksamhet och den tunisiska byråkratin börjar snart sätt käppar i julen. Sedan har vi också polismannen som samtidigt ligger på henne för att allt ska gå rätt till, samtidigt som han envisas med att vilja bjuda ut henne.

Manele Labidis film Terapi i Tunisien (Un divan à Tunis) som hade svensk biopremiär i fredags har fröet till något riktigt bra i sig. Den är inne på spåret att på något vis skildra vardagen i ett Tunisien såhär nio år efter den arabiska våren och hur samhället påverkats efter att det auktoritära styret fallit, men det känns som att den slarvar och flamsar bort det på vägen.

Den har dock sin charm, och dessutom alltid utmärkta Golshifteh Farahani i huvudrollen, vilket gör att den puttrar på och ändå levererar hyfsad underhållning för stunden. Men för att vara en film om en psykoanalytiker är den ironiskt nog märkligt grund och befriad från psykologiskt djup. Det är väldigt lite som berör eller lämnar några djupare spår när eftertexterna börjat rulla.

En officer och spion

Frågeställningen om det går att skilja verk från konstnär har varit med oss länge och blivit mer aktuell och infekterad i kölvattnet av metoo-rörelsen. Rejält i blickfånget är frågan nu gällande den polskfranske regissören Roman Polanski.

Polemiken kring honom tog ny fart hemma i Frankrike efter att hans senaste film En officer och spion (J’accuse i original) först nominerades till 12 Césarstatyetter och sedan när han faktiskt också tilldelades en för bästa regi.

När det sistnämnda skedde valde profiler som Adèle Haenel och Céline Sciamma att i protest lämna salongen.

Det finns en hel del problematiskt kring personen Roman Polanski, men för egen del har jag ändå landat i skilja verket från personen.

I fallet En officer och spion, som hade svensk biopremiär förra helgen, inte minst för att själva filmen känns viktig i dessa tider av tilltagande främlingsfientlighet, antisemitism och rasism.

Filmen handlar ju som de flesta säkert redan känner till om den franska rättsskandal kring förra sekelskiftet som går gått till historien som Dreyfusaffären och originaltiteln J’accuse kommer från den berömda artikel som författaren Émile Zola skrev till stöd för högförräderi oskyldigt dömde judiske officeren Alfred Dreyfus.

En officer och spion inleds med att domen förkunnas och Dreyfus under förnedrade former inför en stor hop människor avskedas från armén och skickas till fängelse på Djävulsön.

Vi får sedan följa underrättelseofficeren Georges Picquard som inledningsvis är övertygad om Dreyfus skuld börjar ana att allt inte står rätt till och sedan inleder en noggrann, nitisk och hängiven undersökning av fallet.

Trots motstånd från hans överordnade och etablissemanget som till varje pris vill undvika en ny skandal och att det ska petas i såren.

Roman Polanski visar återigen vilken rasande skicklig filmare han är. Med stor detaljrikedom i scenerierna presenterar han skeendet i affären i form av en stramt hållen kriminalfilm där spänningen på typiskt Polanskivis hela tiden skoningslöst skruvas upp.

Personregin är ypperlig och främst imponeras jag av Jean Dujardin som är briljant i rollen som Picquard. I rollistan finns utöver honom dessutom en lång rad prominenta franska filmnamn.

Roligt och absurt när kontroversiella franska kulturmän går på spa

Efter den överraskande framgången med tv-filmen Kidnappningen av Michel Houllebecq (L’enlèvement de Michel Houllebecq) från 2014 är Michel Houllebecq tillbaka i rollen som sig själv. Och den här gången har han Gérard Depardieu med sig, även han i rollen som sig själv. Skådeplatsen är ett thalassospa vid den normandiska kusten.

Låter det snurrigt? Det är det också.

Även denna gång är det regissören och författaren Guillaume Nicloux som ligger bakom såväl regi som manus och Thalasso – eller hur Houellebecq och Dépardieu hittade meningen med livet igen (Thalasso i original), som hade svensk biopremiär för en dryg vecka sedan, är en direkt fortsättning på händelserna i den första filmen.

Premissen här är att Michel efter händelserna i den första filmen blir inskriven på ett spa för att vila upp sig. Väl där visar sig det mesta, enligt honom, utveckla sig till ren misär. Men när han tar sig ut för att smygröka hittar han en bundsförvant i Gérard Depardieu som också visar sig vara inskriven för en hälsokur.

De två kontroversiella kulturmännen, som spelar en sorts mediebildsversioner av sig själva, finner varandra och gör vad de kan för att göra vistelsen så angenäm som möjligt. Det blir vindlande samtal om både det ena och det andra och rena upptåg.

Herrarna Houllebecq och Depardieu driver en hel del med bilden av sig själva och det märks att de har kul när de gör det. Samspelet mellan de två är utomordentligt. Det är absurt, drastiskt och bitvis väldigt roligt.

Men jag tror att det här är en film som kräver viss förförståelse för att verkligen funka. Dels bör man känna till en del om de två männens verk och deras position i franskt kulturliv, dels behöver man nog ha sett den första filmen. Annars riskerar nog mycket bli helt obegripligt.

Mysteriet Henri Pick – en litteraturpusseldeckare av rang

Mysteriet Henri Pick (Le mystère Henri Pick i original) må vara långtifrån någon av höstens mest omtalade blockbusters men är ändå bland det smartaste, mest spännande och underhållande du kan se på svensk bio just nu. Rémi Bezançons filmatisering av David Foenkinos roman släpptes på hemmaplan i Frankrike i början av året och fick svensk biopremiär i fredags.

Det är något så ovanligt som en sorts pusseldeckare i litterär miljö. En ung och framfusig förläggare hittar i ett bibliotek av opublicerade bokmanus i Bretagne en bok som hon faller handlöst för och beslutar sig för att ge ut.

Boken blir snabbt en sensation i den litterära världen och alla förundras över hur författaren bakom boken, pizzeriaägaren Henri Pick som inte ens den närmsta familjen förknippat med bokläsning och ännu mindre skrivande, i hemlighet kunnat prestera något liknande. Tyvärr går det inte att fråga honom själv eftersom han varit död i några år.

Den lätt vresige och inte alltid sympatiske stjärnkritikern Jean-Michel Rouche är skeptisk till att Henri Pick verkligen är författaren bakom boken och pressar i sitt direktsända litteraturprogram i tv Picks änka så till den grad att hon stormar ut från sändningen och Jean-Michel får efter det sparken.

Vilket gör honom än mer besatt av att visa att han har rätt och att ta reda på vem den verkliga författaren bakom verket är. Han beger sig till Picks bretonska hemby för att börja leta efter svaret på gåtan och får efter en kortare tid en oväntad och aningen motvillig medhjälpare vid sin sida, Picks dotter som inte är särskilt förtjust i vare sig Jean-Michel personligen eller det han vill göra.

Mysteriet Henri Pick är en mycket välskriven historia som håller åskådaren fast och spänningen på topp hela vägen till slutet. Rémi Bezançons iscensättning är utmärkt och det blir sannerligen inte sämre av att ha två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Camille Cottin, den senare min senaste stora franska skådespelarfavorit, i de ledande rollerna.

Båda två är verkligen i sitt esse här. Inte minst Luchini som fortsätter att briljera i sådana här mer återhållna och intellektuella, moderna motsvarigheter till den typ av roller som Louis de Funès firade stora triumfer i. Han, Cottin och hela filmen var åtminstone för den här frankofilen en sant nöje att se.

 

Amanda – livet i skuggan av det ofattbara

Amanda är en sjuårig flicka som lever i Paris med sin ensamstående mamma Sandrine och som delvis tas om hand om av mammans yngre bror David. De är som en liten familj som har sina små problem att hantera men som ändå i det stora hela är en väl fungerande enhet.

Men så händer det ofattbara: Sandrine skjuts ihjäl i ett terrordåd i en park och livet tar för alltid en helt annan riktning för David och Amanda. Mitt i den stora sorgen efter den brutala händelsen måste livet trots allt gå vidare och David måste som enda tillgängliga närstående hitta ett sätt att ta hand om Amanda, samtidigt som han måste hitta sig själv i den nya tillvaron.

Det är grundstoryn i Mikhaël Hers känsliga drama Amanda från förra året som i förra veckan fick begränsad biopremiär i Sverige. Det är en djupt humanistiskt film där själva terrordådet är en brutal fond för att skildra några enskilda individers tillvaro i skuggan av det ofattbara och deras olika strategier för att faktiskt ta sig genom det.

Amanda är en till det yttre anspråkslös film med en stark inre känslomässig kraft. Mikhaël Hers använder sig av enkla berättarmedel och känslig personregi för att mejsla fram en mycket fin liten film som trots den sorgsna grundtonen förmedlar mycket ljus. Det finns en stor känsla av autenticitet över Amanda, vilket till stor del också får tillskrivas de utmärkta skådespelarna.

Vincent Lacoste visar i rollen som David med all önskvärd tydlighet varför han (vid sidan av François Civil) får anses som fransk films största kommande manliga skådespelarstjärna och Isaure Multrier är ett fynd i titelrollen. Stacy Martin, mest känd från Lars von Triers Nymphomaniac, och Ophélia Kolb, som glänser i den briljanta tv-serien Ring min agent! (Dix pour cent), är utmärkta i sina biroller och förtjänar också att lyftas fram i sammanhanget.

Utöver det vill jag också plussa för det snygga och smakfulla fotot, här finns en hel del fina bildmässiga Parisskildringar att njuta av också.