Franskfinsk toppfilm ordnar fredagsmyset på TV!

Här kommer ett tips om en varm och godhjärtad film att titta på när hösten obönhörligt närmar sig och ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i sången Höstvisa. Referensen till Höstvisa är inte slumpmässigt vald eftersom det var Tove Jansson som skrev den bitteerljuva texten till låten och detta inlägg ska handla om en film gjord av en annan finska kulturpersonlighet med globalt renommé: Aki Kaurismäki.

I kväll, med start klockan 21:45 visar nämligen SVT2 Aki Kaurismäkis finfina Mannen från Le Havre (Le Havre) från 2011. Jag skrev om den redan i samband med den svenska biopremiären julen 2011. Jag har inte ändrat uppfattning om den sedan dess men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om den nu igen.

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis andra delvis franskproducerade film och några av rollfigurerna från den första, Bohemernas liv (La vie de bohème) från 1992, återkommer i denna, däribland huvudpersonen Marcel Marx (återigen spelad av André Wilms). Det är en film som lyser av kärlek till den så kallade poetiska realismen inom den franska 30-talsfilmen. Flera av rollfigurerna har fått namn från viktiga personer inom den franska filmhistorien. Här finns till exempel en Arletty och en Jacques Becker.

Aki Kaurismäki har sedan tidigare gjort sig känd för karaktäristiskt genomstiliserade filmer med starka influenser från 50-talet och Mannen från Le Havre är definitivt inget undantag till det. Denna stil passar ypperligt som visuell ram till den typ av godhjärtade och tämligen snälla, men samtidigt ordentligt samhällskritiska saga som det handlar om.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knappa förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Marcel tar hand om pojken och får därmed även han polisen och myndigheterna efter sig.

Aki Kaurismäkis personliga stil är naturligtvis en starkt bidragande orsak till den egensinniga och säregna känslan i filmen, men de duktiga skådespelarnas insatser ska definitivt också framhävas. André Wilms är fantastisk, Jean-Pierre Darroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen håller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men den värmande och innerliga humanism som löper som en röd tråd genom hela filmen gör att den ändå känns ljus och är lätt att tycka om.

Ett avigt småsyskon till Mannen från Le Havre

För andra veckan i rad kan vi njuta av franskspråkig film bland premiärerna på utvalda svenska biografer. Veckans premiär heter Den goda fen (La Fée i original) och är en synnerligen originell historia. Vilket säkert inte kommer som någon överraskning för den som har sett någon av trion Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romys två tidigare filmer L’Iceberg (2005) och Rumba (2008), ingen av dem tyvärr kommersiellt biovisad i Sverige.

Den goda fen fortsätter i samma stil. Skillnaden är att trions retrostil nu har gått och blivit ganska inne. Inte för att den egentligen på något vis liknar vare sig The Artist eller Hugo Cabret så tangerar den trots allt dessa två framgångsrika filmer genom att också bland in element av stumfilmsberättande. Skillnaden är den att Den goda fen inte stannar där. Rent Buster Keaton-aktiga och välkoreograferade slapstickscener blandas med 50-talsdoftande och lätt Pina Bausch-liknande dansnummer och en ton av samhällskritik som känns svidande aktuell. Den goda fen är kort sagt en film som spretar och om sticker ut i filmtablån.

Inte bara för att den också utspelas i ett luggslitet och retroaktigt Le Havre påminner Den goda fen om Aki Kaurismäkis underbara Mannen från Le Havre. Den goda fen är inte fullt lika stiliserad och framförallt inte lika stringent hållen som Kaurismäkis film och i ärlighetens namn inte alls lika bra.

Men som en pendang, eller kanske ännu hellre ett småsyskon, till Mannen från Le Havre fungerar den utmärkt. Dess naivistiska ton och anspråkslösa hållning är en frisk och fräsch fläkt och det är skönt att någon gång få se något som är genuint annorlunda och särskiljer sig totalt mot det företrädelsevis amerikanskproducerade skräpet i populärkulturens mittfåra som dominerar det svenska bioutbudet och som en stackars filmkritiker tvingas 😉 utstå.

Belgiskfödde Dominique Abel, australienfödda kanadensiskan Fiona Gordon och franskfödde Bruno Romy arbetar med Bryssel som bas och de tre inte bara regisserar sina filmer utan skriver också manus och spelar huvudrollerna. I Den goda fen spelar Dominique Abel nattportieren Dom. En natt dyker en kvinna vid namn Fiona, spelad av Fiona Gordon, upp på det slitna hotell där Dominique jobbar. Hon presenterar sig som en god fe och erbjuder Dom tre önskningar. Han kommer på två saker, men innan han hinner tänka ut en tredje är Fiona försvunnen från hotellet. Dom ger sig iväg för att försöka hitta henne för att få sin tredje önskning uppfylld. Frågan är bara om hon verkligen är en god fe eller om hon bara är en förvirrad kvinna.

Jag har redan namedroppat flera referenser men måste ändå klämma in en till självklar: Jacques Tati. Den goda fen är en uppsluppen och lekfull film, charmig och med ett stort bultande hjärta. Den hade kanske mått bra av att trimmas ner en aning i längd och den spretar kanske lite väl mycket ibland, men bristerna uppvägs definitivt av förtjänsterna. Vill du få dig en rejält annorlunda bioupplevelse såhär i påsktid då är Den goda fen filmen att välja.

Rapport från himmelriket

Dags för en första rapport från filmfestivalen i Göteborg. Efter att för egen del i fredags ha mjukstartat festivalen med bara två filmer såg dag 2 mer ut som mina dagar på festivalen brukar se ut. Fyra filmer blev det, varav tre frankofona. Eller ja, två frankofona. Den tredje, The Artist, är ju även om det är en fransk film faktiskt i den lilla mån det pratas i filmen på engelska.

Jag skrev ju i mitt inlägg på väg till festivalens första dag att The Artist var den film jag såg fram emot mest att få se och när jag nu fick göra det i går blev jag sannerligen inte besviken. Att den den under veckan som gått befunnit sig i ett veritabelt regn av nomineringar till fina filmpriser (nomineringarna inför såväl amerikanska Oscar– och franska Césargalan tillkännagavs som bekant i tisdags respektive fredags) och den förtjänar varendaste en av nomineringarna.

Vilken underbar, charmig och häftig upplevelse det var. Det är en film som det är komplett omöjligt att värna sig mot och att inte tycka om. Åtminstone inte om man är cineast. Skådespelarna, den stilsäkra regin, musiken, fotot och den hjärtknipande berättelsen…uppräkningen kan göras lång. Jag kommer att skriva mer om den och utveckla mitt resonemang i samband med att den har svensk biopremiär i början av mars. Men så mycket kan jag redan nu säga att det här är en film som du inte får missa!

En film av ett helt annat slag (att hoppa mellan olika genrer och uttryckssätt är lite av knepet för att klara av att hålla isär alla intryck när man ser så många filmer under en och samma dag) är den belgiska filmen Les Géants. Att det skulle visa sig vara en annorlunda och lite udda film kom sannerligen inte som en överraskning.

Det är nämligen den synnerligen egensinnige belgiske regissören och skådespelaren Bouli Lanners tredje långfilm. Mitt första möte med hans regissörskap kom häromåret så jag vid ett besök i Bryssel på vinst och förlust köpte han förra film Eldorado på dvd.

Jag hade aldrig hört talas om filmen, men tyckte att verkade intressant. Och det var den. Eldorado är den märkliga berättelsen om en man som när han finner en inbrottstjuv i sitt hem bestämmer sig för att istället för att anmäla honom eller ta honom till polisen ge honom skjuts hem till sina föräldrar som bor i en stad en bra bit därifrån. Det blir en märklig färd genom ett sällan skildrat Belgien där de två egensinniga huvudpersonerna hamnar i den ena konstiga  situationen efter den andra och träffar på ett antal andra egensinniga personer.

Les Géants har samma känsla av egensinnighet över sig. I presentationstexten i filmfestivalens katalog dras paralleller mellan den och den mästerliga svenska filmen Flickan (Un été suédois för dig som vill ha tag på den i Frankrike) och det är en bra jämförelse. Det finns absolut flera gemensamma beröringspunkter och stämningen i de båda filmerna påminner definitivt om varandra.

Skillnaden är att Les Géants, antar jag i alla fall, utspelar sig i nutid och att det här är tre pojkar som för sommaren har övergivits av sina föräldrar. Handlingen i filmen är enkel. Vi får följa med när de tre killarna drar runt och för att ha något att göra hittar på otyg. Precis som i Eldorado utspelar sig handlingen rent geografiskt i ett område av Belgien och miljöer som sällan hamnar i blickfånget.

Bouli Lanners utnyttjar de överraskande lummiga och gröna miljöerna perfekt. Les Géants är mycket fint fotograferad, bitvis rör det sig om rena bildpoesin. Vilket såklart kontrasterar totalt med den socialt engagerade och nog så allvarsamma undertonen i det som berättas. För det är klart att det i grund och botten är en tragisk berättelse om hur barn- och ungdomlig oskyldighet krockar med på tok för hastigt påtvingad vuxenhet. Men trots att det kanske låter så på min beskrivning så är det ingen mörk film.

Visst finns det en hel del samhällskritik här men Bouli Lanners använder sig av en nedtonad och subtil humor och det hela andas trots allt humanism mer än något annat. Rob Reiners finstämda Stephen King-filmatisering Stand By Me är en annan referens som flera gånger dyker upp i mitt huvud under den 84 minuter långa filmen. Det återstår att se om Les Géants får svensk distribution. Tyvärr så ser det just nu inte ut så men får du chansen att se den så tycker jag absolut att du ska göra det.

En regissör som uppenbarligen har tagit intryck av de belgiska bröderna Dardennes bistra socialrealism är Cédric Kahn. Hans senaste film Une vie meilleure (som hade fransk biopremiär så sent som för bara tre veckor sedan) finns med i årets festivalutbud i Göteborg och det var den tredje av de frankofona filmerna jag såg i går. Une vie meilleure berättar precis den typ av dystra historia som Dardennebröderna sysslade med innan de i och med det nu aktuella mästerverket Pojken med cykeln valde att blanda in ljusare, för att inte säga rena sagoelement, i det hela.

Det här är en mörk berättelse om Yann, en arbetslös man som på jakt efter ett jobb som kock i Paris av en slump stöter på den libanesiska kvinnan Nadia. Hon fångas av hans framåtanda och gåpåighet och de blir snabbt ett par. Han skräms inte heller av att hon har en nioårig son, Slimane. Vid en utflykt på landet ser de ett hus som är till salu och de börjar drömma om att köpa det och att rusta upp det till en alldeles egen restaurang.

Planerna tar snabbt form, men för att kunna förverkliga drömmen krävs naturligtvis pengar. Något de inte har. Yann är dock övertygad om att allt kommer att lösa sig om de bara kommer igång och tar det ödesdigra beslutet att ta en serie högrisklån för att kunna betala handpenningen. När det visar sig att deras grundkalkyl inte håller och att restaureringsarbetet inte räcker för att få öppna restaurangen startar de riktiga problemen. De sitter fast i en hastigt eskalerande skuldfälla och situationen tär på förhållandet. Nadia beslutar att söka lyckan i Kanada i stället och lämnar Slimane hos Yann. Yann å sin sida försöker få hjälp av några mindre nogräknade personer.

Det går inte att ta miste på Cédric Kahns engagemang i sin berättelse om mänsklig misär i den västerländska marknadsekonomins djupa kris. Det hela drivs fram av en sorts stilla raseri. Men kanske är det där engagemanget lite för stort. Jag kan tycka att han emellanåt tappar lite fokus inte bara när det gäller själva historien som berättas utan kanske snarast när det gäller karaktärsdjupet och psykologin.

De olika karaktärernas agerande känns i vissa skeenden helt enkelt inte helt trovärdigt. Annars är själva agerandet överlag finfint. Guillaume Canet (just nu aktuell på de svenska biograferna i egenskap av regissör av Små vita lögner) visar på spännvidd i sitt agerande och är utmärkt i rollen som Yann. Leïla Bekhti som spelar Nadia är också riktigt bra och Slimane Khettabi är ett fynd som Slimane.

Une vie meilleure är absolut ingen dålig film, men i konkurrens med några andra aktuella socialrealistiska dramer som Mannen från Le Havre, Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro (som får svensk biopremiär i Mars) står den sig ganska slätt. Men den är ytterligare ett bevis på att det frankofona socialrealistiska dramat står sig starkt som genre just nu.

På grund av andra arbetsuppgifter som pockar på uppmärksamhet får jag nu två dagars uppehåll från filmfestivalen i Göteborg. Jag får helt enkelt försöka mota abstinensen så gott det går. Men på tisdag är jag på plats igen, med sikte på nya frankofona upplevelser. Mer om det senare, kanske redan på tisdag kväll.

Finskfransk humanism i Le Havre skiner upp i vintermörkret

Juldagen är traditionellt en av årets viktigaste premiärdagar på bio. Många bolag väljer att lägga mycket krut (läs: några av sina kommersiellt starkaste kort för säsongen) på just juldagen. Årets juldag var inget undantag. Men det som särskiljer det här året från många andra är att det förutom potentiella kassakor som The Stig-Helmer Story, undvik den förresten, släpptes två med hjälp av mycket olycka uttryck mästerliga filmer.

Den ena, Tinker, Tailor, Soldier, Spy hör inte hemma på den hör bloggen (vill dock ändå stark rekommendera alla att se den), men den andra, Mannen från Le Havre (Le Havre) gör definitivt det. Det är förvisso en huvudsakligen finsk produktion gjord av en finsk regissör, men eftersom den utspelas i Le Havre, framförs av nästan bara franska skådespelare och är på franska känns den klockren för en frankofilblogg.

Mannen från Le Havre är flerfaldigt prisbelönte Aki Kaurismäkis andra ”franska” film efter Bohemernas Liv från 1992, och faktum är att några av karaktärerna från den, inte minst huvudpersonen Marcel Marx, återkommer i Mannen från Le Havre.

Aki Kaurismäki har gjort en film som skiner av kärlek till den franska filmen, inte minst den poetiska realismen från 30-talet. Flera av rollfigurerna har fått sina namn efter prominenta figurer från den franska filmhistorien, till exempel Arletty och Jacques Becker och Aki Kaurismäkis karaktäristiskt genomstiliserade femtiotalsinfluerade berättande passar utmärkt till denna ganska snälla och godhjärtade, men också djupt samhällskritiska saga.

För Mannen från Le Havre känns faktiskt som en saga, perfekt att visas i just juletid. För mig får den gärna bli ett återkommande inslag som ett populärkulturellt julevangelium à la Karl-Bertil Jonsson julafton. Jag tror bestämt att jag här och nu bestämmer mig för att införa det som en personlig tradition.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knapra förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Den godhjärtade Marcel tar hand om pojken. Trots riskerna och att polisen och myndigheterna gör allt för att hitta pojken för att kunna skicka tillbaka honom till sitt hemland.

Aki Kaurismäkis egensinniga visuella stil står för en stor del av den speciella känslan i filmen, men de många duktiga skådespelarna ska definitivt också framhävas. André Wilms (som spelade Marcel även i Bohemernas liv) är fantastisk, Jean-Pierre Daroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen häller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men hela vägen skiner en så värmande humanism igenom att man som åskådare konstant sitter med ett leende på läpparna filmen igenom. Dock utan att det går att ta miste på den underliggande vrede som finns där i Kaurismäkis historia.

Själva budskapet når fram, om man säger så. Det som framförs är trots allt en dröm om en bättre värld. Något det inte går att få för mycket av i en, som det känns i bland, allt kyligare och mer individualiserad tillvaro. De här trasiga, kantstötta och lätt marginaliserade existenserna i Aki Kaurismäkis värld vill jag absolut träffa igen.