PSG 4 Barcelona 0

Vilken match! Vilken fotbollskväll! Egentligen säger inläggsrubriken allt om vilken fantastisk upplevelse för ett person vars hjärta bultar för Paris Saint-Germain detta var. En kväll som vida överträffade ens de vildaste drömmar man kunde ha inför matchen.

Att 4-0 sedan med tanke på hur spelet på planen såg ut snarast var smickrande för Barcelona gör sannerligen inte saken sämre. Födelsedagsbarnen Angel dí Maria och Edinson Cavani kunde ha gjort något fler mål än de 2 respektive 1 de gjorde. Men jag klagar absolut inte. 4-0 mot mäktiga Barcelona räcker mer än väl för att få mig att somna lycklig i kväll.

Jag har följt PSG sedan mitten av 90-talet och kan på rak arm inte komma på någon match då laget spelat lika bra eller bättre än i denna. Det finns naturligtvis inga helt perfekta matcher, men detta var snubblande nära. Och den här upplevelsen väger med råge upp för alla frustrerande stunder av dåligt spel som PSG denna såhär långt ganska problematiska säsong bjudit på. Förhoppningsvis ger denna seger en självförtroendeboost och rejäl skjuts i titelracet med Monaco i franska ligan. Det kommer att behövas.

Att få med sig 4-0 inför returmötet i Barcelona om tre veckor ger såklart ett minst sagt utmärkt utgångsläge att återigen ta sig till kvartsfinal i Champions League, men jag tar det sannerligen inte för givet. Barcelona är normalt sett mycket hemmastarka och om PSG ger det katalanska storlaget utrymme till det kan returmatchen utvecklas till en mardröm.  Om PSG genomför en liknande stark kollektiv laginsats som på Parc des Princes i kväll så ska det dock kunna gå vägen.

Men det är något som jag väljer att inte fundera på just nu. Nu ska jag bara njuta av en en av mitt livs mest fantastiska upplevelser som fotbollsfan. Paris est magique!

Det är nu som det stora vemodet rullar in

Nej, det blev ingen drömavslutning på Europamästerskapet för arrangörsnationen Frankrike. Det som hade sådan potential att bli en explosion i eufori slutade i stället med tårar av silver. Portugal vann med 1-0 efter ett avgörande i förlängningen av en spelare som till vardags dessutom hör hemma i Lille i den franska ligan.

Med tanke på hur det såg ut i förlängningen känns Portugals seger rättvis, men nog är det allt en känsla av bitterhet i det hela. Inte minst med tanke på att Frankrike hade de bästa chanserna under ordinarie speltid och var en stolpträff av André-Pierre Gignac i slutminuten från att vinna matchen. Det var som ofta de så berömda små marginalerna som spelade en avgörande roll.

I det stora hela var det annars en ganska blek final där Frankrike inte riktigt orkade sätta den fart i spelet som hade krävts för att dyrka upp det cyniskt men vägvinnande spelande portugisiska försvaret. Ett försvar som mer eller mindre bestod av hela laget.

Min känsla är att Frankrike inte riktigt hade tillräckligt med energi för det. Den enorma insatsen i semifinalen (den moraliska finalen?) mot Tyskland tog kanske ut sin rätt. Hur det än är med det så är det bara att säga grattis Portugal och så småningom konstatera att ett EM-silver trots allt inte är fy skam.

Just nu är det dock mest tomhet jag känner. Tomhet efter den snöpliga förlusten i sig och att den månadslånga fotbollsmässiga njutningen nu är över.

Det positiva är att säsongsstarten för de stora europeiska ligorna bara är ungefär en månad bort. Den 12 augusti kickar till exempel den franska ligan i gång med match mellan Bastia och mitt älskade PSG.

Det är trots allt en viss tröst i bedrövelsen efter finalförlusten för Les Bleus. För det ska bli mycket spännande att se hur det nya PSG utan Zlatan Ibrahimovic och under ledning av nye tränaren Unai Emery kommer att formera sig. Det kommer jag att få anledning att återkomma till senare.

Paris est historique!

Matchen i sig var kanske inte särskilt sprakande eller minnesvärd. Att vinna med 1-0 mot en motståndare som placerade sig i mitten av tabellen i den andra divisionen är sannerligen inget att göra vågen över, men det gör absolut ingenting.

Det var ju den franska cupfinalen det handlade om och i med att det blev seger för PSG mot Auxerre skrevs det fransk fotbollshistoria i kväll. För första gången någonsin lyckades en och samma klubb plocka hem samtliga de fyra inhemska titlarna under en och samma säsong! Ett rekord som naturligtvis är omöjligt att överträffa.

I tur och ordning inhämtades Trophée des champions (matchen mellan de regerande liga- och cupmästarna), Ligacupen, Ligan och Franska cupen. Lägg därtill avancemang till kvartsfinal i Champions League (där ett urstarkt Barcelona, förmodligen världens bästa klubblag, blev för svårt) och det är bara att konstatera att säsongen 2014/2015 blev en mycket framgångsrik och minnesvärd sådan för mitt älskade PSG!

Efter att ha plockat hem den historiska inhemska kvadrupeln bör nästa säsongs stora mål bli att gå ännu längre i Champions League en de tre senaste säsongernas respass på kvartsfinalnivå. Det blir naturligtvis inte lätt, men det känns som att det är dags att ta ett steg till på den europeiska toppnivån nu.

För det kommer det förmodligen att krävas att truppen vässas ytterligare. Det blir med andra ord mycket spännande att se vad som kommer att hända när transferfönstret öppnar om en månad. Hur ser PSG:s trupp ut när nästa säsong tar sin början om två och en halv månad?

Nåja, det är något som framtiden får utvisa. Nu ska jag bara njuta av och fira den historiska bedrift som PSG slutförde i kväll. Det är trots allt hela fyra titlar som ska firas. Paris est magique – et historique!

Väntan är över, nu tar vi sats mot tredje raka ligatiteln!

Efter en knapp månad av abstinens efter det sprudlande och synnerligen underhållande världsmästerskapet är det äntligen dags för de stora europeiska ligorna att kicka i gång igen. Först ut är den franska. Premiärmatchen spelas mellan Reims och PSG och första avspark är bara några minuter bort. Efter en på transferfronten ovanligt lugn sommar för mitt älskade PSG står laget nu reda att inleda vägen mot det tredje raka ligaguldet, för det är självklart så att allt annat än ännu en ligaseger skulle vara att betrakta som ett fiasko för PSG.

Men det där ligaguldet är inget som kommer med automatik. Det ska naturligtvis spelas om det och självsäkerhet och nonchalans leder allt som oftast till att lag blir skoningslöst och hårt straffade. Det är tufft jobb som gäller. Kvällens match mot Reims i Champagne inräknad. De senaste säsongerna har PSG dessutom haft lite besvärligt att få igång spelet i säsongsinledningen. Hoppas att det blir bättring på den fronten detta år. Vågar vi tro på seger och champagnefotboll för PSG?

Nu kör vi! Allez, PSG!

Fotboll på liv och död i Goal of the dead

VM i fotboll är slut sedan en knapp vecka men jag har inte riktigt tagit mig ur abstinensen än. Som tur är så är det inte så långt till att de stora europeiska ligorna kickar i gång igen. Den franska ligan inleds redan den 8 augusti med match mellan Reims och mitt kära Paris Saint-Germain. Sedan finns det naturligtvis andra sätt att försöka lindra den där abstinensen också. Som att titta på någon av de fotbollsrelaterade filmer som finns. Problemet är bara att de allra flesta av dem inte är särskilt bra. I synnerhet spelfilmerna. Att på ett trovärdigt sätt iscensätta själva spelet har visat sig vara en snart sagt omöjlig uppgift.

För att en film med fotbollstema ska fungera krävs i stället en kul och annorlunda vinkling. Som den årsfärska franska filmen Goal of the dead. Det är nämligen en zombiefilm i fotbollsmiljö! Filmen är dessutom indelad i två halvlekar och allt, den första regisserad av Benjamin Rocher och den andra av Thierry Poiraud. Den förstnämnde har varit inne på zombietemat förr, han medregisserade den stenhårda men inte helt övertygande La Horde från 2009. Goal of the dead fungerar betydligt bättre.

Den är förvisso inte heller något av genrens mästerverk men är ett rejält steg i rätt riktning. I La Horde gjordes relativt misslyckade försök att väva in element av mörk komik i handlingen, i Goal of the dead som är mer av en komedi redan från början fungerar humorn mycket bättre. Faktum är att det är just den som får det hela att lyfta. Även på själva manusstadiet är Goal of the dead en bättre och mer genomarbetad film. Dessutom har den en ingrediens som är viktigt för zombiegenren och som La Horde saknade: satirisk udd.

Goal of the dead utspelas kring en match i den franska cupen. Proffslaget från Paris har lottats att möta en mindre klubb från landsbygden. Som vanligt när ett lag från storstaden besöker ett från landsbygden ligger det en hel del fientlighet och rivalitet i luften och i det här fallet förvärras allt av att en av Parislagets mer tongivande spelare råkar vara från just den klubblaget ska möta och sättet han lämnade på var inte helt vänskapligt. Invånarna i den lilla staden gör sig kort sagt beredda på att ge gästerna, en av dem i synnerhet, ett tufft mottagande.

Vissa går hårdare in för det än andra. Ortens doktor har under en tid injicerat sin son, som spelar i hemmalaget, med muskelbyggande medel. Problemet är bara att han överdoserar vilket ger sonen en infektion som gör honom en rasande furie som är beredd att förgöra allt i sin väg – och att infektionen är synnerligen smittsam. Hatet som vibrerar i luften tar snart konkreta och ytterst våldsamma proportioner och matchen med stort M blir till en kamp för livet.

Goal of the dead är en fartfylld och underfundig skräckkomedi som spinner på de tydliga motsättningar mellan Paris och det övriga Frankrike. Den får också in en och annan fullträff i sin satir över den industri som storfotbollen har blivit. Rent hantverksmässigt är det en kompetent film och både Benjamin Rocher och Thierry Poiraud visar prov på bildlösningsmässig uppfinningsrikedom. Skådespelarna firar kanske inga större triumfer men de klarar sig helt okej.

Tyvärr drar Benjamin Rocher och Thierry Poiraud ut på saker och ting lite för långt. I stället för att följa fotbollsformatet 2 x 45 minuter har de delat upp filmen i varsin timslång halvlek och två timmars speltid är ungefär den där extra halvtimmen för lång för den här berättelsen.

Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Champion de France encore une fois!

Tack vare att Guingamp skrällde och fick med sig en poäng från bortamötet med Monaco stod det redan minuterna före avspark i kvällens match mot Rennes på Parc des Princes klart att PSG återigen är franska ligamästare! Ligatiteln är den andra raka och fjärde totalt i klubbens drygt 40-åriga historia. Att det ”krävdes” hjälp från annat håll för att till slut säkra den där titeln som laget haft som i en liten ask en tid och borde ha säkrat redan för några veckor sedan är talande för den totalt tappade form och det bristande självförtroende laget visat efter den bittra och svidande förlusten mot Chelsea i Champions League. Nog för att det säkerligen hade gått vägen ändå men det känns onekligen skönt att det inte behövde dra ut på tiden.

Ligatiteln är lagets andra stora för säsongen efter segern i ligacupen för några veckor sedan och även om spelet hackat lite den senaste månaden känns det som att PSG som lagbygge tagit stora kliv framåt under Laurent Blancs ledning. Han har en del att jobba vidare med så det finns absolut möjlighet till förbättringar och vidareutveckling under nästa säsong. Nu återstår det att se vad det är för lag han kommer att förfoga över och under vilka premisser. Någon gång inom snar framtid väntas UEFA ge besked om vilka bestraffningar PSG har att vänta för sina påstådda brott mot de nya så kallade Financial fair play-reglerna. Det har spekulerats om både det ena och det andra och besked från officiellt håll väntas alltså inom kort.

Men det är inget jag bryr mig just nu. Liksom att matchen mot Rennes inte var något att skriva hem om, förlust med 1-2 efter en kombination av lojt spel och en horribel domare som rånade laget på två solklara straffar. Jag har ju trots allt ett ligaguld att fira! Ici c’est Paris!

BleuBlancRouge dure (plus que) 3 ans!

Nu är det dukat till fest. Förhoppningsvis i dubbel bemärkelse. I dag är det exakt tre år sedan BleuBlancRouge föddes, men det är också dagen då mitt älskade Paris Saint-Germain kan säkra sin andra raka ligatitel. Om laget vinner mot Sochaux på bortaplan i Montbéliard i eftermiddag är saken klar och jag kan inte tänka mig en bättre present på bloggens treårsdag!

Jag vill passa på att tacka för all spännande interaktion med er, kära läsare, och hoppas på många fler år tillsammans i frankofilins tecken! Tveka inte att höra av er med tips om frankofil saker att se, läsa och uppleva. Sådant kan det liksom inte bli för mycket av.

Jag hoppas att jag får möjlighet att återkomma redan senare i eftermiddag med ett glädjerusigt inlägg om en säkrad ligatitel för PSG.

Ligacupmästarnas mästare!

Efter den mycket bistra och tunga förra veckan med först uttåg ur Champions League efter förlust mot Chelsea med minsta möjliga marginal och så förlust i ligaspelet mot Lyon på det var det en enorm tillfredsställelse att i går kväll få se PSG tillbaka i vinnarspåret igen. Och inte nog med det så innebar segern dessutom att säsongens första riktiga (jag räknar inte den mer symboliska titel som vanns i försäsongsmatchen mellan ligamästaren och cupmästaren) titel. Gårdagens match var nämligen finalen i den franska ligacupen och PSG vann den, inför fullsatta läktare på nationalarenan Stade de France, med 2-1. PSG spelade dessutom riktigt bra, framförallt i den första halvleken, och vann fullt rättvist. Även om det var med lite hjälp från domarhåll, det måste erkännas. Den straff som Cavani gjorde 2-0 på var minst sagt tveksam.

Extra skön (och viktig) var segern eftersom det var ett snabbt revanschmöte med Lyon och att det var just Edinson Cavani som fick göra båda målen och bli matchvinnare. Ingen, utom möjligtvis coachen Laurent Blanc, har fått utstå lika mycket kritik och bära lika mycket ansvar för de där två tunga förlusterna i förra veckan än Edinson Cavani. Förhoppningsvis får detta det att lossna ordentligt för honom nu för PSG behöver en Edinson Cavani i form och med självförtroende för att på ett bra sätt klara sig genom perioden med Zlatan Ibrahimovic skadad och borta från plan. Vissa verkar redan ha räknat in ligatiteln som klar men det behövs faktiskt två segrar till på de återstående fem matcherna för att den verkligen ska bli det. Såvida inte jagande Monaco åker på något poängtapp under sina avslutande matcher men det ska vi nog inte räkna med. Men det är klart att jag hoppas på en hjälpande hand från Nice i lagets derby borta mot Monaco i morgon. Skulle Nice till och med gå och vinna kan PSG säkra ligatiteln i matchen mot Evian hemma på Parc des Princes på onsdag. Drömma kan man såklart, och PSG:s klubbmotto är trots allt rêvons plus grand.

För tillfället fortsätter jag att njuta av att klubbens fjärde titel i ligacupen är säkrad. Det är dessutom ett rekord. Inget annat lag har vunnit titeln fyra gånger. I morgon eftermiddag kommer jag att hålla ett öga på matchen Monaco-Nice och efter det kan det vara dags att blicka fram emot matchen mot Evian på onsdag och eventuellt oroa mig lite över att just Evian varit ett lag som PSG haft det lite besvärligt med, framförallt på bortaplan. Förutom Lyon så är det bara just Evian som slagit PSG i ligaspelet denna säsong. Men det där får som sagt vänta. Nu är det att fira ligacupsegern som gäller. För att citera det den unge anfallaren Lucas sa efter att förra årets ligatitel säkrats (i Lyon faktiskt): Champions, mon frère!

Chelsea, it is!

Det var onekligen med viss bävan jag inväntade resultatet av dagens lottning av kvartsfinalerna i Champions League. Alla lag som nått till kvartsfinal är naturligtvis riktigt bra men nog var det lätt att se några dröm- respektive mardrömsmotståndare. Om Bayern München och Real Madrid var mardrömsmotståndet och Manchester United och Dortmund drömmotståndet så var Chelsea som det till slut blev något mittemellan. Det ÄR en tuff lottning, men det känns absolut inte omöjligt att PSG kan klara av utmaningen som den engelske ligaledaren kommer att innebära. Som jag ser det känns det på förhand som ett ganska jämnt möte med liten fördel för Chelsea. Så känslan efter att resultatet av lottningen var bättre än i samma läge förra året då lotten föll på Barcelona.

Kvartfinalmötet mellan PSG och Chelsea inleds på Parc des Princes den 2 april med returmöte i London den 8:e april. Naturligtvis är det riktigt viktigt för PSG att få med sig ett bra resultat från hemmamatchen och helst inte släppa in något mål. Vad mål på bortaplan kan betyda fick ju laget bittert erfara förra säsongen efter att spelat 2-2 hemma och sedan 1-1 borta mot Barcelona.

PSG och Chelsea har inte mötts i någon tävlingsmatch sedan säsongen 04/05 då lagen ingick i samma grupp i gruppspelsfasen av Champions League. Då vann Chelsea med 3-0 i Paris medan mötet i London slutade mållöst. Chelsea var redan då den storklubb som den är i dag medan det i fallet PSG har hänt massor sedan dess, så det bör kunna bli en mycket jämnare kamp denna gång. Lagen möttes senast i en försäsongsmatch i New York inför förra säsongen och du blev slutresultatet 1-1.

I skuggan av Champions League-lottningen i Nyon spelade PSG i kväll också ligamatch på konstgräset i Lorient. PSG vann utan att förta sig med 1-0 efter mål av Thiago Motta. Det var verkligen en dag på jobbet för PSG som verkligen ine gjorde mer än vad som verkligen behövdes. Faktum är att Lorient när det gäller chanser hade minst lika mycket som PSG av den varan och hade förtjänat åtminstone ett oavgjort resultat. Men jag tackar naturligtvis och tar emot. Segern innebär att PSG nu leder ligan med hela 11 poäng före Monaco, men då har Monaco en match mindre spelad.

En hel del smolk i glädjebägaren och skäl till viss oro inför det som komma skall efter matchen i ett för kvällen regning Bretagne var att Thiago Silva tvingades bryta matchen på grund av skada efter att ha fått en smäll i ansiktet. förhoppningsvis var bytet bara en ren säkerehetsåtgärd men om det visar sig att det är något som håller honom borta från spel i några veckor är det inte bra. Inte alls. Kapten Silva måste finnas på plan för att PSG ska ha någon riktig chans att rubba Chelsea. Försvarsspelet utan honom, med Marquinhos och Alex som mittbackspar, känns bitvis riktigt skakigt.

Men alldeles oavsett ska det bli en häftig upplevelse att få se mitt älskade PSG mäta sina krafter med ett storlag som Chelsea. Men före det väntar en viktig ligamatch borta mot Nice nästa helg. Ici c’est Paris!