Otroligt men sant – Dupieux fängslar och förbryllar igen

Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.

Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.

Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.

Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.

Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.

Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.

Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.

Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.

I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.

När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.

Paris 13:e arrondissement – ett franskt mästarmöte det slår gnistor om

Den i Sverige nu vod-aktuella filmen Paris 13:e arrondissement (Les Olympiades i original) är ett veritabelt mästarmöte. För vad kan man annars kalla ett samarbete mellan två av millenniets allra intressantaste filmskapare?

Vi pratar regissören och manusförfattaren Jacques Audiard har här teamat upp med Céline Sciamma som hjälpt till med manuset. Fransk filmdynamit med andra ord.

Och resultatet smäller högt, helt klart. Även om det inte riktigt når upp till de astronomiskt höga förväntningar man med rätta kan ha på ett sådant samarbete.

En extra krydda till anrättningen för egen del är att den som titeln antyder har en handling som utgår från området Les Olympiades som är en lite udda fågel insprängd i Paris trettonde arrondissement. Det är ett område som jag väl känner till eftersom det ligger bara ett stenkast från det hotell som jag, vanemänniska som jag är, oftast har som hemvist när jag är på besök i den franska huvudstaden.

Manuset är skrivet med inspiration från tre berättelser av den amerikanska serietecknaren Adrian Tomine och sättet som de tre tydliga kapitlen också vävs ihop får mig att tänka på Robert Altmans mästerverk Short Cuts från 1993.

Det doftar överhuvudtaget en hel del av just nittiotalets arthousefilm om Paris 13:e arrondissement. Singles och Reality Bites är två andra möjliga inspirationskällor som dyker upp i mitt huvud under filmens gång.

Det är något med det krispiga svartvita fotot (som för övrigt är inspirerat av den världsberömde svenska fotografen Anders Petersens verk) och den inkännande skildringen av några unga vuxnas försök av navigera sig genom tillvaron med alla sina utmaningar när det gäller relationer, jobb, omvärld och inte minst sex.

Och framförallt skildringen av sexet särskiljer Paris 13:e arrondissement från nittiotalsfilmerna som den påminner om. För, med några flagranta undantag, var framförallt den amerikanska nittiotalsfilmen tämligen kysk när det gäller sina sexskildringar. Det är inte den här filmen.

Jacques Audiard håller inte igen på den fronten, vare sig verbalt eller visuellt. I den bemärkelsen är Paris 13:e arrondissement en distinkt fransk film. Säkert för explicit för vissa, men jag tycker att det är smakfullt utfört och (viktigast av allt) motiverat för handlingen.

I grund och botten är Paris 13:e arrondissement en sorts kärlekstriangel i ett nutida Paris. Émilie får sparken från sitt jobb som telefonförsäljare och för att få råd till hyran annonserar hon efter en inneboende. Initialt är hon tveksam inför tanken att ha en man som inneboende låter hon läraren Camille flytta in.

Trots att de är överens om något helt annat inleder de ett förhållande av kravlöst sex men när känslor börjar dyka upp i bilden backar Camille undan. In i bilden kommer så småningom Nora, som strax över 30 beslutat sig för att lämna Bordeaux för att slutföra sina universitetsstudier i Paris.

Hon börjar jobba extra på en mäklarfirma som Camille redan jobbar på och de inleder, trots att även de är överens om motsatsen, ett förhållande. Men någonstans i bakgrunden rör sig fortfarande Émilie och det är upplagt för komplicerade känslor. Inte minst för att alla tre redan lyckats samla på sig känslomässigt bagage men inte riktigt fått grepp om vad de vill med livet.

Paris 13:e arrondissement är ett synnerligen välskrivet drama befolkat att genomarbetade och mångfacetterade rollfigurer som det är lätt att känna med och för. Tonträffen är som i allt annat som Céline Sciamma satt sitt namn på naturlig och fullständigt trovärdig och utförandet för Jacques Audiard ovanligt sensuellt.

Från Audiards traditionella universum kommer balanserandet mellan känslighet och våldsamhet, men den här gången är det inte fysiskt våld det handlar om utan den inneboende känslomässiga brutalitet som kärlek och de starka känslor den kan framkalla.

Inte minst är Paris 13:e arrondissement en mycket välagerad film. Trion Lucie Zhang, Makita Samba och Noémie Merlant är mycket bra i de ledande rollerna.

Fotot signerat Paul Guilhaume har jag redan varit inne på och en annan mycket stark beståndsdel i filmen som jag vill lyfta fram är det elektroniska soundtracket av musikern Rone.

Med allt detta sagt kan jag dock inte skaka av mig tanken på att Audiard och Sciamma skulle kunna ha fått ut ännu mer av det här materialet. Paris 13:e arrondissement toppar egentligen inget som de båda tidigare presterat. Men det förhindrar inte att det trots allt är en riktigt bra film. Sådan enormt hög lägstanivå håller de.

Ozon och den ungdomliga kärleken

Den mångsidige och aningen ojämne men alltid intressante franske regissören François Ozon är dubbelt sverigeaktuell just nu. Dels på bio med sin senaste film Allt gick bra (Tout s’est bien passé), dels på dvd/vod med sin förra film Summer of 85 (Été 85).

Den där mångsidigheten i hans filmografi illustreras på ett bra sätt med dessa två filmer. Den förstnämnda är ett nutida drama om dödshjälp medan den senare är en bitterljuv coming of age-berättelse om en homosexuell tonåring i 80-talets Normandie.

Det här inlägget ska handla om Summer of 85 som det aldrig blev så att jag skrev om i samband med att den hade svensk biopremiär tidigare i år.

Det utspelas som titeln tydligt skvallrar om sommaren 1985 och platsen är en liten normandisk kuststad. Där bor 16-årige Alexis vars liv är sådär typiskt tonårsaktigt med höga toppar och djupa dalar känslomässigt.

En dag ger han sig ensam ut på sjön men överraskas av ett häftigt oväder och det bär sig inte bättre än att hans båt kapsejsar. Han räddas dock av den karismatiske 18-åringen David. De två finner varandra direkt. Först i form av vänskap men den utvecklas till något annat och djupare.

Men något dramatiskt och allvarligt lurar någonstans i bakgrunden, det vet vi redan från filmens öppningsscen.

Summer of 85 skulle ha haft premiär inom tävlan om Guldpalmen vid förra årets Cannesfestival, men den fick som bekant ställas in på grund av pandemin. Ganska snabbt efter att den till slut fått sin premiär var det många som jämförde den med Call me by your name och visst är det lätt att se parelleller mellan de två filmerna. Fast särskilt lika tycker jag inte att de är.

François Ozon har verkligen en helt annan stil och ett annat temperament än Luca Guadagnino som filmare. Ozons stil är lite kyligare, lite mer betraktande och klinisk, även om Summer of 85 i vissa stunder också andas en hel del värme och sensualism och behandlar många typer av starka känsloyttringar.

Som jag var inne på tidigare i den här texten tycker jag att Ozon är något ojämn som filmskapare och den här filmen är ett bra exempel på det. Vissa delar gillar jag väldigt mycket. Musiksättningen, fotot och skildringen av Alexis (strålande porträtterad av Félix Lefebvre) för att nämna några.

Däremot tycker jag att den svajar lite på andra håll. Vissa skeenden i filmen känns inte helt genomarbetade och rollfiguren David är tämligen platt. Han blir aldrig riktigt en person av kött och blod som Alexis.

Men som jag också skrev i inledningen så är Ozon aldrig ointressant och Summer of 85 är en i mitt tycker övervägande lyckad film. Inte minst som ungdoms – och tidsskildring. Scenografi och iscensättning fångar 80-talet utmärkt.

Summer of 85 är baserad på Aidan Chambers kultförklarade ungdomsbok Dansa på min grav från 1982. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte bedöma hur Ozons film förhåller sig till den litterära förlagan men jag har förstått det som att det är en tämligen fri tolkning.

Lolas väg mot havet – och in i hjärtat

I dag tänkte jag ta upp en film som fick begränsad svensk biopremiär för två månader sedan men som sedan en tid tillbaka finns tillgänglig på svensk dvd och vod: det belgisk-franska dramat Lolas väg mot havet (Lola vers la mer) i regi av Laurent Micheli.

Här pratar vi om en film som med små medel och finmejslat skådespeleri uträttar filmiska stordåd, för Lolas väg mot havet är något av det finaste och gripande jag sett på film detta år. Det är en sorts roadmovie som blandar svärta och smärta med ljus och försoning i en mix som hela tiden känns trovärdig och naturtrogen i tonen.

Lolas väg mot havet handlar om den unga transkvinnan Lola (spelad av Mya Bollaers). Hon bor på ett ungdomshem efter att hennes pappa (spelad av Benoît Magimel) slängt ut henne när hon berättat att hon identifierar sig som Lola och inte som den Lionel som hon föddes som.

När filmen inleds beger sig Lola till sin mammas begravning, bara för att mötas av att pappan flyttat tiden för att hon ska missa den och att han blir rasande över att hon trots allt dyker upp. Mötet mellan dem blir explosivt, men det faller sig ändå så att de så småningom, mot faderns vilja, hamnar i samma bil på en gemensam resa till kusten för att där sprida ut moderns aska.

Som i alla roadmovies blir det inte bara en geografisk resa utan även en resa inåt för rollfigurerna, i detta fall inte minst pappan.

Mya Bollaers har med rätta hyllats och prisats för sin roll, bland annat blev hon första transkvinna att belönas med skådespelarpriset vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen. Och det var länge sedan jag såg Benoît Magimel så bra som i denna film. Samspelet mellan dem är också ytterst fint och starkt.

Laurent Micheli berättar ömsom med bildpoesi, ömsom med närmast Dardennelikt socialrealistisk ton och filmen är befriande osentimental i motsats till flera filmer med liknande teman.

Jag blev väldigt förtjust och tagen av den här filmen och den har funnits med mig i mina tankar sedan dess.