En dysfunktionell familj som andra

Varje gång det dyker upp en film med en familjefest som nav vet man att man kan vänta sig olika grader av gammalt groll och dysfunktionella relationer. Franska Familjefesten (Fête de famille i original) är inget undantag.

Cédric Kahns film som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är snarare ett typexempel på hur en sådan film brukar se ut.

Här handlar det om en familj som en sommardag samlas i ett hus i trakterna av Bordeaux för att fira matriarken Andréas 70-årsdag.

Alla är på plats utom dottern Claire som hållit sig undan i USA i tre år. Men plötsligt dyker hon oannonserat upp och det psykiskt labila Claire blir som en låga som sätter igång en våldsam brand och gammalt och nytt groll kommer snabbt upp till ytan.

Starka känslor, högljudda meningsskiljaktigheter och närmast Lars Norénsk familjedramatik följer och i centrum står Claire samtidigt som Andréa är den som försöker vara alla till lags och gjuta olja på diskussionernas höga vågor.

Familjefesten är en film som jag vill tycka om. Psykisk ohälsa är ett viktigt ämne att skildra och prata om. Emmanuelle Bercot är dessutom ypperlig i rollen som Claire, men det vill sig inte.

Det griper aldrig tag och blir trots ämnet och de känslomässiga utspelen märkligt avslaget.

Att flera av rollfigurerna dessutom är oerhört självupptagna och väldigt svåra att tycka om gör inte saken bättre.

Då hjälper det inte att att man har en stark skådespelarensemble med Catherine Deneuve i spetsen att tillgå.

Familjefesten får jag tyvärr bokföra i kolumnen besvikelser.

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta. Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna. Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget. Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack. Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men det uppskattas inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchine återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna. De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt. Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Han lyckas förvisso verkligen med det senare, Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.

Ozon provocerar och berör – igen

François Ozon har egentligen alltid påmint en hel del om Luis Buñuel men frågan är om han någonsin har gjort det mer än i sin nya film Jeune et jolie från förra året. Likheterna är så många att vissa till och med kallat Jeune et jolie för en Belle du jour (eller Dagfjärilen som den fick heta i Sverige) 2.0.

Inte så konstigt att det blev så kanske med tanke på att Jeune et jolie innehåller flera blinkningar till Belle du jour, bland annat placerar Ozon huvudrollsinnehaverskan Marine Vacht i positioner som parafraserar några av de ikoniska som Buñuel placerade Catherine Deneuve i i sin klassiska film.

François Ozons filmer har alltid haft en voyeuristisk ådra och han är en distanserad och iakktagande filmmakare som med återhållet satirisk blick klarsynt och fängslande tar sig an det han vill skildra. I Jeune et jolie är det voyeuristiska draget starkare än någonsin och det är en aning problematiskt, vilket jag ska återkomma till senare.

En annan sak som hela tiden varit tydligt i François Ozons filmer är att han som filmskapare är starkt litterärt påverkad. Inte sällan finns där mer eller mindre tydliga kapitelindelningar, så också i Jeune et jolie. Den är indelad i fyra delar, alla inramade av en sång av Françoise Hardy.

Det litterära blir inte mindre tydligt av ett en dikt av 1800-talspoeten Arthur Rimbaud spelar en viktig roll i filmen. Men samtidigt är Jeune et jolie inte lika litterär som exempelvis Ozons förra film Bakom stängda dörrar (Dans la maison).

Jeune et jolie handlar om ett år i den unga flickan Isabelles liv. Vi får först möta henne när hon just ska fylla 17 år och är på sommarsemester med din familj. På semstern blir hon av med sin oskuld till en tysk pojke. Det är en upplevelse som hon känner sig likgiltig inför. När berättelsen sedan fortsätter har det blivit höst och hon fortsätter att utforska sin sexualitet.

Utan att vi får någon som helst förklaring till varför så har hon nu vid sidan av sina gymnasiestudier börjat arbeta som prostituerad och vi får följa med på flera möten med olika typer av klienter med olika typer av önskemål. Isabelle lyckas hålla det hela hemlighet och tycks inte ta skada av det hon gör, men hela tiden finns det en känsla av hotfullhet över situationen och till slut händer något som ställer saker på sin spets.

Sin vana trogen ställer sig François Ozon vid sidan av sin berättelse, mer som observatör än skildrare. Han varken dömer eller skönmålar det Isabelle håller på med. Tolkningen av det som sker lämnar han över till åskådaren och det är något som jag i grund och botten gillar. Men i samband med de många och ofta ganska explicita sexscenerna uppstår ändå i mina ögon ett problem.

Här känner jag mig som åskådare inte helt bekväm med hur det voyeuristiska kameraarbetet närgånget registrerar Isabelles kropp. Å andra sidan så är det kanske just denna obekvämhetskänsla som François Ozon är ute efter att skapa hos betraktaren? Att belysa hur fin skiljelinjen mellan subjekt och objekt är och hur omärkbara gidningarna däremellan kan vara.

En annan mycket möjlig tolkning är att han vill visa på att vi alla i dagens genomsexualiserade samtid på ett eller annat sätt är voyeurer. Häri ligger också mycket i det som gör François Ozon till en så spännande regissör. Han moraliserar aldrig och levererar ytterst sällan färdiga svar. Tolkningsmöjligheterna han lämnar är många och han är något av en mästare på öppna och gåtfullt stämningsfyllda slut.

En annan lite problematisk sak med Jeune et jolie är att François Ozon neutrala hållning till det han skildrar gör att den tangerar en mytbild av den lyckliga horan som fransk film tyvärr historiskt sett har varit förtjust i. Jag skriver tangerar eftersom jag ändå tycker mig kunna läsa in, det handlar ju mycket om att läsa undertext hos François Ozon, att han inte är ute efter att förmedla den bilden.

En annan sak som jag tycker räddar Jeune et jolie från att trampa ner i dessa grumliga vatten är att det i själva verket inte är en film om prostitution. I grund och botten är det en film om ungdomlig oskuldsfullhet och aningslöshet och de faror som lurar på en person i det där sköra gränslandet mellan ungdom och vuxenliv. Prostitutionen är i Jeune et jolie enbart en metafor för dessa allehanda faror.

Det här är helt enkelt en uppväxtfilm, eller en filmisk bildungsroman om man vill fortsätta att använda litterära referenser. Och som sådan är Jeune et jolie mycket intressant och fängslande. Dessutom mycket välspelad. Det går inte annat än att konstatera att Marine Vacht är ett fynd i huvudrollen.

Jeune et jolie ställer många spännande frågor. Bland annat går den som att se som en Ozonsk kommentar kring vad som händer med sexualiteten, främst hos ungdomsgenerationen, i en värld som vår där porren aldrig är längre är ett datorklick bort.

Det är i dagsläget oklart när, om ens om, Jeune et jolie får svensk premiär. Ingen sådan är ännu planerad. Det vore väldigt tråkigt om den inte kommer att visas här. Dels för att det är en bra film, dels för att den säkerligen kan leda till många spännande diskussioner.

Deneuve glittrar i halvlyckad roadmovie

Den hade svensk biopremiär i början av november men av olika anledningar har det tyvärr dröjt tills nu innan jag har kommit åt att se Betties resa (Elle s’en va i original). Bättre sent en aldrig och skönt att kunna uppfylla den egenpåtagna målsättningen att se alla franska filmer som kommer till Sverige. Och eftersom jag inte blev överförtjust i filmen i fråga så känns det inte så trist att det tog lite tid för mig att komma till skott och se den.

Den stora och klarast lysande stjärnan i Betties resa är den tidigare i år 70 år fyllda Catherine Deneuve. Det skulle till och med gå att argumentera för att det här är hennes film. Hon spelar titelpersonen Bettie, en trött, sliten och lite bitter kvinna som bor hemma hos sin mamma och driver en ekonomiskt ansträngd kvarterskrog i hemstaden i Bretagne. Efter att ha blivit sviken av den man hon älskar brister den för Bettie och hon släpper allt hon har för händerna, sätter sig i sin bil och bara åker i väg. Efter ett tag får Bettie ett telefonsamtal från sin dotter som hon har ett synnerligen ansträngt förhållande till. Dottern ber att Bettie ska skjutsa hennes son till sin farfar för att han sedan ska ta hand om honom medan hon försöker få ett jobb i Bryssel. Bettie, som knappt har träffat sitt barnbarn, tackar ja och åker iväg mot den stad där dottern bor. Kontakten med barnbarnet visar sig bli den katalysator Bettie så väl behöver för att börja få ordning på sitt liv.

Betties resa är en typisk roadmovie så tillvida att det rör sig lika mycket rör sig om en inre som yttre resa för huvudkaraktären. Regissören Emmanuelle Bercot drar dessutom ut å sin berättelse lite väl mycket, filmens spellängd på knappa två timmar hade med lätthet kunnat kapas med i alla fall 20 minuter. Men jag gillar den lite kärva men också varma ton hon har i sitt berättande. Catherine Deneuve är som klippt och skuren för rollen, som mycket riktigt också är skriven med just henne i åtanke, och jag har redan berömt hennes insats. Men även om hon dominerar filmen med sin närvaro och pondus vill jag också slå ett slag för sångerskan Camille som är riktigt bra som Betties dotter. Scenerna mellan Deneuve och Camille är elektriska och vibrerar av känslor.

Betties resa är en i grund och botten melankolisk och lite sorgsen film, men den är kryddad med en lågmäld humor. Det är en i huvudsak karaktärsdriven film men i bakgrunden finns också en skarp social förankring med kopplingar till krisen i den europeiska ekonomin. Den är inte sensationell på något vis men ett tryggt, säkert och utmärkt utfört hantverk. Sevärd, men kanske inte mycket mer skulle man kunna sammanfatta det hela. Och så är den naturligtvis fylld av bilder fina bilder från olika och inte så ofta skildrade delar av den franska landsbygden. Och det är naturligtvis inte fy skam.

Mästaren Melvilles värdiga svanesång

De två senaste inläggen här på bloggen har handlat om ”sistafilmer” och det slumpar sig faktiskt så att även detta ska göra det. Den här gången handlar det i motsats till de tidigare två fallen om ett värdigt avsked.

I morgon släpps den franske gangsterfilmens okrönte kung Jean-Pierre Melvilles sista film De kriminella (Un flic) från 1972 i den mig veterligen första svenska DVD-utgåvan av filmen.

Jean-Pierre Melville är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer och även om De kriminella inte hör till hans allra finaste stunder så är det, om man bortser från några mindre lyckade insatser från specialeffektmakarna under filmens svettiga nyckelscen, en riktigt bra film. En värdig svanesång helt enkelt.

De kriminella är en typiskt sentida Melville-rulle. Stenhård, grovt stiliserad och minimalistisk. Utan att veta helt säkert så misstänker jag att den amerikanske regissören Michael Mann har sneglat både en och två gånger på och tagit stort intryck av Melvilles berättarstil.

Åtminstone ser jag mängder av ekon av Melvilles filmer i exempelvis Heat och Manhunter. Men att en eller flera amerikanska regissörer skulle ha influerats av Melville känns å andra sedan inte mer än rätt och i sin ordning. Melville själv var nämligen djupt influerad av amerikansk film, främst 40-talets noirfilmer och större delen av hans filmografi består av hans alldeles egna, av det franska temperamentet färgade, tolkningar av amerikansk film.

Graden av minimalism är dock inte lika stor i De kriminella som i exempelvis mästerverket Le Samouraï (Samuraj killer i Sverige) från 1967 (den liksom De kriminella med en stencool Alain Delon i huvudrollen) en film som driver minimalismen till ren abstraktion.

Men Melville hittade något i sitt formmässiga experimenterande i Le Samouraï som han tog med sig till inspelningarna av De kriminella. Den nyckelscen som jag tidigare nämnde, en nästan 20 minuter lång scen om en fräck kupp på ett tåg, är till exempel nästintill helt ordlös, bygger på långsamt uppbyggda tagningar, men bjuder på nagelbitarspänning ändå.

Själva storyn i De kriminella är inte överdrivet komplicerad. En rånarliga slår till mot en bank i en vinspinad stad vid den franska atlantkusten. Rånarligan leds av en nattklubbsägaren Simon (spelad av Richard Crenna) från Paris. Simon är  nära vän med den kärva och tuffa polisen Edouard (Alain Delon) som, såklart, kommer att bli ansvarig för utredningen av fallet.

Situationen kompliceras ytterligare av att Edouards älskarinna Cathy (spelad av en synnerligen sval Catherine Deneuve) råkar vara Simons flickvän. Den här dualismen i rollfigurerna och den suddiga linjen mellan god och ond är typisk för Melville.

Det som skiljer De kriminella från hans allra bästa filmer, som exempelvis Bob le Flambeur från 1956 eller Den röda cirkeln (Le cercle rouge) från 1970, är att det spåret här aldrig riktigt fördjupas. Det finns potential i den här berättelsen som slarvas bort en aning.

Jean-Pierre Melville höll dock en så anmärkningsvärt hög lägstanivå i sin produktion att till och med en film med delvis bortkastad potential höjer sig över mängden. Därför är De kriminella en film som du ska se. Inte minst om du är intresserad av kriminalfilm.

Dags för ny Gall-feber?

Jag får börja med att be om ursäkt för att det har varit stiltje på bloggen den senaste tiden. Någon sorts allmän hösttrötthet i kombination med att de många tidiga arbetsmorgnarna har tagit sin tribut, bristande inspiration och det andra saker som har krävt min uppmärksamhet är några av anledningarna till det ofrivilliga blogguppehållet. Men nu känner jag mig redo att återuppta normal verksamhetsnivå här. Åtminstone så är det min absoluta ambition att det ska bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med det.

Det sista inlägget innan uppehållet blev ett inlägg på temat besvikelse. Jag kan inte påstå att temat för detta nya inlägg blir detsamma för de förväntningarna på filmen i fråga hade jag inte, men samtidigt så blir det heller inte den återkomst i positivitetens tecken som jag kanske hade önskat.

Detta inlägg ska nämligen handla om filmen Asterix och Obelix och britterna (Astérix et Obélix: Au service de Sa Majesté i original) som hade svensk premiär i fredags. Det är den fjärde spelfilmen om René Goscinnys och Albert Uderzos berömda seriefigurer och den påminner förvisso i allt väsentligt om de tidigare tre, men det finns en del betydande skillnader.

Som till exempel vi än en gång får vänja oss vid en ny skådespelare i rollen som Asterix: efter i tur och ordning Christian Clavier och Clovis Cornillac är det nu dags för Edouard Baer att ikläda sig rollen och att det dessutom återigen har skett ett skifte i regissörsstolen. Asterix och Obelix och britterna är regisserad av Laurent Tirard. Däremot så är Gérard Depardieu kvar i den dubbla rollen som dels Obelix, dels en sammanbindande länk mellan filmerna.

En annan stor skillnad mellan filmerna, inte minst den första i serien: Asterix och Obelix möter Caesar (Astérix et Obélix contre César i original) från 1999, är att den nya filmen ser mycket bättre ut. Helt enkelt beronde på den naturliga utvecklingen på den tekniska fronten.

På de 13 år som gått sedan den första filmen så har det naturligtvis hänt en hel del på specialeffektsfronten, vilket gör att Asterix och Obelix och britterna i större utsträckning än de tidigare tre filmerna lyckas efterlikna berättandet i seriealbumen. När det gäller själva storyn och det som berättas så ligger dock den nya filmen, liksom de tre övriga, långt efter de klassiska seriealbumen i underhållningsnivå, men det är en annan sak.

Den övergripande känslan är som sagt dock att Asterix och Obelix och britterna i allt väsentligt påminner om de övriga tre spelfilmerna. Den som gillade dem kommer säkert att gilla den här också, medan de som hade svårt för de förra på samma sätt kommer att ha svårt för den här. För egen del har jag gått någon sorts medelväg när det gäller de tidigare tre filmerna och tycker att de har varit helt okej och i varierande grad bjudit på hyfsad underhållning för stunden.

Bäst av de fyra tycker jag fortfarande att film nummer två, Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra (Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre) från 2002, är och minst lyckad framstår alltjämt den förra, den fem år gamla Asterix på olympiaden (Astérix aux jeux olympiques), som. Den nya filmen placerar sig i mitt tycke någonstans mitt emellan.

Ett annat genomgående drag i spelfilmerna om de galliska hjältarna är att de har varit på tok för långa. Asterix och Obelix och britterna är inget undantag till det. Speltiden på 110 minuter är alldeles för utdragen. Manuset har helt enkelt inte tillräckligt att erbjuda för att fylla en film av den längden. Med säg en halvtimme kortare speltid och ett rappare tempo så hade detta kunnat bli mycket bättre för roliga infall, snygga detaljer och fyndiga populärkulturella blinkningar och referenser finns det faktiskt en hel del av i den här filmen. Det är bara det att det går för lång tid mellan dem.

Dessutom så blandar även denna Asterix-film högt och lågt. En hel del av skämten faller tämligen platt och är enbart fåniga. Ett annat stort problem (och då menar jag verkligen STORT) är att filmen här i Sverige endast visas dubbad och att som om det inte vore nog dessutom rör sig om ett av de sämsta dubbningsjobb som jag någonsin stött på.

Jag har ännu hört originalljudspåret (det kommer väl förhoppningsvis med när filmen så småningom släpps på dvd), men jag har svårt att det inte skulle vara bra med tanke på att filmen är rollbesatt med ett pärlband av aktade skådespelarnamn. Här syns förutom de redan nämnda Edouard Baer och Gérard Depardieu även exempelvis Catherine Deneuve, Fabrice Luchini, Dany Boon, Bouli Lanners, Gérard Jugnot och Valérie Lemercier. Samt det intressanta rockbandet BB Brunes i rollen som ett brittisk bard-Beatles.

Fira jul men en älskvärd dysfunktionell familj

Jag trodde inte att ens att det var möjligt men faktum är att jag för några veckor sedan insåg jag att fått en överdos av frankofon kultur. Visst låter det absurt? Men likafullt kände jag att efter ett drygt halvår med frankofona intryck nästan varje ledig sekund vi behövde en liten paus från varandra det frankofona och jag. Därav den senaste tidens inaktivitet här på bloggen. Nu blev det ingen absolut paus, men efter några veckor med sparsamt med frankofona kulturyttringar har suget verkligen kommit tillbaka igen. Mer än så behövdes inte.

Detta första blogginlägg på några veckor ska jag ägna åt en julfilm. Fattas bara annat såhär da’n före da’n före dopparedan. Men det är ingen traditionell julfilm det handlar om. Arnaud Desplechins En julberättelse (Un conte de noël) från 2008 handlar nämligen om en synnerligen dysfunktionell familj av närmast Lars Norénskt mått.

Den synnerligen infallsrika och 150 minuter långa filmen utspelas, förutom en kort prolog, under några få dygn men under dessa dygn hinner det hända en hel del. Familjen Vuillards matriark Junon, spelad av en inspirerad Catherine Deneuve, har drabbats av en sällsynt form av cancer. Hennes enda hopp är en ryggmärgstransplantation, men det är en riskabel process både för henne och den potentiella donatorn.

En donator som dessutom måste komma från de egna släktleden. Med dessa dystra förutsättningar samlas hela släkten i familjens fina våning i Roubaix. För att göra situationen extra explosiv så är det för första gången på flera år som Junons struliga son Henri (spelad av alltid intressanta Mathieu Amalric), familjens svarta får, tillåts vara med i gemenskapen.

Som en del i en uppgörelse med sin syster Elizabeth som räddade honom ur en stor ekonomisk knipa gick han med på att hon aldrig mer skulle behöva träffa honom. Allvaret i Junons situation gör dock att Elizabeth tillåter att Henri får komma hem, men det är inte direkt något kärt återseende. Och spänningen mellan Elizabeth och Henri är inte den enda konflikthärden i familjen Vuillard. Under den intensiva julhelgen kommer de flesta av dem upp till ytan.

En julberättelse är definitivt ingen traditionell feelgood-film, men trots den melankoliska och neurotiska grundtonen går det inte att blunda för att den samtidigt är djupt mänsklig och att Desplechin känner stor värme för sina, på många sätt ganska osympatiska och komplicerade, karaktärer är det inget tvivel om.

En julberättelse har dessutom en mörk och sorgsen sorts humor som gör att den ibland påminner en hel del om Wes Andersons mästerliga The Royal Tenenbaums. I andra skeden drar den mer åt 60-talets Nouvelle vague.

Arnuad Desplechin har gjort en film som är fri i formen men som ändå hela tiden på ett imponerande sätt håller ihop. Manuset är synnerligen välskrivet och den ytterst namnkunniga skådespelarensemblen presterar på toppnivå. Det gör att filmen, trots sin väl tilltagna speltid, inte är trist för en sekund. En julberättelse är i ständig framåtrörelse och på många sätt helt oförutsägbar. Låt dig inte avskräckas av det allvarliga temat, En julberättelse är en sådär typiskt storslagen, ambitiös och känslostark film som hör en helg som julen till.