Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.

Parisnostalgi och arbetarromantik

Jag vet inte om det är en ren tillfällighet men det känns som att SVT har inlett någon sorts satsning på fransk film. Ett högst välkommet och trevligt initiativ i så fall.

I kväll är det dags igen. Klockan 22.45 på SVT2 visas  Paris 36 (Faubourg 36 i original) i regi av Christophe Barratier, som också gjorde succéfilmen Gosskören (Les Choristes).

Paris 36 är ett charmigt och nostalgiskt romantiskt drama med klar touch av musikal och hade premiär 2008.

Det är en, trots ett visst socialt patos, ibland ganska bagetellartad historia, men det går samtidigt inte att förneka att den har ett starkt underhållningsvärde.

Paris 36 osar av arbetarromantik och filmen utspelas huvudsakligen under den korta tid då Frankrike leddes av vänsterkoalitionen Front Populaire under president Léon Blum.

Den berättas i återblickar men den största delen av handlingen utspelas 1936 och kretsar kring en gammal nedsliten Vaudeville-lokal kallad Chansonia.

Sviterna efter den stora börskraschen ett antal år tidigare är alltjämt tydliga i samhället och mot en fond av det beslutar sig tre arbetslösa vänner för att när den lokala gangsterbossen bestämmer sig för att lägga ner Chansonia bilda ett kooperativ och försöka blåsa liv i verksamheten igen.

Paris 36 balanserar precis som Gosskören på gränsen till det översentimentala och sockersöta, men jag tycker att Christophe Barratier i båda dessa filmer lyckas klara sig undan att sätta ner fötterna på fel sida av den där gränsen.

Det man kan ha invändningar mot när det gäller Paris 36 är att han den här gången kanske blandar in för många teman, det känns som att den försöker vara flera olika typer av film på samma gång och den hade vunnit på att välja något av spåren i stället för flera.

Skådespelarna med Gérard Jugnot, Kad Merad och Clovis Cornillac i spetsen klarar sig med den äran och fotot är utmärkt. Paris 36 innehåller dessutom flera färgsprakande och fina musikalnummer, den blev bland annat nominerad till en Oscar för bästa filmlåt, och de digitalt framtagna parisiska 30-talsmiljöerna är förföriska och vackra.

Visst, den spelar kanske lite väl hårt på den där parisnostalgin emellanåt, det råder ingen brist på toner från musettdragspel på ljudspåret om man säger så, men som frankofil är det ändå svårt att stå emot. Trots att knepen att fånga oss i bland är lite väl enkla och billiga.