RSS Flöde

Etikettarkiv: Streamingtips

Fakiren som inte riktigt visade var skåpet ska stå

Den franska gränspolisen Romain Puértolas slog 2013 igenom med dunder och brak med sin debutroman Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp. Romanen såldes i stora upplagor hemma i Frankrike och översattes och gavs ut i ett 30-tal länder, däribland Sverige.

Efter sådana framgångar är det ofta bara en tidsfråga innan någon form av filmatisering eller tv-version dyker upp och mycket riktigt var det 2018 dags för filmen Fakiren som fastnade i ett skåp att dyka upp på de franska biograferna. Just nu är den aktuell i svt:s playutbud.

Själva berättelsen spänner över flera länder och de franska producenterna valde tidigt att filmen skulle ha en internationell prägel, därför pratas det egentligen ingen franska i filmen trots att Paris spelar en viktig roll för historien. Uppdraget att regissera gick till kanadensaren Ken Scott som har ett frankofont förtroendekapital genom att ha gjort några fransk-kanadensiska filmer.

Ensemblen är även den internationell men några kända ansikten från den frankofona filmvärlden dyker upp i mindre roller, till exempel Bérénice Bejo och Gerard Jugnot.

Filmversionen skiljer sig en del från romanen, men med författarens goda minne. Romain Puertolas var nämligen själv med och gjorde manusbearbetningen. Och även om filmen skiljer sig från romanen på vissa punkter så pratar vi inte om två helt skilda produkter. Ramberättelsen är densamma.

Ajatashatru Lavash Patel, eller Aja som han kallas, växer upp med sin ensamstående mamma under fattiga förhållanden i den indiska världsstaden Mumbai. Redan tidigt lär han sig att göra det han behöver göra för att få pengar att försörja sig och sin mamma med. När han inte är i skolan är han ofta ute i stadens myller av turister och ägnar sig tillsammans med kompisar antingen åt allehanda trolleritrick eller rätt och slätt som ficktjuvar lägga beslag på värdesaker.

Tillsammans med sin sjukliga mamma när han en dröm om att någon gång kunna resa till sina drömmars stad Paris. En annan sak som får honom att drömma är när han i ett väntrum råkar få händerna på en IKEA-katalog. Han blir som förtrollad av det han ser i katalogen och fantiserar kring det.

Åren går och just när en resa till Paris börjar befinna sig inom räckhåll dör hans mamma. Bland hennes saker hittar han ett brev som ger svaret på vem som är hans pappa är, en fråga som han otaliga gånger ställt till sin mamma men som hon kategoriskt vägrat att svara på.

Det visar sig att han var fransman och högst troligen finns i Paris. Aja beslutar sig för att resa dit för att leta upp honom, men väl där inleder han med ett besök på IKEA. Där träffar han det som han uppfattar som sitt livs kärlek. Saker och ting tycks trots allt till slut gå hans väg.

Men ett beslut att i hemlighet övernatta på varuhuset genom att i smyg gömma sig i ett skåp slår väldigt fel. Just det skåpet blir nämligen lastat på en lastbil för att levereras till England och därmed är ett strapats- och händelserikt äventyr för att försöka ta sig tillbaka till Paris i gång.

De matinéartade dragen från romanen förstärks ytterligare i filmversionen. Fakiren som fastnade i ett skåp fokuserar helt och hållet på det lätta underhållningsvärdet i berättelsen, vilket tyvärr leder till en mer slätstruken upplevelse. Det puttrar småtrevligt på men griper aldrig tag. Balansen för att undvika sötsliskighet sker på en synnerligen slak lina.

Bäst är det när Ken Scott tar ut svängarna en aning och utnyttjar färdigheterna som finns i ensemblen. Som till exempel när Bollywood-stjärnan Dhanush som spelar Aja får visa vad han kan i ett färgsprakande dansnummer.

Fakiren som fastnade i ett skåp är en grunden snäll och oförarglig film som det passar som enkel underhållning för stunden att samla i stort sett hela familjen kring, men inte så mycket mer.

En hissnande nyårsafton à la française

Så här på årets sista dag kan det väl passa bra med att skriva om en film som utspelas just på nyårsafton. Inte för att det finns drösvis av dem, åtminstone inte filmer som enkom utspelar sig under en och samma dag. Och avgränsar man urvalet till att bara gälla filmer från den frankofona sfären så blir de såklart än färre,

Men just i år har det faktiskt kommit en ny fransk nyårsfilm, faktiskt så sent som för bara några dagar sedan. Eller ny och ny, förresten. En hissnande nyårsafton (Happy nous year i original) som den heter har redan skapat kontrovers och anklagats för att plagiera en av berättelserna i Garry Marshalls episodfilm Happy New Year från 2011.

I den fastnar två personer spelade av Ashton Kutcher och Glee-stjärnan Lea Michele i en hiss på självaste nyårsafton. Jag såg den filmen när den kom men den satte i ärlighetens namn inget särskilt avtryck hos mig. Jag har ett vagt minne av den delen av filmen som åsyftas men inte alls på det sätt så att jag kan ge min sin på plagiatanklagelserna. Så jag lämnar det spåret därhän.

I stället återgår jag till En hissnande nyårsafton som det här inlägget ändå är tänkt att handla om. Den är regisserad av Frank Bellocq och producerad för franska Netflix. I huvudrollerna syns två tunga namn inom fransk komik: Kev Adams och Camille Lellouche.

Kurisosa i sammanhanget är att en av finansiärerna är den schweiziska tennisstjärnan Stan Wawrinka som bland sina främsta meriter har segern i Franska öppna 2015.

Adams och Lellouche spelar Gaël respektive Hannah. På väg till varsin nyårsfest i samma fastighet bär det sig inte bättre än att den hiss de färdas i fastnar. Eftersom det är just nyårsafton får de beskedet att det riskerar att dröja innan någon har tid att hjälpa dem ut.

De två främlingarna som på många sätt tycks vara varandras motsatser har inget annat val än att sätta sig ner och börja prata. Steg för steg lär de känna varandra. Det är den enkla premissen för den knappt timslånga filmen.

Och den enkla premissen och ett antal skojiga bildlösningar räcker för att regissören Bellocq ska kunna fixa till en skapligt underhållande historia. Mycket tack vare Adams och Lellouches charm för manuset är rätt ojämnt. Humorn blandar lugnt sagt högt och lågt.

En hissnande nyårsafton kommer kanske inte att bli någon nyårsklassiker, troligare är i så fall att den är glömd redan nästa år. Men mig gav den i alla fall underhållning för stunden och i bland är det ju exakt vad man vill ha.

Bon réveillon à tous!

Svarta fjärilar – stilistisk spänning som överraskar

Är du på jakt efter något spännande som också sticker ut från mängden som något annorlunda? Då kan den franska Netflix-serien Svarta fjärilar (Les papillons noirs) vara något för dig.

Svart fjärilar släpptes för knappt två månader sedan och har i mitt tycke inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det är en stilistiskt mycket imponerande serie i det behändiga formatet av sex knappt timslånga avsnitt.

Den handlar om Adrien, en författare med skrivkramp som kontaktas av en äldre man som vill att han ska spökskriva hans memoarer. Adrien som är i behov av pengar och något som kan få hans kreativa flöde att lossna antar uppdraget.

Albert, som mannen heter, börjar berätta sin historia som inleds på 70-talet och den passionerade kärlekshistorian mellan honom och en kvinna som heter Solange. Det visar sig dock snart att berättelsen om Albert och Solange inte bara är en sådan om intensiv kärlek utan också en bekännelse från ett seriemördarpar.

Utifrån det upplägget väver skaparna Olivier Abbou (som också regisserat) och Bruno Merle en fängslande mosaik av händelser med den ena vändningen efter den andra. Nutid korsklipps med dåtid i ett spännande och överraskande flöde som byter visuell skepnad efter vad som berättas. Fotot och musikläggningen håller toppklass och bidrar starkt till den fascinerande stämning som vilar över den här serien.

Manuset är välskrivet och berättelsen övervägande smart konstruerad. Svarta fjärilar är i grund och botten en kriminalserie, men den tar ut svängarna och blandar in element från andra genrer också.

Tillbakablickarna till Alberts och Solanges historia innehåller element av skräck, rejält influerad av den mest stiliserade men också brutala versionen av italiensk så kallad giallofilm från 70-talet och det nutida handlingsspåret har en hel del drama över sig. Till det kan läggas de talrika och relativt explicita sexscenerna.

Blandningen är fängslande och berättelsen har ett driv som gör att det är lätt att som åskådare ryckas med och hållas nyfiken över hur det hela hänger ihop och ska sluta. Även om några trådar i manuset hade kunnat kortas och serien tajtas till för jag tycker att berättelsen tagvis tappar lite tempo.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för skådespelarensemblen som imponerar. Inte så konstigt eftersom beprövade kort som Niels Arestrup, Nicolas Duvauchelle och Sami Bouajila syns i några av de ledande rollerna. Det stora fyndet i sammanhanget är dock Alyzée Costes i rollen som Solange.

Om du känner att Svarta fjärilar kan vara något för dig och vill ge den en chans så vill jag dock varna den som till äventyrs är könslig för sådant att den innehåller såväl rejält brutala våldsscener som explicita sexscener.

Overdose – fransk rekordfilm som underhåller för stunden

Den före detta polisen Olivier Marchal har sedan han bytte bana i livet och satsade på en karriär inom film och tv i stället sakta men säkert gjort sig ett namn som är ett av de starkaste inom fransk kriminalfilm på den här sidan millennieskiftet.

Han rör sig med bara få undantag i samma sorts universum och i liknande berättelsen, så till den grad enträget att man nästan kan påstå att han i sig själv är en sorts genre. Den främsta skillnaden mellan hans filmer och tv-serier är kvaliteten på dem som kan variera.

Några rejäla toppar har det blivit, med vassa Fiender emellan (36, Quai des Orfèvres) från 2004 och polisserien Braquo som de främsta kronjuvelerna i filmografin, men också några riktiga bottennapp.

Hans senaste skapelse heter Overdose och är gjord för franska Prime Video där den lanserades stort för ungefär en månad sedan. Lyckat får man dessutom säga eftersom den redan slagit rekord genom att vara streamingplattformens mest sedda icke engelskspråkiga film hittills.

I det avseendet är det alltså en succé men kvalitativt då? Ja, jag skulle placera in den som en mittenfilm i Marchals filmografi. Det är definitivt hans mest ambitiösa film på ett tag, men ambitionerna rinner ofta ut i sanden.

Ursprungligen var tanken att historien skulle berättas i form av en tv-serie men de planerna gick om intet och istället blev det en lite drygt två timmar lång film av det hela. Anslaget är dock det av en tv-series, något som inte riktig gifter sig med formen av en vid det här laget medellång film.

Känslan är att man velat få med allt från den tänkta tv-serien och hafsat sig igenom de nödvändiga förkortningarna av manuset. Resultatet blir en film som inte riktigt hänger ihop och som innehåller några rejäla luckor. Att manuset dessutom är klichétyngt värre hjälper sannerligen heller inte till.

Men det finns en del saker med filmen som funkar också. Det är ofta påkostat och snyggt rent produktionsmässigt och jag gillar ambitionen att väva samman två parallella handlingsspår, även om det inte lyckas hela vägen.

Overdose handlar dels om Sara som leder en grupp narkotikapoliser i Toulouse och är på jakt efter en spansk liga som står bakom en stor del av narkotikasmugglingen till regionen, dels om Parispolisen Richard som i sin tur leder utredningen av en brutalt dubbelmord på ett barnsjukhus i staden. Två utredningar som ska komma visa sig ha anknytning till varandra.

Jakten på den spanska ligan utvecklar sig snabbt till en livsfarlig jakt i hög hastighet och mot klockan, för det finns flera inblandade med känslomässiga band till varandra.

Själva actiondelen av berättelsen klarar Olivier Marchal av bra, men när han försöker sig på emotionellt djup (och det gör han) går det sämre. Mycket på grund av det jag tidigare varit inne på: att det lite hafsiga manusbygget inte ger utrymme till det.

Summa summarum blir Overdose i mina ögon en film som sannerligen inte är omistlig på något vis, men som man kan se för en stunds actionfylld och testosteronstinn underhållning som man inte ska syna alltför noga i sömmarna.

Paris 13:e arrondissement – ett franskt mästarmöte det slår gnistor om

Den i Sverige nu vod-aktuella filmen Paris 13:e arrondissement (Les Olympiades i original) är ett veritabelt mästarmöte. För vad kan man annars kalla ett samarbete mellan två av millenniets allra intressantaste filmskapare?

Vi pratar regissören och manusförfattaren Jacques Audiard har här teamat upp med Céline Sciamma som hjälpt till med manuset. Fransk filmdynamit med andra ord.

Och resultatet smäller högt, helt klart. Även om det inte riktigt når upp till de astronomiskt höga förväntningar man med rätta kan ha på ett sådant samarbete.

En extra krydda till anrättningen för egen del är att den som titeln antyder har en handling som utgår från området Les Olympiades som är en lite udda fågel insprängd i Paris trettonde arrondissement. Det är ett område som jag väl känner till eftersom det ligger bara ett stenkast från det hotell som jag, vanemänniska som jag är, oftast har som hemvist när jag är på besök i den franska huvudstaden.

Manuset är skrivet med inspiration från tre berättelser av den amerikanska serietecknaren Adrian Tomine och sättet som de tre tydliga kapitlen också vävs ihop får mig att tänka på Robert Altmans mästerverk Short Cuts från 1993.

Det doftar överhuvudtaget en hel del av just nittiotalets arthousefilm om Paris 13:e arrondissement. Singles och Reality Bites är två andra möjliga inspirationskällor som dyker upp i mitt huvud under filmens gång.

Det är något med det krispiga svartvita fotot (som för övrigt är inspirerat av den världsberömde svenska fotografen Anders Petersens verk) och den inkännande skildringen av några unga vuxnas försök av navigera sig genom tillvaron med alla sina utmaningar när det gäller relationer, jobb, omvärld och inte minst sex.

Och framförallt skildringen av sexet särskiljer Paris 13:e arrondissement från nittiotalsfilmerna som den påminner om. För, med några flagranta undantag, var framförallt den amerikanska nittiotalsfilmen tämligen kysk när det gäller sina sexskildringar. Det är inte den här filmen.

Jacques Audiard håller inte igen på den fronten, vare sig verbalt eller visuellt. I den bemärkelsen är Paris 13:e arrondissement en distinkt fransk film. Säkert för explicit för vissa, men jag tycker att det är smakfullt utfört och (viktigast av allt) motiverat för handlingen.

I grund och botten är Paris 13:e arrondissement en sorts kärlekstriangel i ett nutida Paris. Émilie får sparken från sitt jobb som telefonförsäljare och för att få råd till hyran annonserar hon efter en inneboende. Initialt är hon tveksam inför tanken att ha en man som inneboende låter hon läraren Camille flytta in.

Trots att de är överens om något helt annat inleder de ett förhållande av kravlöst sex men när känslor börjar dyka upp i bilden backar Camille undan. In i bilden kommer så småningom Nora, som strax över 30 beslutat sig för att lämna Bordeaux för att slutföra sina universitetsstudier i Paris.

Hon börjar jobba extra på en mäklarfirma som Camille redan jobbar på och de inleder, trots att även de är överens om motsatsen, ett förhållande. Men någonstans i bakgrunden rör sig fortfarande Émilie och det är upplagt för komplicerade känslor. Inte minst för att alla tre redan lyckats samla på sig känslomässigt bagage men inte riktigt fått grepp om vad de vill med livet.

Paris 13:e arrondissement är ett synnerligen välskrivet drama befolkat att genomarbetade och mångfacetterade rollfigurer som det är lätt att känna med och för. Tonträffen är som i allt annat som Céline Sciamma satt sitt namn på naturlig och fullständigt trovärdig och utförandet för Jacques Audiard ovanligt sensuellt.

Från Audiards traditionella universum kommer balanserandet mellan känslighet och våldsamhet, men den här gången är det inte fysiskt våld det handlar om utan den inneboende känslomässiga brutalitet som kärlek och de starka känslor den kan framkalla.

Inte minst är Paris 13:e arrondissement en mycket välagerad film. Trion Lucie Zhang, Makita Samba och Noémie Merlant är mycket bra i de ledande rollerna.

Fotot signerat Paul Guilhaume har jag redan varit inne på och en annan mycket stark beståndsdel i filmen som jag vill lyfta fram är det elektroniska soundtracket av musikern Rone.

Med allt detta sagt kan jag dock inte skaka av mig tanken på att Audiard och Sciamma skulle kunna ha fått ut ännu mer av det här materialet. Paris 13:e arrondissement toppar egentligen inget som de båda tidigare presterat. Men det förhindrar inte att det trots allt är en riktigt bra film. Sådan enormt hög lägstanivå håller de.

Under påverkan dukar under av dåligt agerande

Det stora blå (Le grand bleu) från 1988 är en av fransk films största exportsuccéer genom tiderna. Inte så konstigt om någon såhär snart 35 år senare skulle vilja göra en sorts nutida uppdatering av konceptet.

Jag har ingen aning om det fanns någon sådan tanke i bakgrunden till skapandet av den nu aktuella franska Netflix-produktionen Under påverkan (Sous emprise) i regi av den amerikanska regissören David M. Rosenthal (som också skrivit manuset), men det är sannerligen lätt att misstänka att det är så.

Det finns under alla omständigheter flera gemensamma beröringspunkter: det handlar om fridykning, det finns en viss verklighetsbakgrund och det är i grund och botten en kärlekshistoria, om än destruktiv i detta fallet.

Sedan finns det såklart en hel del skillnader också även om set finns anledning att misstänka att Rosenthal sett Bessons film både en och två gånger.

Under påverkan handlar om Roxane, en ung kvinna med intresse för dykning. Under en kurs i fridykning möter hon och blir passionerat förälskad i instruktören: världsmästaren Pascal.

De inleder en relation och hon blir en del i teamet runt hans försök att sätta nytt världsrekord. Det visar sig att hon har stor fallenhet för den extrema och dödsföraktande sporten och börjar pusha sina gränser mer och mer.

I takt med hennes framsteg under vattnet förändras dock hennes relation med Pascal till det sämre och hans beteende blir mer och mer oberäkneligt.

Det finns en hel del stoff i Under påverkan som kunde ha mynnat ut i en bra film. Bildspråket är ambitiöst och filmen är löst inspirerad av den verkliga fridykarmästaren Audrey Mestres liv.

Men någon bra film blev det tyvärr inte. Därtill finns det alldeles för mycket som inte fungerar.

Manuset är slarvigt skrivet med trovärdighetsproblem när det gäller såväl händelseförlopp som karaktärsutveckling. Dessutom haltar skådespelandet betänkligt.

Framförallt är det Camille Rowe och rapparen Sofiane Zermani i rollerna som Roxane och Pacal som ställer till problem.

Ingen av dem övertygar i sina respektive roller och dessutom är kemin mellan dem i mina ögon i stort sett icke-existerande. Eftersom deras kärlekshistoria är en bärande del av filmen är det förödande.

Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Rebecca – nordic noir på franska

Det franska folket älskar sina skandinaviska deckare, det visar sig tydligt om man besöker spänningssektionen på i princip valfri bokhandel i Frankrike där inte minst översatta svenska romaner ofta har en framstående plats i skyltningen.

Ett annat bevis är att ännu en av Hans Rosenfeldts tv-skapelser kommit en fransk nyversion. Efter att Bron blivit The Tunnel har det blivit dags att stifta bekantskap med Rebecca som den franska versionen av Marcella fått heta.

Rebecca som nu finns tillgänglig att streama på Viaplay bygger på element från de två första säsongerna av den brittiska förlagan följer i stora drag originalet men skiljer sig också på en del punkter.

Mest tydligt är att den inte ät fullt lika mörk som Marcella och en annan skillnad är att den fokuserar lite mer på den brustna relationen mellan Rebecca, som huvudpersonen föga överraskande fått heta här, och hennes man.

Det mesta går dock att känna igen. Grundstoryn för den som till äventyrs inte känner till den år densamma. Polisen Rebecca har just återvänt till sitt jobb efter flera års paus på grund av ett psykisk ohälsa.

Återkomsten till jobbet blir allt annat än lugn. Hon hamnar tidigt i en utredning av en serie mord samtidigt som problemen på det personliga planet långtifrån försvunnit.

Hennes familj håller på att splittras fullständigt och samtidigt plågas hon av våldsamma syner och blackouts. Och den negativa spiralen tycks bara snurra snabbare och obönhörligt mot någon form av brutal upplösning.

Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt att inte hamna i jämförelser mellan Rebecca och Marcella och dessa faller i mina ögon huvudsakligen ut i det engelska originalets favör.

Ring min agent-bekanta Anne Marivin gör förvisso en alls inte oäven rollprestation som Rebecca men mot Anna Friels intensiva Marcella står hon sig slätt.

Allra bäst i Rebecca är i mitt tycke Samir Guesmi som levererar ett föredömligt återhållet porträtt av Rebeccas närmaste kollega i utredningen.

I övrigt är skådespelandet i ärlighetens namn lite svajigt på många håll. Sångstjärnan Benjamin Biolay som i andra roller visat sig vara en duglig skådespelare känns till exempel bara platt och fel i rollen som Rebeccas man. Och han är som sagt inte ensam om att darra.

Det är överhuvudtaget lite väl mycket såpa över regissören Didier Le Pêcheurs personregi och iscensättning. Det är för övrigt också han som stått för manusbearbetningen.

Dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Rebecca är värd att se. Jag tappade aldrig intresset under de sex knappt timslånga avsnitten och man lyckas krama fram en hel del spänning ur materialet.

Slutintrycket landar i det kanske något tråkiga mellanmjölksomdömet bra underhållning för stunden. Men i rätt stämningsläge behöver ju inte det vara helt fel.

Détox – hysterisk digital avgiftning

Farstraditionen väger alltjämt tungt inom fransk komedi. På gott och ont. Ett aktuellt exempel är den nya Netflix-serien Détox som hade premiär häromdagen. Den blandar flams och allvar på ett ibland emellanåt påfrestande sätt, men samtidigt träffar den ofta rätt i sin satir över vår digitala samtid.

Détox utspelas i Paris och handlingen kretsar huvudsakligen kring en tämligen excentrisk familj fylld av färgstarka personligheter. I centrum står kusinerna och bästa vännerna Léa och Manon.

Efter att ha hamnat i varsin besvärlig situation relaterad till sociala medier så kommer de till insikt om att deras relation till framförallt sina mobiltelefoner har blivit problematisk. Vilket får dem att fatta ett radikalt beslut. Under 30 dagar ska de leva helt utan sina mobiltelefoner eller andra digitala enheter.

Att det ska bli en rejäl utmaning för dem att klara det har de naturligtvis helt klart för sig, men att det också ska skicka svallvågor som sköljer över även deras närmast omgivning är något annat. För det gör det. De blir 30 händelserika dagar som sätter hela familjen i gungning och får många att fundera över sina livsval.

Jag hade relativt låga förväntningar när jag gav mig på att se de sex omkring halvtimmeslånga avsnitten men jag får tillstå att Détox gjorde mig positivt överraskad. Den blandar förvisso högt och lågt och är aningen fånig och skrikig emellanåt, men det finns också en hel del i den att glädja sig åt.

Jag tror nog att vi alla hittar saker i den att känna igen oss i och den är i sina bästa stunder träffsäker och genuint rolig. Dessutom finns där en rejäl dos allvar i klangbottnen. 

En avgörande faktor för om vilken berättelse som helst ska fungera är ju att man som tittare eller läsare bryr sig om rollfigurerna och även om de är tillspetsade, skruvade och i ärlighetens namn ibland rätt påfrestande så är rollfigurerna i Détox trots allt är älskvärda och engagerande.

Det kan vi till stor del tacka skådespelarna för. Inte minst imponerar Tiphanie Daviot och Manon Azem, som spelar Léa och Manon, med i stort sett hela ensemblen förtjänar beröm för vad de uträttar givet materialet.

I skrivande stund finns vad jag vet inget beslut om det kommer att bli en andra säsong av Détox men jag håller tummarna för att det blir så. Mig lämnade den första säsongen i alla fall med viss mersmak.

Aline — både märklig och traditionell förtäckt biografi

Postat den

Det är fortfarande ganska ovanligt med biografiska filmer om människor som fortfarande lever. Men så är Aline också en ovanlig film och på många sätt en aning märklig film.

Valérie Lemercier har regisserat och spelar själv huvudrollen som den kanadensiska sångaren Aline Dieu, yngst i en syskonskara av 14 barn.

Det handlar såklart om en film starkt inspirerad av Céline Dions liv och karriär. Men någon auktoriserad biografi är det inte och delar av familjen Dion har riktat kritik mot hur familjen porträtteras i den.

Aline hade fransk biopremiär förra året och finns sedan en tid tillbaka tillgänglig på streaming och vod i Sverige och som biografi betraktad är den samtidigt traditionell och ovanlig.

Traditionell såtillvida att den berättas rakt och kronologiskt. Tempot är högt och emellanåt är filmen mer redovisande än skildrande.

Vilket för in oss på det som gör Aline ovanlig för att inte säga rent märklig. En del utifrån sett avgörande händelser i Dions liv och karriär avhandlas liksom bara i förbifarten och den allra märkligaste effekten uppnås av att Valerie Lemercier valt att själv spela huvudrollen genom alla Alines åldrar.

Ett spännande val förvisso men inte helt lyckat. Inte minst när det gäller skildringen av Celine Dions år som barnstjärna.

Att se Lemerciers ansikte digitalt överfört till ett barns kropp skapar obehag och för tankarna till skräckfilm mer än musikalisk biografi. Märkligt var ordet.

Då funkar det något bättre från de sena tonåren och uppåt och man har i dessa fall lyckats göra henne tämligen porträttlik.

Hemma i Frankrike mottogs filmen överlag ganska väl och Valérie Lemercier belönades tidigare i år till och med med en César för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats.

På andra håll har mottagandet varit mer svalt och förbryllat.

Själv landar jag någonstans mittemellan. Jag kan ha förståelse för invändningarna men fascineras samtidigt av filmen. Allra störst utbyte av Aline har nog utan tvivel den som gillar Céline Dion för sen bjuder på frikostigt av konsertscener och musik.