Det är inte alltför ofta det sker men det är lika trevligt varje gång det gör det. I dag sänder SVT inte mindre än två franska filmer. Två bra sådana dessutom. Den ena skulle jag till och med kalla för ett mästerverk. Mästerverket är Claire Denis White Material från 2009. Den har jag skrivit om förr, vad jag skrev kan du läsa här. Starttiden 23:20 ( i SVT1) är kanske inte optimal för en dag mitt i arbetsveckan men det är verkligen en film värd att stanna uppe lite extra länge för. Om du inte skulle orka med det rekommenderar jag naturligtvis att ställa eventuell inspelningsanordning för att kunna se den vid senare tillfälle.
Starttiden för den andra av dagens filmer, eller första om vi pratar visningstidskronologiskt, är kanske inte heller helt perfekt. 14:25 (även den på SVT1) visas Mona Achaches fina och i stort sett lyckade filmatisering av Muriel Burberys internationella bästsäljare Igelkottens elegans (L’Elégance du hérrison), utgiven på svenska av Sekwa förlag. Filmversionen heter kort och gott Igelkotten (L’Hérrison) och fick fransk biopremiär 2009 och svensk året efter.
Boken är naturligtvis bättre, säg den film som är bättre än sin litterära förlaga (okej, jag kan komma på några stycken men de är verkligen de få undantagen som bekräftar regeln). Med tanken på att boken är mycket litterär till sin form med många utvikningar i form av dagboksanteckningar och filosofiska och finkulturella referenser är det inte så märkligt att Mona Achache har tagit sig en hel del friheter i bearbetningen. Den populärkulturellt sett relativt teoretiska texten låter sig helt enkelt inte så lätt översättas till film. Mona Achache har behållit själva ramberättelsen men i övrigt gjort ganska stora förändringar.
Trots det lyckas hon i mina ögon behålla den övergripande känslan och stämningen från boken. Filmen drar i bland, precis som boken, åt det översentimentala hållet men i det stora hela bjuder den på samma typ av lågmäld och lätt filosoferande ton. Trots att Muriel Burberys bakgrund som filosofilärare skiner igenom i texten (och i filmen) blir det mesta dock ganska lättviktigt. Men den milt satiriska driften med den franska borgerligheten är kul och det i grund och botten livsbejakande budskapet värmer. Bra skådespel och fin regi är två andra faktorer som gör Igelkotten till en angenäm filmupplevelse.
Berättelsen i Igelkotten kretsar kring invånarna i ett hyreshus i Paris. Huvudpersonerna är den brådmogna 11-åringen Paloma (som beslutat sig för att ta sitt liv på sin 12-årsdag) och den i hemlighet belästa och belevade portvakten Madame Michel. De vantrivs båda i sina respektive liv men hittar själsfränder i varandra. Deras vänskap tar riktigt fart när en vänlig, äldre japansk gentleman flyttar in i huset och blir någon form av brygga mellan dem. Berättelsen tangerar emellanåt det banala men riktigt fint skådespel, främst av unga Garance Le Guillermic i rollen som Paloma och rutinerade Josiane Balasko som portvakterskan, lyfter filmen. Gabriel Yareds stämningsfulla filmmusik är en annan sak att sätta upp på pluskontot.
BleuBlancRouge 