Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.

För vacker för dig – en klassiker som håller

Det har blivit dags för BleuBlancRouge att återbesöka en klassiker inom modern fransk film, en av de där filmerna som gjorde starkt intryck på mig och var med och formade mig till den frankofil jag är i dag.

Den film jag pratar om är Bertrand Bliers För vacker för dig!, eller Trop belle pour toi som den heter i original, från 1989. Sedan några veckor tillbaka ingår den i Netflix svenska utbud av franska filmer.

Jag var långtifrån ensam att charmas av den när den i slutet av 1990 nådde de svenska biograferna utan den blev en arthouse-hit även här. 

Hemma i Frankrike lockade den lite drygt 2 miljoner besökare till biograferna och plockade hem juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 1989 samt inte mindre än fem statyetter (däribland den för bästa film) vid Césargalan 1990.

Glädjande nog kunde jag efter att för några dagar ha sett om den konstatera att jag fortfarande tycker att den håller, även om jag med en femtioårings blick läser den lite annorlunda än vad jag gjorde då som tjugoåring.

För vacker för dig! utspelas huvudsakligen i och kring Marseille. I centrum för handlingen står den framgångsrike bilhandlaren Bernard (spelad av en Gérard Depardieu på toppen av sin förmåga).

Utifrån betraktat har han allt man kan önska sig. Frun Florence (Césarbelönad insats av Carole Bouquet), så vacker att såväl män som kvinnor i hans närhet avundas honom, två barn och ett liv i ekonomiskt välstånd.

Men när den mer alldagliga sekreterarvikarien Colette (känsligt gestaltad av Josiane Balasko) dyker upp på firman skakas Bernards liv om i grunden. En omedelbar spänning uppstår mellan dem och de inleder ett förhållande. Det är en kärlekshistoria som förbluffar alla inblandade.

För vacker för dig! är Bertrand Bliers version av ett romantiskt drama men för den som är bekant med Bliers filmografi kommer det knappast som en överraskning att det är ett annorlunda sådant. Den cynism och svartsyn som präglar många av hans filmer är inte lika tydlig här men den finns definitivt där och hans förkärlek för att provocera sin publik får återigen utlopp.

Berättandet, och det var främst det som fångade mig så fullständigt när jag såg filmen första gången, är kronologiskt uppbrutet och det är oklart i vilken utsträckning det som sker i filmen verkligen inträffar.

Mycket utspelas i rollfigurernas tankar och en hel del går att tolka som rena fantasier från deras sida. Resultatet är en berättarstrukturellt fascinerande och alltjämt fängslande film.

Men bortom de berättartekniska finurligheterna och det Blier vill säga om ytlighet är det i grund och botten en film om kärleken och dess kraft.

För vacker för dig! är tack vare ett mästerligt arbete av fotografen Philippe Rousselot en fröjd att titta på och Bliers känsliga användande at Schubert-musik för att tonsätta skeendet även ett nöje att lyssna på.

Glöm Paris,Texas här är Bronx, Marseille!

Att se en film av den franske filmmakaren Olivier Marchal är lite som att se en Beck-film, därmed inte sagt att de påminner om en sådan, man får exakt vad man kan vänta sig utifrån ett på förhand bestämt format.

Det är med bara enstaka undantag mörka och hårdkokta kriminalfilmer med en eller flera av följande ingredienser: korrupta poliser, rättrådiga poliser med oortodoxa metoder, brutala maffiakonstellationer och en överdos av testosteron. Hans senaste film Bronx, gjord för Netflix och nyligen släppt där, prickar in hela bingobrickan.

Den utspelas i Marseille och handlar en grupp poliser som tar lagen i egna händer när de hamnar i skottlinjen mellan två rivaliserande klaner å ena sidan och sina överordnade å den andra. Dessutom tyder mycket på att korruptionen inom de egna leden är utbredd. Det börjar med en brutal attack mot en strandbar och därifrån fortsätter våldsspiralen att obönhörligen snurra neråt.

Som den före detta polis som därefter skolat om sig till skådespelare, manusförfattare och regissör Olivier Marchal är har han ett viss förtroendekapital att ta med sig till sina filmer. Han baserar dem ofta på egna erfarenheter vilket ger åtminstone viss trovärdighet. Ändå är hans filmografi fylld fågel, fisk och mittemellan. Bronx sorterar jag in i facket mittemellan.

Den känns mer genomarbetad manusmässigt än hans mindre lyckade filmer men besväras samtidigt av ett klichéstaplande som drar ner intrycket en aning. Dessutom är det svårt att skaka av sig känslan av vi sett detta från honom och andra, många gånger förr.

Till filmens pluskonto kan läggas att den är förhållandevis stramt hållen och undviker det värsta överspelet och att tempot genom berättelsen är bra. Rent hantverksmässigt fungerar den också klart nöjaktigt. Bronx bjuder på två timmars kriminalthrillerunderhållning för stunden. Men det är på sin plats att varna för att det är bitvis rejält våldsam och svartsynt cynisk sådan.

Och viss stjärnglans bjuds det också på. I mindre roller återfinns aktade skådespelarnamn som Jean Reno och Gérard Lanvin och Kaaris som är ett stort namn inom den franska rapscenen har en ledande roll. Som svensk kan man dessutom glädjas lite extra åt att Esbjörn Svensson trio hörs på filmens soundtrack.

Om man vill se en verkligt lyckad sida av Olivier Marchal ska man dock kolla in serien Braquo (som han förvisso bara skapat och skrivit manus till) och filmen Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004. Brottsplats: Lyon (Les Lyonnais) från från 2011 är heller inte så dum.

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

Mörk socialrealism i Min dotter Gloria

Glädjande nog står vi inför en helg med två franska filmpremiärer på de svenska biograferna. Först av dem tänkte jag behandla veteranen Robert Guédiguians senaste långfilm Min dotter Gloria (Gloria mundi i original) som fick sin urpremiär inom tävlan vid förra årets filmfestival i Venedig. Det blev dock inget Guldlejon för filmen men väl priset för bästa kvinnliga skådespelare för Ariane Ascarides lågmält glödande insats.

Min dotter Gloria bjuder på mer av samma vara som vi vant oss att förvänta oss av en film av Guédiguian, det vill säga en socialt engagerad berättelse från ett samtida Marseille med den sedvanliga kärntruppen av skådespelare i ledande roller. Det som brukar skilja filmerna åt är främst stämningsläget. Min dotter Gloria är ett drama av det mörkare slaget, i stil med mästerverket Den lugna staden (La ville est tranquille) från år 2000 för att hitta en referenspunkt i Guédiguians filmografi.

Filmen börjar med att ett flickebarn som får namnet Gloria föds. Men den glädje och lycka som förmedlas i de inledande scenerna där den närmaste familjen hälsar sin senaste medlem välkommen byts snart mot något annat. Under ytan av familjelycka döljer sig något helt annat.

Den nyblivna föräldrarna har svårt att få livspusslet och inte minst ekonomin att gå ihop och några dramatiska händelser gör snabbt den situationen än mer utmanande. Relationen mellan den nyblivna mamman Mathilde (Anaïs Demoustier)och hennes halvsyster Aurore är allt annat än bra och präglas av missunnsamhet och rivalitet.

Aurores föräldrar Sylvie (Ariane Ascaride) och Richard (Jean-Pierre Darroussin) kämpar även dem på för att få livet att gå ihop ekonomiskt men tror på begrepp som solidaritet och gör allt för att alla ska få det bra.

Richard övertalar Sylvie att bjuda hem hennes ex-man och tillika Mathildes ex-man Daniel (Gérard Meylan) för att denne ska få träffa sitt barnbarn. Kontakten mellan Mathilde och Daniel, som just muckat från ett långt fängelsestraff, har dock en hel del i övrigt att önska.

Och detta är ändå bara början på de prövningar som familjen utsätts för i den här filmen.

Den handlingsmässiga ljuspunkterna må vara få och det gör bitvis ont att se Min dotter Gloria, men eftersom Robert Guédiguian behandlar sina rollfigurer med värme och har sedvanligt en (oftast) stark och trovärdig tonträff så sipprar det ändå ut visst ljus mellan varven.

Min dotter Gloria är ännu ett gripande och engagerande stycke socialrealism som avhandlar ämnen som klass, familjeband och den moderna franska arbetsmarknadens villkor. Någon av Guédiguians allra starkaste stunder är den dock inte. Den där tonträffen haltar emellanåt en aning, inte minst i skildringen av den unga generationen.

Frankrike runt på två år – en slutrapport och ett kärleksbrev

Du som följt BleuBlancRouge ett tag vet att jag de senaste åren haft som projekt att se till att ha varit i Frankrikes tio största städer och att det hela skulle mynna ut i en ranking av dessa.

Projektet gick i mål redan i december 2018 men eftersom jag inte varit i några av städerna på flera år så kände jag ändå att jag behövde göra kompletterande återbesök under förra året, allt för att kunna skapa min ranking efter så rättvisa förhållanden som möjligt.

Denna återbesöksturné avslutades med en färd längs Medelhavskusten i oktober. Sedan dess har jag låtit intrycken smälta och har nu landat i den ranking som nu följer. Att publicera listan på självaste Alla hjärtans dag känns passande eftersom det här på sätt och vis är långt kärleksbrev från mig till Frankrike.

Innan jag inleder själva rankingen (på bästa Tracksmanér från plats tio och uppåt) vill jag bara säga att det var härliga resor till samtliga av städerna och att jag rekommenderar besök till alla.

Men som en sorts förslag på kanske i vilken ordning man bör beta av dem kommer så här min ranking.

10.  BORDEAUX

Möjligtvis låg tidpunkten för mitt besök staden lite i fatet när det gäller min upplevelse av den för det var några grådaskiga och småregniga dagar strax före jul jag besökte Bordeaux. Jag kan tänka mig att ett besök under det ljusare och varmare halvåret framhäver den här stadens skönhet mer. För vackert är det. Stora delar av de centrala delarna är klassade som världsarv och Bordeaux kan också stoltsera med en fin samling skulpturer. Men min sammantagna upplevelse av Bordeaux räcker dock bara till en tionde plats på min ranking. I sammanhanget vill jag dock tillägga att jag eftersom jag på grund av allergi inte dricker vin inte kunde tillgodogöra mig en stor del av denna stads identitet. För vintraditionen är som bekant stark här och den märks även i stadsmiljön. Så är du vinälskare tror jag nog att Bordeaux ska upp några

 

9. MONTPELLIER

Denna den tredje av de största franska städerna belägna vid Medelhavskusten är även fast det är en turiststad av rang nog något av doldis för många svenskar. Klimatmässigt behagligt, även om mitt första besök här ironiskt nog försenades av något så för dessa breddgrader så oerhört sällsynt som en rejäl snöstorm, och med en vacker och välbevarad gammal stadskärna med anor från medeltiden är Montpellier väl värt ett besök. Stadens centrum är i lagom storlek för att snabbt få grepp över och bjuder på såväl kultur som shopping, även om affärsutbudet ofta är av lite för chic karaktär för min smak. Men det är en stad som är behaglig att strosa runt i. Och läget gör Montpellier till en utmärkt utgångspunkt för att göra utflykter till historiska orter som Arles, Nîmes och Avignon.

8. STRASBOURG

Denna självutnämnda Eurométropole har en stark internationell prägel över sig. Det gamla arvet från och närheten till Tyskland gör sig ofta påmind och EU-parlamentet gör såklart också sitt till. Den fantastisk vackra gamla innerstaden är världsarvslistad och speciellt kvarteren som kallas La Petite France är synnerligen mysiga att vandra runt i. Strasbourgs mäktiga katedral är också värd att lyfta fram extra. Eftersom bebyggelsen runt den är ganska tät så är det egentligen först när man kommer riktigt nära den som man verkligen inser hur mäktig och stor den är, vilket ger ett effektfullt intryck.

7. NICE

Nice behöver egentligen igen närmre presentation eftersom det är den största staden i den näst största turistregionen i landet efter Paris. Flärd blandas med historisk och gammal bebyggelse. Klimatet är gynnsamt och närheten till Medelhavet direkt och påtaglig. Imponerande kulturutbud med stor teater, ett utmärkt museum för modern konst och dessutom finfina Chagall– och Matisse-museum. Dessutom med kända konstnärsbyar på rimligt avstånd för dagsutflykter. Mysigt och vackert, men också exklusivt och lite dyrt på sina håll. För evigt med en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var här jag för första gången satte fötterna på fransk mark.

6. NANTES

Nantes är en för de flesta svenskar nog en riktig doldis, men denna pärla belägen i närheten av Atlantkusten förtjänar verkligen att upptäckas! Med mycket gamla anor och en hel bevarad bebyggelse från olika epoker är det en kulturellt fascinerande stad. En hel del intressant street art ger ett modernt uttryck som kontrasterar fint mot det historiska. Jules Verne som föddes här finns närvarande på flera håll, inte minst ett utmärkt litet museum och steampunkiga äventyrsparken Les Machines de i’Île som uppförts i hans ära. Innerstaden är kompakt och promenadvänlig. I Nantes finns helt enkelt mycket för olika

5. MARSEILLE

Denna fängslande kulturella smältdegel vid Medelhavskusten är den sydligast belägna av de franska storstäderna och tvåa i storleksordning efter Paris. Marseille har länge fått kämpa mot sitt rykte av att vara en ruffig och otrygg stad, men har efter idogt arbete och påkostade upprustningsarbeten nu i mångt och mycket tvättat bort det. Det finns många anledningar att besöka denna Frankrikes äldsta stad: Kultur, historia, vackra byggnader och häftiga sevärdheter bara för att nämna några. Innerstaden bjuder på ett myller av intryck och i närheten finns undersköna och häftiga nationalparken Les Calanques. Allt inramat av det fantastiska och helt unika provencalska ljuset som verkligen är något alldeles extra att upptäcka.

4. TOULOUSE

Frankrikes fjärde största stad hamnar också fyra på min lista. La ville rose som Toulouse kallas utmärker sig i mina ögon främst av sin fantastiska arkitektur. Jag kan inte dra mig till minnes att jag på någon annan stans i världen där jag varit reagerat på så många vackra byggnader, dessutom från flera tidsepoker. Liksom i fallet Nantes är Toulouse en utmärkt stad att promenera runt i och den riktigt gamla innerstadskärnan är en upplevelse att göra så i med sina smala och krokiga vägar och intressant shopping. Flera fina museer, en stor och centralt belägen botanisk trädgård och välbevarade kyrkliga byggnader ger chans till andra typer av upplevelser. Toulouse är en stad att trivas i.

3. LILLE

Nu har vi nått fram till den stora skrällen på listan, för nordfranska Lille är inte en stad som på våra breddgrader dras med något starkt rykte som turistfäste. Jag hoppas verkligen att det förändras och många tar chansen att upptäcka denna lilla pärla till stad, som gör sig utmärkt som weekendresmål. Lille är en lagom stor stad för att snabbt få grepp om, oerhört vacker med mängder av fantastiska byggnader från olika tidsepoker och arkitekturstilar (här finns allt från medeltida kyrkor via ståtliga renässansbyggnader till det klassiskt Haussmannska neo-franska) och med ett utbud som jag skulle säga erbjuder något åt alla. Extra mycket skulle jag vilja plussa för området kring det oerhört vackra Grand-Place, det hipsteraktiga Vieux -Lille och det finafina konstmuseet Palais des Beaux-Arts de Lille som är ett av Frankrikes allra största. Den lokala dialekten är dock lite knepig, men det löser sig ändå eftersom folk i regel är så vänliga här.

2. LYON

Lyon är ett givet resmål för den mat- och vinintresserade resenären. Men positionen som den franska gastronomins huvudstad är sannerligen inte den enda anledningen att åka till denna underbara plats. För här pratar vi om en stad att njuta av livet i alla dess aspekter i. Storstadsflärd, härlig atmosfär, majestätiska byggnader och vackra fontäner och torg och härliga och relativt central belägna grönområdet Parc de la Tête d’or (Frankrikes största urbana park) är bara något av vad Lyon har att erbjuda. På många sätt är Lyon ett Paris i miniatyr, men med den världsarvslistade historiska innerstaden som en bonus som inte huvudstaden har. Dessutom är min upplevelse att människorna i Lyon är betydligt vänligare än parisarna. Lyon står först på listan över mina ställen att åka tillbaka till.

 

1. PARIS

Paris är alltid en bra idé, som Audrey Hepburn sa. Det är en sanning än i dag och även om Lyon verkligen gav en match om förstaplatsen på min lista så kände jag till sist att det inte går att gå förbi Paris som min favoritstad i världen. Varje besök ger möjlighet att upptäcka något nytt och utbudet är så mycket större här så att det egentligen går att jämföra med det i de övriga franska storstäderna. Och visst är det något närmast magiskt över själva atmosfären i Paris, det är inte för inte den fått ryktet som romantikens huvudstad i världen. Att bara strosa runt i staden är en upplevelse i sig och då kan man ta att man hela tiden löper viss risk att  bli snäst åt av någon stressad Parisbo. Paris je t’aime!

Frankofiliskolan del 4: Fars i racer(taxi)fart

Den fjärde delen i det jag kallar frankofiliskolan ska handla om en fransk paradgren, nämligen farsen. För i nedräkningen över de tio mest sedda franskspråkiga filmerna någonsin på bio i Frankrike har vi nu nått fram till nummer nio och där hittar vi den andra filmen i den framgångsrika Taxi-serien.

Många kanske reagerar över genrebeskrivningen fars när man pratar om Taxi-filmerna, men jag menar att vi talar om filmer vars släktskap med just fars inte går att förneka. Det är högljutt, tempostarkt och sådär lite medvetet fånigt som fars ofta är. Rollfigurerna är karikatyrartade, det sker förvecklingar och i stället för spring och smäll i dörrar framförs och krockas bilar i hög hastighet.

Kanske kan man säga att manusförfattaren och producenten Luc Besson med Taxi-serien skapade en ny genre som skulle kunna kallas actionfars?

Taxi 2 som släpptes år 2000 blev det publikt sett mest framgångsrika filmen i serien som till dags dato består av fem franska filmer, flera nyinspelningar i andra länder och en amerikansk tv-serie. Drygt 10,3 miljoner biljetter såldes till den i Frankrike och det gör den alltså till den nionde mest sedda inhemska filmen genom tiderna på de franska biograferna.

Alla de ledande personerna från den första filmen är i Taxi 2 tillbaka. Med ett undantag: Gérard Krawczyk har ersatt Gérard Pires som regissör, men eftersom den här serien känns så driven av producenten, manusskribenten och filmbolagsbossen Luc Bessons vision så är regissörens betydelse i detta fallet mer sekundär.

Samy Naceri spelar återigen taxichauffören Daniel, Frédéric Diefenthal hans polisvän Emilien, Marion Cotillard Daniels flickvän Lilly och Bernard Farcy polischefen Gérard. Dessutom får Emma Wiklunds (eller Sjöberg som hon hette då) rollfigur Petra en något större roll i det hela denna gång.

Storyn, som även denna gång är mer av en ursäkt för en lång scener med snabbt körande bilar, går ut på att våra hjältar hamnar mitt i en komplott där den japanska maffian, Yakuzan, planerar att mörda en japansk minister på besök i Marseille och samtidigt stjäla ett topphemligt vapen som den franska vapenindustrin vill sälja till Japan.

Det är såklart ingen överraskning hur det hela slutar men vägen dit är onekligen rätt underhållande, särskilt om man som jag har biljaktsfilmer som ett guilty pleasure, vilket gör det lättare att ha överseende med att det är mer än bara rätt fånigt emellanåt. Betydligt mer svårsmält är den grabbighet och rena sexism som då och då visar sig i filmen och som man såklart allra helst hade varit utan.

I nästa del av frankofiliskolan ska vi ta oss an det åttonde mest sålda frankofona albumet genom tiderna.

Marseille det i toner

Efter några dagar i Nice tågade jag vidare längs den franska rivieran för att nå hit till Marseille. Och det blir ett besök som rubriken antyder som kommer att gå i musikens tecken.

I går fick jag äntligen se en av mina stora idoler och avgörande anledning till att jag hamnade på det frankofila spåret, Cathrine Ringer, framträda live. I år är det 40 år sedan hon och Fred Chichin (som tragiskt nog avled 2007) bildade den fantastiska duon Les Rita Mitsouko och därför är hon nu ute på en turné där hon spelar bandets låtar. Fint nog med parets son Raoul Chichin på pappas plats som gitarrist.

Jag blev sannerligen inte besviken, även om Catherine med ålderns rätt inte längre har samma otroliga röstregister så är hon alltjämt en kraftfull sångare och uttrycksfullheten är intakt.

Dessutom framförde hon själva låten som jag förtrollades av och fick mig att upptäcka bandet, Le petit train. Den historien tänkte jag återkomma till vid senare tillfälle.

Mer musik blir det redan i kväll då jag ska se Marseillesonen Soprano uppträda inför ett utsålt Stade Vélodrome.

Men jag hinner såklart strosa runt i och upptäcka mer av denna spännande stad som jag inte varit i sedan 2007. Mycket är sig likt, annat har förändrats. Och håller på att förändras.

Det pågår någon form av stort byggprojekt på stadens paradgata La Canebière och även på andra håll runtom i stan. Förmodligen nödvändiga upprustningar av den på många håll luggslitna och bedagade staden. Men samtidigt är de lite ruffiga kanterna en del av den hör stadens charm.

Och denna fascinerande kulturella smältdegel till stad har sannerligen också sin beskärda del av skönhet och prakt. Marseille är med anor tillbaka till 600-talet före kristus Frankrikes äldsta stad och full av ståtliga kulturminnen från olika epoker.

Marseille har efter att besvärats av rykten om sin ruffighet och av problem med kriminalitet på senare år blivit ett turistmål av rang och det är lätt att förstå med tanke på allt spännande den här staden har att erbjuda.

Doktor Knock – ingen knock out direkt

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Les Intouchables) har Omar Sy blivit ett internationellt så pass gångbart namn att de flesta filmer han medverkar i når svensk distribution i någon form. Det senaste exemplet är Doktor Knock (Knock i original) från 2017 i regi av Lorraine Lévy som i förra veckan gavs ut på svensk dvd och vod.

Omar Sy är med sin charm, karisma och utstrålning en av de där skådespelarna som alltid lyfter de filmer de är med i. Doktor Knock är inget undantag och tur är väl det för det här är en film som behövde någon som kan bära den på sina axlar.

Den bygger på den satiriska pjäsen Knock ou le Triomphe de la médecine skriven av Jules Romains. Pjäsen som hade urpremiär 1923 är en sorts omvänd Den inbillade sjuke. Den handlar om en ambitiös doktor som anländer till en lantlig fransk stad där snart sagt alla verkar vara friska som nötkärnor, vilket får doktorn att lansera ett projekt att få invånarna att känna sig sjuka och på så vis få fart på affärerna.

I denna den andra filmatiseringen baserad på Jules Romains text är grundpremissen bevarad men en hel del annat omgjort. Knock är här en driftig lurendrejare från Marseille som vid filmens början i inledningen av 1950-talet är på flykt från farliga personer som han är skyldig pengar. En mindre nogräknad kapten i stort behov av en läkare som kan följa med på en halvårslång resa låter Knock mönstra på som skeppsläkare trots att han saknar utbildning för det.

Den driftige Knock suger åt sig som en svamp och lär sig tillräckligt mycket för att när han kommer tillbaka till Marseille kan utbilda sig till läkare på riktigt. Sin första tjänst får han i den lilla byn Saint-Maurice. Precis som pjäsens Doktor Knock har han med sig en tydlig plan hur han ska få affärerna att blomstra och han lyckas charma byborna. Nästan alla i alla fall, det finns de som tvivlar på hans avsikter och dessutom riskerar hans förflutna att hinna ikapp honom.

Förutom Omar Sy har Doktor Knock en annan stor tillgång och det är omgivningarna. Filmen är inspelad i den vackra byn Saint-Martin-en-Vercors i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet och Emmanuel Soyers fina fotoarbete gör filmen till en fröjd att se. Ögongodis för en romantiker kring den franska landsbygden.

Värre är det med manuset och personregin. Några fina komiska poänger finns det förvisso, men den satiriska udden från originaltexten är som bortblåst. Rollfigurerna är stereotypa och yxigt frammejslade. Dessutom låter Lorraine Lévy flera av skådespelarna ägna sig åt ett teatralt uttryckssätt som inte gör sig på film utan snarare ger en känsla av överspel. I långa stunder är detta mer av en sunkig och inte särskilt rolig fars.

Tur då som sagt att Omar Sy är med. Han gör vad han kan och lyckas ändå, tillsammans med fotot och de fina omgivningarna, hålla skutan någorlunda flytande.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 6

Nu har det, tyvärr, blivit dags att återknyta bekantskap med en till undersektion på den här bloggen. Även om jag generellt har en mycket förlåtande attityd gentemot franskspråkig film så stöter jag då och då på vissa som jag har svårt att hitta några förmildrande omständigheter i. Och nu är vi där igen.

Jag kan väl inte påstå att de tidigare filmerna i serien har varit några större verk, men de har i alla fall haft charm, gott humör och glimt i ögat. Plus att biljaktsfilmer är något av min guilty pleasure. Taxi 5, förra årets omstart av en filmserie som blev en internationell succé, hade jag dock verkligen kunnat klara mig utan.

När det gäller de tidigare Taxi-filmerna (främst de första två) och exempel Fast & Furious tycker jag att man som åskådare för god underhållning för stunden och dessutom kan det ju vara skönt att koppla bort tankeverksamheten en stund och bara hänga med i den fartfylld och skamlösa underhållningen. För att gilla Taxi 5 räcker det inte att koppla bort tankeverksamheten – här är det snarare att helt avlägsna hjärnan som gäller.

Det är dumt, överspelat och fånigt mest hela tiden. Vissa komiska poänger finns det här men de är oerhört få och underhållningsvärdet är i det närmaste på soppatorsknivå.

I centrum för denna omstart står den fartgalna Parispolisen Sylvain (Franck Gastambide som också regisserat filmen) som efter att ha kraschat ett antal bilar och dessutom legat med polischefens fru flyttas till Marseille. Där dröjer det inte länge innan han får upp ögonen för taxichauffören Eddy, som visar sig vara brorson till de fyra första filmernas hjälte Daniel. De två kommer snart att bilda ett omaka team i jakten på en italiensk stöldliga som planerar en spektakulär kupp i Marseille.

För den som till äventyrs ändå vill se Taxi 5 så finns det bland annat på Viaplay.