En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Hårfrisörskan förför fortfarande såväl publik som sin make

Undersökningen av mina frankofila rötter genom att se om de där filmerna som var viktiga delar i att forma min passion för den frankofona kulturen fortsätter. Nu senast fick det bli Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse i original) från 1990. Svensk premiär fick den dock först 1992.

Patrice Lecontes internationella succé var en bitterljuv pärla redan vid första mötet och det bitterljuva förstärks än mer med det nostalgiska filter för ögonen som ett återseende per automatik ger.

Hårfrisörskans make utspelas i en liten fransk ort och handlar om Antoine. Redan i unga år finner han det oerhört lustfyllt att gå till frisören och drömmer om frisörskan som driver den lokala salongen.

Det får honom i tidig ålder att bestämma sig för att hans mål i livet är att gifta sig med en frisörska. Ett antal år senare möter han föremålet för sina drömmar, den vackra Mathilde. Han friar till henne vid det första besöket och vid det andra tackar hon ja.

Vi får sedan i ett axplock av händelser följa dem i deras äktenskap. Deras liv centreras kring frisörsalongen och innehåller vardagliga dråpligheter, värme och djup kärlek – men där ligger hela tiden en sorgsen ton på lut.

Hårfrisörskans make är i all sin enkelhet alltjämt en liten pärla till film. Det är en varm och sensuell hyllning till kärleken och det enkla och vackra livet – som såklart kan vara nog så komplicerat i sina stunder.

Patrice Leconte (som ju också gjorde Den fula gubben,Monsieur Hire i original, som även den var mycket viktig för mig) regisserar med en fin tonträff och Jean Rochefort och Anna Galiena är lysande varför sig och i samspelet i huvudrollerna.

Filmens bitterljuva känsla förstärks ytterligare av Michel Nymans, alla art house-regissörers favorit i skarven mellan 80- och 90-talen, fina och för honom typiska soundtrack.

Jag förstår verkligen att jag föll som en fura när jag såg denna film första gången där i början av 90-talet. Jag gör det nämligen än i dag.

Frankofiliskolan del 2: Ungkarlsbabyn

Då har det blivit dags för den andra delen i vad jag valt att kalla frankofiliskolan: min genomgång av de i Frankrike mest sålda franskspråkiga albumen och sedda franskspråkiga filmerna genom tiderna. Jag inledde med det album som placerar sig på tionde plats i den statistiken och ger mig nu på den tionde mest sedda filmen.

Det är en film som många har en relation till utan att kanske veta om det, nämligen Coline Serreaus Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin) från 1985. Betydligt mer känd på dessa breddgrader är ju den amerikanska nyinspelningen Tre män och en baby från 1987.

I Frankrike valde lite drygt 10 miljoner personer att lösa biljett och se Ungkarlsbabyn på bio, men succén var faktiskt inte omedelbar. Faktum är att merparten av dem gjorde det först efter att filmen blivit den stora vinnaren vid Césargalan 1986 och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samma år.

Ungkarlsbabyn är berättelsen om tre ungkarlar som delar en lägenhet i Paris. Kvinnokarlen Jacques som jobbar som steward accepterat inför en längre resa till Asien att hjälpa en kompis att ta hand om ett paket åt honom. Paketet ska levereras till lägenheten men han hinner inte berätta för de övriga två om det.

Ett paket blir mycket riktigt också levererat, men inte det väntade. Det visar sig vara en liten flicka, en dotter som Jacques inte känner till och som mamman lämnar till honom att ta hand om eftersom hon på grund av jobb inte kan göra det på ett tag. Det vänder upp och ner lägenhetskompanjonerna Pierre och Michels tillvaro. Och bättre blir det inte när två mystiska män dyker upp för att hämta paketet.

Ungkarlsbabyn är en medryckande film som får sägas vara någon sorts förlängning av den stolta franska farstraditionen à la Louis de Funès. Det är roligt, fartfyllt och (som hos de Funès) ibland aningen högt tonläge. Coline Serreau tillsätter dock extra värme och hjärta till det klassiska receptet med förvecklingar, missförstånd och spring och smällar i dörrar.

Det är lätt att förstå att amerikanerna inte kunde motstå frestelsen att göra sin nyinspelning i regi av Leonard ”Dr Spock” Nimoy, men den franska är vassare och lite punkigare i tilltalet vilket bidrar till att göra den till det bättre alternativet att se. Originalet är ju alltid bäst, i synnerhet om det är på franska.

Coline Serreau gjorde för övrigt 2002 en uppföljare: 18 ans après som den fick heta blev dock inte på långt när en lika stor succé, men är väl värd att se.

Nästa del av frankofiliskolan kommer att handla om det album som placerar sig på nionde plats på listan över de mest sålda franskspråkiga albumen i Frankrike genom tiderna.

Ett dubbelliv som alltjämt fängslar, förför och förtrollar

Jag fortsätter att utforska mina frankofila rötter genom att se om filmerna som lade grunden till den frankofil jag är i dag och den här gången handlar det om ett av de verkliga nyckelverken: Krzysztof Kieślowskis Veronikas dubbelliv (La double vie de Véronique) från 1991.

Den uppslukade mig totalt då, men det vete katten om jag inte tyckte den om möjligt var ännu bättre denna gång! För vilken fantastisk filmupplevelse, med stark emfas på upplevelse, detta är än i dag!

Efter sitt senkomna genombrott med den anmärkningsvärda Dekalogsvit och östblockets fall fick Krzysztof Kieślowski med Veronikas dubbelliv göra sin första internationella film och med den kom också världsberömmelse och efter den efterföljande Trikoloren-trilogin blev han på sätt och vis själva symbolen för 90-talistisk arthousefilm. Med all rätt dessutom!

För Krzysztof Kieślowski var en på alla sätt unik filmmakare med ett uttryckssätt som ingen annan. Tillsammans med Frihet – den blå filmen (Trois couleurs: Bleu) från 1993 får Veronikas dubbelliv sägas vara hans portalverk.

Det är en rakt igenom fascinerande studie av identitet, intuition och kärlek. Iscensatt och agerad med den största av känslighet, ett poetiskt och bitvis mystiskt konstverk i bild och ljud. Det sistnämnda är viktigt för Kieślowskis användande av ljudspåret och Zbigniew Preisners fantastiska musik är spektakulär och en stor del av upplevelsen.  Fotografen Slowimir Idziak ska också hyllas för fotot i denna film och användandet av ljuset och färgen i det är inget annat än ett mästerstycke.

Handlingen är nog så enkel. Vi får följa polska Weronika och franska Véronique (bägge spelade av en lysande Iréne Jacob). De är födda på samma dag och trots att de aldrig träffas lever de till stor del nästan identiska liv. När Weronika plötsligt dör tycks det förändra Véroniques liv och sätter igång en serie märkliga händelser som tycks kopplade till Weronica.

Veronikas dubbelliv är resultatet av ett samarbete mellan ett antal stora konstnärer på höjden av sin artistiska förmåga. En förtrollande film med en helt egen melankolisk men också upplyftande och livsbejakande ton. Här finns scener jag aldrig kommer att glömma och en emotionell kraft som slår undan benen på mig – varje gång.

Alltjämt ett visuellt och känslomässigt fyrverkeri till film

Dags för ännu en återträff med en vital del i skapandet av den frankofil jag är i dag. Denna gång en film som verkligen golvade mig fullständigt då jag såg den på en biograf på Söder i Stockholm hösten 1992 då den hade svensk premiär, ett år efter sin franska ursprungspremiär.

Att återvända till filmer eller andra kulturuttryck som skapat de känslorna kan vara vanskligt och risken är alltid påtaglig att det kan bli en besvikelse, särskilt om det första mötet skett i ungdomen. En del saker bör lämnas som fina gamla minnen.

Att så inte var fallet med De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf i original) har jag avslöjat i rubriken. Den här filmen känns fortfarande och med känns menar jag rent fysiskt. Denis Lavant och Juliette Binoche pressas till det yttersta av regissören Leos Carax och levererar något mer än bara rolltolkningar. Det är intensivt, starkt och som det känns nästan med livet som insats de iscensätter denna märkliga kärlekshistoria mellan två udda existenser på kant med tillvaron.

Filmen utspelas, som titeln antyder, med den med tanke på namnet ironiskt nog äldsta av Paris broar, Pont-Neuf som rumsligt centrum och med firandet av 200-årsdagen av stormningen av Bastiljen som fond. Bron som vid denna tid var stängd för renovering blir ett hem för Alex och Michèle, han är alkoholiserad och sömnmedelsberoende gatuartist och hon konstnär med en ovanlig ögonsjukdom som snabbt håller på att göra henne blind.

Dessa trasiga själar finner sakta men säkert tröst i varandra men frågan är vilket priset kommer att bli för deras självdestruktiva liv och tendenser.

De älskande på Pont-Neuf innehåller scener som alltjämt berör mig djupt, oförglömliga bilder och ett känslouttryck så starkt som att nervtrådarna satt utanpå kroppen.

Att hans filmer ofta är energikrävande känslobomber som denna (och att han har ett rykte om sig att vara mycket besvärlig) är säkert en anledning till att det ofta går lång tid mellan Leos Carax filmer. Hans senaste film Holy Motors kom 2012, men senare i år är det faktiskt premiär för en ny Carax-film. Annette som den heter är en musikal skriven av Sparks-bröderna Russell och Ron Mael och har Michelle Williams och Adam Driver i huvudrollerna. Kan bli hur spännande som helst!

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Den mörkaste noir Gabin-dagen till ära

Jag har några traditioner här på bloggen som jag håller hårt på även om takten när det gäller publicerade inlägg inte är den jag skulle önska. En av dessa är att den 17 maj skriva om några rader om någon av alla de filmer som Jean Gabin medverkade i under sin långa karriär. Helt enkelt för att hylla denne gigant inom fransk film och tillika personliga favorit på denna hans födelsedag.

I år föll valet på en av de mörkaste av franska noir-filmerna. Ja, kanske till och med den mörkaste: Voici le temps des assassins (eller Hon kom från Marseilles som den svenska titeln fick bli) i regi av Julien Duvivier från 1956. Det var en återförening av radarparet Duvivier och Gabin som bland annat med stor framgång samarbetade i den stilbildande Pépé le moko (Pépé från Marseille från 1937).

Julien Duvivier brukar omtalas för den pessimism och det mörker som genomsyrar hans filmer, vilket såklart har en del med den tid i vilken han var verksam att göra, och Voici le temps des assassins är något av ett typexempel. Det är som jag redan varit inne på en noir-film, men den är inte av den hårdkokta sorten utan har starka drag av drama också.

Den inleds med några fantastiska och fina bilder från Les Halles i Paris som området såg ut förr innan det revs för att ge plats åt det köpcentrum som många sentida Parisresenärer förknippar platsen med. Handlingen tar sin början med att en ung kvinna anländer till Paris.

Catherine som hon heter (utmärkt spelad av Danièle Delorme) söker upp den omtalade kocken André (Jean Gabin) på hans restaurang invid Les Halles. Hon presenterar sig som dotter till hans före detta fru som han sedan länge är skild från och berättar att mamman nyligen dött. André tar Catherine under sina vingar. Så långt är allt väl, men snart visar det sig att Catherine kanske inte är den väna gestalt som hon verkar vara.

Voici le temps des assassins räknas (trots det mörker, den cynism och det manipulativa beteende som delar av persongalleriet ger uttryck för) som en klassiker och bland dess mest namnkunniga tillskyndare återfinns bland andra François Truffaut och Bertrand Tavernier. Jag kan tycka att Duvivier gjort bättre filmer, men det är något fängslande och raffinerat över hans iscensättning av berättelsen. Skådespelarna är genomgående utmärkta och Armand Thirards svartvita foto är fantastiskt. Och bara de där inledande bilderna från Les Halles och det utomordentliga tidsdokument de gör filmen till gör den till i det närmaste obligatorisk att se för den som hyser varma tankar för den franska huvudstaden (och vem gör inte det ;)).

 

En ypperlig chans att stifta bekantskap med en av Frankrikes filmiska giganter

Nu är det klassikerdags här på bloggen. I början av förra månaden släpptes en box ägnad åt Jean Gabin, en av mina favoritskådespelare genom alla tider, på svensk dvd och det är verkligen inga dussinfilmer som boxen innehåller utan en trippel franska toppfilmer. Två av dem, Den stora illusionen och Dimmornas kaj, har jag redan skrivit om så det här inlägget kommer att handla om den tredje filmen.

Dagen gryr (Le jour se lève i original) i regi av Marcel Carné anses vara ett av den så kallade poetiska realismens verkliga portalverk. Den släpptes i juni 1939 och var stämningsmässigt synnerligen influerad av världsläget med Andra världskriget bara några månader bort. Vissa har velat kategorisera den som en romantisk tragedi och det ligger absolut något i den rubriceringen.

Handlingen är enkel. En man anklagas för att ha mördat en annan man och har barrikaderat sig i en lägenhet en bit upp i ett flervåningshus. Utanför finns polisen som grunnar på hur de ska lyckas ta sig in i lägenheten.  I tillbakablickar  får vi sedan se vad som lett fram till den uppkomna situationen. Ramberättelsen i sig är med andra ord inte särskilt märkvärdig, men filmen är Dagen gryr just det. Märkvärdig.

En av anledningarna till det är att manuset, bland annat skrivet av Jacques Prévert, är så välskrivet att handlingen inte är så enkel som det först verkar. En annan anledning är Marcel Carnés känsliga regi och iscensättning. Skådespelarinsatserna, med legendarerna Jean Gabin och Arletty i spetsen, är dessutom toppklassiga. Det är helt enkelt ett av den franska filmens verkliga storverk.

Det hade dock mycket väl kunnat vara så att den här filmen varit förlorad. 1940 totalförbjöds Dagen gryr av Vichyregimen bara för att göra ett triumfartat återtag efter krigets slut. Men ytterligare något år senare var den hotad igen. Då köpte nämligen ett amerikanskt bolag upp rättigheterna för en amerikansk remake och köpte i samma veva in alla kopior av originalfilmen man kunde hitta för att sedan förstöra dem.

Under några år såg det ut som att de hade lyckats, men en bit in på 50-talet hittades några överblivna kopior och sedan dess har den funnits där som en självklar och hyllad bit av den franska filmhistorien. Den utgåva som nu är aktuell dvd-aktuell är dessutom nyrestaurerad och håller finfin bildkvalitet.

Om du är intresserad av fransk filmhistoria. Tja, om du är intresserad av filmhistoria överhuvudtaget. Då är den här boxen definitivt något för dig.

Spännande fiktivt möte i den franska revolutionens spår

Då har det återigen blivit den 14 juli och traditionsenligt bjuder jag här på bloggen på ett passande filmtips denna den franska nationaldagen till ära. I år får det bli den fransk-italienska filmen Natten i Varennes (La nuit de Varennes i original) från 1982.

Den regisserades av den berömde italienske regissören Ettore Scola som är en av alla de berömda kulturpersonligheter som gått ur tiden detta märkliga år 2016 och visades inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Natten i Varennes utspelas några år efter de dramatiska händelser som är anledningen till att den franska nationaldagen firas just denna dag. Det är en fiktiv berättelse som tar sitt avstamp i en verklig händelse, det franska kungaparets flykt från Paris och arrestering i staden Varennes i juni 1791. En nyckelhändelse i hela den franska revolutionen.

Filmen bygger på boken La nuit de Varennes ou l’impossible n’est pas francais av Catherine Rihoit och är den påhittade berättelsen om ett möte mellan ett antal verkliga personer under en diligensfärd genom Frankrike, i spåren bakom det flyende kungaparet.

Under färden möts bland annat en åldrad Giacomo Casanova (spelad av en förträfflig Marcello Mastroiani), den libertinske författaren Nicolas Edme Restif de La Bretonne, den engelskamerikanske revolutionären Thomas Paine (spelad av Harvey Keitel). Deras samtal kretsar mycket kring den nya värld som formas i revolutionens spår.

Natten i Varennes är en överlag dialogdriven historia, men den har sin beskärda del av dramtiska händelser också. Dessutom är dialogen mycket välskriven och innehåller humor, fart och fläkt.

Faktum är att det inte är utan att jag lite kommer att tänka på Quentin Tarantinos sätt att driva handlingen framåt genom dialog när jag ser hur Ettore Scola arbetar här (vilket såklart kan vara färgat av att det inte var så länge sedan jag såg The Hateful Eight som ju också har sin beskärda del av dialogdrivna scener under diligensfärd)

Ettore Scola ger också filmen en typiskt italiensk burleskhet som också gör sitt till för lätta upp stämningen emellanåt, men som också tillåter några skådespelare befinna sig på gränsen till (och understundom kliva över den) överspel.

Filmen är noggrant iscensatt, inte minst när det gäller kostymer och scenografi, och den noggrannheten skapar en stark autenticitetskänsla. Dessutom är det hela utsökt fotograferat. Med andra ord en film väl värd att se en dag som denna, om du frågar mig.

Trevlig quatorze  juillet och Fête nationale, mina frankofila vänner!