För vacker för dig – en klassiker som håller

Det har blivit dags för BleuBlancRouge att återbesöka en klassiker inom modern fransk film, en av de där filmerna som gjorde starkt intryck på mig och var med och formade mig till den frankofil jag är i dag.

Den film jag pratar om är Bertrand Bliers För vacker för dig!, eller Trop belle pour toi som den heter i original, från 1989. Sedan några veckor tillbaka ingår den i Netflix svenska utbud av franska filmer.

Jag var långtifrån ensam att charmas av den när den i slutet av 1990 nådde de svenska biograferna utan den blev en arthouse-hit även här. 

Hemma i Frankrike lockade den lite drygt 2 miljoner besökare till biograferna och plockade hem juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 1989 samt inte mindre än fem statyetter (däribland den för bästa film) vid Césargalan 1990.

Glädjande nog kunde jag efter att för några dagar ha sett om den konstatera att jag fortfarande tycker att den håller, även om jag med en femtioårings blick läser den lite annorlunda än vad jag gjorde då som tjugoåring.

För vacker för dig! utspelas huvudsakligen i och kring Marseille. I centrum för handlingen står den framgångsrike bilhandlaren Bernard (spelad av en Gérard Depardieu på toppen av sin förmåga).

Utifrån betraktat har han allt man kan önska sig. Frun Florence (Césarbelönad insats av Carole Bouquet), så vacker att såväl män som kvinnor i hans närhet avundas honom, två barn och ett liv i ekonomiskt välstånd.

Men när den mer alldagliga sekreterarvikarien Colette (känsligt gestaltad av Josiane Balasko) dyker upp på firman skakas Bernards liv om i grunden. En omedelbar spänning uppstår mellan dem och de inleder ett förhållande. Det är en kärlekshistoria som förbluffar alla inblandade.

För vacker för dig! är Bertrand Bliers version av ett romantiskt drama men för den som är bekant med Bliers filmografi kommer det knappast som en överraskning att det är ett annorlunda sådant. Den cynism och svartsyn som präglar många av hans filmer är inte lika tydlig här men den finns definitivt där och hans förkärlek för att provocera sin publik får återigen utlopp.

Berättandet, och det var främst det som fångade mig så fullständigt när jag såg filmen första gången, är kronologiskt uppbrutet och det är oklart i vilken utsträckning det som sker i filmen verkligen inträffar.

Mycket utspelas i rollfigurernas tankar och en hel del går att tolka som rena fantasier från deras sida. Resultatet är en berättarstrukturellt fascinerande och alltjämt fängslande film.

Men bortom de berättartekniska finurligheterna och det Blier vill säga om ytlighet är det i grund och botten en film om kärleken och dess kraft.

För vacker för dig! är tack vare ett mästerligt arbete av fotografen Philippe Rousselot en fröjd att titta på och Bliers känsliga användande at Schubert-musik för att tonsätta skeendet även ett nöje att lyssna på.

Merci la vie – en film jag tackar mitt intresse för fransk film för

Något av en sidosektion som jag sporadiskt återkommer till här på BleuBlancRouge är att se om och skriva om filmerna som en gång formade mitt intresse för fransk film. Nu har det blivit dags för en sådan. En mycket viktig dessutom. Bertrand Bliers Merci la vie från 1991.

Det är en film som jag har längtat efter att se om men den har länge inte funnits tillgänglig, men så i höstas kom äntligen en fransk nyutgåva. Och till min glädje gillade jag fortfarande filmen. Kanske ännu mer än när jag såg den första gången.

Bertrand Blier är i Sverige huvudsakligen känd för den film han gjorde närmast före denna, För vacker för dig (Trop belle pour toi), men borde vara ett större namn även här. Hemma i Frankrike är läget annorlunda. Filmer som Les Valseuses från 1974 och Buffet froid från 1979 uppbär där klassikerstatus, bara för att nämna några.

Just Les Valseuses biovisades faktiskt i Sverige, med den osannolika titeln Flörtkulorna, och för Bertrand Blier var målet med Merci la vie att göra en sorts Valseuses med kvinnor i stället för män i huvudrollerna. Och det är det också, men med en hel del skillnader.

En sak som verkligen fängslade mig med den här filmen när jag såg den första gången var Bertrand Bliers experimentlusta när det gäller narrativ och berättarteknik. Med ett stort mått av absurdism drar han sig inte för att låta kommentera exempelvis filmmusiken och metanivån späs på av en film i filmen.  De två huvudrollerna flyttas i tid och rum och filmen ändrar berättarstil därefter på ett intrikat och suggestivt sätt.

Merci la vie handlar om två unga kvinnor och vi kastas brutalt rakt in i handlingen. I öppningsscenen ser vi den ena, Joëlle, i klädd brudklänning bli slagen och lämnad på en väg av en man som sedan åker därifrån. Hon upptäcks och tas om hand av den naiva Camille som råkar gå förbi med en kundvagn framför sig. De två finner varandra och ger sig av för att upptäcka världen och sin sexualitet tillsammans.

Det som inledningsvis tycks vara ett livsbejakande projekt visar sig dock också ha en mörkare sida.

Merci la vie är en känslomässig berg- och dalbana till film som underhåller, roar och oroar. Det är en film som utmanar och i samband med premiären hemma i Frankrike hördes en hel del upprörda röster i debatten. Men jag gillade den då och som var var inne på kanske ännu mer nu eftersom jag med mer livserfarenhet och en mer vuxen blick tror mig förstå ännu mer av vad Bertrand Blier vill säga med den.

Bertrand Blier kryddar anrättningen med en i mitt tycke oemotståndlig, mörk humor och skådespelarna med Charlotte Gainsbourg och Anouk Grinberg i spetsen och en försvarlig del av den dåtida franska skådespelareliten i mindre roller är strålande.