RSS Flöde

Etikettarkiv: Lambert Wilson

Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!

De Gaulle – märkligt oengagerat om den mytomspunne generalen som blev landsfader

Först om främst ska sägas att ingen skugga ska falla över Lambert Wilson som gör en utmärkt och porträttlik insats i titelrollen, men i övrigt är det inte jättemycket som sticker ut i Gabriel Le Bomins biografiska film om general Charles De Gaulle som fick sin svenska biopremiär i helgen som gick.

De Gaulle är helt enkelt ett stycke filmisk mellanmjölk. Snyggt gjord och ambitiös när det gäller de tidstypiska detaljerna men med tanke på ämnet är det underligt sval och oengagerad. Här bjuds inte vare sig något tuggmotstånd eller något karaktärsfördjupande. Gabriel Le Bomin redovisar och skildrar men verkar inte intressera sig för vad som driver de skildrade.

Filmen följer generalen och hans familj från andra världskrigets början och skildrar spelet bakom kulisserna när Charles De Gaulle vägrar rätta sig in i ledet när det övriga militära etablissemanget med marskalken Philippe Pétain driver igenom den franska kapitulationen inför den tekniskt överlägsna tyska krigsmakten.

Något som leder till att han lämnar Frankrike och familjen bakom sig för att bege sig till London och där sedermera bli ledarfiguren för den franska motståndsrörelsen.

Det märks att Gabriel Le Bomin har haft en ambition att visa upp en mer personlig sida av generalen och landsfadern (och sedermera stridbare och omdiskuterade statsmannen) men i det avseendet är filmen inte särskilt lyckad. Vi kommer vare sig honom eller någon annan av de skildrade närmare in på skinnet.

De Gaulle bjuder i stället på ett hantverksmässigt habil och bitvis välagerat stycke dramatiserad fransk och europeisk 1900-talshistoria. Och tack vare Lambert Wilsons insats gnistrar den dessutom till då och då, men i det stora hela är den sevärd men inte mycket mer.

Litterär pusseldeckare sätter översättaren i fokus

Postat den

Äntligen börjar biograferna att öppna igen så smått och med det följer också biopremiärerna. Den här helgen är det till exempel svensk biopremiär för den franska litterära thrillern Översättarna (Les Traducteurs i original) i regi av Régis Roinsard.

Som titeln antyder placerar den litteraturbranschens kanske mest obesjungna hjältar översättarna i rampljuset. Närmare bestämt nio stycken. Dessa har noga valts ut och samlats i en bunkerliknande byggnad Frankrike där de under rigorösa säkerhetsprotokoll ska till sina respektive språk översätta den efterlängtade tredje och avslutande delen i en global kioskvältare till romanserie.

Den hänsynslöse franska förläggare (spelad av en diabolisk Lambert Wilson i storform) som förvärvat de exklusiva rättigheterna till boken är den ende som känner till den hemlige författarens identitet och delar bara ut ett antal sidor i taget till översättarna som ytterligare ett steg i att hålla säkerheten till ett maximum.

Men trots alla dessa säkerhetsåtgärder sker det omöjliga och katastrofala – ett antal sidor läcker ut och med detta kommer också hotet om att hela boken också ska göra det i fall inte en stor summa pengar betalas. Frågan är bara vem som är läckan?

Allt tyder på att det måste vara någon av de nio översättarna, men vem? Den paranoide förläggaren tänker inte ge sig förrän sanningen kommit fram och fram ska den – till varje pris. Pressen på de nio översättarna blir gradvis högre och högre.

Manuset är smart och bjuder, som den pusseldeckare Översättarna när allt kommer till kritan är, som sig bör på en del överraskande vändningar. Ändå är det märkligt ospännande. Kanske för att det är rätt ont om människor att sympatisera med eller för att berättelsen som korsklipper mellan flera olika tidsplan är lite för invecklad för sitt eget bästa?

Underhållande är det helt klart, men det dominerande känslan hos mig efter att filmen tagit slut är ändå den av potential som slösats bort. Översättarnas främsta förtjänst är nog ändå att den lyfter fram översättarna som yrkesgrupp. Det var inte en dag för tidigt!

För den som vill se något spännande som utspelas i litterära kretsar är fjolårets Mysteriet Henri Pick ett betydligt bättre alternativ.

En ny favorit och en gammal i underhållande bagatell

Postat den

Tack vare sin medverkan i smått briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent i original) har många fått upp ögonen för Camille Cottin. Jag är en av dessa, så till den grad att jag fått ett nytillskott bland mina skådespelarfavoriter.

Klart jag blev nyfiken på Två bullar i ugnen (Telle mère, telle fille) från 2017 i regi av Noémie Saglio eftersom Camille Cottin i den filmen spelar mot en av mina verkliga favoriter i form av Juliette Binoche. Dessutom finns såväl Lambert Wilson och Stéfi Celma (som även hon med verkar i Ring min agent) i rollistan så förutsättningarna för en riktigt bra film är sannerligen på plats.

Tyvärr håller manuset inte samma nivå som skådespelarna, men jag tror heller inte att ambitionen med det var annat än att underhålla för stunden och det lyckas Två bullar i ugnen med. Även om den i sin humor pendlar mellan fyndigt och flamsigt.

Camille Cottin spelar Avril, en ordningsam och ambitiös kvinna som bor med sin man och sin raka motsats: sin mor Mado (spelad av Juliette Binoche) som är inneboende hos dottern efter sin skilsmässa. Mado är en slarvig och utåtagerande evig tonåring som lever för dagen och gott på att inte behöva ta ansvar när dottern gör det i hennes ställe.

Men när Avril berättar att hon är gravid blir Mado allt annat än glad, vilket såklart skapar spänningar mellan mor och dotter. När det sedan visar sig att Mado också blir gravid är cirkusen i full gång. Inte blir det bättre av att Mado inte säger något till pappan som råkar vara ex-mannen Marc (spelad av Lambert Wilson), Avrils pappa. Situationen blir snabbt mer och mer hysterisk för samtliga inblandade.

Två bullar i ugnen är som sagt ojämn men helt klart underhållande och några riktigt bra scener finns det. Fattas bara annat med så duktiga skådespelare inblandade. Här finns bland annat en fantastiskt rolig scen mellan Juliette Binoche och Lambert Wilson där det märks hur kul de bägge tycker det verka vara att spela något mer lättsamt än de är vana vid och bara kan släppa loss.

Två bullar i ugnen släpptes i Sverige direkt till dvd häromåret.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

Postat den
Alainresnais

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!

Julens bästa familjefilm är här!

Sugen på en lugn och förhållandevis stillsam animerad familjefilm såhär lagom till jul? Den är den fransk-belgiska filmen Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som hade svensk biopremiär i fredags filmen för dig.

Jag skriver förhållandevis stillsam eftersom den innehåller några scener som säkert kan verka skrämmande för de allra minsta, men i det stora hela är detta en varm, okomplicerad och vacker film fjärran från allt vad 3D-effekter och det stoj och stim som nutidens så populära dataanimerade (företrädelsevis) amerikanska familjefilmer brukar erbjuda.

Victor och Josephine är varsamt och fint tecknad på ett sätt som andas gamla goda tider. Det är på något vis på samma gång avskalat och detaljrikt.

Victor och Josefine bygger på belgiskan Gabrielle Vincents populära barnböcker om björnen Ernest och musen Célestine (i Sverige då Victor respektive Josefine) och deras oväntade vänskap. Filmen som är regisserad av franske Benjamin Renner och belgarna Stéphane Aubier och Vincent Patar är utsökt tecknad i ungefär samma stil som Gabrielle Vincent illustrerade sina berättelser med, det vill säga ofta i akvarell.

Berättelsen är enkel men hjärtvärmande. Den fattige björnen Victor lever i utkanten av en stad som befolkas av björnar. Under staden lever Josefine och de andra mössen. De uppfostras av vara livrädda för de påstått farliga björnarna (som i sin tur lärs att frukta mössen) och smyger egentligen bara upp ovan jord för att samla på sig björntänder, som är viktiga i det utvecklade tandvårdssystem som är ovärderligt för mössens överlevnad.

Den lilla Josefine vägrar dock gå med på att björnarna skulle vara farliga och elaka och konfronterar helt orädd Victor när de träffas vid en soptunna i staden. Det blir början på en vänskap som inte alls ses på med blida ögon av alla. Tvärtom. Den ses snarare som ett hot.

Budskapet är tydligt och enkelt, att även om vi är olika så kan vi naturligtvis vara vänner och ha roligt ihop. Men att sensmoralen är nära på övertydlig gör absolut ingenting när filmen är ett så utsökt hantverk. Det går inte att motstå att ryckas med i det hela.

Victor och Josefine är i all sin tystlåtenhet och anspråkslöshet en fantastisk liten film, perfekt att samla familjen kring i juletid (och naturligtvis annars också). Den har ett varmt bultande hjärta, en lågmäld humor och är består till stor del av finurligt, men varsamt tecknade tablåer.

Den är långsamt och tålmodigt berättad, ungefär så långt ifrån den animerade anarkin i Stéphane Aubiers och Vincent Patars förra skapelse Panik i byn man kan komma.  Skillnaden i uttryck är så enorm att jag har svårt att förstå att det är samma människor som ligger bakom verken.

Men det är väl å andra sidan ett gott betyg på Aubiers och Patars konstnärskap, att de kan göra två så vitt skilda produkter med lika högklassigt resultat.

Filmen visas dubbad till svenska. Jag har inte hört hur den dubbningen låter men vill absolut rekommendera att du om du får möjlighet att se den även med det franska originalljudspåret med en synnerligen inspirerad Lambert Wilson i rollen som björnen Ernest.

Ernest och Célestine belönades med priset för bästa animerade film vid årets Césargala.

Molières Misantropen gnistrar i vinterkargt semesterparadis

alcesteabicyclette

Cykla med Molière (Alceste à bicyclette i original) har i år gjort stor succé på de franska biograferna och nu är det också dags för den svenska biopubliken, den hade premiär i fredags, att få stifta bekantskap med Philippe Le Guays uppföljare till Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème ètage) från häromåret. Då som nu är det med Fabrice Luchini i en av huvudrollena, den här gången har han dessutom varit med och skrivit filmens manus. Faktum är att den är baserad på en idé av just monsieur Luchini.

Det är lätt att förstå att den här filmen har blivit en stor framgång på hemmaplan, men samtidigt är den heller inte riktigt den veritabla julafton för frankofilen som jag hade hoppats på och som grundidén ger möjlighet till. Jag gillar den om helhet men hänger upp mig en hel del på några av enskildheterna i den. Men innan jag går in på omdömesbiten några ord om handlingen.

Cykla med Molière utspelas på ett vinterkargt Île de Ré. Dit har den medelåders före detta skådespelaren Serge (spelad av Farice Luchini) dragit sig tillbaka efter att ha beslutat sig för att lämna karriären bakom sig. Den lite buttre, folkskygge och bittre mannen bor ensam i ett lätt slitet hus på den berömda och chica semesterön, något av Frankrikes svar på Gotland i det avseendet, strax utanför La Rochelle vid atlantkusten. En av hans tidigare kollegor, den något yngre Guathier (spelad av Lambert Wilson), söker upp honom med ett erbjudande. Guathier som  i motsats till Serge är på höjden av sin karriär, åtminstone popularitetsmässigt, försöker locka tillbaka Serge från sin pensionering genom att erbjuda honom en roll i en uppsättning av Misantropen, den franske nationaldramatikern Molières kanske mest kända och prestigeladdade verk. Serge blir smickrad och lockad av erbjudandet men tvekar trots det. Han går dock med på att fundera på saken om Gauthier stannar kvar i en vecka och provläser pjäsen med honom. Gauthier accepterar och de sätter igång. Men stöter direkt på problem då de båda vill spela huvudrollen Alceste. Den beslutar sig för att singla slant om det vid varje repetitionstillfälle och på så vis turas om att spela Alceste och den andra huvudrollen Philinte. Mellan repetitionerna ger de sig ut på cykelturer på ön och in i bilden kommer snart också en vacker italienska som är på väg att lämna sin man och sälja sitt hus på ön. Hennes närvaro blir ytterligare ett spänningsmoment mellan de två självupptagna männen.

Det är i långa stycken fantastiskt njutbart att bara lyssna på den här filmen. Att få höra Molières text framföras på franska av två så duktiga skådespelare som Fabrice Luchini (som för övrigt känns som den ultimata Molièretolkaren, som född för att spela i hans pjäser) och Lambert Wilson är fantastiskt. Det var nästan så att jag ville sluta ögonen och bara lyssna på det underbara språket under några av de många repetitionsscenerna. Det är också synnerligen lustfyllt att höra hur Serge och Gauthier vrider och vänder på hur texten ska framföras och inte minst deras gnabbande om det. Det är som en del i en Molièrepjäs i sig. Filmen är också utsökt fotograferad. Så långt allt frid och fröjd. Men så finns det tyvärr några saker att ha invändningar emot. Det blir, som franska filmer tyvärr har en tendens att i bland bli, lite gubbsjukt emellanåt. Porträttet av den italienska kvinnan drar lite åt det hållet men allra värst är det helt onödiga sidospåret med en ung kvinna med skådespelardrömmar som för tillfället försörjer sig som porrskådespelare. Det är något som vare sig hon själv eller hennes mamma, som är den som introducerar henne för Guthier, verkar tycka är särskilt anmärkningsvärt eller problematiskt utan tar med en klackspark. Även om man bortser från det problematiska trivialiserandet att porrfilmsindustrin är det ett märkligt sidospår i historien som inte tillför någonting alls.

Cykla med Molière är, naturligtvis med tanke på handlingen, en mycket pratig film. Och eftersom den utspelas i borgerliga miljöer är den och tassar kring klichébilden av fransk film. Men jag tycker ändå att den undviker att falla i den fällan. Inte minst för att den, likt Molières pjäser, ironiserar över och sticker hål på borgarskapets uppblåsthet. Spelet mellan Serge och Gauthier är ett lustmord på dessa självupptagna män och deras nycker och narcissism. De elakheter de utbyter med varandra under handlingens gång faller tillbaka på dem själv. Cykla med Molière är en både mycket rolig och sorgsen film, ofta sylvass i replikerna. Bortsett från de ganska allvarliga invändningar jag har så tycker jag trots allt det här är en bra film väl värd att se. Ett sifferbetyg skulle trots allt bli en stark trea.

Ännu en fransk toppfilm får SVT-premiär i kväll

Gudarochmänniskor

Så sent som i förra månaden släpptes den på nytt på svensk dvd och i kväll ger SVT oss chansen att se det gripande och djupt humanistiska moderna mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des Dieux) från 2010. Det är synnerligen glädjande detta att SVT på senare tid har haft den goda smaken att sända förhållandevis färska franska toppfilmer. För någon vecka sedan visade ju SVT Maïwenns Polis (polisse) från 2011.

Starttiden för Gudar och människor är 22:30 i SVT2. Här kan du läsa vad jag skrev om den i samband med återutgåvan på dvd i förra månaden.

En av huvudrollerna i filmen spelas, som synes på bilden ovan, av Lambert Wilson. Det blir mer om honom här på bloggen i nästa vecka. På fredag är det nämligen svensk biopremiär för den härliga men också melankoliska Cykla med Molière (Alceste à  bicyclette) som hade fransk premiär tidigare i år. Ett längre inlägg om den kommer om några dagar.

Ett viktigt och mänskligt modernt franskt mästerverk aktuellt igen på svensk dvd

image_portrait_w858

Den här veckan släpptes inte mindre än fyra filmer av frankofont intresse på svensk dvd. Tre som tidigare i år visats på bio här i Sverige och en som har några år på nacken och som nu kommer i nyutgåva på dvd.

De nyare, Foxfire, Krigets barn och Not Dead, har jag redan skrivit om här på bloggen men den lite äldre, Gudar och människor (Des hommes et des Diuex i original), har jag inte tagit upp tidigare och vill därför nu när den är aktuell igen ta tillfället i akt att göra det. För det rör sig om en film väl värd all uppmärksamhet.

Gudar och människor i regi av Xavier Beauvois premiärvisades inom tävlan vid 2010 års Cannesfestival och gjorde stor succé och belönades med Juryns stora pris, det efter Guldpalmen näst finaste priset i Cannes.

Framgångarna i Cannes var en smula oväntade men inte tillnärmelsevis lika överraskande som att filmen sedan också blev en stor publiksuccé, den toppade listan över sålda biobiljetter i flera veckor och blev till slut en av de mest sedda filmerna 2010, hemma i Frankrike.

Vi talar trots allt om en mestadels stillsam, introspektiv och ultrarealistisk film om åtta medelålders eller äldre trappistmunkar i ett kloster i Nordafrika. Inte direkt de ingredienser som brukar känneteckna en publikmagnet. Men det visade sig alltså att Xavier Beauvois mänskliga och fina film om några av livets stora frågor slog an något hos såväl kritikerna som de stora massorna.

Naturligtvis blev filmen hjälpt av att den är löst baserad på verkliga händelser som blev mycket uppmärksammade i Frankrike. Dessa verkliga händelser utspelades 1996 i Algeriet, under det där då rasande inbördeskriget. Sju franska munkar kidnappades från ett kloster och hittades senare avrättade. Än i dag råder det stor osäkerhet kring vad som egentligen hände och vilka som låg bakom det brutala dådet.

Med tanke på denna bakgrund är det lätt att tänka sig en spekulativ och brutal film men Gudar och människor är allt annat än just det. Den är som sagt löst baserad på de verkliga händelserna och försöker inte ens ge sken av att komma med den slutgiltiga lösningen på gåtan om vad som egentligen hände.

Xavier Beauvois är betydligt mer intresserad av att skildra den inre strid som de åtta munkarna förmodligen tvingades utkämpa. Det är en inkännande och synnerligen gripande film om tro och tvivel, medmänsklighet och försoning.

Stor del av filmen ägnas åt att långsamt och metodiskt skildra de fromma munkarnas asketiska vardag i klostret i Atlasbergen. Det handlar också om munkarnas fredliga tillvaro med invånarna i den närliggande algeriska byn och den viktiga del de spelade i deras vardag.

Men de i inbördeskriget framryckande islamistiska styrkorna sätter såväl invånarnas som munkarnas tillvaro under hot. Allt pekar mot en brutal uppgörelse och munkarna tvingas ta ställning till om de ska stanna eller fly. Och det är naturligtvis här de stora existentiella frågorna kommer in i spelet.

Xavier Beauvois skildring av munkarna är filmiskt lika asketisk som det liv munkarna levde. Det ekar en hel del av Robert Bresson i berättartempot och bildsättningen. Och precis som Bresson så ofta gjorde lyckas Beauvois med dessa små medel och uttryck mejsla fram ett religiöst laddat men allmänmänskligt och synnerligen känslostarkt drama.

Här finns scener så starka att det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras på djupet. Gudar och människor är i all sin enkelhet en oerhört vacker film, fotot av Caroline Champetier är genomgående fantastiskt, och den rutinerade skådespelarensemblen med Lambert Wilson och Michael Lonsdale som kanske mest framträdande namn uträttar stordåd.

Förutom de två priserna i Cannes, den vann också den ekumeniska juryns pris, vann Gudar och människor bland annat priset för bästa film, bästa foto och bästa manliga biroll (Michael Lonsdale) vid 2011 år Césargala och vann och nominerades till flera andra fina filmpriser världen över. Den var Frankrikes bidrag till Oscargalan 2011 men nominerades, skandalöst och märkligt nog, inte ens.

Det redan kända slutet är brutalt men sensmoralen och andemeningen i Gudar och människor är en helt annan. Det är precis den här typen av film som den här världen med sin religiöst och etniskt grundande allt större polarisering behöver. I det avseendet är Gudar och människor inte bara en stark, vacker och mästerlig film utan också en synnerligen viktig sådan. Det är en film som alla verkligen borde se.

På spaning efter den Luc Besson som flytt

a-l-aveugle-2012-23382-750248816

Det är inte utan att man lätt kan börja fundera på vad det var som hände där någon vid slutet av nittiotalet. För helt uppenbarligen var det något som hände. Någonstans där tappade Luc Besson mer eller mindre allt och i dag är han bara en skugga av den han var då.

De egenregisserade filmerna på den här sidan av Det femte elementet lämnar en hel del i övrigt att önska och utöver dem förknippas han i dag kanske främst med förvisso ofta ganska snygga, men innehållsmässigt tomma, dussinthrillers producerade av hans bolag EuropaCorp.

Luc Bessons egna roll i sammanhanget brukar vara som producent och/eller leverantör av en halvfärdig manusidé åt någon annan att utveckla efter bästa förmåga. A l’aveugle från förra året är ett typexempel. Den finns sedan tidigare i år på svensk dvd under den internationella titeln A Blind Man och hör hemma i den där ”okej underhållning för stunden och som kan ses om inget annat står till buds”-kategorin av filmer.

Regissören Xavier Palud, mest känd för den rysliga Ils (Them i Sverige) från 2006, vet hur en actionslipsten ska dras och mejslar fram halvannan timmes godkänt hantverk ur den manusidé som Luc Besson satt i händerna på manusförfattaren Eric Besnard (som för övrigt gjorde Svindlarna som jag skrev om för en dryg månad sedan). Med hjälp av duktiga skådespelare som Jacques Gamblin (som dock inte är helt bekväm i den här rollen) och Lambert Wilson i huvudrollerna får berättelsen dessutom ytterligare lite lyster, eller åtminstone stjärnglans. Men detta till trots går det inte att bortse från att det här är en rätt förutsägbar och klichéfylld historia. Den filmiska motsvarigheten till tomma kalorier.

A Blind Man handlar om Philippe Lassalle, en sjavig, depressiv och auktoritetsfientlig polis (hur många sådana har vi inte sett vid det här laget?). Han får i uppdrag att utreda det brutala mordet på en ung kvinna. Det finns inga vittnen och polisen har inget att gå på. Det enda spåret man har leder till en blind man som dessutom har ett vattentätt alibi. Inte kan det väl vara han om är förövaren? När nya mystiska mord inträffar tvingas Lassalle trots allt tänka i de banorna.

Som jag har antytt tidigare så har Jacques Gamblin lite problem med att få grepp om sin roll. Han är helt enkelt inte riktigt trovärdig som Lassalle och Xavier Palud låter honom dessutom spela över en del. Lambert Wilson däremot övertygar, och är vad jag kan bedöma fullt trovärdig, i rollen som den mystiska blinde mannen och med sin scennärvaro och karisma dominerar han alla scener han är med i.

Fotoarbetet i A Blind Man, går i samma linje som i de flesta andra så kallade eurothrillers producerade av EuropaCorp. Det vill säga stålglänsande, med gråtonad och matt färgskala och mycket skuggor och scener i mörker. Det finns absolut inget som överraskar med den här filmen men som ett substitut till exempelvis den där Wallander- eller Beckfilmen en slö söndagskväll framför tv-apparaten fungerar A Blind Man trots allt utmärkt.