RSS Flöde

Etikettarkiv: Sandrine Kiberlain

Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Postat den

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Känslostarkt ämne i filmiskt trygga händer

I dag är det svensk biopremiär för det franska dramat I trygga händer (Pupille i original) från förra året. I den tar regissören Jeanne Herry ett brett och omsorgsfullt grepp kring ämnet adoption.

Med det följer känsloladdade ämnen som känslor av otillräcklighet inför föräldraskapet och ofrivillig barnlöshet. Det sistnämnda är något som jag har egen erfarenhet av vilket såklart bidrar till att den hör filmen berör mig djupt.

I trygga händer låter oss följa med genom processen från det att ett det oönskade barnet Theo föds på sjukhuset i Brest till det att han hamnar i titelns trygga händer.

Utan moraliska pekpinnar behandlas den juridiska processen, socialtjänstens arbete med att hitta ett lämpligt nytt hem för barnet och alla inblandades funderingar och farhågor.

I bland balanserar det hela lite farligt nära instruktionsfilmens domäner men tonträffen är så fin och äkta att det med lätthet vägs upp. Och de finfina skådespelarna (Sandrine Kiberlain, Gilles Lellouche och Elodie Bouchez med flera) gör sina rollfigurer till människor av kött och blod.

I trygga händer är inte det dramaturgiskt mest spännande du kan se på bio denna sensommar men en fin, lite melankolisk men också varm film som berör.

Mästerlig socialrealism på tv, absurdistisk romantisk komedi på bio

le gamin au velo

 

Sakta med säkert känner jag att orken och inspirationen att sätta fart på bloggandet börjar fyllas på. Förhoppningsvis ska den tid av bara sporadisk aktivitet som varit förhärskande här på bloggen den senaste månaden snart vara till ända. Jag har under denna tid samlat på mig en hel del att skriva om och dessa saker tänkte jag ta och börja pytsa ut inom kort.

Här och nu blir det dock tips om två filmer som jag har skrivit om tidigare. De är bägge högaktuella i dag. En visas på tv och en har Sverigepremiär på bio. Biofilmen är Albert Dupontels burleska komedi Kärlek och brott (9 mois ferme i original). Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Mitt huvudsakliga tips för dagen är dock att för allt i världen inte missa de belgiska bröderna Dardennes mästerliga Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo). Den visas på SVT2 i kväll. Starttiden är 21:45. Här är den text som jag skrev om filmen i samband med den svenska biopremiären.

À très bientôt, j’espère!

 

Finfin fransk film på tv i dag igen

Postat den

Mademoiselle chambon

SVT:s tablåläggare fortsätter att sprida frankofil glädje. Efter gårdagens två fina filmer fyller man i dag på med den utmärkta Mademoiselle Chambon från 2009. Filmen som är regisserad av den tonsäkre vardagslivsskildraren Stéphane Brizé visas på SVT2 med start klockan 22:15.

Mademoiselle Chambon är en tystlåten och nedtonad, men känslostark film och lika oväntad som drabbande passion mitt i livet. Den utspelas i en mindre stad fransk stad. Muraren Jean är lyckligt gift och lever ett lugnt och ordnat liv med fru och ett barn. En dag följer han med sin son till skolan för att berätta om sitt jobb för dennes skolklass. Där får han kontakt med sonens lärarinna Véronique, titelns Mademoiselle Chambon.

Det slår kanske inte gnistor mellan dem vid första ögonkastet men någon sorts spänning uppstår i alla fall. Trots att de på sätt och vis är väldigt olika som människor och kommer från helt olika bakgrunder. Efter att han tackat ja till att hjälpa henne med att byta fönster i hennes lägenhet djupnar deras vänskap och sakta men säkert växer något annat fram mellan dem. Något som sänder chockvågor genom Jeans tillbakadragna och välordnade liv.

Det är med andra ord en på ytan enkel och föga spektakulär berättelse, men under ytan bubblar det av känslor. I huvudsak återhållna sådana. Det är en karaktärsdriven historia som lever mycket högt på säker regi och i all tysthet smått briljant skådespeleri. Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain (som intrikat nog tidigare var ett par privat och har ett barn tillsammans) är fantastiskt bra i rollerna som Jean och Véronique.

Med mycket små gester och helt utan åthävor lyckas de göra sina respektive rollfigurer till i alla avseenden fullständigt trovärdiga människor av kött och blod. Utan att behöva säga något gestaltar de på ett utmärkt sätt det inre tankespelet och den tvehågsenhet bägge känner inför det som sker. Även Aure Atika, som spelar Jeans hustru Anne-Marie, förtjänar allt beröm hon kan få.

Några övertydligheter när det gäller att etablera Jeans obildade arbetarklassbakgrund hade definitivt kunnat tvättats bort från manuset och någon annan skönhetsfläck går att skönja i filmen men det är småsaker i det stora hela.

Mademoiselle Chambon är en riktigt bra film. Trots sitt melankoliska anslag strålar den av humanism och mänsklig värme och blir därmed en film att bli lycklig av. Det är en film om det där märkliga som vi kallar livet och sådant som kan inträffa mitt i den vardagliga lunken, när vi som allra minst väntar oss det.  Och konsekvenserna av de där avgörande händelserna i det tysta.

Som om Monty Python gjort en romantisk komedi på franska

Postat den

9 mois ferme

Albert Dupontels aviga och lätt absurdistiska romantiska dramakomedi 9 mois ferme blev en av förra årets stora överraskningar inom fransk film. Strax under 2 miljoner sålda biljetter var långt över någons förväntningar och filmen gillades av såväl film som publik.

Framgångarna har sedan bara fortsatt. 9 mois ferme fick fem Césarnomineringar och tilldelades dessutom två priser vid galan i Paris för några veckor sedan. Albert Dupontel tog priset för bästa originalmanus och Sandrine Kiberlain segrade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.

I skrivande stund är det lite osäkert om den här filmen kommer till Sverige, jag har i alla fall inte nåtts av några uppgifter om svensk distribution, men jag håller tummarna för att den gör det. För det är en synnerligen underhållande och infallsrik film som säkerligen kan locka besökare även till svenska biografer. Albert Dupontel berättar med ett flyhänt visuellt språk, med lån och inspiration från såväl Jean-Pierre Jeunet som Terry Gilliam. Den sistnämnde gör för övrigt ett inspirerat cameo-inhopp i filmen.

Handlingen kretsar kring den karriärsdrivna , stela och pedantiska juristen Ariane (spelad av Sandrine Kiberlain). Hon har just fått reda på att hon högst förmodligen kommer att bli befordrad och tar efter det beslutet att för en gångs skull släppa loss på en firmafest. Det blir en blöt kväll som hon inte kommer ihåg mycket av. Det visar sig, dock först efter sex månader, att hon är gravid och han har ingen aning om vem fadern kan vara.

Ett DNA-test som hon lyckas smussla sig till visar att fadern heter Bob Nolan (spelad av Albert Dupontel själv) och är en kriminell man misstänkt för ett groteskt våldsdåd. Ariane börjar som den noggranna undersökningsdomare hon är försöka ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen.

Bob å sin sida kommer mycket väl ihåg vad som hände och han känner igen henne. Han har naturligtvis ingen aning om att han ska bli pappa men ser ändå en möjlighet att försöka dra nytta av situationen. Han försöker få Ariane att försvara honom i utbyte mot att han inte berättar om deras mellanhavanden.

9 mois ferme är en intensiv film för trots att den klockar in på stax under 80 minuter händer det massor. Spelet mellan Sandrine Kiberlain och Albert Dupontel övertygar. Även om jag personligen helst hade sett att Léa Seydoux fått priset för sin insats i Blå är den varmaste färgen så kan jag heller inte tycka att det var helt fel och upprörande att Sandrine Kiberlain tog hem Césarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

När det gäller skådespelarna så är det utan tvekan en extra krydda i filmen att Albert Dupontel lyckats få några goda vänner att ställa upp med gästspel. Terry Gilliam är redan nämnd och i inhopp av varierande längd dyker också bland annat regissörerna Jan Kounen och Gaspar Noé och skådespelaren Jean Dujardain.

9 mois ferme är inte någon helgjuten film, det finns några småsaker och onödigheter att hänga upp sig på. Den svingar helt enkelt lite väl vildsint omkring sig i bland. Samtidigt är den anarkism visavi genren något som den romantiska komedin verkligen är i behov av. För en romantisk komedi är vad det här i grund och botten är. Låt vara en svart och absurdistisk sådan, men likväl en romantisk komedi.

Dujardin med havsutsikt mot det förflutna

un-balcon-sur-la-mer-de-nicole-garcia-10338394spobq

I och med att vi har tagit oss in i ett nytt år så har vi samtidigt tagit oss in i de olika filmgalornas mest intensiva period. Nomineringarna till vår en egen Guldbaggegala presenterades i förra veckan och jag gläds alldeles extra åt att två av tre nominerade filmer i kategorin bästa utländska film är franskspråkiga: Amour och (den i mitt tycka allra bästa filmen från 2012) Laurence Anyways. Vilka filmer som till slut tilldelas årets guldbaggar får vi veta den 21 januari. Några dagar senare, närmare bestämt den 25 januari offentliggörs nomineringarna till den Césargalan, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen. Inom kort får vi också reda på nomineringarna till filmgalornas filmgala: den amerikanska Oscargalan. Förra årets stora Oscarvinnare var som bekant den suveränt charmiga franska stumfilmsensationen The Artist. Att hoppas på en lika succéartad Oscargala för fransk film detta år är kanske att ta i, men med tanke på den enorma succé som det franska tävlingsbidraget till årets Oscargala En oväntad vänskap (Intouchables) har gjort över hela världen och inte minst i USA så är det alls inte helt otänkbart att det kommer att bli ännu en Oscargala med en fransk film åtminstone nominerad i några av de tyngsta kategorierna. En nominering i kategorin bästa icke engelskspråkiga känns i det närmaste självklar.

En av alla de Oscarstatyetter om The Artist kammade hem under den där fantastiska galakvällen i februari i fjol var som bekant den som Jean Dujardin (högst välförtjänt) vann för bästa manliga huvudroll. Som en naturlig följd av detta stora internationella genombrott för ”Frankrikes George Clooney” så släpps nu några av hans tidigare filmer även i Sverige. För halvannan månad sedan släpptes exempelvis Un balcon sur la mer från 2010 på svensk dvd under den internationella titeln A View of Love. Det är en lätt Hitchcock-anstruken romantisk dramathriller i regi av Nicole Garcia, där Jean Dujardin ikläder sig den typ av roll som Cary Grant och James Stewart ofta gjorde i den brittiske thrillermästarens filmer. Det vill säga den som en stillsam man som lever ett lugnt och ordnat liv men som på grund av en vacker kvinna dras in i ett händelseförlopp som han inte riktigt kan kontrollera.

Filmen utspelas på 90-talet och Jean Dujardin spelar Marc, en medelålders fastighetsmäklare i vackra Aix-en-Provence i den franska södern. Han bor med sin familj i ett fint hus och arbetar på sin svärfars firma. Hans liv tar dock en oväntad vändning när han möter en kvinnlig husspekulant som han tycker sig känna igen men inte riktigt kan placera. Marc blir som uppslukad av den svala och vackra kvinnan och kan inte riktigt släppa tanken på henne. Senare samma dag inser han att kvinnan är ingen mindre än Cathy, Marcs stora kärlek under barndomsåren i den algeriska staden Oran mot det absoluta slutet av den franska kolonialperioden. Marc söker upp Cathy och de tillbringar natten tillsammans i hennes hotellrum. Dagen efter försvinner Cathy spårlöst. Hela situationen blir ännu mer komplicerad och mystisk när Marc får reda på att Cathy i själva verket aldrig lämnade Oran utan att hon dog i ett bombattentat riktat mot hennes far. Marc vägrar att tro på de uppgifterna men fårgan kvarstår: vem är kvinnan och varför har hon återvänt till hans liv efter så många år?

Det ska slås fast med en gång att Nicole Garcia inte är någon Hitchcock men hon använder influenserna från honom ganska väl och A View of Love är alls ingen oäven film. Jean Dujardin är klart stabil i rollen som Marc och det är alltid kul att se honom i de tyvärr inte alltför många dramatiska roller han får. Allra bäst i filmen är dock den i mina ögon grovt underskattade kanadensiska skådespelaren Marie-Josée Croze i rollen som Cathy. Hon har definitivt gjort sig förtjänt av att vara en betydligt större stjärna än vad hon är. Själva storyn i A View of Love vinner inte direkt några pris för originalitet och Nicole Garcia lyckas som regissör heller inte tillföra det där lilla extra. Det är en stabil underhållning för stunden som främst lever på skådespelarinsatserna. Förutom Dujardin och Croze så dyker även bland annat den alltid utmärkta Sandrine Kiberlain upp i rollen som Marcs fru Clotilde.

Klasskamp i lightversion och feelgoodkostym

Den här veckan ges det goda möjligheter för att låta frankofilen i dig få utlopp i biosalongens trygga mörker. Inte mindre än två filmer från den frankofona världen går i helgen upp på svenska biografer. Båda dock med något begränsad spridning så det blir till att ta sig till någon av storstäderna om du vill se någon av dem.

Eller varför inte båda, för den delen? De är absolut värda ett biobesök. Inte minst den fantastiska Nawals hemlighet, men den tänkte jag skriva mer om om någon dag.

Dagens blogginlägg tillägnar jag istället den andra franskspråkiga filmen som har premiär i helgen: Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème étage) av Philippe Le Guay.

Det är en feelgoodfilm, med visst allvar i botten, som har alla möjligheter att bli en stor framgång – åtminstone i den målgrupp som normalt frekventerar den här typen av filmer. Låt mig – kanske en aning fördomsfullt, men ändå – säga såhär: det kommer nog att figurera en hel del kulturrandiga Gudrun Sjödén-kreationer och en och annan djurbrosch i salongerna. Innan jag får Sveriges förenade bibliotekarier (ännu en fördom, jag vet) efter mig är det bäst att klargöra att jag gillar filmen – och bibliotekarier.

På den den svenska affischen till Kvinnorna på sjätte våningen citeras ett omdöme där filmen jämförs med Pedro Almodóvars verk. Den jämförelsen känns inte helt klockren, men är väl ofrånkomlig antar jag eftersom ett antal eldiga spanjorskor spelar en viktig roll i berättelsen. Att en av dem dessutom spelas Carmen Maura som spelade huvudrollen i flera av Almodóvars tidiga filmer hjälper självklart till att föra tankarna i en viss riktning, men för mig känns det mer som en lite slapp analys – och ett billigt knep att åka marknadsföringsmässig snålskjuts.

Kvinnorna på sjätte våningen liknar egentligen inget som den egensinnige spanske regissören har gjort. Det är den på tok för konventionell för och persongalleriet är inte tillnärmelsevis lika färgstarkt som ens i Almodóvars mest nedtonade stunder. Så förvänta dig inget sådant. Kvinnorna på sjätte våningen är tvärtom en mycket fransk film, förvisso med viss spansk krydda. Och det är inte fy skam, det heller.

Kvinnorna på sjätte våningen utspelar sig i det tidiga 60-talets Paris. Skådeplatsen är typiska överklassmiljöer. Fabrice Luchini spelar Jean-Louis Joubert, en stel och formell, men framgångsrik aktiemäklare som bor i en flådig våning (i en fastighet som han dessutom äger) tillsammans med sin snobbiga fru Suzanne, spelad av Sandrine Kiberlain.

Deras hushållerska sedan dryga 20 år får en dag nog av att bli behandlad som mindre värd och tackar för sig. Som ersättare rekryterar de de till Paris nyanlända spanjorskan María. Det utvecklas snabbt en speciell relation mellan Jean-Louis och María. Hon bor liksom de andra hembiträdena i fastigheten, även de spanska, under synnerligen spartanska former i tjänstebostäder på den sjätte våningen.

En kväll följer Jean-Louis med María upp på sjätte våningen och han förskräcks över hur det ser ut där. Det blir ett uppvaknande för honom och får honom att ifrågasätta det liv han har levt – och hur hembiträdena behandlas. Upplevelsen och relationen till de spanska kvinnorna får honom att gradvis förändras och bli mer öppen och livsbejakande, vilket Suzanne – och framförallt inte deras gemensamma internatboende barn – inte riktigt får grepp om.

I grund och botten är det här en typ av film som vi har sett många gånger förr. Berättelsen om hur en man av börd växer och finner glädje i mötet med en flicka av folket är ingalunda originell, men det är något med Kvinnorna på sjätte våningen som trots allt höjer den över mängden. Kanske ligger en del av förklaringen i att regissören och manusförfattaren Philippe Le Guay har en hel del personligt självupplevt kapital investerat i filmen.

Hans pappa var just aktiemäklare och familjen hade ett spanskt hembiträde. Det märks i alla fall att han känner genuin värme för sina karaktärer och att det han skildrar betyder något för honom. Andra saker som får sättas upp på filmens pluskonto är fina tidstypiska miljöer, bra skådespel (det finns få skådespelare som kan göra denna typ av lite löjeväckande och självömkliga herrar, aningslösa när det gäller sin plats i en social- och samhällelig kontext, med sådan värme och tajming som just Fabrice Luchini, ta bara den i Sverige nu också bioaktuella Potiche som ett annat exempel) och en tillräckligt stor gnutta allvar för att berättelsen ska få åtminstone lite djup. Ett allvar som består inte bara i det uppenbara klassperspektivet utan också i att Francoregimen i Spanien finns med som en fond.

Vill man vara lite kritisk så går det att ha invändningar på att allvaret inte får riktigt så stor plats som det hade förtjänat och att den sidan av historien aldrig blir särskilt välutvecklad, men det var nog aldrig heller ambitionen med den här filmen. Ambitionen var nog i första hand att underhålla och berätta livsbejakande historia och det gör Kvinnorna på sjätte våningen. Det är en genuint mysig och underhållande film som är riktigt, riktigt rolig i sina bästa stunder. Om du är ute efter en i grunden omskakande filmupplevelse som verkligen bränner sig fast i tankarna, då ska du däremot vända blicken mot Nawals hemlighet. Men den återkommer jag som sagt till inom kort.