RSS Flöde

Etikettarkiv: Guldpalmen

Titane – en visuell symfoni av kött och metall

Filmupplevelser kan vara väldigt olika. En del filmer talar till hjärnan och andra till hjärtat. Och så finns det de som är en som ett knytnävsslag i magen.

Julia Ducournau Titane som vann Guldpalmen i Cannes i somras tillhör definitivt de sistnämnda, för maken till fysisk filmupplevelse får man leta efter.

Den kanadensiske regissören David Croneberg och hans Body Horror är en given referenspunkt men så enkelt låter sig sannerligen inte Titane kategoriseras. Därtill är Julia Ducournau en alldeles för unik filmröst.

Redan i den hyllade långfilmsdebuten Raw från 2017 visade hon att hon var något speciellt och med Titane tar hon sitt filmskapande till en ännu högre nivå.

Men det ska sägas direkt att Titane verkligen inte är något för alla smaker och att brutaliteten i den är lätt att rygga tillbaka inför. Det år en film som utmanar i stort sett alla sinnen.

Det är också en film vars handling inte riktigt låter sig beskrivas och kanske är det så att den upplevs bäst utan att veta för mycket om den.

Den ska nog snarast bara upplevas och kännas. Lite som en åkattraktion som man tar plats i och sedan bara låter sig svepas med av.

Men några rader om handlingen vill jag ändå bjuda på. Titane handlar om Alexia som i ung ålder drabbas av en bilkrasch och då får en titanplatta inopererad i huvudet.

I stället för att sky bilar utvecklar hon en fetischistisk fascination för dem. När det gäller relationen till människor är läget ett helt annat.

Hennes svårigheter att knyta an till andra människor tar brutala uttryck. Tills att hon träffar brandmannen Vincent vara liv präglas av sorgen efter sin försvunne son Adrien och svårigheterna att acceptera sin egen kropps åldrande.

Titane är en oljefläckig och queer cocktail av sex, våld, sorg och plötslig absurdistisk humor. Den rör sig snabbt mellan det groteska och det gripande, men är som sagt inget för den kräsmagade eller den som önskar lättsam underhållning för stunden.

En sak kan jag dock i princip lova och det är att Titane är en film som du inte lär glömma i första taget om du ser den. Vare sig du älskar eller hatar den kommer den knappast att lämna dig oberörd.

Vila i frid, Jean-Claude Carrière!

Knappa två veckor av intensivt filmtittande under Göteborgs filmfestival har lett till ett uppehåll i aktiviteten här på BleuBlancRouge, men nu är det dags att ta upp aktiviteten igen. Tyvärr så kommer dagens inlägg av en mycket tråkig anledning.

För i dag nåddes världen av nyheten av att en av fransk films riktigt stora, manusförfattaren Jean-Claude Carrière, gått ur tiden. Från min egen horisont var han en synnerligen viktig person eftersom han genom sitt arbete – särskilt manuset till filmatiseringen 1990 av Cyrano de Bergerac – medverkade till att få mig att verkligen bli handlöst förälskad i det franska språket.

Jean-Claude Carrière fick sitt genombrott 1964 genom att tillsammans med regissören Luis Bunuel skriva manuset till filmen En kammarjungfrus dagbok (Le journal d’une femme de chambre). Samarbetet med Bunuel skulle sedan fortgå i nitton år och bli synnerligen framgångsrikt.

Framgångarna tillsammans med Bunuel öppnade naturligtvis andra dörrar för honom och han arbetade med en rad andra filmiska storheter som till exempel Jean-Luc Godard, Michael HanekeVolker Schlöndorff och Milos Forman. Till Forman skrev han bland annat manuset till Valmont, som ju baseras på Choderlos de Laclos berömda roman Förliga förbindelser (Les laisions dangereuses) och till Schlöndorff manuset till Blecktrumman som vann Guldpalmen i Cannes 1979.

Han låg också bakom manuset till succéfilmen Varats olidliga lätthet från 1988, ett arbete som han fick en av sina flera Oscarsnomineringar för. 2015 fick han också en heders-Oscar för sitt samlade manusarbete och sina insatser för filmkonsten. För sådana insatser gjorde han sannerligen. Bland annat så var han med och grundade Fémis, den statliga franska filmskolan.

Jean-Claude Carrière blev 89 år gammal.

Ett filmiskt porträtt gjort av en kvinna i brand

Slutet av året är en bra filmperiod. För bland stora och publikfriande blockbusters brukar också en hel del smalare filmer som skördat framgångar på de olika filmfestivalerna, inte minst den i Cannes, få sin svenska biopremiär då. Detta år är inget undantag.

För bara någon vecka efter att Xavier Dolans Matthias & Maxime hade premiär var det i fredags dags för Porträtt av en en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu) av Céline Sciamma att gå upp på de svenska biograferna.

Dessa två filmer kan förmodas ha varit huvudkombattanter om årets queerpalm i Cannes, ett pris som Céline Sciammas film plockade hem. Efter att nu ha sett dem båda kan jag (även om jag verkligen gillade även Dolans film) konstatera att jag håller med i den bedömningen.

Porträtt av en kvinna i brand tog sedan dessutom hand om priset för bästa manus i huvudtävlingen och det fanns de som menade att den borde ha vunnit även Guldpalmen. Vilket hade varit kul filmhistorisk kuriosa eftersom Jane Campions Pianot, som inspirerat Sciamma till filmen, vann priset 1993.

Det är överhuvudtaget svårt att inte tänka på Pianot när man ser Porträtt av en kvinna i brand för trots att de två filmerna utspelas under olika århundraden är det något av två filmiska syskon. Céline Sciammas film har samma poetiska kärvhet, sensualism och bildmässiga stringens över sig. Ett arrangerat äktenskap spelar stor roll även här liksom en kvinnas obändiga behov och vilja att uttrycka sig konstnärligt i en värld kontrollerad av män.

Självklart finns det skillnader mellan filmerna också. I Porträtt av en kvinna i brand syns nästan inga män, det här är i än större grad kvinnornas berättelse, och där Jane Campion tog avstamp i Charlotte Brontës Svindlande höjder har Céline Sciamma främst inspirerats av myten om Orfeus och Eurydike.

Porträtt av en kvinna i brand utspelas vid slutet av 1700-talet och inleds med att en ung kvinnlig målare stiger i land vid en karg och vindpinad ö utanför Bretagne. Marianne som hon heter har fått i uppdrag att i smyg teckna ett porträtt av aristokratdottern Héloïse, ett porträtt som mamman sedan ska kunna ta med sig till Milano och visa upp för Héloïse tänkta gemål.

Héloïse vet vad som är på gång och vill inte bli avmålad, därav Mariannes uppdrag att observera henne och sedan i smyg färdigställa porträttet. Marianne blir något av en sällskapsdam till Héloïse och i takt med att de tillbringar mer och mer tid tillsammans växer en förbjuden passion fram mellan dem.

Céline Sciamma låter berättelsen långsamt och i många stunder helt utan dialog ta form. Dessutom är hon mycket sparsam med musik eller andra ljudeffekter. Hon litar på bilderna, sina skådespelares gestaltningsförmåga (såväl Noémie Merlant som Adèle Haenel som Marianne respektive Héloïse är helt fantastiska)  och låter mycket vara osagt och upp till åskådaren att tolka och läsa in.

Resultatet blir en sinnlig, suggestiv och smått förtrollande film som involverar och aktiverar de flesta av åskådarens sinnen. Porträtt av en kvinna i brand är helt en av årets absolut bästa filmer om du frågar mig.

Fransk toppfilm på tv för andra fredagen i rad

Oscar

Efter att förra fredagen ha visat Asghar Farhadis finfina Det förflutna (Le Passé) slår SVT ikväll till med att visa Michael Hanekes senaste mästerverk Amour från 2012. Det är bara att tacka och ta emot.

Guldpalmen i Cannes 2012, Oscar för bästa icke engelskspråkiga film och inte mindre än fem César (bästa film, bästa regi, bästa manus och bägge huvudrollspriserna) 2013 är bara några av de tunga filmpriser som filmen kammat hem. De i sig räcka som argument för att det här är en film du bör se (och se om). 21:45 i kväll på SVT2 får du chansen.

Något fredagsmys är det inte tal om, vi pratar trots allt om en film av Michael Haneke. Amour är en skoningslös, stark och gripande film, men faktum är att den trots det för att vara en Hanekefilm känns ovanligt ljus (allt är som bekant relativt).

Gå all in på Frankrike i kväll!

Postat den

Trikoloren

I dag är det ett ypperligt läge att rejält släppa loss frankofilen inom dig. Först genom att kolla in Frankrikes åttondelsfinal mot Nigeria i fotbolls-VM, matchen börjar klockan 18.oo och sänds på SVT, och sedan genom att titta på fransk film. Klockan 21:30 visar SVT1 den atmosfärrika spänningsfilmen Mysteriet på Moulin Rouge (Mystère au Moulin Rouge) från 2011 i regi av Stéphane Kappes.

Vi börjar med det som jag ägnar det mesta av min uppmärksamhet åt just nu, fotbollen. Det har ju varit ett smått fantastiskt VM hittills och att det gått så bra för Frankrike gör ju inte den känslan mindre stark. Men att dominera i ett gruppspel (i en på pappret dessutom tämligen svag grupp) är en sak, utslagsmatcher något helt annat. Så även om Frankrike får ses som storfavorit att ta hem matchen mot Nigeria i kväll är det inte med någon bergfast övertygelse om att det verkligen kommer att bli fransk seger som jag kommer att ta plats framför tv:n om några timmar. Det har ju dessutom varit något av ett överraskningarnas VM såhär långt.

Det som känns betryggande inför kvällen är den harmoni som den franska truppen och spelet utstrålar, så långt ifrån den individualism och krampaktighet som kännetecknat den franska landslagsfotbollen de senaste mästerskapen. Avsaknaden av skadade storstjärnan Franck Ribéry har knappt märkts, kollektivet har klivit fram och Frankrike har blivit en lagmaskin. Vi får se hur långt det räcker.

Jag befarar att Franck Ribéry med den enorma spetskompetens han har hade behövts för att Frankrike ska kunna gå riktigt långt i den här turneringen, men jag har naturligtvis gärna fel. Med risk för att gå saker och ting i förväg väntar förmodligen Tyskland i en eventuell kvartsfinal för Frankrike och mot det stentuffa motståndet behövs spelare av Ribérys kaliber.

Men först och främst är det alltså full fokusering på Nigeria som gäller. Allez, Les Bleus!

Mysteriet på Moulin Rouge, som alltså visas på SVT1 efter fotbollen i kväll, är en inte helt oäven tv-film som (som titeln indikerar) utspelas 1892. Den unga och lite pryda kvinnan Diane anländer till Paris för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes syster som försvunnit. Spåren leder henne till kabarén vid det mytomspunna nöjespalatset Moulin Rouge. För att på nära håll kunna söka vidare efter sin syster gör hon allt för att bli antagen som dansare i kabarén. I takt med att hennes efterforskningar framskrider börjar det hända hemska saker och Diane inser snart att även hon kan vara i fara.

Mysteriet på Moulin Rouge är sannerligen inget mästerverk men för att vara en tv-produktion känns den ändå hyfsat påkostad. Kläderna och La Belle Epoque-miljöerna är snygga och skickligt återskapade och storyn i alla fall dugligt utmejslad och spännande. Skådespelarmässigt svajar det på sina håll men belgiskan Emelie Dequenne (som gjorde en sensationellt stark debut i Dardenne-brödernas guldpalmvinnare Rosetta 1999) är riktigt bra i huvudrollen.

Med tanke på att Mysteriet på Moulin Rouge är en tämligen snäll kriminalhistoria som utspelas i fashionabla men också lite mörka parisiska sekelskiftesmiljöer kan jag tänka mig att den borde attrahera alla som gillar att läsa Claude Izners spänningsromaner. Stämningen i Mysteriet på Moulin Rouge påminner onekligen om den i Victor Legris-mysterierna.

Wall Street 3?

Postat den

LeCapital

Just nu pågår årets filmfestival i Cannes för fullt och nästa helg får vi veta vilka vinnarna i huvudklassen Guldpalmen blir. En tidigare vinnare av Guldpalmen är den grekiskfranske regissören Costa-Gavras film Försvunnen. Den vann priset 1982 och Försvunnen (som handlar om händelser efter militärkuppen i Chile 1973) kan sägas ha varit kulmen i den politiskt engagerade regissörens karriär. Efter det har hans filmer på sin höjd enbart rönt begränsad uppmärksamhet. Men bara för att hans namn inte nämns särskilt ofta och att hans karriärs konstnärliga och popularitetsmässiga zenit sedan länge passerats betyder det inte att han helt förvunnit från den filmiska scenen. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sedan hade hans senaste långfilm Le Capital premiär. I Sverige gick filmen direkt till dvd och släpptes här för knappt två månader sedan under den rakt översatta titeln Kapitalet.

Costa-Gavras må ha fyllt 81 år i februari i år men han har sannerligen inte tappat något av sin politiska glöd på senare år. Kapitalet är en rasande uppgörelse med det Costa-Gavras kallar för den amerikanska rovkapitalismen som enligt honom är den huvudsakliga orsaken till de senaste årens djupa ekonomiska kris i Europa. Det Costa-Gavras däremot kan sägas ha tappat på ålderns höst är fingertoppskänslan i sitt berättande. Den här gången har han inte riktigt lägga band på sig själv och kanalisera den där ilskan han uppenbart känner över saker och tings tillstånd på något helt och hållet bra sätt.

Det finns inga som helst nyanser i berättandet i den här filmen och övertydligheten är besvärande. Den samhällskritik Costa-Gavras framför tappar onekligen i styrka när det onda i filmen är så oerhört och utstuderat ont att det närmast blir skrattretande. Här finns några scener där jag börjar treva efter skämskudden i tv-soffan. Costa-Gavras skickar rallarsvingar i stället för att analysera och kritisera på något djupare plan.

Kapitalet handlar om Marc Tourneuil, en påläggskalv i toppen av en internationell Frankrikebaserad bank. När chefen för banken plötsligt drabbas av hjärtbesvär och tvingas lämna sin post väljer styrelsen och aktieägarna att ge Marc jobbet, i tron att han bara ska bli en nickedocka och bara genomföra det han blir tillsagd att göra. En som verkligen tror att han har Marc som i sin ficka är Dittmar Rigule, den mäktige hedgefondmäklare som representerar den största aktieägaren i banken.

Den skrupefrie Dittmar Rigule har en helt egen agenda och försöker i skuggorna manövrera banken i sin egen riktning och ser Marc Tourneuil som ett perfekt redskap att nå dit han vill. Marc visar sig dock ha en egen vilja och vara betydligt starkare än vad vissa tror. Men hur långt räcker det när han attackeras från alla möjliga håll? Och vilken agenda har han själv?

Costa-Gavras tycks ha haft ambitioner att göra en sorts Wall Street för 2010-talet men lyckas inte. Inte för att Oliver Stone skulle vara känd för att vara minimalistisk och nyanserad som filmskapare men jämfört med Kapitalet är Wall Street ett under av eftertänksamhet och återhållsamhet.

Om något påminner Kapitalet i så fall mer om Oliver Stones misslyckade uppföljare till Wall Street från 2010. Jag har också lite problem med rollbesättningen. Valet att ge komikern Gad Elmaleh rollen som Marc Tourneuil är förvisso modigt men inte helt lyckat och Gabriel Byrne tillåts spela över rejält i den redan på manusstadiet illa skrivna rollen som Dittmar Rigule.

Nå har jag kanske fått det att framstå som att jag tycker att Kapitalet är en riktigt dålig film men det är inte hela sanningen. Costa-Gavras är trots allt en välmeriterad herre och håller hyfsat hög lägsta nivå. En del av de där rallarsvingarna som jag var inne på tidigare träffar också sitt mål men som en analys av det kapitaliska systemet är den på tok för grund och ensidig för att mana till eftertanke och det kan ju knappast ha varit Costa-Gavras avsikt? Vad han tycker om kapitalismen kan det dock knappast råda något som helst tvivel om.

Engagerande och viktig Guldpalmvinnare på tv i kväll

mellan väggarna

Det kom som något av en överrasking när den av Sean Penn ledda juryn vid 2008 års filmfestival i Cannes tillkännagav att man enhälligt valt att tilldela det årets Guldpalm till Laurent Cantets närmast dokumentära Mellan väggarna (Entre les murs). Överraskande men absolut inte oförtjänt. Inte minst med tanke på att det bara är att konstatera att filmen, som sedan också nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, så här sex år senare känns lika engagerande och brännande aktuell som då. I kväll kan du se den själv då den visas på SVT2 med start 22:45.

Segern för Mellan väggarna var också en synnerligen välkommen framgång för den inhemska filmen vid Cannesfestivlen. Det var nämligen den första (hel)franska film som tog hem Guldpalmen sedan Maurice Pialats Sous le soleil du Satan vann priset 1987. Då räknar jag bort Roman Polanskis polskfranska produktion The Pianist som vann 2002.

Mellan väggarna tangerar alltså det dokumentära men är fiktion. Den bygger på en bok av läraren Francois Bégaudeau, som själv spelar huvudrollen i filmen. Filmen utspelas till stor del i ett klassrum och följer en lärare i franska och hans skolklass på ett högstadieskola i ett multietniskt innerstadsområde i Paris 20:e arrondisment. Det handlar om något som i Sverige skulle kallas för ett problemområde med elever främst med invandrarbakgrund och från arbetarklass. Men det är inte bara in i klassrummet vi får följa med, vi får också ta del av hur lärarna och skolledningen pratar om situationen på skolan och eleverna.

Laurent Cantet och Francois Bégaudeau ägnade lång tid att tillsammans med de ungdomar som spelar elever arbeta fram såväl karaktärerna och dialogen och de har gjort ett fenomenalt jobb. Tonträffen en naturlig och i alla avseenden trovärdig och det är något av en prestation att göra en film som egentligen bara består av dialog och ingen egentlig handling så spännande och engagerande. En starkt bidragande orsak till den starka äkthetskänslan är säkerligen att Laurent Cantet valt att arbeta enbart med amatörer, jag är osäker på om reultatet hade blivit lika lyckat med ”riktiga” skådespelare i rollerna.

Ramberättelsen i Mellan väggarna är alltså synnerligen enkel men under ytan finns massor av undertext. Det som sker in klassrummet och i lärarrummet säger så otroligt mycket om samhällsordning och sociala strukturer.

Det handlar alltså om det franska skolsystemet och situationen där men de gemensamma beröringspunkterna med läget i den svenska skolan är flera. Med tanke på den kris den svenska skolan befinner sig i, de diskussioner som förs om elitskolor kontra mindre bemedlade skolor och de chockvågor som resultatet av den senaste Pisaundersökning sände genom Sverige torde den här filmen intressera många. För diskussioner kring alla dessa ämnen figurerar på ett eller annat sätt i Mellan väggarna.

Att Laurent Cantet känner för de elever han skildrar framstår klart och tydligt men annars förhåller sig närmast som en betraktare och registrerar skeendet utan några tydliga pekpinnar om vad han tycker är rätt eller fel. Allt är nyanserat och alla inblandade har både positiva och negativa sidor. Som i livet självt med andra ord.

Kompromisslösheten har ett pris – Guldpalmen

laviedadele

Kompromisslöshet är något av ett kännetecken för den tunisiskfranske regissören Abdellatif Kechiche. Det är en kompromisslöshet som har gjort honom till ett både aktat och fruktat namn. Tillskyndarna älskar den där kompromisslösheten medan kritikerna menar att den ofta går över i en hänsynslöshet. Och med kritiker menar jag i det här fallet många av de filmarbetare och skådespelare som han arbetat med.

Talande nog så är det en väldigt liten skala som har valt att arbeta med honom igen efter att de en gång har gjort det. Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som spelar huvudrollerna i Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle –  Chapitres 1 & 2 i original) och som efter ett historiskt beslut av juryn fick dela Guldpalmen vid årets Cannesfestival med Abdellatif Kechiche har sagt att de aldrig kommer att göra det igen.

Den bittra striden mellan regissören och hans två huvudrollsinnehavare utspelades inför öppen ridå i den franska kulturpressen och lade stor sordin över glädjeyran kring att filmen plockade hem detta ett av filmvärldens allra finaste priser och ligger lite som en våt filt över det triumftåg som den borde vara ute på välden över. För låt mig bara säga det: wow, vilken film detta är!

Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux var långtifrån de enda inblandade som var kritiska till hur det gick till i samband med inspelningen av Blå är den varmaste färgen. Några av filmarbetarna gick ut i öppet brev och ord som slavdrivare och tyrann nämndes som beskrivning av Abdellatif Kechiches arbetsmetoder. Och lika konfrontativ, orädd och, just det, kompromisslös som han är i sitt filmskapande var han i att bemöta kritiken. Bland annat kallade han Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux för bortskämda.

Det må vara hur det vill med huruvida han är en tyrann på inspelningsplatsen eller inte om det förelåg några konflikter redan under inspelningarna så märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Eller så är det kanske just det det gör. Kanske är det ett lyckat kanaliserande av frustrationer och ilska som ligger bakom Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs känsloladdade, intensiva och rakt igenom fantastiska skådespel.

Det är också lätt att tänka sig att Abdellatif Kechiches ovanliga och oortodoxa sätt att göra film frustrerade den skolade skådespelerskan Léa Seydoux. När Kechiche filmar existerar inga storyboards eller färdigarbetade scenlösningar. De som jobbat med honom uttrycker det i termer av att han sällan ens verkar veta vad han vill. Han har naturligtvis ett manus och en ramhistoria att förhålla sig till men ger utöver det skådespelarna stort improvisationsutrymme och tillsammans med dem prövar han sig fram tills han är nöjd.

Resultatet blir otaliga omtagningar, Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux berättar båda om att det tog en hel dag bara att spela in den scen där deras karaktärer går förbi varandra på en gata och ser varandra för första gången, och ohyggliga mängder inspelad film. Det är först i klipprummet, med dessa oerhörda mängder inspelade variationer på lösningar av varje enskild scen, som Kechiche börjar arbeta med att strukturera upp sina filmer. Vilket naturligtvis är ett hänsynslöst sätt att arbetar även för honom själv. Men resultatet blir alltid bra. Och i fallet med Blå är den varmaste färgen exceptionellt bra.

Men det är inte bara en intern kritikstorm som Abdellatif Kechiche har haft att hantera efter den där triumfen i Cannes i maj. Filmen användes även som ett slagträ i den i Frankrike hätska debatten kring den lag om samkönade äktenskap som drevs igenom tidigare i år. Motståndarna till lagen såg utnämningen av Blå är den varmaste färgen som vinnare av Guldpalmen som ett politiskt beslut och insinuerade att det var den franska regeringen som ”beställt” att den skulle prisas. Andra gav sig på filmen och främst då dess långa, närgångna och explicita lesbiska sexscener och menade att dessa bara var ett uttryck för regissören Abdellatif Kechiches manschauvinistsiska och patriarkala fantasier kring unga kvinnokroppar och lesbiskt sex.

Så långt om kontroverserna. Nu till själva filmen. Den tre timmar långa Blå är den varmaste färgen hade svensk biopremiär förra helgen och är baserad på Julie Marohs grafiska roman Le bleu est une couleur chaude. I långa stunder följer den serieförlagan tämligen väl medan den i andra skeden skiljer sig rejält. Men eftersom det som skiljer allra mest är av spoilerkaraktär så tar jag naturligtvis inte upp det här.

Filmen utspelas i nordfranska Lille och handlar ytterst om tonårsflickan Adèle. I boken heter hon Clémentine men Abdellatif Kechiche blev så förtjust i Adèle Exarchopoulos provspel för rollen att han ändrade namnet på karaktären till Adèle. Det är på många sätt en typisk coming of age-historia om en flickas väg in i vuxenvärlden, men Blå är den varmaste färgen liknar ändå inget annat som setts på vita duken.

Abdellatif Kechiche viker inte en millimeter i sin jakt på äkthet och realism i sin skildring av kärlekshistorien mellan den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstnären Emma och de explicita och närgångna sexscenerna är vid det här laget (ö)kända. Den första pågår i över sju minuter och kameran håller sig nära, nära de två.

Det hade kunnat bli sliskigt, voyeuristiskt och bara helt fel men det finns inget som helst pornografiskt över de här scenerna. Filmen är så skickligt uppbyggd fram till dessa scener, som dyker upp först halvvägs in i filmen, att det bara känns naturligt, känsligt och fullt följdriktigt i den historia som Kechiche berättar. Men det ska sägas: lämna eventuell prydhet utanför biosalongen.

Och den här filmen är så mycket mer än de omtalade sexscenerna. Trots att den är tre timmar lång och till största delen består av långa tagningar där kameran dröjer sig kvar vid skådespelarnas ansikten blir Blå är den varmaste färgen aldrig tråkig. Inte ens nära. Här finns inte en sekund som jag uppfattade som överflödig. De där tre timmarna verkligen flög förbi. Det är en intensiv och ömsom skirt vacker, ömsom djupt gripande film. Skådespelandet är fantastiskt, inte bara från Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs sida utan ner i minsta biroll.

Abdellatif Kechiches arbetsmetoder må ha nästan knäckt de inblandade men det har gett resultat i form av en tre timmar lång film utan en enda falsk ton i sig. Allt är fullständigt trovärdigt, djupt allmänmänskligt och oerhört fängslande.

Det finns naturligtvis flera andra bottnar än bara kärlekshistorien mellan Adèle och Emma i den här filmen. Abdellatif Kechiche vore inte Abdellatif Kechiche om han inte blandade in klassperspektivet i det hela också. Här åskådliggjort genom Adèles och Emmas helt olika bakgrunder. Även i den aspekten imponerar Blå är den varmaste färgen. Det är helt enkelt ett mästerverk vi pratar om. Årets i särklass bästa film om du frågar mig. Jag lämnade biografen omtumlad och helt utpumpad. Men med ett stort leende på läpparna.

Blå, blå känslor

Postat den

650431_palmares-du-38eme-festival-international-de-bande-dessinee-d-angouleme

Den film som jag längtar kanske allra mest av allt efter att få se just nu är La Vie d’Adèle: chapitres 1 et 2 av Abdellatif Kechiche, den film som vann Guldpalmen vid årets filmfestival i Cannes. Den goda nyheten är att den kommer att få svensk biodistribution, den dåliga att det kommer att dröja ett tag till.

Som det ser ut nu kommer den att få svensk premiär den 22 november. Men den som väntar på något gott, som det ju brukar heta. För något gott lär det vara, det kan man med fog anta. Dels för att Guldpalmen är en mycket säkrare garant för kvalitet än exempelvis en Oscar för bästa film, dels för att Abdellatif Kechiche är en så intressant och bra regissör.

Och kanske framförallt: för att den grafiska roman som den är baserad på, Le bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från 2010, är så bra. Den finns ännu inte utgiven på svenska, men väl översatt till engelska för den som känner sig osäker på att läsa den på franska. Och jag håller tummarna för att den ska komma i en svensk översättning också eftersom den verkligen är värd att få nå ut till så många läsare som det bara är möjligt.

Le bleu est une couleur chaude är en fin och gripande berättelse om Clém, en tonårig flicka i norra Frankrike vars liv vänds upp och ner då hon en dag på stan ser en några år äldre tjej med blått hår som håller om en annan tjej. Någonting väcks där och då inom Clém som sedan inte riktigt kan släppa tanken på den där mystiska tjejen. När Emma sedan en kväll följer med sin homosexuelle vän Valentin på krogen och ännu en gång träffar på tjejen med det blå håret och den här gången dessutom får möjligheten att prata med henne börjar Clém att inse saker nya saker om sig själv.

Hon börjar förstå att hon känner starkt för Emma, som den andra tjejen visar sig heta. Trots att Emma har en synnerligen svartsjuk flickvän börjar Emma och Clém att umgås och sakta närma sig varandra. Den där skira och vackra förälskelseprocessen är mycket finstämt skildrad och tonsäkert fångad av Julie Maroh, men det är samtidigt heller ingen helt och hållet rosaskimrande historia. Cléms inre ambivalens inför hela situationen och den omvärdering av sin egen sexualitet som naturligtvis kan vara omvälvande nog för en flicka i de yngre tonåren kompliceras ytterligare av den yttre pressen från skolkamraterna, föräldrarna och de övergripande konservativa värderingarna i det franska samhället.

Boken utspelas vid mitten av 90-talet men om någon skulle tveka på vilken relevans den har i dag så är det bara att titta på den infekterade debatt som den nyligen införda lagen om samkönade äktenskap har skapat (och fortfarande skapar) i Frankrike. Frågan är så känslig att valet av La Vie d’Adèle som vinnare av Guldpalmen har blivit omdiskuterat och kontroversiellt i Frankrike. Vissa kritiker till lagen om samkönade äktenskap har till och med spekulerat i att valet i själva verket var ett beställningsverk från det franska kulturministeriet och därför, utan att ens ha sett filmen, fördömt den.

Det är lätt att se att just Abellatif Kechiche velat göra film av den här berättelsen. Hans hyperrealistiska, avskalade och samhällsengagerade blick och sätt att filma borde passa den alldeles utmärkt. Julie Marohs blandning av romantik och samhällskritik känns som klippt och skuren för Abdellatif Kechiche. Samtidigt som jag kan tänka mig att den också skulle ha passat Michel Gondry. Det finns något i Julie Marohs bilder och framförallt hennes effektfulla användande av färgen blå (främst i form av Emmas hår) som får mig att tänka på mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag ser lite av samma halsbrytande genremixning mellan hjärtskärande vacker romantik och djup melankoli i de båda verken.

Det tog Julie Maroh fem år att färdigställa Le bleu est une couleur chaude och det märks att det är en berättelse som betyder väldigt mycket för henne. Hur mycket av henne själv som finns i berättelsen ska jag låta vara osagt men det finns en del gemensamma beröringspunkter. Hon är inte odelat positiv till filmatiseringen (men vilken författare är å andra sidan det?).

Vissa har försökt avfärda hennes kritik som ett uttryck för besvikelse över att Abdellatif Kechiche inte nämnde henne i sitt tacktal efter att ha mottagit Guldpalmen, men det är att kraftigt förminska henne. Hennes tydligt formulerade kritik riktar sig främst mot filmens, enligt rapporterna, långa och explicita sexscener. I hennes ögon är de djupt problematiska och inte trovärdiga. Hon har också uttryckt besvikelse över att inte på något vis ha blivit involverad i filmatiseringsprocessen.

Julie Marohs kritik till trots. Jag ser fortfarande väldigt mycket fram emot att se filmen. Med ett så bra grundmaterial som hon själv tagit fram i form av sin grafiska roman i händerna på en så duktig regissör som Abdellatif Kechiche kan resultatet inte gärna bli dåligt. Även om vissa enskildheter naturligtvis kan halta. Att filmen dessutom är tre timmar lång, vilket är väldigt mycket med tanke på att Julie Marohs grafiska roman är på drygt 180 sidor, ökar självklart risken för att vissa delar kanske inte känns helt nödvändiga. Men det resonemanget får jag i så fall återkomma till när jag har sett filmen. När det gäller Le bleu est une couleur chaude har jag absolut inget att invända. Läs den du också!

 

Krigets fasor och feministiskt uppror i 50-talets USA

Postat den

rebelle_06

Det hör definitivt inte till vanligheterna att två filmer av intresse för oss frankofiler går upp på de svenska biograferna samma dag men i fredags skedde det. Det handlar om dels franskkanadensiska Oscarbidraget (nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film vid årets Oscargala) Krigets barn (Rebelle i original), dels Laurent Cantets första film efter Guldpalmvinnaren Mellan väggarna (Entre les murs) från 2008, Joyce Carol Oates-filmatiseringen Foxfire. Jag tänkte börja med att skriva några rader om den i mitt tycke bästa filmen av de två, Krigets barn.

Det är en stark historia om Komona, en 14-årig flicka i ett icke namngivet afrikanskt land. Filmens grundhandling är att hon berättar för det barn hon bär i sin mage om sitt öde och hur hon två år tidigare greps av rebellstyrkor, tvingades skjuta sina egna föräldrar och tränades till att bli barnsoldat för att strida i ett blodigt och hänsynslöst inbördeskrig. Det är naturligtvis en bitvis brutal och våldsam film, det säger sig självt med tanke på handlingen som jag just beskrivit, men den har samtidigt flera andra sidor. Det finns ljusa stråk i Komonas misär och regissören Kim Nguyen berättar ömsom med hänsynlös realism (även om mycket av våldet inte syns i bild), ömsom med bildpoesi. Krigets barn är en film full av hjärtskärande scener, oftast på grund av de hemskheter som inträffar men inte bara. Några scener är helt enkelt hjärtskärande vackra. Filmen är till allra största del inspelad i Kongo och det var där Kim Nguyen hittade Rachel Mwanza, den unga skådespelerska som på sätt och vis bär filmen på sina axlar. Hon är makalöst bra i rollen som Komona och belönades fullt rättvist med priset för bästa kvinnliga skådespelare vid förra årets filmfestival i Berlin.

Krigets barn är naturligtvis på sätt och vis en politisk film, men samtidigt ändå inte. Den utspelas som sagt i ett icke namngivet land och som åskådare ges vi aldrig någon kontext i form av vilka styrkor som strider mot varandra och varför. Den går med andra ord inte att härröra till någon konkret konflikt. Självklart är det lätt att tänka på vad som skett i exempelvis inspelningslandet Kongo eller Rwanda, men sådant ligger i åskådarens subjektiva intolkning av det som sker. I huvudsak är Krigets barn en film om människorna i den typ av konflikter som fortfarande plågar flera afrikanska länder. Jag tycker att det känns som ett fräscht och bra sätt att skildra den här typen av historia. Krigets barn är så klart inget lyckopiller till film, det ska man ha klart för sig, men en bra och stark filmupplevelse kan ju såklart i sig framkalla lycka.

När det gäller Laurent Cantets Foxfire går det att diskutera om den verkligen hör hemma här på en frankofilblogg. Huvudinvändningarna torde vara att den är inspelad i Kanada och på engelska. Argumentationen för borde gå i stil med att den trots allt är regisserad och en prisbelönt fransk regissör och dessutom producerad av ett franskt filmbolag. Dessutom visades den under årets franska filmfestival i Stockholm, bara en sådan sak. Laurent Cantet lekte också inledningsvis i arbetet med att omarbeta och flytta handlingen till Frankrike men insåg snabbt att han tyckte att det inte riktigt skulle fungera och valde att förhålla sig trogen den litterära förlagan. Laurent Cantets version är för övrigt den andra av Joyce Carol Oates roman från 1993. Den första gjordes redan 1996 och hade en ung Angelina Jolie i rollen som filmens nyckelperson Margaret ”Legs” Sadovsky, den informella ledaren för det tjejgäng som filmen och boken fått sitt namn av. Den gången valde filmmakarna att göra några tämligen omstörtande förändringar jämfört med handlingen i boken. Bland annat flyttades handlingen i både tid och rum och förlades till nutid. Laurent Cantet valde som sagt en helt annan väg och är synnerligen trogen boken. Filmen utspelas i ett litet samhälle i 50-talets USA och handlar om ett gäng tonåriga skolflickor som för att göra uppror och protestera mot patriarkatet och de manliga strukturerna i samhället bildar ett gäng kallat Foxfire. Gänget växer snabbt i styrka och medlemsantal och drivs inledningsvis med kollektivism och medbestämmande som grundförutsättning. Men det ska visa sig inte vara helt lätt att hålla sig till sina ideal och nya utmaningar tillstöter.

Laurent Cantet har närmat sig Joyce Carol Oates berättelse om tjejgänget Foxfire på samma sätt som han gjorde när det gäller skildringen av skolungdomarna i Mellan väggarna, det vill säga med en strävan efter ett så autentiskt tilltal som det bara är möjligt. Även den här gången har han försökt nå dit genom ett återhållet bildspråk, mycket sparsam användning av musik och amatörskådespelare i de allra flesta rollerna. Den här gången blir dock resultatet inte riktigt lika bra. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men det svajar en del på sina håll. Inte minst skådespelarmässigt. Raven Adamson, som gör samma roll som Angelina Jolie gjorde i den förra Foxfire-filmatiseringen, är dock smått lysande. Laurent Cantets sätt att ta sig an den ganska typiskt amerikanska berättelsen om livet i en amerikansk småstad på 50-talet på ett tämligen europeiskt vis är intressant men inte helt och hållet lyckat. Dessutom är filmen med sin speltid på drygt 2 timmar och 20 minuter åtminstone en halvtimme för lång. Med det sagt så har Foxfire utan tvekan sina förtjänster. Laurent Cantet gör inga ointressanta eller oengagerade filmer och Foxfire är inget undantag. Det är en sevärd film. Det är bara det att jag har en känsla av att den hade kunnat bli ännu bättre.