Frankofiliskolan del 9: Den franske Dylan

I denna den nionde delen av frankofiliskolan ska vi ta oss an det i Frankrike sjätte mest sålda musikalbumet någonsin av en franskspråkig artist.

I och med det får vi nu bekanta oss med en av de riktigt tunga kulturpersonligheterna i landet de senaste 45 åren: Renaud Séchan, eller Renaud som han kort och gott kallar sig som artist.

Påtagligt influerad av Bob Dylan, inte minst i fraseringar och sångmelodi, debuterade Parissonen Renaud 1975 med albumet Amoureux de Paname. För övrigt samma år en ung Stockholmare  vid namn Ulf Lundell även han influerad av samme amerikanske gigant debuterade med sitt album Vargmåne.

Jämförelsen med Ulf Lundell är relevant på fler än bara musikaliska sätt för Renaud har en status i Frankrike som påminner starkt om den som Lundell åtnjuter här.

Renaud fick sitt stora genombrott med sitt andra album Laisse béton från 1976 och levererade under många år efter det stadigt låtar som tveklöst uppbär klassikerstatus i Frankrike. Inte minst Mistral gagnant från 1985 som är ungefär lika uppskattad där som Öppna landskap är här i Sverige.

Men nu snabbspolar vi lite framåt och landar i år 2002. På grund av problem på det personliga planet med depressioner, alkoholmissbruk och en uppslitande skilsmässa har Renaud inte givit ut ett studioalbum på sex år.

Det är då skivan som spelar huvudrollen i detta inlägg släpps. Boucan d’enfer son den heter blir en enorm succé och hejdundrande comeback.

Det är också något av en ny Renaud som publiken får stifta bekantskap med. För ovanlighetens skull har han låtit andra skriva melodierna, bara en låt är egenkomponerad, och texterna är mer personliga och rör delvis andra ämnen än vad han normalt sätt tidigare behandlat. Samhällskritiken som genomsyrat mycket i hans textförfattande dittills får här en mer undanskymd roll.

Produktionen och arrangemangen är utmärkta och kompositörerna han jobbat med har skrivit fina melodier som passar hans berättande och ordrika texter mycket väl.

Renaud sätter den nya personligare tonen direkt i öppningsspåret Docteur Renaud, Mister Renard i vilket han avhandlar de där personliga problem som han brottats med.

Och i det tredje spåret Je vis caché beskriver han sin avsmak inför kändiskultur, skvallerpressen och dokusåpor.

Mellan dessa personliga låtar finns ett mer typiskt Renaudspår och tillika ett av skivans allra starkaste: Petit pédé, en countrydoftande historia om homofobi.

Boucan d’enfer är överhuvudtaget ett utmärkt album med många minnesvärda låtar. Bland dem vill jag gärna också extra lyfta fram den Brassens-inspirerade Mon bistrot préferé i vilken han lustfyllt och melankoliskt beskriver himlen som en kvarterskrog befolkad av hans egna hjältar, inspiratörer och förlorade vänner och skivans mest berömda spår Manhattan–Kaboul.

I denna duett med belgiska Axelle Red växelsjunger han fram två olika berättelser kring det ödesmättade datumet 11 september 2001. Den ena om en puertoricansk man som arbetar i World Trade Center i New York, den andra en kvinna i den afghanska huvudstaden Kabul.

Utgivningstakten har med tiden saktat ner men Renaud är alltjämt aktiv. Så sent som förra året släppte han ett nytt album.

Men, återigen likt Ulf Lundell, har han nog sin absoluta storhetstid och sin bästa musik bakom sig.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Den lilla tjuven som stal mitt filmhjärta

Jag har sedan jag startade denna blogg för fem och ett halvt år sedan ett pågående projekt att försöka spåra mina frankofila rötter genom att se om de filmer som ledde mig in på det spåret och de som fördjupade kärleken. Nu var det ett bra tag sedan det senaste inlägget i ärendet, men när en av de där filmerna nyligen kom ut i en nyutgåva i Frankrike blev det en anledning så god som någon att återuppta det där projektet.

Filmen det handlar om är Den lilla tjuven (La Petite voleuse i original) i regi av Claude Miller från 1989. Jag såg den, fortfarande i början av min bana som filmkritiker,  för första gången i samband med den svenska biopremiären senare samma år och blev mycket förtjust i den.

Den lilla tjuven är baserad på ett manus av ingen mindre än François Truffaut. Mästerregissören arbetade för fullt med projektet när han 1984 avled. Kuriosa i sammanhanget är att filmens huvudperson, titelns lilla tjuv, först var tänkt att finnas med i Truffauts klassiska långfilmsdebut De 400 slagen (Les Quatre Cent Coups) från 1959. Rollfiguren lyftes emellertid ut ut manuset för att så småningom tillägnas ett eget manus. Ett manus som efter Truffauts död blev liggande i några år.

Att det blev just Claude Miller som till slut fick uppdraget att bearbeta och sedermera också filma François Truffauts manus var ingen slump. Truffaut var något av en mentor för Claude Miller under början av dennes karriär och några av Millers tidigaste långfilmer sågs som hyllningar till  Truffaut. Vilket också Den lilla tjuven  kom att bli.

Den lilla tjuven är en coming of age-berättelse som utspelas i en lite fransk stad i början av 1950-talet. I centrum för handlingen finns den 16-åriga flickan Janine (spelad av en lysande Charlotte Gainsbourg). Hennes mamma har övergett henne och hon vet överhuvudtaget inte vem hennes pappa är. I stället bor hon hos släktingar, under knapra förhållanden.

Janine drömmer dock om lyx och kärlek och har utvecklat en fallenhet för att stjäla saker som hon vill ha men inte kan få. Men när hon blir påkommen med en massa stöldgods i hemmet ställer det saker på sin spets. Hennes släktingar börjar lessna på henne och hon slutar skolan, skaffar sig ett jobb och ger sig ut på jakt efter det liv hon drömt om. Problemet är bara att hon har svårt att låta bli det där med att stjäla och att ljuga.

Hur Den lilla tjuven hade blivit om François Truffaut hade fått slutföra den kan man naturligtvis bara spekulera om, men i mitt tycke har Claude Miller gjort en film som känns som något Truffaut kunde ha gjort. Låt vara att den kanske är lite för konventionell för att verkligen ha varit gjord av honom. Under alla omständigheter går det knappast att säga något annat än att det är en film i mästarens anda.

Jag såg om Den lilla tjuven några efter biopremiären, men det var säkert 20 år sedan jag såg den senast så jag var allt lite spänd inför om jag skulle tycka om den lika mycket nu som då. En del filmer som man gillade i yngre år bleknar när man ser om dem och borde därmed ha fått kvarstå som ett trevligt minne.

När det gäller Den lilla tjuven kom mina farhågor på skam. Jag tycker att den håller mer än väl i dag. Det är en atmosfärrik och underhållande film som balanserar mellan humor och allvar. Det märks att Claude Miller känner för rollfigurerna, inte minst Janine, med sina fel och brister. De invändningar jag kan ha mot filmen är att den går lite väl snabbt fram i skeendet i bland, vilket gör att händelseförloppet inte hinner utvecklas på ett fullgott sätt. Resultatet blir att den emellanåt känns en aning rapsodisk.

Den lilla tjuven är en genomgående välagerad film, men det går ändå inte att låta bli att särskilt framhålla Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Utan hennes finfina insats hade den här filmen förmodligen inte blivit så bra som den blev. Hennes rollinsats stjäl mitt hjärta – den här gången också.

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.

Inget nytt under den sydfranska solen

Det är möjligt att det här är lite off topic på en frankofilblogg men när två av mina absoluta favoritämnen, Woody Allen och Frankrike, återigen kombineras kan jag inte riktigt låta bli. Huruvida den hör hemma här eller inte är naturligtvis en definitionsfråga. Det uttalas bara något enstaka ord på franska i filmen men eftersom den till allra största del utspelas på den franska Rivieran så tycker jag nog ändå att den är kvalificerad.

Magic In The Moonlight, som gick upp på svenska biografer för tre veckor sedan, är Woody Allens andra franska projekt på senare år. Eftersom Woody Allen sedan jag vid mitten av 80-talet först blev bekant med hans filmer varit en av mina absoluta favoritregissörer är det alltid med stora förväntningar jag bänkar mig i biofåtöljen för att se varje ny film han gör. Och eftersom hans förra franska projekt Midnatt i Paris var en sådan formidabel höjdare var det med extra höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se denna film. Tyvärr så infriades inte dessa förväntningar riktigt. Magic In The Moonlight är något av en mellanfilm. Men eftersom Woody Allen nu har en så hög lägstanivå så är det ändå en underhållande och angenäm att se den.

Magic In The Moonlight utspelas på 1920-talet och handlar om Stanley, en cynisk och lite bitter medelålders brittisk man som livnär sig som illusionist. Han turnerar världen som sitt kinesiska alter ego Wei Ling Soo. Som den illusionist han är, tränad att lura och domptera sin publik, tror han inte ett dugg på de som påstår sig besitta magiska krafter. Det är till och med så att han som sidosysselsättning avslöjar sådana. Efter en av sina utsålda föreställningar får han besök av en gammal vän och kollega.

Howard som han heter har i södra Frankrike träffat den unga amerikanskan Sophie som säger sig vara ett medium i kontakt med andevärlden. Howard har försökt men inte lyckats se igenom henne och ber om hjälp med att avslöja Sophie. Stanley nappar direkt på erbjudandet och reser till Azurkusten för att konfrontera henne. Han anstränger sig verkligen och gör sitt yttersta men måste efter ett tag ställa sig frågan: kan det vara så att hon verkligen har de förmågor hon påstår sig ha? Det blir en tid när Stanley tvingas fundera över både den ena tvärsäkra uppfattning han haft efter den andra.

Magic In The Moonlight delar en del av de ingredienser som några av Woody Allens allra bästa och mest inspirerade filmer har. Det är en bitterljuv periodfilm med inslag av magi och övernaturlighet som bjuder på funderingar och existentiellt funderande kring de stora livsfrågorna. Ändå blir det inte alls lika bra som i exempelvis Kairos röda ros, tidigare nämnda Midnatt i Paris och den orättvist förbisedda Scoop. Nyckelordet här är inspirerade. Det är den stora skillnaden. Magic In The Moonlight känns nämligen tämligen oinspirerad, som något Woody Allen valt att göra i väntan på att nästa riktigt bra manusidé ska dyka upp.

Det är angenämt och titta på och lättsamt underhållande men utan spets och udd. Här finns några fina och fyndiga one liners men det är ovanligt långt mellan skratten och för en gångs skull känner jag att det går att sätta vissa frågetecken inför Woody Allens personregi. Colin Firth, som spelar Stanley, känns inte helt bekväm i rollen och kemin mellan honom och annars utmärkta Emma Stone, som spelar Sophie, haltar.

Det Magic In The Moonlight är framför annat är oerhört tilltalande rent visuellt. Kostymerna och scenografin är utsökta och det Sydfranska landskapet är välfångat i all sin ljuvliga prakt. Fotot, som är signerat den iranskfranske mästerfotografen Darius Khondji,  är fantastiskt och fångar perfekt det sensuella och varma sydfranska ljuset. På sätt och vis kan man kanske säga att det är just ljuset och landskapet som spelare den verkliga huvudrollen i filmen. I så fall är det en övertygande huvudrollsinnehavare vi pratar om. Om det gått att nominera det sydfranska ljuset och landskapet till någon form av pris för bästa huvudroll hade jag tveklöst gjort det.

Eric Rohmer och den franska revolutionen

Som traditionen bjuder här på bloggen tipsar jag den franska nationaldagen den 14 juli till ära om en film som utspelas kring tiden för den franska revolutionen. I år handlar det om Eric Rohmers L’Anglaise et le duc från 2001. Men först några rader om Cédric Klapischs Casse-tête chinois som ju skulle ha haft svensk biopremiär i fredags och som jag laddat upp inför. Av någon anledning blev det inte så, filmbolaget ändrade sig i sista stund, och nu blir det premiär i slutet av oktober, direkt till dvd, för Chinese Puzzle som den kommer att heta här i Sverige i stället. Jag återkommer med min recension i samband med det.

Så till huvudämnet för dagen: Eric Rohmers L’Anglaise et le duc. Den handlar om den skotska adelskvinnan Grace Elliott och hennes vänskap med hertigen Filip av Orléans (eller Philippe Egalité som han ändrade namn till i samband med revolutionen). Filmen utspelas efter stormningen av Bastiljen och handlar huvudsakligen om den så kallade skräckväldestiden under ledning av Robespierre och jakobinerna. Det är lika mycket en skildring av det politiska skeendet som relationerna mellan de personer det handlar om.

L’Anglaise et le duc är på samma gång en tämligen typisk men också ovanlig film i Eric Rohmers filmografi. Sin vana trogen skildrar han till det yttre dramatiska skeenden huvudsakligen genom dialoger, det pratas med andra ord nästan hela tiden, men formmässigt är den en udda Rohmerfågel. För första fången använde han digital teknik för att filma och exteriörerna från det dåtida Paris är filmat mot green screen och med målade dekorer. Interiörerna är också noggrant återskapade och tidstypiska. Det är klart att det ger ett lite udda och säreget intryck att se personerna röra sig genom vad som egentligen är tavlor, men när man vant sig vid det lite konstlade utseendet är det bara fängslande.

Dialogerna är på typiskt Rohmervis vindlande, ordrika och resonerande. Den filosofiska aspekten är som alltid närvarande. Det yttre händelseförloppet är nog så spännande och det finns scener i L’Anglaise et le duc som är så nära en regelrätt thriller som Rohmer någonsin kom. Filmen ger en bild av en mörk tid i den franska historien, en tid av förtryck och med ständigt hot om våld och repressalier. Men så kallades tiden ju också för skräckväldet. Den här bilden togs inte emot med glädje av alla utan filmen fick utstå en hel del kritik från vissa håll. En del kallade den till och med för rojalistisk propaganda.

För egen del ser jag L’Anglaise et le duc som ett fängslande kvinnoporträtt och en intressant skildring av hur det kan ha gått till under ett dramatiskt och omtumlande politiskt skede i världshistorien. Hur det ligger till med sanningshalten får andra, mer insatta bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillade filmen och att jag tycker att den passar alldeles utmärkt att se såhär på quatorze juillet.

Trevlig fête nationale, mina frankofila vänner!

Äntligen dags igen!

Det finns få saker som jag tycker är lika häftiga som ett stort mästerskap i fotboll. När det vankas VM eller EM är min ambition alltid att se alla matcher, vare sig Sverige är med eller inte. Vi är bara inne på den fjärde dagen av världsmästerskapet än men såhär långt har jag sett alla matcher. Men det är klart, vissa matcher känns mer speciella än andra. Naturligtvis Sveriges i de fall där Sverige har lyckats kvalificera sig, men också Italiens och Frankrikes. Min kärlek till det italienska landslaget daterar sig till VM i Spanien 1982 (det första fotbollsmästerskap som jag kommer ihåg helt och hållet och medvetet följde), medan kärleken till Frankrike inte riktigt är lika gammal.

Mitt frankofila jag föddes som jag har varit inne på tidigare här på bloggen några år in på 80-talet och den där frankofilin smittade av sig även på mina fotbollsmässiga sympatier lite senare. VM i Mexiko 1986 var det första mästerskap där jag började följa det franska landslaget med mer positiv blick och därifrån har det utvecklats. Sedan hade ju franska landslagsfotboll en lite tyngre period, man misslyckades till exempel kvala in till världsmästerskapen1990 och 1994 (efter att ha hamnat efter Sverige och Bulgarien i kvalgruppen) så det var egentligen inte förrän i hemma-VM i Frankrike som jag som fullskalig frankofil fick nöjet att följa ett franskt landslag nästa gång. Det blev som bekant en synnerligen angenäm upplevelse med VM-guld och fullständig upprättelse.

EM 2000 och VM 2006 blev närmast perfekta fotbollsupplevelser för mig, helt perfekt hade naturligtvis varit om Sverige gått hela vägen och vunnit, eftersom Frankrike och Italien i dessa mästerskap möttes i final. I bägge fallen blev det dramatiska, välspelade och härliga matcher. En dröm för min del vore såklart en repris på det i Rio de Janeiro om en knapp månad. Italien tog ju ett litet steg mot ett sådant scenario genom att i natt svensk tid inleda sin turnering med att rättvist besegra England med 2-1. Italien var ju också i final i EM för två år sedan så där finns det relativt färska, fina minnen att falla tillbaka på.

När det gäller Frankrike har det dock varit motgång på motgång sedan den där VM-finalplatsen 2006. Själva finalen där kan väl också sägas ha varit en motgång eftersom det blev förlust på straffar och ikonen Zinedine Zidane fick avsluta sin spelarkarriär i skam efter att ha blivit utvisad efter att i förlängningen ha satt en dansk skalle i bröstet på den italienske försvararen Marco Materazzi, men ett VM-silver bör rimligtvis ses som en framgång.

EM 2008 slutade redan i gruppspelsfasen, vilket också var fallet i det senaste världsmästerskapet i Sydafrika för fyra år sedan. I EM för två år sedan gick det något bättre. Då blev det trots allt en kvartsfinalplats (trots förlust mot Sverige i den sista gruppspelsmatchen) men Frankrike gjorde en tämligen blek figur även i den turneringen. Vad värre är så har fransk landslagsfotboll under åren sedan 2006 skaffat sig ett dåligt rykte och fått något av ett löjets skimmer över sig. Värst var läget under och efter VM i Sydafrika. Då utspelade sig de inre stridigheter som det länge ryktats om inför mer eller mindre öppen ridå och spelare skickades av disciplinära skäl hem mitt under brinnande mästerskap.

Frankrike lyckades förvissa endast med ett nödrop kvalificera sig till detta världsmästerskap men sedan dess verkar förbundskapten Didier Deschamps ha fått ordning på sina styrkor. De värsta oroshärdarna har rensats ut ur truppen och det har till synes givit resultat. Spelet har börjat stämma och det finns en glädje i det franska spelet som man inte har sett på många år nu. Spelarna verkar trivas tillsammans och då har resultaten också kommit. I den sista matchen inför resan till Brasilien besegrades Jamaica (inte det tuffaste motståndet i världen, jag vet, men ändå) med hela 8-0. Detta utan den skadade fixstjärnan Franck Ribéry i truppen. Ribéry som också kommer att missa VM.

Om bara två timmar är det avspark i Frankrikes första match i detta VM. Honduras står för motståndet och då får vi se hur det står till med den franska landslagsfotbollen även i skarpt läge. För det är klart att det är skillnad på träningslandskamp och tävlingslandskamp. I synnerhet i ett världsmästerskap där marginalerna är små och där varje misstag kan vara ödesdigert. Frankrike är naturligtvis storfavorit i mötet med Honduras, men favoritskap betyder ingenting. Fråga bara Uruguay (fyra i förra VM) som i går fick stryk med 1-3 mot Costa Rica. Jag tar absolut inte ut något i förskott men tycker ändå att det känns riktigt bra när det gäller möjligheterna för Frankrike att sätta avtryck i detta VM. Och då menar jag positiva avtryck och inte den typ av avtryck som Frankrike har satt de senaste mästerskapen. Allez, Les Bleus!

Parismagi för barn i alla åldrar!

I dag tänkte jag ta ut svängarna en aning. Strikt tolkat kanske inte den här boken går att kategorisera som en del av den frankofona kulturen eftersom den är skriven på svenska, men samtidigt är det svårt att tänka sig en mycket mer frankofil bok.

Dessutom har upphovskvinnorna Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt så svenska de är varit bosatta i Paris så länge att boken redan på det planet skulle kunna ses som i alla fall delvis fransk. Och så är ju boken bara så underbar!

Boken om Mademoiselle Oiseau som den heter verkligen andas Paris. Rent formellt kategoriseras den som en barnbok med en målgrupp från 6 år och uppåt. Uppåt är nyckelordet här för det är i mina ögon en bok för i stort sett alla åldrar, åtminstone lyckades den trollbinda en 42-åring som undertecknad.

Om du liksom jag håller den franska huvudstaden som en av dina favoritplatser på jorden (och chansen att du som hittat just den här bloggen och nu läser detta gör det är överhängande med tanke på att det är en frankofilblogg) tror jag säkert att du också kommer att känna atmosfären och doften av Paris sippra ut mellan bladen när du läser den här boken. Andrea de la Barre de Nanteuils språkbruk är utsökt och Lovis Burfitts teckningar magnifika. Kombinationen är rena frankofila dynamiten.

Boken om Mademoiselle Oiseau handlar om den tillbakadragna och försynta 9-åriga flickan Isabella som en dag råkar trycka på fel knapp i hissen i huset där hon bor. Hon hamnar på våning sex i stället på våning fem. Utan att tänka på att hon är på fel våning sätter hon nyckeln i dörren och från den stunden förändras hennes liv i grunden.

På den sjätte våningen i fastigheten bor nämligen den på alla sätt märkvärdiga Mademoiselle Oiseau och hon tar emot Isabella med öppna armar. I samma stund som hon kliver in i Mademoiselle Oiseaus magiska våning får Isabella klart för sig att hon kan förvänta sig en sak: det oväntade. Äventyret kan börja och Isabellas tillvaro kommer aldrig mer att kännas det minsta färglös.

Att både Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt tillhör modebranschen märks sannerligen. Såväl texten som teckningarna dignar av fantasifulla kreationer. Jag får lite Alice i underlandet möter Jean-Paul Gaultier-vibbar under läsningen. För Mademoiselle Oiseau är sannerligen en exentrisk dam med egen stil och hennes våning är som ett eget underland, en väld där den vanliga världens regler och begränsningar inte gäller.

Boken om Mademoiselle Oiseau är en tidlös berättelse om en annorlunda vänskap, om drömmar och fantasins kraft. Samtiden är ofta dålig på att bedöma sådant men just nu känner jag det som att vi talar om en framtida klassiker.

Jag hoppas verkligen att det blir fler böcker om Mademoiselle Oiseau och Isabella. Jag vill veta mer om dem och följa med på fler äventyr i Mademoiselle Oiseaus sagoskimrande och ännu mer magiska Paris!

Frankofilt filmsommarnöje

Glädjande nyheter för frankofilen som känner för att svalka sig en stund i högsommarvärmen genom att slinka in i en behagligt tempererad biosalong. Denna helg har inte mindre än två franska filmer svensk biopremiär: den 13-faldigt Césarnominerade Camille mellan två åldrar (Camille redouble i original) och Bon appétit! (Les Saveurs du palais i original), båda från i fjol. I mina ögon är den förstnämnda den klart bästa av de två så jag inleder med att behandla den.

Camille mellan två åldrar än tämligen oblygt inspirerad av Francis Ford Coppolas Peggy Sue gifter sig från 1986. Den handlar om en bitter, livstrött och smått alkoholiserad medelålders kvinna vid namn Camille. Hon bor i Paris och är mitt uppe i en uppslitande separation från sin man Eric som hon varit tillsammans med sedan gymnasietiden. Efter en synnerligen blöt nyårsafton i goda vänners lag vaknar hon upp i en sjuksäng.

Personalen meddelar att hennes föräldrar är på väg för att hämta henne. Något som Camille av naturliga skäl har svårt att tro på. Bägge hennes föräldrar är nämligen sedan länge döda. Men mycket riktigt, föräldrarna dyker snart upp och Camille inser efter en stund att hon är förflyttad tillbaka i tiden, till 16-årsåldern. Den tid då hon för första gången träffar Eric och då hennes mamma plötsligt dör.

Med andra ord en chans att med vetskapen om hur saker och ting utvecklat sig och med massor av livserfarenhet i bagaget göra om och göra rätt. Eller går det överhuvudtaget att ändra det som redan skett?

Camille mellan två åldrar är en starkt melankolisk men också ofta mycket rolig film, ytterst tonsäkert iscensatt av Noémi Lvovsky som själv dessutom spelar titelrollen och har varit med och skrivit filmens manus. Mötet mellan den ”nya” Camille och hennes föräldrar och övriga omgivning inbjuder naturligtvis till en hel del dråpliga situationer och kulturkrockar, men det blir aldrig hysteriskt.

Det här är en nedtonad och återhållsamt berättad film som ofta drar mer åt drama än komedi. Vissa har velat dra paralleller inte bara med Peggy Sue gifte sig utan också Tillbaka till framtiden. Det är naturligtvis inte helt irrelevant att göra det, men likheterna med den senare är tämligen få. Och på sant franskt manér är Camille mellan två åldrar både pratigare och mer filosofiskt lagd än de båda. Och de filosofiska och resonerande undertonerna i Camille mellan två åldrar är något som verkligen får den att lyfta.

Camille mellan två åldrar är en gripande, rolig, finstämd och inte minst välspelad film. Noémi Lvovsky är (som vanligt) mycket bra, Samir Guesmi är lysande i båda inkarnationerna av Eric och Yolande Moraeu är inget annat fantastisk i rollen som Camilles mamma. Dessutom får vi njuta av inspirerade gästspel av kända skådespelare som Mathieu Amalric, Denis Podalydès och François Truffauts favorit Jean-Pierre Léaud.

Bon appétit i regi av Christian Vincent blev jag tyvärr inte lika förtjust i. Trots att den också kännetecknas av finfint skådespel, inte minst av Catherine Frot (som liksom Noémi Lvovsky i Camille mellan två åldrar) Césarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll tidigare i år. Här spelar hon Hortense Laborie, en viljestark och kvinna från den franska landsbygden som till sin stora förvåning rekryteras att bli ansvarig för maten åt självaste presidenten i Elysséepalatset.

Det är naturligtvis ett uppdrag som det inte går att tacka nej till. Men arbetet är sannerligen ingen hinderfri raksträcka. Förutom det uppenbart tuffaste hindret, att hon är den första kvinna på posten i en strikt patriarkal värld, så har hon massor av saker att ta hänsyn till. Inte minst gamla ingrodda hierarkier och byråkratiska system. Men Hortense Laboire är inte en kvinna som tar överdriven hänsyn till sådant. Hennes kompromisslösa kärlek till maten är det som verkligen styr henne och den leder till att hon fattar en hel del inte helt populära beslut.

Bon appétit saknar definitivt inte förtjänster. Catherine Frots agerande är redan nämnt och filmens utsökta foto är en annan. De många matlagningsscenerna är så snyggt iscensatta att snålvattnet snart riskerar börjar rinna ur mungipan. Det här är en film som kanske främst talar till magsäcken. Men rent handlingsmässigt finns en del i övrigt att önska.

För trots att filmens Hortense Laborie är inspirerad av och baserad på en verklig person, Danièle Mazet-Delpeuch som var president Mitterrands kock mellan 1988 och 1990, så lyckas inte riktigt personporträttet engagera. Vi får veta på tok för lite om vem hon är, vad som driver henne och vilken bakgrund hon har.

Dessutom har manusförfattarna lagt till en ramberättelse som mest bara stör och sannerligen inte tillför något. Så trots de på sitt sätt fantastiska matlagningsscenerna så blir Bon appétit en ganska tunn och lite smaklös måltid till film. Men som matlagningsporr och substitut till de själlösa matlagningsprogram som det går tretton på dussinet av på tv just nu fungerar den utmärkt.

Tiden går fort när man har roligt!

I dag är det firartag som gäller här på bloggen. BleuBlancRouge fyller 2! Att det skulle vara exakt två år sedan i dag som jag satte mig ner och skrev det där första inlägget känns smått overkligt. Men det är det. Beviset finns i almanackan. Jag ska väl inte sitta här och påstå att det känns som om det var i går heller, det har trots allt hänt en del sedan premiärinlägget, men två år…det låter otroligt långt när jag tänker på det. Men det är väl återigen bara att konstatera att talesättet stämmer: tiden går fort när man har roligt. Och lika roligt är det fortfarande att sätta sig ner och sätta ord på min livsresa genom frankofilin och dela med mig av mina intryck längs vägen. Och lika kul är det att ta del av er läsares funderingar kring det jag skriver här. Så stort tack till er som har hittat hit, läst och kommenterat under de här två åren. Hoppas att vi får möjlighet att fortsätta med detta i många år till. Nu ska jag fira tvåårsdagen med att titta på fransk film och njuta av några franska ostar som jag inhandlade igår.