Under påverkan dukar under av dåligt agerande

Det stora blå (Le grand bleu) från 1988 är en av fransk films största exportsuccéer genom tiderna. Inte så konstigt om någon såhär snart 35 år senare skulle vilja göra en sorts nutida uppdatering av konceptet.

Jag har ingen aning om det fanns någon sådan tanke i bakgrunden till skapandet av den nu aktuella franska Netflix-produktionen Under påverkan (Sous emprise) i regi av den amerikanska regissören David M. Rosenthal (som också skrivit manuset), men det är sannerligen lätt att misstänka att det är så.

Det finns under alla omständigheter flera gemensamma beröringspunkter: det handlar om fridykning, det finns en viss verklighetsbakgrund och det är i grund och botten en kärlekshistoria, om än destruktiv i detta fallet.

Sedan finns det såklart en hel del skillnader också även om set finns anledning att misstänka att Rosenthal sett Bessons film både en och två gånger.

Under påverkan handlar om Roxane, en ung kvinna med intresse för dykning. Under en kurs i fridykning möter hon och blir passionerat förälskad i instruktören: världsmästaren Pascal.

De inleder en relation och hon blir en del i teamet runt hans försök att sätta nytt världsrekord. Det visar sig att hon har stor fallenhet för den extrema och dödsföraktande sporten och börjar pusha sina gränser mer och mer.

I takt med hennes framsteg under vattnet förändras dock hennes relation med Pascal till det sämre och hans beteende blir mer och mer oberäkneligt.

Det finns en hel del stoff i Under påverkan som kunde ha mynnat ut i en bra film. Bildspråket är ambitiöst och filmen är löst inspirerad av den verkliga fridykarmästaren Audrey Mestres liv.

Men någon bra film blev det tyvärr inte. Därtill finns det alldeles för mycket som inte fungerar.

Manuset är slarvigt skrivet med trovärdighetsproblem när det gäller såväl händelseförlopp som karaktärsutveckling. Dessutom haltar skådespelandet betänkligt.

Framförallt är det Camille Rowe och rapparen Sofiane Zermani i rollerna som Roxane och Pacal som ställer till problem.

Ingen av dem övertygar i sina respektive roller och dessutom är kemin mellan dem i mina ögon i stort sett icke-existerande. Eftersom deras kärlekshistoria är en bärande del av filmen är det förödande.

Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.

Nikita, c’est joli comme prénom

Bland alla andra projekt jag har i gång, jag är väldigt förtjust i att dela in mitt filmtittande i projekt, går ett ut på att se om de filmer som en gång fick mig att verkligen älska fransk film. Dels för att se om de håller än i dag, dels för att på något sätt vis ännu bättre kunna förstå grunden till min frankofili.

Jag inledde projektet för några veckor sedan med att se om Den fula gubben (Monsieur Hire) och det kommer att fortgå med förmodligen ojämna mellanrum. Jag kommer helt enkelt att slänga in någon av dessa filmer i DVD-spelaren när jag har tid för det (bland alla andra projekt och jobbrelaterade uppgifter).

I går kväll var en sådan tidpunkt och då valde jag att ge mig i kast med en av de verkligt viktiga filmerna när det gällde att forma min frankofili, nämligen Luc Bessons Nikita. Jag kommer till och med exakt ihåg när jag såg den första gången. Det var fredag den 3 september 1990 på Filmstaden i Sundsvall. Jag var minst sagt laddad för att se den.

Bessons Det stora blå var en av de första filmerna som jag verkligen tokhyllade när jag 1988 inledde min bana som filmkritiker. Jag var förvisso bara 17 år och synnerligen lättimponerad då, men ändå. Det stora blå gjorde ett mycket starkt intryck på mig (eftersom den i huvudsak är engelskspråkig har jag dock valt att inte räkna in den i mitt ”grunden till frankofili”-projekt).

Men Det stora blå hade ändå inte riktigt förberett mig för den enormt starka upplevelse som Nikita skulle bli. För mig var Luc Besson, i alla fall fram till Quentin Tarantinos intåg på filmscenen några år senare, skaparen av de coolaste filmer jag kunde tänka mig.

Jag har såklart sett om Nikita några gånger sedan dess, men nu var det några år sedan så jag var lite orolig för hur jag skulle tycka att den håller idag. Det visade sig att all min oro var obefogad. Nikita är fortfarande en synnerligen cool film och det är egentligen förbluffande hur bra den håller. Även med nutida mått mätt är det en visuellt slående och snygg film, med sitt raffinerade kameraarbete, sin rappa klippning och fräcka scenografi.

Stil hade de onekligen, Luc Besson och de andra Cinéma du look-regissörerna. Sedan finns det en annan sak med Luc Bessons tidigare filmer som absolut inte får underskattas och det är Eric Serras fantastiska musik. Den ger varje film en distinkt ton och röst som det känns helt omöjligt att tänka sig filmen utan.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att själva storyn i Nikita skulle ha åldrats dåligt och att en genomsyn med mer vuxna ögon skulle avslöja fel, brister och håligheter i både logik och psykologisk skärpa, men inte heller där blev jag särskilt besviken. Visst är Nikita, liksom alla andra filmer av Cinéma du look-gänget, egentligen lite av stil över innehåll, men även storymässigt har den motstått tidens tand tämligen väl.

Den lätt samhällskritiska touchen av modell A Clockwork Orange light fungerar och Nikitas förvandling från nerknarkad ungdomsbrottsling till slimmad mördarmaskin är förvisso snabbt skildrad men ändå hyfsat trovärdig. Och jag tycker att Nikitas kamp för att hålla isär och samtidigt klara av de diametralt skilda rollerna som effektiv lönnmördare i statens hemliga tjänst å ens sidan och naivt och storögt förälskad sambo å den andra håller.

Anne Parillaud gör verkligen sitt livs roll och är hjärtskärande trovärdig i sin skildring av den inre dragkampen mellan de två rollerna. Det är med tanke på hur hans karriär har utvecklat sig sedan dess kul att se Jean-Hugues Anglade i en så normal och nedtonad roll som här.

I den mån någon beskrivning av handlingen är nödvändig (har inte alla frankofiler sett den här filmen redan?) så går den alltså ut på att en snart 20-årig nerknarkad flicka efter ett våldsamt rån med dödlig utgång döms till ett långt fängelsestraff. Innan hon hamnar i fängelset tas hon omhand av underrättelsetjänsten och de fingerar att hon dör av en överdos. Sedan ställs hon inför ett tufft val: att antingen gå med på att tränas i statens tjänst eller att få ta plats i den grav som alla andra tror att hon redan ligger i. Den missanpassade Nikita går motvilligt med på att låta sig tränas och lärs under de kommande åren upp till en effektiv mördare i statens tjänst.

Med tanke på hur bra filmer Luc Besson bevisligen kunde göra är det tragiskt vilket skräp hans namn som regel nuförtiden förknippas med, även om hans senaste film Adèle Blanc-Sec var ett steg i rätt riktning.