Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta. Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna. Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget. Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack. Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men det uppskattas inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchine återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna. De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt. Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Han lyckas förvisso verkligen med det senare, Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.

Souvenirs souvenirs

I dag tänkte jag ta upp Olivier Assayas Sommarminnen (L’heure d’été) från 2008. Assayas, vars senaste film Efter revolutionen (Après mai) sedan i somras finns utgiven på svensk dvd, är måhända lite ojämn men gör aldrig något helt ointressant.

Sommarminnen hör i mitt tycke till det bättre han har gjort. Det är en på många sätt genomfransk film, ett pratigt och intellektuellt drama som utspelas i övre medelklass-miljöer. Men den har också ett drag av skandinavisk film över sig, inte minst i form av influenser från Bergman.

Pratigt, intellektuellt och Bergmaninspirerat. Det låter som en tung och svår film kanske du tänker, men så är inte fallet. Olivier Assayas har regisserat filmen med lätt hand och värme. Men visst, den som väntar sig action väntar naturligtvis förgäves.

Sommarminnen handlar om tre syskon, två bröder och en syster. De har var valt att leva helt olika liv och den egentligen enda sammanhållande länken mellan dem är mamman, hela släktens matriark. Filmen inleds med en  solvarm sekvens där släkten är på plats i hennes fina hus utanför Paris för att fira hennes födelsedag.

Här får vi veta att hon är en hängiven konstälskare och att huset är mer eller mindre fullt av värdefulla föremål. Efter den glada och festliga inledningen gör berättelsen ett hopp framåt i tiden. Modern har avlidit och de tre syskonen sammanstrålar för att göra upp om ägodelarna och bestämma om huset ska säljas eller inte.

Mer komplicerad än så är inte handlingen. Men med mycket små medel, och med hjälp av tre utomordentliga skådespelare i de tre huvudrollerna: Charles Berling, Juliette Binoche (har hon någonsin gjort en dålig roll?) och Jérémie Renier, lyckas Olivier Assayas göra det hela till ett finstämt och intressant drama.

Han är en utmärkt skildrare av det vardagliga och skådespelarna förvaltar den välskrivna och tonsäkra dialogen alldeles förträffligt. I den där dialogen framträder dessutom att det finns många fler sidor i den här berättelsen än vad dem enkla ramhandlingen kanske ger sken av. Att fotoarbetet och scenografin genomgående håller mycket hög klass gör naturligtvis inte saken sämre.

Sommarminnen är en bitterljuv berättelse som utan pretentioner på ett lågmält sätt tar sig an stora frågor som saker och tings förgänglighet och hur olika värde vi kan sätta på fysiska minnen. Det är också en film om vilket tveeggat svärd nostalgi kan vara.

Vi talar inte om något mästerverk här, men Sommarminnen är i all sin enkelhet en riktigt fin och humanistisk film som letar sig in till hjärtroten. Åtminstone gjorde den det på mig. Men så är jag å andra sidan en obotlig nostalgiker också.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

En film stark som en Belgian Blue

Glädjande nog för oss Sverigebaserade frankofiler bjuder inledningen av bioåret 2012 på frankofon fägring. Ännu mer glädjande är att den första franskspråkiga film att gå upp på de svenska biograferna, vilket den gjorde i fredags, detta nya år är är en riktig höjdare. Ja,  jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att det är ett mästerverk.

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) som den heter är de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film. Filmen visades inom tävlan under förra årets Cannesfestival och det gick som det brukar när det gäller brödernas filmer. De kunde återvända hem med ännu ett fint (och välförtjänt pris).

Två gånger tidigare har de vunnit Guldpalmen, för Rosetta och Barnet (L’enfant), men den här gången fick de nöja sig med festivalens stora pris, det näst mest prestigefyllda som delas ut under festivalen. För min del hade de gärna fått vinna Guldpalmen en tredje gång. För mig är Pojken med cykeln en klart bättre film än Terrence Malicks aningen tålamodsprövande The Tree of Life (som ju som bekant var den film som fick priset), men det handlar så klart om tycke och smak. Och att vinna Grand prix är definitivt inte fy skam det heller.

Jag har alltid haft ett gott öga till Dardennebrödernas filmer, inte minst beundrar jag den konsekvens och stringens de hållit genom hela sitt konstnärskap. Helt oberoende av rådande filmtrender och hur dessa ständigt förändras fortsätter de att göra sina avskalade, nakna och minimalistiska socialrealistiska dramer. Det går inte att ta miste på att det är just en Dardennefilm man ser. De har självklart sina influenser, men har likafullt mutat in sin helt egna och personliga plats i filmhistorien.

Pojken med cykeln är ännu en typisk Dardennefilm, men den här gången har det dock hänt något. De har valt att släppa in lite ljus i berättelsen. Det rör sig fortfarande om en djupt gripande berättelse från samhällets skuggsida och den där klumpen i magen som är en ständig kompanjon till Dardennebrödernas filmer gör sig återigen påmind, men det livsbejakande stråk som tidigare bara kunnat anas i deras filmer får här ta flera steg fram i klangbottnen. Vi pratar fortfarande inte om något sprittande lyckopiller till film direkt (det nytillsatta ljuset till trots är de fortsatt totalt osentimentala), men Pojken med cykeln är utan tvekan brödernas mest lättillgängliga film.

Pojken med cykeln handlar om den snart 12-årige pojken Cyril. Hans pappa har lämnat honom på ett barnhem och någon mamma ses inte till på hela filmen. Filmen inleds med en hjärtskärande scen där Cyril försöker få tag på pappan och den cykel som han fått av honom. Cyril vägrar att gå med på att pappan har lämnat honom för gott och dessutom sålt cykeln. Av en slump möter Cyril den godhjärtade hårfrisörskan Samantha. Hon grips av den lilla pojkens öde och beslutar sig för att ta honom under sina vingar och hjälpa honom.

Som vilken annan liten pojke eller flicka i samma situation som Cyril har han byggt upp ett hårt och kantigt skal mot omgivningen och har svårt att riktigt släppa Samantha in på livet. Men den omtänksamhets- och kärlekstörstande pojken längtar samtidigt efter tillhörighet och någon att ty sig till, vilket gör honom till ett lätt byte för mer ljusskygga existenser är Samantha.

Pojken med cykeln är en skildring av samhällets skuggsida av idag, men den känns samtidigt helt tidlös. Parallellerna till Vittorio De Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven från 1958 är oundvikliga. Själva cykeln har ungefär samma (och lika starkt) symbolvärde nu som då. Precis som i De Sicas film är känslan i Dardennefilmerna närmast dokumentär, vilket förstärks av brödernas vana att använda sig av amatörer i många av rollerna.

Pojken med cykeln är inget undantag. Skådespelandet är genomgående suveränt och naturligt och tonträffen klingar inte någon enda gång falskt. Återkommande Dardennemedarbetare som Olivier Gourmet och Jérémie Renier glänser i sina, den här gången, mindre roller och synnerligen mångsidiga Cécile de France är mycket bra i sin Dardennedebut. Men allra bäst är unge Thomas Doret. Han är inget annat än ett mindre mirakel i rollen som Cyril. Den suveräna uttrycksfullhet han visar i sitt spel kommer jag att bära med mig länge. Det här är en av de mest imponerande insatser av en barnskådespelare som jag någonsin har sett.

I motsats till exempelvis den synnerligen starka och gripande Rosetta är det inte med en känsla av obehag man lämnar biografen efter att ha sett Pojken med cykeln, utan med en känsla av hopp. Pojken med cykeln är förvisso även den hjärtskärande och känslomässigt obehaglig i sina stunder, men samtidigt hoppfull och humanistisk. Dardennebröderna har gjort imponerande starka filmer förr, men det nya ljus som de tillfört sitt berättande i Pojken med cykeln tar dem till ännu högre höjder. Missa för allt i världen inte denna film!