Under påverkan dukar under av dåligt agerande

Det stora blå (Le grand bleu) från 1988 är en av fransk films största exportsuccéer genom tiderna. Inte så konstigt om någon såhär snart 35 år senare skulle vilja göra en sorts nutida uppdatering av konceptet.

Jag har ingen aning om det fanns någon sådan tanke i bakgrunden till skapandet av den nu aktuella franska Netflix-produktionen Under påverkan (Sous emprise) i regi av den amerikanska regissören David M. Rosenthal (som också skrivit manuset), men det är sannerligen lätt att misstänka att det är så.

Det finns under alla omständigheter flera gemensamma beröringspunkter: det handlar om fridykning, det finns en viss verklighetsbakgrund och det är i grund och botten en kärlekshistoria, om än destruktiv i detta fallet.

Sedan finns det såklart en hel del skillnader också även om set finns anledning att misstänka att Rosenthal sett Bessons film både en och två gånger.

Under påverkan handlar om Roxane, en ung kvinna med intresse för dykning. Under en kurs i fridykning möter hon och blir passionerat förälskad i instruktören: världsmästaren Pascal.

De inleder en relation och hon blir en del i teamet runt hans försök att sätta nytt världsrekord. Det visar sig att hon har stor fallenhet för den extrema och dödsföraktande sporten och börjar pusha sina gränser mer och mer.

I takt med hennes framsteg under vattnet förändras dock hennes relation med Pascal till det sämre och hans beteende blir mer och mer oberäkneligt.

Det finns en hel del stoff i Under påverkan som kunde ha mynnat ut i en bra film. Bildspråket är ambitiöst och filmen är löst inspirerad av den verkliga fridykarmästaren Audrey Mestres liv.

Men någon bra film blev det tyvärr inte. Därtill finns det alldeles för mycket som inte fungerar.

Manuset är slarvigt skrivet med trovärdighetsproblem när det gäller såväl händelseförlopp som karaktärsutveckling. Dessutom haltar skådespelandet betänkligt.

Framförallt är det Camille Rowe och rapparen Sofiane Zermani i rollerna som Roxane och Pacal som ställer till problem.

Ingen av dem övertygar i sina respektive roller och dessutom är kemin mellan dem i mina ögon i stort sett icke-existerande. Eftersom deras kärlekshistoria är en bärande del av filmen är det förödande.

Farväl, Jean-Jacques Beineix!

Ännu en av den frankofona filmens visionärer har gått ur tiden. I detta fall en person som med sina tidiga filmer spelade en viktig roll i processen att lägga grunden till den frankofil jag är i dag.

I dag nåddes vi av beskedet från Frankrike att Jean-Jacques Beineix avlidit 75 år gammal.

Tillsammans med Leos Carax och Luc Besson var han den ledande figuren inom den rörelse inom fransk film som kom att kallas cinéma du look och som fick stor internationell genomslagskraft under främst 80-talet.

De tre blev stora namn men också omtvistade. Alla dubbades till enfants terribles och termen cinéma du look myntades ursprungligen som pejorativ kring deras filmers kvalitet.

Med tiden kom Carax att tilldömas konstnärlig cred medan både Beineix och Besson fortsatt fick utstå kritik och nedsättande omdömen. Icke desto mindre får alla tre räknas som viktiga figurer för hur modern fransk film utvecklats.

Mest berömd är Jean-Jacques Beineix för två filmer: långfilmsdebuten Diva från 1981 och Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (37°2 le matin i original) från 1986 och det var just de två filmerna jag pratar om när jag säger att Beineix gjorde ett avgörande intryck på mig när jag formades till frankofil.

Det var häftiga och visuellt slående filmer med berättelser om starka känslor. Perfekt för att fängsla en tonåring med ett allt starkare intresse för film. I ärlighetens namn ska väl också påpekas att den frikostiga nakenheten i Betty Blue också spelade roll för att fånga den där tonåringen.

Filmerna tog intryck av och hämtade inspiration från de amerikanska men hade en elegans och coolhet som de samtida amerikanska inte hade.

Jean-Jacques Beineix popularitet peakade med Betty Blue och efter den dalade hans stjärna relativt snabbt. Vilket resulterade i att det bara blev en handfull egenregisserade långfilmer till.

Men om man lägger till den i mina ögon inte helt lyckade Månen i rännstenen (La lune dans la caniveau) från 1983 får man tillsammans med Diva och Betty Blue en trio filmer som satt odiskutabelt avtryck inom modern fransk film.

Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

Frankofiliskolan del 4: Fars i racer(taxi)fart

Den fjärde delen i det jag kallar frankofiliskolan ska handla om en fransk paradgren, nämligen farsen. För i nedräkningen över de tio mest sedda franskspråkiga filmerna någonsin på bio i Frankrike har vi nu nått fram till nummer nio och där hittar vi den andra filmen i den framgångsrika Taxi-serien.

Många kanske reagerar över genrebeskrivningen fars när man pratar om Taxi-filmerna, men jag menar att vi talar om filmer vars släktskap med just fars inte går att förneka. Det är högljutt, tempostarkt och sådär lite medvetet fånigt som fars ofta är. Rollfigurerna är karikatyrartade, det sker förvecklingar och i stället för spring och smäll i dörrar framförs och krockas bilar i hög hastighet.

Kanske kan man säga att manusförfattaren och producenten Luc Besson med Taxi-serien skapade en ny genre som skulle kunna kallas actionfars?

Taxi 2 som släpptes år 2000 blev det publikt sett mest framgångsrika filmen i serien som till dags dato består av fem franska filmer, flera nyinspelningar i andra länder och en amerikansk tv-serie. Drygt 10,3 miljoner biljetter såldes till den i Frankrike och det gör den alltså till den nionde mest sedda inhemska filmen genom tiderna på de franska biograferna.

Alla de ledande personerna från den första filmen är i Taxi 2 tillbaka. Med ett undantag: Gérard Krawczyk har ersatt Gérard Pires som regissör, men eftersom den här serien känns så driven av producenten, manusskribenten och filmbolagsbossen Luc Bessons vision så är regissörens betydelse i detta fallet mer sekundär.

Samy Naceri spelar återigen taxichauffören Daniel, Frédéric Diefenthal hans polisvän Emilien, Marion Cotillard Daniels flickvän Lilly och Bernard Farcy polischefen Gérard. Dessutom får Emma Wiklunds (eller Sjöberg som hon hette då) rollfigur Petra en något större roll i det hela denna gång.

Storyn, som även denna gång är mer av en ursäkt för en lång scener med snabbt körande bilar, går ut på att våra hjältar hamnar mitt i en komplott där den japanska maffian, Yakuzan, planerar att mörda en japansk minister på besök i Marseille och samtidigt stjäla ett topphemligt vapen som den franska vapenindustrin vill sälja till Japan.

Det är såklart ingen överraskning hur det hela slutar men vägen dit är onekligen rätt underhållande, särskilt om man som jag har biljaktsfilmer som ett guilty pleasure, vilket gör det lättare att ha överseende med att det är mer än bara rätt fånigt emellanåt. Betydligt mer svårsmält är den grabbighet och rena sexism som då och då visar sig i filmen och som man såklart allra helst hade varit utan.

I nästa del av frankofiliskolan ska vi ta oss an det åttonde mest sålda frankofona albumet genom tiderna.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!

På spaning efter den Luc Besson som flytt

Det är inte utan att man lätt kan börja fundera på vad det var som hände där någon vid slutet av nittiotalet. För helt uppenbarligen var det något som hände. Någonstans där tappade Luc Besson mer eller mindre allt och i dag är han bara en skugga av den han var då.

De egenregisserade filmerna på den här sidan av Det femte elementet lämnar en hel del i övrigt att önska och utöver dem förknippas han i dag kanske främst med förvisso ofta ganska snygga, men innehållsmässigt tomma, dussinthrillers producerade av hans bolag EuropaCorp.

Luc Bessons egna roll i sammanhanget brukar vara som producent och/eller leverantör av en halvfärdig manusidé åt någon annan att utveckla efter bästa förmåga. A l’aveugle från förra året är ett typexempel. Den finns sedan tidigare i år på svensk dvd under den internationella titeln A Blind Man och hör hemma i den där ”okej underhållning för stunden och som kan ses om inget annat står till buds”-kategorin av filmer.

Regissören Xavier Palud, mest känd för den rysliga Ils (Them i Sverige) från 2006, vet hur en actionslipsten ska dras och mejslar fram halvannan timmes godkänt hantverk ur den manusidé som Luc Besson satt i händerna på manusförfattaren Eric Besnard (som för övrigt gjorde Svindlarna som jag skrev om för en dryg månad sedan). Med hjälp av duktiga skådespelare som Jacques Gamblin (som dock inte är helt bekväm i den här rollen) och Lambert Wilson i huvudrollerna får berättelsen dessutom ytterligare lite lyster, eller åtminstone stjärnglans. Men detta till trots går det inte att bortse från att det här är en rätt förutsägbar och klichéfylld historia. Den filmiska motsvarigheten till tomma kalorier.

A Blind Man handlar om Philippe Lassalle, en sjavig, depressiv och auktoritetsfientlig polis (hur många sådana har vi inte sett vid det här laget?). Han får i uppdrag att utreda det brutala mordet på en ung kvinna. Det finns inga vittnen och polisen har inget att gå på. Det enda spåret man har leder till en blind man som dessutom har ett vattentätt alibi. Inte kan det väl vara han om är förövaren? När nya mystiska mord inträffar tvingas Lassalle trots allt tänka i de banorna.

Som jag har antytt tidigare så har Jacques Gamblin lite problem med att få grepp om sin roll. Han är helt enkelt inte riktigt trovärdig som Lassalle och Xavier Palud låter honom dessutom spela över en del. Lambert Wilson däremot övertygar, och är vad jag kan bedöma fullt trovärdig, i rollen som den mystiska blinde mannen och med sin scennärvaro och karisma dominerar han alla scener han är med i.

Fotoarbetet i A Blind Man, går i samma linje som i de flesta andra så kallade eurothrillers producerade av EuropaCorp. Det vill säga stålglänsande, med gråtonad och matt färgskala och mycket skuggor och scener i mörker. Det finns absolut inget som överraskar med den här filmen men som ett substitut till exempelvis den där Wallander- eller Beckfilmen en slö söndagskväll framför tv-apparaten fungerar A Blind Man trots allt utmärkt.

Mer Dujardin åt (svenska) folket!

Den där Oscarstatyetten som han i fjol vann för bästa manliga huvudroll har naturligtvis gjort Jean Dujardin till ett gångbart namn även utanför den frankofona intressesfären. Det återstår naturligtvis att se hur länge detta intresse för honom kommer att hålla i sig.

Kändisskap har väl alltid varit något tämligen flyktigt och med tempot i dagens informationssamhälle med sitt i styrka ständigt tilltagande mediebrus är det förmodligen flyktigare än någonsin. Det går med andra ord undan på toppen och utan uppföljande succéer riskerar du snart vara bortglömd. Än så länge tycks intresset för honom även utanför frankofona kretsar hålla i sig. Inom de frankofona kretsarna är han vid det här laget så etablerad att det inte bör vara någon fara för honom att han ska bli bortglömd i första taget.

Här i Sverige är han nu för andra gången på kort tid aktuell i dvd-hyllorna med en alldeles nyutgiven film. Efter Svindlarna släpps nu också hans senaste film, thrillern Secret Agents, även här. Möbius som den heter i original, hade fransk biopremiär så sent som för ett knappt halvår sedan men får alltså här gå direkt till dvd-hyllorna. Jag kan på sätt och vis förstå varför den aldrig fick biopremiär här.

Det är förvisso en hantverksmässigt elegant och snygg film, som de flesta filmer producerade av Luc Bessons bolag EuropaCorp brukar vara, men manuset lämnar en del i övrigt att önska. Även om det är betydligt mer intelligent och välskrivet än den genomsnittliga filmen från nämnda bolag. Problemet i det här fallet är snarare att det har för höga ambitioner och verkligen slår knut på sig självt för att vara så smart och oförutsägbart som möjligt.

Resultatet blir tyvärr att det är aning svårt att hänga med i svängarna emellanåt och att skeendet därmed blir bitvis obegripligt. Att filmen sedan utspelas i den cyniska storfinansens kretsar och är kryddad med den branschens ofta svårtydda fikonspråk gör det inte lättare att hänga med. Åtminstone för en sådan som jag med måttligt intresse och kunskap för och om den världen.

Manusförfattaren Eric Rochant, som också har regisserat filmen, har satsat så mycket på att framstå insatt i den finansiella världen och att få till de där överraskande twisterna (som originaltiteln Möbius kommer sig av) att han missat en del i uppbygganden av berättelsen och karaktärspsykologin.

Framförallt saknas det en del när det gäller förklaringar till varför rollfigurerna agerar som de gör i vissa skeenden. Men en del av de bristerna vägs upp av genomgående finfint skådespeleri. Jean Dujardin och (Belgiskfödda!) Cécile De France är lysande och fullständigt trovärdiga i filmens två nyckelroller. Kemin mellan dem, som mycket av filmen vilar på, är alldeles utmärkt. Även resten av den internationella ensemblen, med Tim Roth i spetsen, sköter sig med den äran.

Själva storyn är som sagt lite snårig och därmed inte lätt att sammanfatta med bara några meningar. Men man kan i korthet säga att det är en sorts finansiell multinationell spionthriller. Den innehåller svek, dubbelspel och, faktiskt, också passionerad kärlek. Flera länders underrättelsetjänster är involverade och berättelsen tar som sagt flera dramatiska vändningar längs med vägen.

Jag skulle kunna ha kallat Secret Agents för god underhållning för stunden, för det är vad det egentligen är. Men eftersom det är en film som man måste vara på helspänn hela tiden under för att riktigt hänga med i så är det inte riktigt den typ av film som jag skulle kategorisera som underhållning för stunden.

Det är en lite svårhanterad film i det avseendet. Den är inte tillräckligt märkvärdig för att vara riktigt bra, för komplicerad för att bara slötitta på men samtidigt också sevärd. Det låter knepigt, jag vet, men jag kan för tillfället inte uttrycka det bättre.

En charmig och fartfylld taxifärd

Vi har väl alla våra guilty pleasures, ett av mina är att jag när det när det bjuds på varmt, soligt och somrigt väder ute gärna plockar fram den franska actionrullen Taxi från 1998 från dvd-hyllan och sätter mig och kollar.

Under den härliga värmeböljan i förra veckan åkte den fram igen. Egentligen är Taxi (liksom de tre uppföljarna) en ganska fånig och dum film och det är inte särskilt mycket som skiljer den från alla andra skräpactionfilmer som Luc Besson skrivit manus till och producerat från mitten av 90-talet och framåt.

Det känns som att Besson krafsat ihop manusen med minimal ansträngning över en kopp kaffe en eftermiddag. Vilket i fallet Taxi inte är en helt felaktig jämförelse. Luc Besson skrev manuset på bara 30 dagar, vilket är som en eftermiddag i jämförelse med vad färdigställandet av ett genomsnittligt filmmanus som blir filmatiserat brukar ta.

Men så är inte handlingen i Taxi inte så avancerad heller. Och det spelar faktiskt inte så stor roll. Filmens förtjänster och vad som gör att den faktiskt fungerar ligger på ett helt annat plan.

Regissören Gérard Pirès ser till att iscensätta det hela med en stor, och helt nödvändig, glimt i ögat och en rejäl portion gott humor. I bland låter han tonläget bli lite väl högt och hetsigt men i det stora hela lyckas han hålla samman det hela riktigt bra.

Den samlade skådespelarensemblen (där bland annat svenska fotomodellen Emma Wiklund, eller Sjöberg som hon hette då, ingår) bidrar dessutom med massor av charm, vilket naturligtvis också spelar in för att höja helhetsintrycket en bra bit över den nivå som en film av den här typen brukar ligga på.

Och när det gäller just skådespelarna är det extra kul att se Marion Cotillard i det som var hennes första större roll och som blev något av ett genombrott för henne, åtminstone på hemmaplan.

Det är kanske inte den mest krävande roll hon har gjort i sin karriär, men den spirande star quality hon visade upp i Taxi ledde till att hon nominerades 1999 till en César för bästa kvinnliga hopp. Det var för övrigt bara en av totalt sju, varav den vann två, César som den nominerades till.

Den vann priserna för bästa klippning och bästa ljud medan den fick se sig slagen i kategorierna bästa film, bästa regi, bästa musik, bästa manliga hopp (Samy Naceri) och så då bästa kvinnliga hopp.

Att den nominerades till så många priser är i och för sig klart överdrivet och inte helt välförtjänt, men säger en del om att den trots allt inte är så dålig – och att jag kanske inte behöver skämmas alltför mycket över att jag uppskattar den.

Taxi är en fartfylld actionkomedi Daniel (Samy Naceri) , ett fartälskande pizzabud i Marseille vars högsta dröm är att bli taxichaufför. Hans dröm slår in, men hans syn på hur en taxichaufför ska bete sig i trafiken är en aning oortodox. Han kör nämligen som om han vore tävlingsförare i ett GP-lopp.

Av en slump får han polisen Emilien (Frédéric Diefenthal bland annat känd som J-P i den första säsongen av tv-serien Clara Sheller som jag skrev om för en tid sedan) som klient. Emilien som själv är en hopplös bilförare är måttligt road av Daniels körstil, men inser att han och polisen kan dra nytta av en man med Daniels egenskaper i jakten på en rysk rånarliga som plågar Marseille.

Emilien erbjuder möjligheten för Daniel att slippa straff om han hjälper polisen. Ett udda och annorlunda partnerskap har tagit form. Det är bokstavligt talat gasen i botten som gäller i resten av filmen.

Som sagt, det är inte kärnfysik det handlar om, men Taxi är en skamlöst underhållande film. Rätt dum emellanåt och inte särskilt trovärdig överhuvudtaget, men den levererar precis den typ av lättsamma underhållning och vilopaus för hjärnan som behövs mellan varven. I bland räcker det mer än väl.