Förlorade illusioner – gammaldags och brännande aktuellt

Den blev förra årets stora vinnare på den franska Césargalan genom att plocka hem hela sju statyetter, sent omsider får den nu svensk biopremiär. Jag pratar om Xavier Giannolis ambitiösa och stjärnspäckade filmatisering av Honoré de Balzacs 1800-talsklassiker Förlorade illusioner (Illusions perdues i original).

Det är en film som känns gammaldags, men på ett bra sätt. För Förlorade illusioner är en kostymfilm av ett snitt som får åtminstone mig att tänka på de liknade filmer från åttio- och nittiotalen som fick mig att förälska mig i fransk film.

Vi pratar två och en halvtimme påkostad, hantverksskicklig och välagerad underhållning med ett storslaget anslag. Dessutom med mängder av kända namn i rollistan: Cécile de France, Gérard Depardieu, Xavier Dolan, Vincent Lacoste och Jeanne Balibar för att nämna några.

Allra först i rollistan står dock Benjamin Voisin (som tidigare setts i bland annat François Ozons Summer of 85), en relativ nykomling men med hög stjärnpotential. Han spelar filmens huvudkaraktär, den unge Lucien som lämnar landsbygden för den myllrande huvudstaden Paris.

Han anländer med ambitioner att bli poet men som för att får nöja sig med att använda sina talanger med pennan i tabloidpressens tjänst. En värld där korruption, maktmissbruk och slirande på sanningen är stapelvara.

Lucien visar sig ha fallenhet för att snabbt navigera sig uppåt i dessa samvetslösa salonger och skrymslen men frågan är hur länge det går att hålla sig kvar på toppen i en värld där vänskap och lojalitet är begrepp som om de en existerar lätt kan ändras för pengar eller bara individuell ambition.

Förlorade illusioner må utspelas på 1800-talet men tematiken och flera av de ämnen som tas upp känns brännande aktuella än i dag.

Xavier Giannoli, som för övrigt också regisserade just nu SVT Play-aktuella Uppenbarelsen, berättar effektivt och rappt, tempot är högt och speltiden på knappt två och en halv timma känns betydligt kortare. Däremot kan jag känna att det i bland i första hand är ett ytligt bländverk. Xavier Giannoli tycks mest vara intresserad av att berätta en sedelärande historia och inte så mycket av att ge sina rollfigurer något psykologiskt djup.

En sann visionär har gått ur tiden

Jag har sedan lång tid tillbaka ett extra gott öga till fransk-kanadensisk film. I dag kom det sorgliga beskedet att en av de främsta anledningarna till det, regissören Jean-Marc Vallée, avlidit.

Den blott 58-årige filmskaparen var mest känd för sina amerikanska produktioner som oscarsbelönade Dallas Buyers Club och tv-serierna Big little lies och Sharp objects.

Starka upplevelser allihop men allra starkast intryck på mig gjorde hans kanadensiska genombrottsfilm C.R.A.Z.Y från 2005. En film som är inte på långt när så omtalad och känd som den förtjänar.

Även hans film Café de Flore från 2011 förtjänar att lyftas fram mer än vad den gjort.

Tillsammans med Denis Villeneuve, även han på senare år mycket framgångsrik inom den amerikanska filmen med Arrival, Dune och Blade Runner 2049 på meritlistan, och Xavier Dolan utgjorde han en sorts visionär och mycket spännande fransk-kanadensisk filmskapartrojka som var med och förde filmkonsten framåt.

De andra två kommer säkerligen att fortsätta göra det men Jean-Marc Vallées filmröst kommer att vara saknad och jag kan denna dag inte låta bli att tänka på alla filmiska upplevelser som han säkert hade inom sig men som nu aldrig kommer att bli verklighet.

En tragedi i sig men allra mest är det såklart en tragedi på ett mänskligt plan och för hans nära och kära.

Vila i frid, Jean-Marc Vallée och tack för de upplevelser du hann ge oss!

Vampires gjuter nytt blod i vampyrgenren

Om du som jag har ett gott öga till vampyrgenren så kan den franska Netflixserien Vampyrer (Vampires i original) som släpptes för några veckor sedan vara något att kolla in. Eftersom tonåringar står i centrum för handlingen så faller det sig lätt att jämföra den med exempelvis Twilight eller Vampire Diaries och visst finns det fog att göra det. Men samtidigt hör denna serie hemma vid sidan av hårdare och blodigare vampyrskildringar. Om vitsen ursäktas så är det helt enkelt mer bett i Vampyrer i jämförelse.

Den tillför också en ny ingång i vampyrmyten. Huvudpersonen Doina är en till synes helt vanlig parisisk tonåring. Hon går i skolan som alla andra och lever ett relativt normalt liv. Hon har dock länge anat att hon är lite speciell. Men exakt hur speciell hon verkligen är har hon ingen aning om.

Hon är nämligen en hybrid mellan vampyr och människa och tål solljus. Tack vara medicin som hennes mamma ger henne hålls dessutom hennes vampyrmässiga drifter i schack. Men när Doina beslutar sig för att i hemlighet sluta ta medicinen, som ger henne kliande utslag, öppnas en ny värld för henne, såväl lockande sensuell som farlig.

Och vad värre är så väcker det liv i en gammal konflikt mellan Doinas mamma Martha och hennes ärkefiende Csilla, den senare ledare för den underjordiska grupp av vampyrer som lever ett skuggliv i Paris, och den spända situation som denna konflikt skapar i vampyrsamhället gör att Doina snabbt befinner sig i fara.

Vampyrer utspelas i den parisiska stadsdelen Belleville och använder den som fond för att tillföra ett mått av socialrealism som är ovanligt att se i vampyrgenren och det är ett grepp som fungerar bra. Jag gillar också att den är betydligt tuffare än andra vampyrserier med tydlig ungdomsmålgrupp. Det finns med andra ord mycket intressanta saker med serien.

Däremot vacklar den lite på manus och framförallt skådespelarstadiet. Med undantag för alltid utmärkta Xavier Dolan-favoriten Suzanne Clément i rollen som Martha svajar det rejält på många håll i ensemblen. Och manusmässigt känns den sex avsnitt långa serien i mångt och mycket som en sorts lovande introduktion för något som kanske komma skall. Den lägger upp bollen bra för en andra säsong som om man spelar sina kort rätt och korrigerar skönhetsfläckarna kan bli riktigt bra.

Kanadensisk syskonkärlek testas i Jag och min bror

Franskkanadensiska filmer letar sig tyvärr inte jätteofta till svensk biodistribution men jag blir lika glad varje gång det sker. För det är något med den franskkanadensiska filmtemperamentet som jag tycker väldigt mycket om. Filmerna därifrån är ofta aviga, osentimentala och laddad med en drastisk humor som tilltalar mig väldigt mycket.

Favoriten Xavier Dolan har jag skrivit en hel del om genom åren och han har ju skapat sig en fin internationell karriär, inte minst i festival- och cineastkretsar. Glädjande är också att två andra regissörer sprungna ur den franskkanadensiska filmtraditionen nu gjort sig namn på den internationella filmscenen och får det ena fina regiuppdraget efter det andra.

Jag talar om Denis Villeneuve som efter att ha oscarnominerats för den fantastiska Nawals hemlighet (Incendies) regisserat storproduktioner som Arrival, Sicario och Blade Runner 2049 och Jean-Marc Vallée som fått stor uppmärksamhet för filmerna Dallas Buyers Club och tv-serierna Big Little Lies och Sharp Objects.

Kanske håller de på att få en ny kollega på den internationella filmstjärnhimlen. Det har i alla fall börjat bra för Monia Chokri som den svenska biopubliken förmodligen mest förknippar med den kvinnliga huvudrollen i Xavier Dolans romantiska hipsterdrama Hjärtslag (Les amours imaginaires). Hennes egenskrivna och egenregisserade långfilm Jag och min bror (La femme de mon frère) fick premiär i samband med förra årets Cannesfestival och möttes där av mängder av lovord. I fredags gick den också upp på svenska biografer.

Jag och min bror passar perfekt in på den där typbeskrivningen av franskkanadensiska filmer som jag bjöd på inledningsvis. Det är egensinnigt, avigt och fullt av en drastisk och understundom mörk humor. Här finns ett persongalleri som är skildrade med värme men som också skaver.

I centrum står universitetsstudenten Sophia som efter flera år inom den akademiska världen inte får någon doktorandtjänst och tvingas till utmaningen att skapa sig ett liv utanför universitetets trygga väggar. Hon bor inneboende hos sin bror Karim som också är något av hennes enda fasta punkt i tillvaron. Saker och ting ställs på sin spets när han blir ihop med hennes gynekolog. Den aningen omogna och känslomässigt instabila Sophia har mycket svårt att hantera situationen när den fasta punkten riskerar att försvinna.

Monia Chakris manus är välskrivet och pepprat med fyndiga och rappa dialoger. Anne-Elisabeth Bossé (som också är med i Xavier Dolans Hjärtslag) är fantastisk i rollen som Sophia och Patrick Hivon glänser som brodern Karim. Rent iscensättningsmässigt har Monia Chokri helt uppenbart plockat upp ett och annat från sitt arbete med Xavier Dolan, här finns fina bildlösningar som påminner en hel del om hans tidigare filmer.

Det jag kan invända mot när det gäller Jag och min bror är att jag tror att den vunnit på att klippas ned lite. En speltid på strax under två timmar håller den inte fullt ut för. Någonstans kring en och en halv timme hade nog varit en lämpligare längd. Men en synnerligen lovande inledning på Monia Chokris regikarriär är det trots allt.

Ett filmiskt porträtt gjort av en kvinna i brand

Slutet av året är en bra filmperiod. För bland stora och publikfriande blockbusters brukar också en hel del smalare filmer som skördat framgångar på de olika filmfestivalerna, inte minst den i Cannes, få sin svenska biopremiär då. Detta år är inget undantag.

För bara någon vecka efter att Xavier Dolans Matthias & Maxime hade premiär var det i fredags dags för Porträtt av en en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu) av Céline Sciamma att gå upp på de svenska biograferna.

Dessa två filmer kan förmodas ha varit huvudkombattanter om årets queerpalm i Cannes, ett pris som Céline Sciammas film plockade hem. Efter att nu ha sett dem båda kan jag (även om jag verkligen gillade även Dolans film) konstatera att jag håller med i den bedömningen.

Porträtt av en kvinna i brand tog sedan dessutom hand om priset för bästa manus i huvudtävlingen och det fanns de som menade att den borde ha vunnit även Guldpalmen. Vilket hade varit kul filmhistorisk kuriosa eftersom Jane Campions Pianot, som inspirerat Sciamma till filmen, vann priset 1993.

Det är överhuvudtaget svårt att inte tänka på Pianot när man ser Porträtt av en kvinna i brand för trots att de två filmerna utspelas under olika århundraden är det något av två filmiska syskon. Céline Sciammas film har samma poetiska kärvhet, sensualism och bildmässiga stringens över sig. Ett arrangerat äktenskap spelar stor roll även här liksom en kvinnas obändiga behov och vilja att uttrycka sig konstnärligt i en värld kontrollerad av män.

Självklart finns det skillnader mellan filmerna också. I Porträtt av en kvinna i brand syns nästan inga män, det här är i än större grad kvinnornas berättelse, och där Jane Campion tog avstamp i Charlotte Brontës Svindlande höjder har Céline Sciamma främst inspirerats av myten om Orfeus och Eurydike.

Porträtt av en kvinna i brand utspelas vid slutet av 1700-talet och inleds med att en ung kvinnlig målare stiger i land vid en karg och vindpinad ö utanför Bretagne. Marianne som hon heter har fått i uppdrag att i smyg teckna ett porträtt av aristokratdottern Héloïse, ett porträtt som mamman sedan ska kunna ta med sig till Milano och visa upp för Héloïse tänkta gemål.

Héloïse vet vad som är på gång och vill inte bli avmålad, därav Mariannes uppdrag att observera henne och sedan i smyg färdigställa porträttet. Marianne blir något av en sällskapsdam till Héloïse och i takt med att de tillbringar mer och mer tid tillsammans växer en förbjuden passion fram mellan dem.

Céline Sciamma låter berättelsen långsamt och i många stunder helt utan dialog ta form. Dessutom är hon mycket sparsam med musik eller andra ljudeffekter. Hon litar på bilderna, sina skådespelares gestaltningsförmåga (såväl Noémie Merlant som Adèle Haenel som Marianne respektive Héloïse är helt fantastiska)  och låter mycket vara osagt och upp till åskådaren att tolka och läsa in.

Resultatet blir en sinnlig, suggestiv och smått förtrollande film som involverar och aktiverar de flesta av åskådarens sinnen. Porträtt av en kvinna i brand är helt en av årets absolut bästa filmer om du frågar mig.

Underbarnet Dolan har växt upp – men fortsätter att briljera!

Sedan den sensationellt starka debuten som självlärd 19-årig regissör, Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009  har den kanadensiske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Xavier Dolan varit en pålitlig leverantör av visuellt flyhänta, psykologiskt starka och ofta queerrelaterade dramer. Sedan förra veckan är han aktuell på svenska biografer med sin åttonde långfilm på tio år, Matthias och Maxime.

Matthias och Maxime är en på många sätt rätt typisk Dolan-film. Synnerligen välskriven dialog, en fantastisk och fullständigt naturligt tonträff i skådespeleriet och ett borrande ner i Dolans favoritämne: (trasiga) mänskliga relationer. Han fortsätter helt enkelt att vara något av den hipster-Bergman han blev fullt ut i sin andra långfilm Hjärtslag (Les Amours imaginaires) som slog undan benen för mig fullständigt när den hade svensk premiär 2010.

Titelpersonerna i den nya filmen är två kompisar sedan barnsben och deras gemensamma vänner. Matthias (känsligt spelad av Gabriel D’Almeida Freitas) arbetar inom finansvärlden medan Maxime (spelad av Dolan själv) just bestämt sig för att lämna hemstaden Montreal för att prova lyckan i Australien i två år och ska snart åka i väg. När kompisgänget samlas i en lantlig stuga slumpar det sig så att Matthias och Maxime tvingas hjälpa en av kompisarnas filmstuderande syster med att spela in en scen till en kortfilm.

Det visar sig att scenen de ska spela in går ut på att de ska kyssas med varandra och scenen skakar om deras vänskap och relation till varandra i grunden och leder dessutom till motstridiga inre känslor inom bägge två. Förutom att försöka få grepp om relationen till Matthias har Maxime en annan besvärlig relation att hantera: den till sin före detta narkoman till mamma (spelad av Dolan-favoriten Anne Dorval).

Det slår verkligen gnistor i samspelet mellan Dolan och Dorval och deras suveräna skildring av en söndrig mor-son-relation är också en fin blinkning till Dolans debut Jag dödade min mamma där de bägge var lika briljanta i skildringen av en annan typ av dysfunktionell mor-son-relation.

Matthias och Maxime är inte lika utlevande intensiv som till exempel Jag dödade min mamma och Mommy eller lika visuellt bländande som Hjärtslag eller Laurence Anyways. Den är mer återhållen och stram, men som sagt ändå en typisk Dolan-film. Känslostark, snygg och går rakt in i hjärtat. För mig är Xavier Dolan alltjämt en av samtidens stora.

Tanken på att han trots den digra biografin han redan åstadkommit fortfarande bara är endast 30 år gammal fyller mig med tillförsikt. Tänk så många fantastiska filmer till han kommer att hinna med!

Mommy Mia, vilken film!

Såhär kvällen före Oscargalan är det ingen överdrift att påstå att vi befinner oss i ett intensivt skede av den så kallade filmgalesäsongen. Här och nu tänkte jag dock lämna filmgalornas filmgala därhän och i stället sätta blickfånget på det som skedde i Paris i fredags kväll.

Då var det nämligen dags för Frankrikes främsta filmpris César att delas ut. En av de filmer som belönades under kvällen var Xavier Dolans senaste mästerverk Mommy. Att Oscarsjuryn inte nominerat den till priset för bästa icke engelskspråkiga film är enligt min mening obegripligt, men det är en annan diskussion.

Mommy är en oerhört stark historia, en av regissör Xavier Dolan suveränt kontrollerad känslobomb till film. Ramberättelsen är nog så enkel. Det handlar om relationen mellan en ensamstående medelålders mamma och hennes tonårige son.

Det som komplicerar det hela är att den där relationen är synnerligen explosiv. Sonen Steve är en orolig själ som när filmen inleds just har relegerats från den ungdomsanstalt som han bor på efter att ha satt eld på kafeterian.

Mamma Diane är heller egentligen inte i den allra bästa av livssituationer för att ta hand om den krävande sonen. Har har nyligen blivit änka och dessutom blivit av med sitt jobb. Ändå väljer hon att försöka ta hand om sin son.

Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Steve pendlar våldsamt i känslolägen och kan i ena stunden attackera Diane fysiskt för att i nästa bedyra henne sin kärlek. Och Diane själv är heller, av förklarliga skäl, inte i sin känslomässigt mest stabila period i livet. Hjälp för dem båda i den påfrestande och besvärliga situationen ska dock komma från ett oväntat håll.

Tonläget i filmen är genomgående högt och det är på gränsen till enerverande, men tack vare fantastiska skådespelarinsatser och känslig och exakt regi av Xavier Dolan håller sig Mommy hela tiden på rätt sida gränsen.

Med andra skådespelare och en annan regissör hade det lätt kunnat kantra över i överspel. En hel del av förtjänsten till att det hela tiden fungerar så bra är den äkthet i tonträffen som Xavier Dolan mejslat fram i sitt mycket välskrivna manus.

Anne Dorval och Suzanne Clément har redan tidigare gjort fantastiska insatser i regi av Xavier Dolan och bägge är fenomenala även här. Jag kan dock inte låta bli att imponeras extra mycket av nykomlingen Antoine-Olivier Pilon. Hans insats i den krävande rollen som Steve är något utöver det vanliga.

Mommy är en film som känns. Och då menar jag rent fysiskt. Redan tidigt kryper sig en känsla av obehag på och en del scener känns som knytnävsslag i magtrakten, men det hela blir uthärdligt tack vara de stråk av ljus som Xavier Dolan hela tiden släpper in i berättelsen. Det är en balansgång mellan känslolägena och han klarar av den briljant.

Sin vana trogen experimenterar Xavier Dolan med bildformat och berättarteknik och även denna gång visar han en osviklig känsla för att ge varje berättelse han vill berätta den allra bästa formen för att göra det. I Mommy blir det hela extra effektfullt.

Det ska bli oerhört spännande att fortsätta att följa Xavier Dolan. Med Mommy befäster han, blott 25 år gammal, sin position som en av världens just nu bästa och mest intressanta regissörer. Vi talar om en helt unik filmröst som ännu inte tagit ett felsteg. Imponerande!

Det är självklart lite tidigt att redan nu börja prata i termer av årets bästa film, men jag skulle bli mycket förvånad om inte Mommy kommer att kännas som en av de hetaste kandidaterna till titeln även när det så småningom börjar bli dags att sammanfatta filmåret 2015.

Xavier Dolan fortsätter att övertyga

Andra kulturskribenter har varit inne på det: det är hög tid att plocka bort det slentrianmässigt placerade prefixet underbarn före Xavier Dolans namn nu. Inte för att hans verk på något vis skulle börja hålla lägra kvalitet utan kanske egentligen tvärtom. Han har hunnit bli 25 år, har gjort fem långfilmer och är etablerad som en av samtidens mest spännande, unika och intressanta röster inom filmen. I det läget tycker åtminstone jag att ofoget att ständigt kalla honom för underbarn har något nedsättande över sig.

Efter att ha fått det gnagande irritationsmomentet ur systemet kan jag nu gå vidare till att behandla det som det här inlägget i första hand är tänkt att behandla: Xavier Dolans film Tom At The Farm (Tom à la ferme) från ifjol som gick upp på svenska biografer förra helgen. Det är den Montrealbördige regissörens fjärde långfilm och den representerar något nytt i hans filmografi.

Kanske var det något jag borde ha väntat mig efter att hans förra film Laurence Anyways lite grand kändes som en avslutning på den tidiga delen av hans filmskapande. Den mästerliga och i det närmaste fulländade filmen (2012 års bästa om du frågar mig) förenade element från Dolans två tidigare filmer och på sätt och vis tog den typen av filmberättande så långt det går att komma. Trots det blev jag lite överraskad över att det är en film som Tom At The Farm som Xavier Dolan valt som nästa steg i sin filmiska utveckling.

Tom At The Farm är ingen total kursändring för Xavier Dolan, vissa temat återkommer även här, men den är ändå i många aspekter synnerligen väsensskild från hans tidigare filmer. Det visuella överdådet och det utlevande känslospelet från Laurence Anyways är som bortblåst. Xaviers bildberättande är fortfarande utsökt, fotot är fantastiskt, men här mycket mer återhållet, inga komplicerade kameråkningar eller slow motion-scener så långt ögat når. Helt utan filmtekniska finesser är det dock inte. Han växlar bildformat och klipper effektivt mellan helbilder och närbilder, men kameran förhåller sig mer statisk än vad vi är van vid när det gäller Xavier Dolan.

När det gäller känsloplanet är Tom At The Farm mer eller mindre motsatsen till Laurence Anyways. Den senare var extrovärt och utlevande och de starka känslorna exploderade ut ur bioduken. Det är förvisso starka känslor i spel även i Tom At The Farm men i det här fallet är återhållna känslor det vibrerar av. Det är en känslobomb som så att säga snarare imploderar än exploderar.

Likheter och skillnader i all ära. Det viktigaste är naturligtvis om det är bra eller inte och Tom At The Farm är bra. Riktigt bra. Det är en film som visar att Xavier Dolan är en av de där inte alltför många regissörerna som tycks behärska alla uttrycksformer och typ av filmer. Likt en annan av mina favoritregissörer Roman Polanski. Och det är faktiskt i högre grad just Roman Polanski (och inte Alfred Hitchcock som andra valt som referenspunkt) jag kommer att tänka på när jag ser det psykologiska spelet i thriller Tom At The Farm utspelas framför mina ögon. Tätheten, paranoian och de sexuella undertonerna är très, très Polanski-esque. Därmed inte sagt att jag inte tycker att Hitchcocks andesvävar över Tom At The Farm. Det gör den.

Tom At The Farm är den första Dolan-filmen som bygger på ett manus som han inte är baserad helt och hållet på eget material. Han har själv skrivit manuset men det bygger på en pjäs av den kanadensiske dramatikern Michel Marc Bouchard. Eftersom jag inte sett berättelsen i sin scenversion kan jag naturligtvis inte jämföra dem men klart är att Dolan behållit ett visst teatralt anslag i sitt berättande. Jag skriver visst eftersom det långtifrån handlar om någon filmad teater. Men den raka och på ytan enkla storyn och det (kvantitativt) begränsade rollgalleriet skvallrar om det teatrala arvet.

Huvudpersonen i filmen är titelns Tom. Han är en hipsteraktig reklamare från storstaden. Hans pojkvän Guillaume har just dött och förkrossad av sorg beger tar Tom sin bil och åker ut på landsbygden för att besöka Guillaumes familj och vara med när han begravs. Ganska snabbt blir Tom varse att Guillaumes mamma inte tycks ha en aning om vem han är och vilket liv Guillaume levt. Guillaumes bror Francis verkar däremot ha förstått allt och börjar direkt med hjälp av både fysiskt och psykiskt våld att dominera den sköre Tom. Francis kontrollerar och mästrar men har samtidigt startat ett ödesmättat och olycksbådande psykologiskt spel som det är omöjligt att förutse hur det ska sluta.

Berättelsen är enkel men rik på undertext. Det är spännande, oförutsägbart och rasande skickligt berättat. Det är också en bitvis gåtfull film. Xavier Dolan lämnar en hel del åt åskådaren att själv tolka och fundera över. Den suggestiva upplösningen är en del i det mönstret. Risken med den typen av berättande är naturligtvis att åskådaren lämnas med en känsla av frustration, men jag tycker inte att Tom At The Farm gör det. Jag ser det snarare som ett tecken på filmens styrka att jag fortfarande ungefär en vecka efter att jag såg den alltjämt funderar på den och har slutbilderna på näthinnan. Och Rufus Wainwrights Going To A Town som ljuder när eftertexterna rullar, ringande i öronen.

Xavier Dolan är enligt mig redan en av de stora. Det ska bli mycket intressant att se vad han kommer att hitta på i framtiden. Hans femte långfilm Mommy premiärvisades vid årets Cannesfestival och är inköpt för svensk distribution, men något premiärdatum är vad jag vet inte satt.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Filmisk formtopp i hockeyns hemland

Det finns flera tecken på att den fransk-kandensiska filmen mår riktigt bra just nu. Nawals Hemlighet (Incendies), förra årets i mitt tycke bästa film, och Kanadas bidrag till årets Oscarsgala, den finfina Monsieur Lazhar, är två bra exempel.

Ett annat exempel som sannerligen stärker tesen om den fransk-kanadensiska filmens välmående är underbarnet Xavier Dolan vars tredje långfilm Laurence Anyways nu är aktuell på svenska biografer.

Det är en på alla sätt fantastisk filmupplevelse som förenar det bästa från hans två tidigare långfilmer (dessutom med en spellängd som ungefär motsvarar de två tidigare filmerna tillsammans).

Den nästan tre timmar långa Laurence Anyways väver samman det nakna, nerviga och direkta tilltalet i debuten Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009 med den synnerligen eleganta och stiliserade hipstermelankolin i uppföljaren Hjärtslag (Les Amours imaginaires) från året efter.

Resultatet blir en supersnygg känslomässig bomb trots att den sträcker ut sig över 168 minuter aldrig upphör att fängsla eller går ner i intensitet. Jag kan ärligt säga att jag inte hade velat vara utan en enda av de där minuterna.

Den blott 23 år gamle Xavier Dolan är en på så många sätt modig filmskapare som vare sig räds att vara bottenlöst självutlämnande eller att vara öppen med sina pretentioner.

Laurence Anyways är en pretentiös film och i en tid då pretentiös nästan har blivit till ett skällsord så är det naturligtvis ett vågat drag, men han går i land med det. Igen. Och jag har svårt att se att det skulle ligga något principiellt felaktigt i att vara pretentiös.

Laurence Anyways tar avstamp 1989 och utspelas under en tidsrymd av lite drygt 10 år. Det är en ambitiös och brett anlagd annorlunda kärlekshistoria om Laurence, en ung lärare på väg att bli författare som bestämmer sig för att han vill leva sitt liv som kvinna, och hans flickvän Frédérique.

Laurences beslut sänder en chockvåg genom omgivningen och många vänder honom ryggen. Även Frédérique har svårt att veta hur hon ska hantera situationen och den resterande filmen berättar hur deras förhållande till varandra förändras och utvecklas under den följande tioårsperioden.

Laurence är naturligtvis filmens huvudperson och den som Xavier Dolan i huvudsak fokuserar på, men faktum är att Frédérique är en minst lika intressant och kanske till och med ännu mer dynamisk karaktär.

Och även om Melvil Poupaud som i all hast fick ta över rollen som Laurence när Louis Garrel som egentligen skulle göra den plötsligt fick förhinder gör den på ett så starkt sätt att det är omöjligt att tänka sig att någon annan än honom i den, så är det Suzanne Cléments makalösa insats som Frédérique som verkligen har etsat sig fast i mitt minne.

Xavier Dolan rör sig lätt och ledigt mellan olika stämningslägen i sin film, även om det sorgsna och melankoliska dominerar, och han visar återigen prov på vilken utsökt känsla för att hitta helt rätt låtar att förstärka scenernas inneboende kraft med.

Han är också en utmärkt personinstruktör men imponerar ändå kanske allra mest på det visuella planet. I Laurence Anyways (liksom i Hjärtslag) finns det ett antal scener och tablåer som är så vackra att de tar andan ur åskådaren.

Det är en film som gör ont, berör, förför och sjuder av livsbejakande…allt på en gång. Den är melodramatisk men samtidigt fullständigt osentimental.

Det är förvisso några veckor kvar av 2012 men jag blir inte förvånad om jag även detta år kommer att ha en fransk-kanadensisk etta på min årsbästalista. Just nu känns Laurence Anyways som en självklar vinnare.