RSS Flöde

Etikettarkiv: Maïwenn

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Chanson douce – en tät och mörk filmvaggvisa

Den marockansk-franska författaren och journalisten Leïla Slimani fick 2016 ett hejdundrande genombrott i Frankrike med sin andra roman Chanson douce. Romanen belönades med det Prix Goncourt, det finaste av alla franska litterära priser, och såldes i stora upplagor. Den blev mycket omtalad och etablerade Slimani som en av det franska kulturlivets tyngsta röster.

De stora framgångarna gick inte omvärlden förbi och rättigheterna till Chanson douce såldes till ett stort antal länder, däribland Sverige. Här gavs den ut första gången i början av 2018 under titeln Vaggvisa och den blev omtalad även här.

2019 filmatiserades boken och sedan en tid tillbaka finns den tillgänglig även i Sverige via vod och streaming, då under originaltiteln Chanson douce.

Leïla Slimanis förstaval som regissör var Maïwenn men hon hoppade av projektet och i stället gick uppdraget till Lucie Borleteau som också var med och gjorde manusbearbetningen. Hur filmen hade tett sig om Maïwenn regisserat den får vi naturligtvis aldrig veta, men jag tänker att ändringen till Borletau inte behöver ha varit av ondo.

Hon har under alla omständigheter givit Chanson douce en tät, närmast Roman Polanski-doftande, thrillerskrud och den fungerar i mina ögon alldeles utmärkt. Det som har fått stryka en aning på foten är den skarpa samhällskritiska udd som finns i originaltexten, och den kanske Maïwenn hade varit bättre på att plocka upp, men jag gillar samtidigt den mer renodlade thrillerapproachen i filmen.

Precis som Polanski i sina bästa stunder använder Borleteau sig av små och subtila, ganska nedtonade berättartekniska knep för att stadigt skruva upp obehaget och den psykologiska spänningen mot kokpunkten.

Chanson douce handlar om Miriam och Paul, ett tämligen välbärgat medelklasspar i Paris. Efter att ha fått parets andra barn börjar Miriam bli sugen på att återuppta sitt jobb som jurist igen och de beslutar sig för att anlita någon som kan ta hand om barnen på dagarna.

Valet faller på Louise, en som det ser ut perfekt kandidat till jobbet, och till en början går allt utmärkt. Barnen älskar Louise och Miriam och Paul är också mycket nöjda med henne. Men så börjar Louise att bete sig lite märkligt och man anar att allt inte står rätt till och att katastrofen kan ligga på lut.

Den som läst boken noterar att upplägget i filmen är ett annat. Som sagt, det här är mer av en regelrätt thrillerbehandling av den litterära förlagan och som sådan tycker jag att den fungerar bra. Det är inte så att den skarpa samhällskritiken, som i Frankrike ledde till en intensiv debatt om blanda annat barnflickornas situation, är helt borta men fokuset i berättelsen ligger tydligt på spänningsmomenten.

En starkt bidragande faktor till att filmen fungerar så bra trots att en del av textens komplexitet offrats är skådespelarna. Allra mest glimrar det om Karin Viard och Leïla Bekhti i rollerna som Louise och Miriam.

Kompromisslös fransk skräck till halloweenfirandet

haute-tension

I dag är det halloween och för många är att se på skräckfilm en självklar del av firandet av denna helg. Här kommer att frankofont tips till dig som är ute efter något ruskigt att se i kväll, eller för all del närhelst annars du är sugen på en stenhård skräckfilm. För stenhård är den allt, Haute Tension (eller Switchblade Romance som den ibland kallas) från 2003. Det är till och med så att jag känner att det finns anledning att utfärda en varning. Den här filmen är mycket våldsam, till och med på ett sätt så att en rutinerad skräckfilmsräv som undertecknad bitvis ryggar tillbaka.

Haute Tension räknas som ett av de främsta exemplen på en våg av franska filmer kring millennieskiftet och en bit in på 00-talet som sägs tillhöra en undergenre kallad New French Extremity. Det rör sig om kompromisslösa, våldsamma och ofta helt humorbefriade filmer som utgör någon sorts motreaktion mot den typ av filmer som man annars kanske främst förknippar fransk film med.

Flera av dem är regelrätta skräckfilmer, men långtifrån alla. De flesta av dem har dock element lånade från eller inspirerade av skräckfilm. I fallet Haute Tension pratar vi utan tvekan om ren, rak skräck. I detta fall med synnerligen tydliga ekon från 70-talet. Det doftar en hel del tidig Wes Craven av Haute Tension och det känns fullständigt földriktigt att regissören Alexandre Aja efter att filmen rönt uppmärksamhet i USA fick uppdraget att göra en nyinspelning av Cravens Last House On The Left.

Haute Tension handlar om bästa kompisarna Marie och Alex. De är studenter och för att på ett bra sätt kunna förbereda sig för sin examen beger de sig till Alex föräldrars ödsligt belägna hus. Inte långt efter att de blivit varmt mottagna av Alex familj startar mardrömmen, för i släptåg har de en samvetslös och brutal mördare. Snart är den lugna helgen utbytt mot en kamp för att överleva.

Med andra ord pratar vi om en på  många sätt handlingsmässigt rak, okomplicerad och tämligen typisk  skräckfilm. Men Alexandre Aja har några överraskningar att bjuda på längs vägen och han bygger snabbt upp en otäck och hotfull stämning som sedan håller åskådaren i sitt grepp hela vägen till slutet. Själva stämningsbyggandet är också filmens kanske starkaste beståndsdel.

Tyvärr så finns några saker att hänga upp sig på och som drar ner filmens helhetsintryck. Jag ska naturligtvis inte avslöja här vilka överraskningarna är, men inte alla är till filmens fördel. Man ska kanske inte ägna allt för mycket tid åt att fundera kring logik när det gäller genrefilm, men här finns några så flagranta brister på området att det är svårt att bortse från dem. Dessutom skulle jag nog säga att den här filmen i sina stunder är för utstuderat våldsam för min smak. Men i sina bästa stunder är Haute Tension en effektiv och underhållande skräckfilm.

Allra mest intressant är den kanske för sin rollistas skull. Marie och Alex spelas nämligen av duktiga Cécile de France och Maïwenn. Att två sådana nutida stjärnor här ses i tidiga vuxenhuvudroller ger filmen extra tyngd för den som har ett särintresse för modern fransk film. Kanske är det en anledning även för den som inte är skräckfilmsfrälst att se den? Ha bara min varning om hur våldsam den här filmen är i  minnet innan du ger dig på att se den. Det finns några scener här som man inte glömmer i det första taget.

Ha nu en trevlig halloween, kära läsare!

 

Ännu en fransk toppfilm får SVT-premiär i kväll

Gudarochmänniskor

Så sent som i förra månaden släpptes den på nytt på svensk dvd och i kväll ger SVT oss chansen att se det gripande och djupt humanistiska moderna mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des Dieux) från 2010. Det är synnerligen glädjande detta att SVT på senare tid har haft den goda smaken att sända förhållandevis färska franska toppfilmer. För någon vecka sedan visade ju SVT Maïwenns Polis (polisse) från 2011.

Starttiden för Gudar och människor är 22:30 i SVT2. Här kan du läsa vad jag skrev om den i samband med återutgåvan på dvd i förra månaden.

En av huvudrollerna i filmen spelas, som synes på bilden ovan, av Lambert Wilson. Det blir mer om honom här på bloggen i nästa vecka. På fredag är det nämligen svensk biopremiär för den härliga men också melankoliska Cykla med Molière (Alceste à  bicyclette) som hade fransk premiär tidigare i år. Ett längre inlägg om den kommer om några dagar.

Missa inte en av förra årets absolut bästa filmer på SVT i kväll

polisse

Här kommer ett stekhett tv-tips inför lördagskvällen! Om du inte redan har sett den får du verkligen inte missa Maïwenns starka och känsloladdade polisdrama Polis (polisse i original) från 2011 som visas på SVT2 klockan 21.00 i kväll. Den hade svensk biopremiär så sent som i februari förra året vilket gör detta till en ovanligt tidig visning för att vara någon av SVT:s kanaler. Det är naturligtvis bara att tacka och ta emot. En liten varning på förhand dock: det här är inte den där typen av film som man sitter och slötittar på med ena handen i lördagsgodispåsen. Dels är ämnet så allvarligt, dels är det en film med ett myller av karaktärer vilket gör att man som åskådare behöver vara om inte på helspänn så i alla fall hela tiden uppmärksam för att riktigt hänga med. Så om du känner mer för lättsam underhållning om lördagskvällarna, verkligen inget fel i det, så är det bättre att spela in denna film och plocka fram den när tillfället känns bättre. Missa den bara inte! Så här skrev jag om den i samband med biopremiären.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.