RSS Flöde

Etikettarkiv: Nikita

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Lucy

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.

Den kan ju inte bli vinst varje gång del 2

De som känner mig (och ni som inte gör det men som följer den här bloggen) vet att jag verkligen vurmar för och är i grunden synnerligen välvilligt inställd till fransk film. Till och med i den utsträckning att jag emellanåt ser mer blidare ögon på en film som kanske inte är så bra, bara för att den är fransk.

Men när det gäller vissa franska filmer tryter till och med mitt tålamod. Som till exempel den jag så häromdagen. Gardiens de l’ordre från 2009 som tidigare i somras gavs ut på svensk dvd under titeln Bortom varje tvivel. Här pratar vi dryga 100 minuter av mitt liv som jag verkligen skulle vilja ha tillbaka. Var ligger reklamationsdisken?

Bortom varje tvivel är nämligen en riktig dussinfilm. En thriller som försöker vara tuff och cool, i baksidestexten refereras det exempelvis till Nikita och De blodröda floderna, men som bara är platt och ointressant. Med produktionsvärde och karaktärsutveckling bara snäppet över löpandebandproducerad svensk kriminalfilm (tänk Wallander, Irene Huss o s v) är det för mig helt obegripligt att den här filmen biovisades i Frankrike, på sin höjd försvarar den sin plats som en okej söndagskvällsfilm på tv.

Filmen handlar om två poliser, en kvinnlig och en manlig, som under ett rutinuppdrag en natt skjuter ihjäl en kraftigt drogspeedad ung man efter att denne utan förvarning först skjutit deras kollega. Det visar sig att den unga mannen är son till en mycket högt uppsatt man inom den franska politiken och de två poliserna finner sig snart själva anklagade för tjänstefel.

De blir avstängda och deras enda chans att rentvå sig själva är att på egen hand ge sig huvudstupa rätt ner i Paris undre värld på jakt efter bevis på att den extremt kraftfulla nya drog som politikerns som var påverkad av.

Med andra ord en variation av ett handling som vi har sett många, många gånger förr. Här utan något som helst nytt tillfört mixen. Vi snackar klichéstapling på hög nivå av en regissör som stilmässigt siktar på Luc Besson à la Nikita, men bara mäktar med Luc Besson à la Transporter 3.

Cécile de France som spelar den kvinnliga huvudrollen är förvisso, som vanligt, utmärkt. Här i en roll där hon både utseendemässigt och temperamentsmässigt påminner om en Emmanuelle Béart från hennes glansdagar och det är ju en kvalitet som aldrig kan bli fel. Cécile de Frances motspelare går det dock att sätta stora frågetecken inför. Över hela linjen. Och Fred Testot som gör den manliga huvudrollen är direkt dålig.

Fransk film har stolta traditioner när det gäller polisfilm. Bortom varje tvivel innehåller element från flera av de teman som gjort den franska polisfilmen så intensiv och intressant, inte minst det om korruption inom de egna leden, men den här gången rör det sig om en synnerligen urblekt kopia. Nej, jag ska inte ta mer av vare sig din eller min tid i anspråk för den här filmen – det här är bortom varje tvivel en film att undvika.

Nikita, c’est joli comme prénom

Bland alla andra projekt jag har i gång, jag är väldigt förtjust i att dela in mitt filmtittande i projekt, går ett ut på att se om de filmer som en gång fick mig att verkligen älska fransk film. Dels för att se om de håller än i dag, dels för att på något sätt vis ännu bättre kunna förstå grunden till min frankofili.

Jag inledde projektet för några veckor sedan med att se om Den fula gubben (Monsieur Hire) och det kommer att fortgå med förmodligen ojämna mellanrum. Jag kommer helt enkelt att slänga in någon av dessa filmer i DVD-spelaren när jag har tid för det (bland alla andra projekt och jobbrelaterade uppgifter).

I går kväll var en sådan tidpunkt och då valde jag att ge mig i kast med en av de verkligt viktiga filmerna när det gällde att forma min frankofili, nämligen Luc Bessons Nikita. Jag kommer till och med exakt ihåg när jag såg den första gången. Det var fredag den 3 september 1990 på Filmstaden i Sundsvall. Jag var minst sagt laddad för att se den.

Bessons Det stora blå var en av de första filmerna som jag verkligen tokhyllade när jag 1988 inledde min bana som filmkritiker. Jag var förvisso bara 17 år och synnerligen lättimponerad då, men ändå. Det stora blå gjorde ett mycket starkt intryck på mig (eftersom den i huvudsak är engelskspråkig har jag dock valt att inte räkna in den i mitt ”grunden till frankofili”-projekt).

Men Det stora blå hade ändå inte riktigt förberett mig för den enormt starka upplevelse som Nikita skulle bli. För mig var Luc Besson, i alla fall fram till Quentin Tarantinos intåg på filmscenen några år senare, skaparen av de coolaste filmer jag kunde tänka mig.

Jag har såklart sett om Nikita några gånger sedan dess, men nu var det några år sedan så jag var lite orolig för hur jag skulle tycka att den håller idag. Det visade sig att all min oro var obefogad. Nikita är fortfarande en synnerligen cool film och det är egentligen förbluffande hur bra den håller. Även med nutida mått mätt är det en visuellt slående och snygg film, med sitt raffinerade kameraarbete, sin rappa klippning och fräcka scenografi.

Stil hade de onekligen, Luc Besson och de andra Cinéma du look-regissörerna. Sedan finns det en annan sak med Luc Bessons tidigare filmer som absolut inte får underskattas och det är Eric Serras fantastiska musik. Den ger varje film en distinkt ton och röst som det känns helt omöjligt att tänka sig filmen utan.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att själva storyn i Nikita skulle ha åldrats dåligt och att en genomsyn med mer vuxna ögon skulle avslöja fel, brister och håligheter i både logik och psykologisk skärpa, men inte heller där blev jag särskilt besviken. Visst är Nikita, liksom alla andra filmer av Cinéma du look-gänget, egentligen lite av stil över innehåll, men även storymässigt har den motstått tidens tand tämligen väl.

Den lätt samhällskritiska touchen av modell A Clockwork Orange light fungerar och Nikitas förvandling från nerknarkad ungdomsbrottsling till slimmad mördarmaskin är förvisso snabbt skildrad men ändå hyfsat trovärdig. Och jag tycker att Nikitas kamp för att hålla isär och samtidigt klara av de diametralt skilda rollerna som effektiv lönnmördare i statens hemliga tjänst å ens sidan och naivt och storögt förälskad sambo å den andra håller.

Anne Parillaud gör verkligen sitt livs roll och är hjärtskärande trovärdig i sin skildring av den inre dragkampen mellan de två rollerna. Det är med tanke på hur hans karriär har utvecklat sig sedan dess kul att se Jean-Hugues Anglade i en så normal och nedtonad roll som här.

I den mån någon beskrivning av handlingen är nödvändig (har inte alla frankofiler sett den här filmen redan?) så går den alltså ut på att en snart 20-årig nerknarkad flicka efter ett våldsamt rån med dödlig utgång döms till ett långt fängelsestraff. Innan hon hamnar i fängelset tas hon omhand av underrättelsetjänsten och de fingerar att hon dör av en överdos. Sedan ställs hon inför ett tufft val: att antingen gå med på att tränas i statens tjänst eller att få ta plats i den grav som alla andra tror att hon redan ligger i. Den missanpassade Nikita går motvilligt med på att låta sig tränas och lärs under de kommande åren upp till en effektiv mördare i statens tjänst.

Med tanke på hur bra filmer Luc Besson bevisligen kunde göra är det tragiskt vilket skräp hans namn som regel nuförtiden förknippas med, även om hans senaste film Adèle Blanc-Sec var ett steg i rätt riktning.