RSS Flöde

Etikettarkiv: Eric Serra

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Postat den

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Nikita, c’est joli comme prénom

Bland alla andra projekt jag har i gång, jag är väldigt förtjust i att dela in mitt filmtittande i projekt, går ett ut på att se om de filmer som en gång fick mig att verkligen älska fransk film. Dels för att se om de håller än i dag, dels för att på något sätt vis ännu bättre kunna förstå grunden till min frankofili.

Jag inledde projektet för några veckor sedan med att se om Den fula gubben (Monsieur Hire) och det kommer att fortgå med förmodligen ojämna mellanrum. Jag kommer helt enkelt att slänga in någon av dessa filmer i DVD-spelaren när jag har tid för det (bland alla andra projekt och jobbrelaterade uppgifter).

I går kväll var en sådan tidpunkt och då valde jag att ge mig i kast med en av de verkligt viktiga filmerna när det gällde att forma min frankofili, nämligen Luc Bessons Nikita. Jag kommer till och med exakt ihåg när jag såg den första gången. Det var fredag den 3 september 1990 på Filmstaden i Sundsvall. Jag var minst sagt laddad för att se den.

Bessons Det stora blå var en av de första filmerna som jag verkligen tokhyllade när jag 1988 inledde min bana som filmkritiker. Jag var förvisso bara 17 år och synnerligen lättimponerad då, men ändå. Det stora blå gjorde ett mycket starkt intryck på mig (eftersom den i huvudsak är engelskspråkig har jag dock valt att inte räkna in den i mitt ”grunden till frankofili”-projekt).

Men Det stora blå hade ändå inte riktigt förberett mig för den enormt starka upplevelse som Nikita skulle bli. För mig var Luc Besson, i alla fall fram till Quentin Tarantinos intåg på filmscenen några år senare, skaparen av de coolaste filmer jag kunde tänka mig.

Jag har såklart sett om Nikita några gånger sedan dess, men nu var det några år sedan så jag var lite orolig för hur jag skulle tycka att den håller idag. Det visade sig att all min oro var obefogad. Nikita är fortfarande en synnerligen cool film och det är egentligen förbluffande hur bra den håller. Även med nutida mått mätt är det en visuellt slående och snygg film, med sitt raffinerade kameraarbete, sin rappa klippning och fräcka scenografi.

Stil hade de onekligen, Luc Besson och de andra Cinéma du look-regissörerna. Sedan finns det en annan sak med Luc Bessons tidigare filmer som absolut inte får underskattas och det är Eric Serras fantastiska musik. Den ger varje film en distinkt ton och röst som det känns helt omöjligt att tänka sig filmen utan.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att själva storyn i Nikita skulle ha åldrats dåligt och att en genomsyn med mer vuxna ögon skulle avslöja fel, brister och håligheter i både logik och psykologisk skärpa, men inte heller där blev jag särskilt besviken. Visst är Nikita, liksom alla andra filmer av Cinéma du look-gänget, egentligen lite av stil över innehåll, men även storymässigt har den motstått tidens tand tämligen väl.

Den lätt samhällskritiska touchen av modell A Clockwork Orange light fungerar och Nikitas förvandling från nerknarkad ungdomsbrottsling till slimmad mördarmaskin är förvisso snabbt skildrad men ändå hyfsat trovärdig. Och jag tycker att Nikitas kamp för att hålla isär och samtidigt klara av de diametralt skilda rollerna som effektiv lönnmördare i statens hemliga tjänst å ens sidan och naivt och storögt förälskad sambo å den andra håller.

Anne Parillaud gör verkligen sitt livs roll och är hjärtskärande trovärdig i sin skildring av den inre dragkampen mellan de två rollerna. Det är med tanke på hur hans karriär har utvecklat sig sedan dess kul att se Jean-Hugues Anglade i en så normal och nedtonad roll som här.

I den mån någon beskrivning av handlingen är nödvändig (har inte alla frankofiler sett den här filmen redan?) så går den alltså ut på att en snart 20-årig nerknarkad flicka efter ett våldsamt rån med dödlig utgång döms till ett långt fängelsestraff. Innan hon hamnar i fängelset tas hon omhand av underrättelsetjänsten och de fingerar att hon dör av en överdos. Sedan ställs hon inför ett tufft val: att antingen gå med på att tränas i statens tjänst eller att få ta plats i den grav som alla andra tror att hon redan ligger i. Den missanpassade Nikita går motvilligt med på att låta sig tränas och lärs under de kommande åren upp till en effektiv mördare i statens tjänst.

Med tanke på hur bra filmer Luc Besson bevisligen kunde göra är det tragiskt vilket skräp hans namn som regel nuförtiden förknippas med, även om hans senaste film Adèle Blanc-Sec var ett steg i rätt riktning.