RSS Flöde

Etikettarkiv: biopremiär

Benedetta – skamlöst underhållande och vasst om lesbiska nunnor i 1600-talets Italien

Den holländske provokatören Paul Verhoeven är tillbaka med ännu en för honom typisk europeisk arthouse-film.

Fem år efter den Césarbelönade och Oscarnominerade Elle slår han till med ännu en franskspråkig film med en stark kvinnlig huvudroll.

Benedetta som filmen heter visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och i helgen fick den sin svenska biopremiär.

Det är en film som tydligare än många andra av hans filmer kombinerar hans huvudsakliga teman våld, sex och religion. De tre mest basala och huvudsakliga elementen i världen enligt honom.

Benedetta utspelas i ett pestdrabbat Toscana på 1600-talet och är löst baserad på den verkliga Benedetta Carlinis öde.

I den här versionen spelas hon av en briljant Virginie Efira som lyckas bemästra Verhoevens typiska blandning av satirisk udd, psykologiska subtiliteter och bombastiska penseldrag i berättandet.

Här är Benedetta en kvinna som i ung ålder placeras i kloster av sin förmögna familj. Hon plågas av syner och visioner av Jesus. Syner av ömsom olycksbådande och ömsom starkt erotiskt karaktär.

De sistnämnda lever hon ut i fysisk och köttslig form med en ung kvinna som får en fristad på klostret när hon tar sin flykt dit undan en våldsam man.

Synerna både fängslar och oroar den katolska kyrkan och när de sedan får fysiskt uttryck i form av stigmata stärker de Benedettas roll i klostret. Vilket hon utnyttjar till ett maktspel mot den stränga abbedissan. Men en stärkt maktposition ger också fler och mäktigare fiender.

Och över allt svävar hela tiden frågan om hon på riktigt står i kontakt med Jesus eller om hon hittar på.

Paul Verhoeven går sin vana trogen all in och håller inte igen vare sig när det gäller våld, sex eller annat. Det är en veritabel balansakt på gränsen till att bli för mycket och överlastat.

En balansakt som han i mina ögon klarar av. Mycket tack vara att det är det scener som tangerar gränser är gjorda med sån uppenbar humor.

Benedetta är dock en film som visat sig vara en vattendelare och den har rört upp känslorna rejält på sina håll. Men å andra sidan vore en Verhoeven-film inte just en sådan om den inte skapat kontroverser.

Rent hantverksmässigt är det en oerhört snygg film. Den religiösa symboliken i bildspråket är laddad och bildkompositionen är tydligt inspirerad av barockens måleri. Själva fotot förtjänar ett extra omnämnande.

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

De Gaulle – märkligt oengagerat om den mytomspunne generalen som blev landsfader

Först om främst ska sägas att ingen skugga ska falla över Lambert Wilson som gör en utmärkt och porträttlik insats i titelrollen, men i övrigt är det inte jättemycket som sticker ut i Gabriel Le Bomins biografiska film om general Charles De Gaulle som fick sin svenska biopremiär i helgen som gick.

De Gaulle är helt enkelt ett stycke filmisk mellanmjölk. Snyggt gjord och ambitiös när det gäller de tidstypiska detaljerna men med tanke på ämnet är det underligt sval och oengagerad. Här bjuds inte vare sig något tuggmotstånd eller något karaktärsfördjupande. Gabriel Le Bomin redovisar och skildrar men verkar inte intressera sig för vad som driver de skildrade.

Filmen följer generalen och hans familj från andra världskrigets början och skildrar spelet bakom kulisserna när Charles De Gaulle vägrar rätta sig in i ledet när det övriga militära etablissemanget med marskalken Philippe Pétain driver igenom den franska kapitulationen inför den tekniskt överlägsna tyska krigsmakten.

Något som leder till att han lämnar Frankrike och familjen bakom sig för att bege sig till London och där sedermera bli ledarfiguren för den franska motståndsrörelsen.

Det märks att Gabriel Le Bomin har haft en ambition att visa upp en mer personlig sida av generalen och landsfadern (och sedermera stridbare och omdiskuterade statsmannen) men i det avseendet är filmen inte särskilt lyckad. Vi kommer vare sig honom eller någon annan av de skildrade närmare in på skinnet.

De Gaulle bjuder i stället på ett hantverksmässigt habil och bitvis välagerat stycke dramatiserad fransk och europeisk 1900-talshistoria. Och tack vare Lambert Wilsons insats gnistrar den dessutom till då och då, men i det stora hela är den sevärd men inte mycket mer.

Feelgood och socialrealism i medryckande och verklighetsbaserat franskt drama

Även den andra av veckans två franska filmer som fick sin svenska biopremiär i fredags har en socialrealistisk grundtråd men hur de spinner vidare från den skiljer sig betänkligt. Fahim – den lilla schackprinsen (Fahim i original) i regi av Pierre-François Martin-Laval från förra året väljer feelgoodspåret.

Och varför inte? Den här verklighetsbaserade berättelsen är en medryckande och fin sådan med stor filmisk potential. En potential som Pierre-François Martin-Laval utnyttjar väl, dessutom utan att göra den så sockersöt och sentimental som den här typen av filmer gärna blir.

Åttaårige Fahim Mohammad lämnar tillsammans med sin pappa Nura fattiga förhållanden i Bangladesh för att åka till Frankrike och dels söka politisk asyl och därmed kunna få med sig resten av familjen sedan, dels med drömmen att ge den schackfrälsta Fahim möjligheten att bli mästare i sin sport.

Utan pengar, uppehälle eller att kunna ett ord franska landar de så småningom i Paris där de hamnar på ett tillfälligt asylboende och Fahim får dessutom via en lokal schackklubb kontakt med den burduse, men innerst inne godhjärtade schacktränaren Sylvain (spelad av en inspirerad Gérard Depardieu) som en aning motvilligt och på sitt egensinniga sätt tar Fahim under sina vingar.

Så långt fungerar planen, men när Nura får avslag på sin asylansökan väljer han att under förespegling att han fått ett nattjobb se till att Fahim blir inackorderad hos Sylvain tills att han själv kunnat ordna en bostad, men i själva verket är det ett liv som pappers- och hemlös flykting på Paris gator han lämnar för.  Och kvar i Bangladesh väntar familjen, ovetande om vad som sker Fahim och Nura i det där landet så långt bort.

Oddsen för att berättelsen ska få ett gott slut är med andra ord inte särskilt goda, men med mod, beslutsamhet och välvilliga och hjälpsamma händer omkring sig kan man nå långt. Frågan är bara hur långt?

Fahim – den lilla schackprinsen är en välagerad, hjärtvärmande och gripande film. Den är också föredömligt lågmäld och skriver inte åskådaren på näsan hur den ska känna som likande filmer har en tendens att göra. Den är inget för de allra yngsta men passar utmärkt att samla större delen av familjen för att se och ryckas med av!

Mörk socialrealism i Min dotter Gloria

Glädjande nog står vi inför en helg med två franska filmpremiärer på de svenska biograferna. Först av dem tänkte jag behandla veteranen Robert Guédiguians senaste långfilm Min dotter Gloria (Gloria mundi i original) som fick sin urpremiär inom tävlan vid förra årets filmfestival i Venedig. Det blev dock inget Guldlejon för filmen men väl priset för bästa kvinnliga skådespelare för Ariane Ascarides lågmält glödande insats.

Min dotter Gloria bjuder på mer av samma vara som vi vant oss att förvänta oss av en film av Guédiguian, det vill säga en socialt engagerad berättelse från ett samtida Marseille med den sedvanliga kärntruppen av skådespelare i ledande roller. Det som brukar skilja filmerna åt är främst stämningsläget. Min dotter Gloria är ett drama av det mörkare slaget, i stil med mästerverket Den lugna staden (La ville est tranquille) från år 2000 för att hitta en referenspunkt i Guédiguians filmografi.

Filmen börjar med att ett flickebarn som får namnet Gloria föds. Men den glädje och lycka som förmedlas i de inledande scenerna där den närmaste familjen hälsar sin senaste medlem välkommen byts snart mot något annat. Under ytan av familjelycka döljer sig något helt annat.

Den nyblivna föräldrarna har svårt att få livspusslet och inte minst ekonomin att gå ihop och några dramatiska händelser gör snabbt den situationen än mer utmanande. Relationen mellan den nyblivna mamman Mathilde (Anaïs Demoustier)och hennes halvsyster Aurore är allt annat än bra och präglas av missunnsamhet och rivalitet.

Aurores föräldrar Sylvie (Ariane Ascaride) och Richard (Jean-Pierre Darroussin) kämpar även dem på för att få livet att gå ihop ekonomiskt men tror på begrepp som solidaritet och gör allt för att alla ska få det bra.

Richard övertalar Sylvie att bjuda hem hennes ex-man och tillika Mathildes ex-man Daniel (Gérard Meylan) för att denne ska få träffa sitt barnbarn. Kontakten mellan Mathilde och Daniel, som just muckat från ett långt fängelsestraff, har dock en hel del i övrigt att önska.

Och detta är ändå bara början på de prövningar som familjen utsätts för i den här filmen.

Den handlingsmässiga ljuspunkterna må vara få och det gör bitvis ont att se Min dotter Gloria, men eftersom Robert Guédiguian behandlar sina rollfigurer med värme och har sedvanligt en (oftast) stark och trovärdig tonträff så sipprar det ändå ut visst ljus mellan varven.

Min dotter Gloria är ännu ett gripande och engagerande stycke socialrealism som avhandlar ämnen som klass, familjeband och den moderna franska arbetsmarknadens villkor. Någon av Guédiguians allra starkaste stunder är den dock inte. Den där tonträffen haltar emellanåt en aning, inte minst i skildringen av den unga generationen.

Jorden vi ärvde – starkt om lantbrukarens utsatthet

Den här veckoslutet har det varit svensk biopremiär för inte bara en utan två franska filmproduktioner. Adam har jag skrivit om tidigare och nu har turen kommit till det starka fransk-belgiska lantbruksdramat Jorden vi ärvde (Au nom de la terre i original) i regi av Édouard Bergeon från förra året.

Jorden vi ärvde blev något överraskande, men desto mer glädjande med tanke på det viktiga ämne den tar upp, en publiksuccé hemma i Frankrike. Det är en verklighetsbaserad film och bygger på regissörens egen fars öde.

Den tar sin början i skarven mellan 70- och 80-talen. Pierre Jarjeau återvänder hem efter några år i USA. Han kommer hem för att ta över pappans gård på den franska landsbygden och bilda familj med sin fästmö.

Så långt är allt lyckligt och väl. Men när filmen sedan gör ett skutt till mitten av 90-talet är läget ett delvis annat. Pierre och hans fru har nu två barn och deras farm har vuxit, men det senare har också fört med sig stora skulder.

Pressad av den ekonomiska situationen och ett ständigt missnöje från faderns sida hur han sköter gården börjar tillvaron sakta men säkert tära på den kärve och envise, men tidigare också positivt lagde Pierre.

Så inträffar en olycka som snabbt gör läget än besvärligare. Och han bryts gradvis ner mer och mer. Vilket självklart också sätter djupa spår hos och påverkar den övriga familjen.

Jorden vi ärvde är ett lågmält och känslostarkt drama som tar sin utgångspunkt i det sorgliga faktum att statistiken säger att en lantbrukare per dag begår självmord i Frankrike.

Den beskriver den utsatta och tuffa situation som det småskaliga lantbruket i dag lever under inte bara i Frankrike utan även på de flesta andra håll. Men det är långtifrån någon helt becksvart film. Här finns plats för ljusa och glädjerika stunder också och bilderna från den franska landsbygden (filmen är inspelad i Saint-Pierre-sur-Orthe i departementet Mayenne i Pays de la Loire) är mycket vackra.

Skådespelarna är genomgående mycket bra och allra mest skiner stjärnan Guillaume Canet i rollen som Pierre.

Jorden vi ärvde är en lågmäld, trovärdig och gripande film med en vulkan av känslor bubblande under den återhållsamma ytan som både själva filmen och rollfigurerna i den håller fram.

Adam – gripande och varmt kvinnodrama

Fortfarande begränsad av coronapandemin så börjar ändå bioverksamheten att komma igång mer och mer igen. De stora publikfriarna till biopremiärer skjuts förvisso fortfarande på framtiden, men det för å andra sidan med sig att smalare filmer får mer plats på repertoaren.

Som till exempel den marockansk/fransk/belgiska pärlan Adam i regi av långfilmsdebutanten Maryam Touzani som får sin svenska biopremiär i dag fredag. Den hade sin urpremiär vid förra årets Cannesfestival och var Marockos bidrag till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Adam är en lågmäld, synnerligen vackert fotograferad och gripande film om två kvinnor som på varsitt sätt får sina liv kringskurna av traditionella syner på kvinnoroller. Den utspelas i Casablanca och dit anländer unga Samia, höggravid med ett utomäktenskapligt barn. Hon säker tak över huvudet och ett jobb men ingen vill härbärgera henne. Det vill egentligen inte den strikta ensamstående änkan Abla heller, men hennes åttaåriga dotter övertalar henne att trots allt göra det.

Abla är skeptisk till nykomlingen och vill helst att Samia bara håller sig undan och att hon ska kunna driva sitt lilla bageri, som hon efter makens död sköter om helt själv, i fred. Abla stålsätter sig men snart börjar det, med små steg i taget, visa sig att mötet mellan de två kvinnorna ska förändra deras liv.

Maryam Touzani håller berättelsen i strama tyglar och låter den få tid att utvecklas. Nisrin Erradi och Lubna Azabal är bägge mycket bra i sina roller som Samia respektive Abla och det fantastiska fotot signerat Virginie Surdej ger filmen visuell sensualism och värme som smittar av sig. Adam är med andra ord ett utmärkt alternativ för ett biobesök såhär nu när höstmörkret och kylan knackar på dörren.

Prinsens resa – fransk animerad familjefilm med japansk touch

Den franske mästeranimatören Jean-François Laguionie är tillbaka på de svenska biograferna, åtta år efter storverket Tavlan (Le Tableau). Den här gången med Prinsens resa (Le voyage du prince), en sorts fristående uppföljare till Le château des singes från 1999.

Den här gången har Luguionie haft en medregissör i form av Xavier Picard och jag vet inte om det beror på någon form av kompromissande kring den konstnärliga visionen mellan dessa två, men Prinsens resa är inte lika vass som vare sig Le château des singes (mig veterligen inte visad i Sverige, åtminstone inte i kommersiell distribution) eller Tavlan. Denna gång känns det lite platt emellanåt, såväl animerings- som manusmässigt.

Med det sagt så saknar den heller inte sina stunder av briljans. Prinsens resa innehåller en del fantastiskt vackert animerade scenerier och manuset som med sina filosofiska funderingar och sin lågmälda civilisationskritik har mer släktskap med japanska Studio Ghibli än exempelvis amerikanska Disney, innehåller även det sina guldkorn.

Prinsens resa utspelar sig i en värld befolkad av apor och handlar om den åldrade prinsen Laurent som under en expedition för att upptäcka eventuella andra länder i världen går genom isen och spolas i land på en strand i ett främmande land.

Han upptäcks av den nyfikne pojken Tom och tas om hand av dennes föräldrar, som är forskare som uteslutits från sitt lands vetenskapsakademi för att de fört fram teorier om att just deras sort av apor inte är den enda i världen.

De tar om hand och vårdar prinsen, men håller honom samtidigt fången för att studerar honom som ett vetenskapligt objekt en gång för alla ska kunna bevisa att deras bespottade teorier var korrekta.

Den ende som behandlar prinsen mer som ett subjekt och också lär sig att tala hans språk är pojken Tom. Prinsen övertalar Tom att ta med honom ut från fångenskapen och visa sin värld. Nyfiket och storögt får prinsen först en idealiserad bild av den tekniskt avancerade staden och civilisationen, men bilden blir snart mer komplex. Under ytan visar det sig vara ett stelbent samhälle som binds samman med rädsla och konsumtion som ledord.

Prinsens resa är en resonerande och stillsam berättelse som behandlar flera aktuella ämnen och riktar civilisationskritik främst mot våra västerländska samhällen. Möjligtvis försöker den få in för många olika ämnen, framför allt med tanke på att det är en familjefilm men också för att en det smugit sig in en del banaliteter och bara halvtänkta tankar i manuset.

Men det sammantagna intrycket av Prinsens resa blir ända utan tvekan sevärd!

En man och en kvinna – 54 år senare

Nya vågen-klassikern En man och en kvinna (Un homme et une femme) från 1966 är en av fransk films mest framgångsrika filmer.

Oscar för bästa utländska film och bästa manus, Guldpalmen i Cannes och Golden Globe för bästa utländska film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll är bara några av de prestigefyllda pris den kammade hem. Och en publiksuccé blev den också.

Det är lätt att förstå varför eftersom det är en på många sätt extraordinär film. Det banbrytande fotot (av regissören Claude Lelouch själv) med sin blandning av svartvitt, färg och sepia, den bitterljuva och gripande handlingen och inte minst den fantastiska musiken av Francis Lai gjorde det oerhört lätt att förälska sig i den.

Tjugo år senare återvände Claude Lelouch till de älskade rollfigurerna i den mindre lyckade uppföljaren En man och en kvinna: 20 år senare.

Nu, 54 år senare, är det dags för en tredje film om Jean-Louis Duroc och Anne Gauthier. Eller egentligen 52 år senare eftersom filmen hade sin urpremiär 2018.

När vi nu i Livets bästa år (Les plus belles années d’une vie) återser dem är den åldrade före detta rallyföraren Jean-Louis på väg in i demensens dimma och bor på ett ålderdomshem. Den enda person han tycks ha distinkta minnen av är filmscriptan Anne som han mötte där för över ett halvsekel sedan och därför söker hans son Antoine upp henne och ber henne besöka honom.

Det gör hon och även om han kanske inte hela tiden verkligen känner igen henne blir det ett lågmält och fint återseende och nästa kapitel i deras alltjämt bitterljuva historia blir en av minnen men också av en vilja att leva fullt ut de åren de nu har kvar.

Deras nutida möte är bara en del av filmen, den andra och kanske finaste och bästa är tillbakablickar till de tidigare filmerna. På så vis blir Livets bästa år ett sorts filmisk memoar, kanske mest för  regissören Claude Lelouch men också för skådespelarna Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée. Som uppföljare till En man och kvinna är denna film mycket mer värdig än den som gjordes 1986 (och som Lelouch upprepade gånger sagt att han ångrade att han gjorde).

Livets bästa år är ingen nu klassiker och har inte den vitalitet som gjorde den första filmen till något alldeles extra, men den har en fin tonträff och kemin mellan Trintignant och Aimée finns fortfarande där. Och i en fyndig och rolig drömsekvens där han bland annat skickar blinkningar till generationskamraten Jean-Luc Godard visar Lelouch att en del av den filmiska vitaliteten allt finns kvar.

Livets bästa år gick upp på svenska biografer i fredags.

Det grekiska EU-dramat genom Costa-Gavras ögon

Postat den

Går det att göra spänning av ändlösa förhandlingar inom EU? Ja, hyfsat i alla fall om heter Costa-Gavras och är en franskgrekisk smått legendarisk leverantör av politiska thrillers! Den nu 87-årige regissörsveteranens senaste film Adults in the room handlar nämligen om just det. Närmare bestämt förhandlingarna 2015 mellan Grekland och övriga EU gällande villkoren för det ekonomiska räddningspaketet för att hjälpa ett krisande Grekland från att bli helt bankrutt.

Adults in the Room bygger på den karismatiske dåvarande grekiske finansministern Yanis Varoufakis bok med samma namn och ger hans syn på processen som följde efter att han fick det tuffa uppdraget att efter vänsterkoalitionen Syrizas seger i det grekiska nyvalet omförhandla det avtal med tuffa krav på nedskärningar och privatiseringar som Grekland slutit med den så kallade trojkan (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden IMF).

Även om utgången av det hela är välkänd för den som hängde med i nyhetsflödet då det begav sig lyckas Costa-Gavras faktiskt skapa en del spänning, inte bara den som har ett särskilt intresse för europeisk politik och vad som kan ha sagts vid förhandlingsborden.

Bra skådespel och Costa-Gavras hantverksskicklighet räcker en bit på vägen och för att göra Adults in the room till en intressant och sevärd film och när han mot slutet till sist släpper loss den annars stramt hållna berättarstrukturen blir det verkligt intressant. Tyvärr kommer den infusionen lite för sent för den strama och lite teatrala ansatsen i den övriga delen gör att filmen som klockar in på strax över två timmars speltid då hunnit på sina håll trampa lite vatten.

Tajmingen på den svenska biopremiären (förrförra helgen) av denna fransk-grekiska samproduktion kunde dock knappast ha varit bättre eftersom den sammanföll med de långa och tuffa slutförhandlingarna om EU:s långtidsbudget och finansieringen av den inrättade coronastödsfonden. Genom Adults in the room kan man få ett hum om ungefär hur det kan ha sett ut och låtit under de många och långa förhandlingarna.