RSS Flöde

Etikettarkiv: En oväntad vänskap

Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

De ovanliga sprider glädje och energi

Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.

Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.

Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.

De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.

Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.

De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.

 

Doktor Knock – ingen knock out direkt

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Les Intouchables) har Omar Sy blivit ett internationellt så pass gångbart namn att de flesta filmer han medverkar i når svensk distribution i någon form. Det senaste exemplet är Doktor Knock (Knock i original) från 2017 i regi av Lorraine Lévy som i förra veckan gavs ut på svensk dvd och vod.

Omar Sy är med sin charm, karisma och utstrålning en av de där skådespelarna som alltid lyfter de filmer de är med i. Doktor Knock är inget undantag och tur är väl det för det här är en film som behövde någon som kan bära den på sina axlar.

Den bygger på den satiriska pjäsen Knock ou le Triomphe de la médecine skriven av Jules Romains. Pjäsen som hade urpremiär 1923 är en sorts omvänd Den inbillade sjuke. Den handlar om en ambitiös doktor som anländer till en lantlig fransk stad där snart sagt alla verkar vara friska som nötkärnor, vilket får doktorn att lansera ett projekt att få invånarna att känna sig sjuka och på så vis få fart på affärerna.

I denna den andra filmatiseringen baserad på Jules Romains text är grundpremissen bevarad men en hel del annat omgjort. Knock är här en driftig lurendrejare från Marseille som vid filmens början i inledningen av 1950-talet är på flykt från farliga personer som han är skyldig pengar. En mindre nogräknad kapten i stort behov av en läkare som kan följa med på en halvårslång resa låter Knock mönstra på som skeppsläkare trots att han saknar utbildning för det.

Den driftige Knock suger åt sig som en svamp och lär sig tillräckligt mycket för att när han kommer tillbaka till Marseille kan utbilda sig till läkare på riktigt. Sin första tjänst får han i den lilla byn Saint-Maurice. Precis som pjäsens Doktor Knock har han med sig en tydlig plan hur han ska få affärerna att blomstra och han lyckas charma byborna. Nästan alla i alla fall, det finns de som tvivlar på hans avsikter och dessutom riskerar hans förflutna att hinna ikapp honom.

Förutom Omar Sy har Doktor Knock en annan stor tillgång och det är omgivningarna. Filmen är inspelad i den vackra byn Saint-Martin-en-Vercors i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet och Emmanuel Soyers fina fotoarbete gör filmen till en fröjd att se. Ögongodis för en romantiker kring den franska landsbygden.

Värre är det med manuset och personregin. Några fina komiska poänger finns det förvisso, men den satiriska udden från originaltexten är som bortblåst. Rollfigurerna är stereotypa och yxigt frammejslade. Dessutom låter Lorraine Lévy flera av skådespelarna ägna sig åt ett teatralt uttryckssätt som inte gör sig på film utan snarare ger en känsla av överspel. I långa stunder är detta mer av en sunkig och inte särskilt rolig fars.

Tur då som sagt att Omar Sy är med. Han gör vad han kan och lyckas ändå, tillsammans med fotot och de fina omgivningarna, hålla skutan någorlunda flytande.

Omar Sy – kungen av fransk feelgood slår till igen

Postat den

Omar Sy som slog igenom med dunder och brak och blev en världsstjärna tack vare sin insats i En oväntad vänskap (Les Intouchables) från 2011 och som gjort succé i fler feelgood filmer sedan dess är tillbaka på svenska biografer. Häromveckan hade nämligen filmen Yao i regi av Philippe Godeau svensk premiär.

Den här gången briljerar han i en roll som tangerar hans eget liv. Han spelar nämligen Seydou Tall, en framgångsrik fransk skådespelare och författare på besök i Senegal där han (liksom Sy själv har sina rötter). Tanken är att skådespelaren ska göra ett snabbt framträdande i huvudstaden Dakar för att bland annat signera sin senaste bok.

Det han inte vet är att utanför lokalen där han möter sina läsare väntar 13-årige Yao som liftat och på andra sätt tagit sig från sin lilla hemstad Kanel tagit sig tvärs över Senegal för att får träffa sin idol och få sitt luggslitna ex av Talls bok signerat.

Seydou som är ledsen över att hans egen son Nathan som han gärna velat ha med sig till Senegal i sista stund tvingats hoppa av resan och blivit kvar hos sin mamma i Paris rörs av något hos Yao och efter några turer tar han på sig att se till att Yao kommer hem till Kanel. Det blir en strapatsrik resa genom Senegal och in i Seydou själv.

Yao ger en fascinerande inblick i livet och kulturen i ett lantligt Senegal. Vidunderligt vackra scenerier, massor av värme och en dos sedelärande sensmoral trängs med massor skådespelarmässig charm från Omar Sy och unge Lionel Basse som är ett fynd i rollen som Yao.  I en mindre men ack så viktig roll glänser också den maliska musikstjärnan Fatoumata Diawara, som också medverkat till det fina soundtracket som huvudsakligen är signerat Mathieu Chedid (som artist mer känd under artistnamnet -M-).

Det är en fin och mysig film som berör, men som är också är lite för tillrättalagd för att nå de verkligt höga höjderna. Men en god portion underhållning och dryga 90-minuters stabil feelgood bjuder den på och det är ju heller inte helt fel.

Med uppenbar känsla för feelgood!

Postat den

Den lär knappast nå samma framgångar som En oväntad vänskap (Intouchables), med Eric Toledano och Olivier Nakaches nya film Le Sens de la fête skulle sannerligen förtjäna det. I fredags hade den svensk biopremiär under sin internationella titel C’est la vie! och den är minst lika bra som duons formidabla publika genombrott från 2011.

Den här gången har Toledano och Nakache fått en rejäl budget till sitt förfogande och gjort en ensemblefilm med mycket humor och hjärta men också smärta. Lite av i den brittiska feelgood-traditionen med andra ord. För en feelgood-film är det absolut.

I centrum för handlingen står bröllopsorganisatören Max (spelad av en fullständigt fantastisk Jean-Pierre Bacri). Den här gången har han och hans team bestående av en brokig skara människor fått ett besvärligt uppgift på halsen. Det mesta som kan gå fel under det bröllopsdygn som filmen utspelar sig under gör det. Dessutom har Max sitt eget skakiga privatliv att försöka hålla rätt på.

Grundstoryn i C’est la vie! är med andra ord enkel och den här typen av berättelser har vi sett många gånger förr. Men med hjälp av ett välskrivet manus, fullspäckat av roliga repliker och dråpliga situationer, ett starkt persongalleri och inte minst en skådespelarensemble i högform lyckas Toledano och Nakache att skapa en komedi utöver det ordinära.

De har dessutom haft den goda smaken att iscensätta det hela i en ganska lågmäld ton, något som inte alls är givet när det gäller fransk filmkomedi. Det blev en succé på hemmaplan och borde bli det i Sverige också för detta är en film att roas av och bli glad av.

En av höstens mest intressanta seriestarter på SVT

un village francais 2

Det har tagit ett tag men bättre sent än aldrig. I kväll är det äntligen svensk tv-premiär för den utmärkta franska tv-serien Un village Français som hemma i Frankrike hade premiär 2009. SVT har köpt in de två första säsongerna och man kickar igång En liten fransk stad, som man valt att kalla serien, med ett dubbelavsnitt med start klockan 21:30 på SVT 2 i kväll.

En liten fransk stad utspelas i den fiktiva staden Villeneuve i departementet Jura under ockupationsåren på 40-talet. Under serien får vi helt enkelt följa livet i staden i krigets skugga. Det bjuds både vardagsglimtar och mer dramatiska skeenden. Den första säsongen utspelas 1940 den andra vintern 1941. Det hela tar sin början den 12 juni, alltså några dagar innan den tyska ockupationen av Frankrike inleds.

I rollerna ses flera duktiga franska tv-skådespelare, däribland Thierry Godard och Audrey Fleurot som fick sina genombrott i det mörka och smått briljanta kriminaldramat Engrenages (en annan serie som jag verkligen hoppas att SVT eller någon annan svensk kanal kommer att köpa in). Audrey Fleurot är för en svensk publik annars högst förmodligen mest känd för sin medverkan i publiksuccén En oväntad vänskap.

Om du som jag fastnar för En liten fransk stad ska du veta att det finns mycket mer att hämta. I Frankrike har det hittills visats fem säsonger av serien. En sjätte håller på att spelas in och kommer att visas nästa år och den sjunde och avslutande säsongen kommer att få premiär antingen 2016 eller 2017. Det finns med andra ord mycket mer att hämta. Det återstår dock att se om SVT kommer att visa dem också, det är bara att hålla alla tillgängliga tummar.

Men låt oss inte gå saker och ting alldeles för långt i förväg. Se till att börja med att hänga med från start i kväll. Jag tror inte att du kommer bli besviken. En liten fransk stad är ännu ett av de där bevisen (som jag tidigare har varit inne på här på bloggen) på att fransk tv-dramatik är på stark frammarsch.

På spaning efter en ny En oväntad vänskap

Postat den

lafleurdage

Jag fortsätter mitt projekt att jobba ikapp mig när det gäller att skriva om de franska filmer som släppts i Sverige den senaste tiden. I dag har turen kommit till Livet blomstrar av Nick Quinn som hade fransk biopremiär förra året om som häromveckan släpptes direkt på dvd här i Sverige. La fleur d’âge som den heter i original känns, som jag antyder i rubriken, som ett tämligen oblygt sätt att surfa vidare på den världsomspännande succé som En oväntad vänskap (Intouchables) gjorde. Bland flera likheter kan nämnas att rödhåriga Audrey Fleurot spelar mindre men alls inte oviktiga roller i bägge filmerna. Att den här i Sverige fått gå direkt till dvd-hyllorna säger en hel del om hur väl den lyckas och står sig i konkurrensen med den charmiga och oemotståndliga dunderhiten En oväntad vänskap. Livet blomstrar är definitivt ingen ny En oväntad vänskap,  faktiskt inte ens nära.

Men Livet blomstrar är inte helt utan förtjänster. Det bästa med den är att den i alla fall gör ett försök att behandla saker som gäller äldre, en demografisk grupp som inte direkt ses som hetaste stoff av filmmakare, producenter och filmbolag. Filmen handlar om den något självgode och egoistiske Gaspar. Han är vid 63 års ålder programledare för ett tämligen framgångsrikt tv-program och åtnjuter hög status på sin arbetsplats. Gaspard är ensamstående men har ett förhållande med en yngre kvinna på redaktionen och han stormtrivs med sitt liv.

Men så börjar det hända saker som skakar om hans perfekta situation. En nyanställd och streberaktig yngre chef börjar prata om att föryngra Gaspards program och dessutom får Gaspard besked från sjukhuset att han måste ta hand om sin sjuka pappa Hubert som blivit alltför sjuk för att leva ensam. Motvilligt låter Gaspard den synnerligen viljestarka och bångstyrige Hubert flytta in hemma hos honom och för att underlätta situationen för dem båda försöker han anställa en sköterska åt Hubert. Det går minst sagt sådär. Hubert skrämmer iväg alla innan de ens riktigt har hunnit börja. Men så träffar Gaspard av en slump på den egensinniga  Zana. Hon tar jobbet och gör snabbt starkt intryck på både Gaspard och Hubert. Och Zanas närvaro väcker saker inom den båda.

Livet blomstrar är en varm film som onekligen har sina goda stunder av både komik och dramatik, men den är samtidigt på tok för förutsägbar och psykologiskt grund för att verkligen engagera. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt välskrivet och rollfigurerna är inte tillräckligt utvecklade för att det ska bli något mer än bara nöjaktigt underhållande för stunden. Pierre Arditi, Jean-Pierre Marielle och Julie Ferrier som spelar huvudrollerna svarar alla med tanke på vad de har att arbeta med för godkända insatser medan duktiga Audrey Fleurot är sorgligt underutnyttjad i sin roll.

Livet blomstar är ett hyfsat alternativ om du är på jakt efter lättsam feelgood-underhållning men det finns bättre alternativ. Och är det ny En oväntad vänskap du är ute efter och tror att du ska få dig till livs så är risken att du blir rejält besviken. Då är det bättre att du ser om En oväntad vänskap i stället.

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Dagarnas_skum_2

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet. Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondy och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours)  från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta. Resutatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt. Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen. Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. I Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det. Colins bäste vän Chick är mindre bemadlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé. Livet leker inleddningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det. Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanligs glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.