Tema Haenel: det sexuella uppvaknandet

Dags för det första inlägget detta jubileumsår, BleuBlancRouge fyller 10 år i april, och det kommer att handla om en riktig höjdare till film: Céline Sciammas långfilmsdebut Naissance des pieuvres från 2007.

Den premiärvisades på bio i Sverige under sitt internationella namn Water Lillies under filmfestivalen i Göteborg 2008 och har fått begränsad biospridning i andra liknande festivalsammanhang, men mig veterligen fick den aldrig någon ordinarie biopremiär här.

Den kan dessutom vara lite knölig att få tag på även i andra format, det är mest i frankofona länder som den fortfarande finns i distribution, vilket är väldigt synd för det är som sagt i mitt tycke en riktigt bra film som verkligen förtjänar att finnas tillgänglig på ett mer omfattande sätt.

Water Lillies utspelas i en förort till Paris och utgår från den lokala konstsimklubben och i fokus står tre femtonåriga flickor: Marie, Anne och Floriane. För dem blir konstsimklubben en tillflyktsort och fristad i den där känsliga och komplicerade brytningstiden i livet då vuxenvärlden knackar på dörren, inte minst när det gäller att hitta sin identitet och sexualitet.

Den tystlåtna Marie (Pauline Acquart) fängslas av och dras till den utlevande Floriane (Adèle Haenel) och för att kunna lära känna henne bättre anmäler hon sig till konstsimklubben där Floriane är kapten för sitt lag. Maries kompis Anne (Louise Blachère) är redan med i konstsimlaget och hon blir i sin tur förälskad i François, en kille som hon på en fest ser hångla med Floriane.

I takt med att Marie och Floriane börjar umgås med hamnar Anne lite vid sidan om och dynamiken mellan de tre förändras. Men i den explosion av hormoner, känslor, osäkerhet och förvirring som hör åldern till utvecklas den samtidigt och de tre tjejerna börjar hitta sig själva.

Céline Sciamma iscensätter denna debutfilm med samma suveräna känslighet som i sina senare filmer som exempelvis Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu). Tonträffen är fantastisk och fullständigt naturlig, vilket förutom Sciammas lyhörda personregi också ska tillskrivas den ypperliga trion i huvudrollerna.

Både Adèle Haenel och Louise Blachère nominerades 2008 för en César för mest lovande kvinnliga skådespelare och Céline Sciamma nominerades för bästa debutfilm. Ingen av dem fick något pris men det var ändå en första vink och att framförallt Haenel och Sciamma var något att hålla koll på för framtiden.

Redan här, i sin andra filmroll, visar Adèle Haenel prov på det som gör henne till en av de mest spännande och starkast lysande franska skådespelarna överhuvudtaget.

Som ungdomsskildring är Water Lillies minst lika stark som Lukas Moodysons samtida Fucking Åmål och det vill ju inte säga lite. Jag kan tycka att båda dessa filmer borde vara närmast obligatoriska att visa i skolan för dagens ungdomar.

Bägge känns tidlösa i sina olika sätt att behandla och på allvar ta sig an många universella frågor och funderingar som många ungdomar har. Båda står också stadigt och tydligt på de skildrade ungdomarnas sida.

Tema Haenel: Den aviga kärleksberättelsen

Min huvudsakliga ambition med den här bloggen är skriva om alla bio- och dvd/vod-aktuella filmer här i Sverige och så mycket som möjligt att övriga franska kulturella yttringar som når hit. En sorts aktualitetsbevakning från den fronten, helt enkelt.

Men utöver det roar jag med några undersektioner också, för att bredda bevakningen och göra tillbakablickar också. En av dessa är serien Tema Haenel där jag sätter strålkastarljuset på en av Frankrikes mest intressanta skådespelare på senare år: Adèle Haenel. Denna gång ska det handla om den flerfaldigt prisbelönta filmen Kärlek vid första slaget (Les combattants) från 2014.

Kärlek vid första slaget som hade sin urpremiär inom tävlan i en av sidosektionerna vid filmfestivalen i Cannes och tog där hem flera priser och det var bara början på utmärkelserna. Vid Césargalan 2015 vann den priserna för bästa debutfilm, bästa kvinnliga skådespelare (Adèle Haenel) och mest lovande manliga skådespelare (Kévin Azaïs).

Den långfilmsdebuterande regissören Thomas Cailley har själv skrivet denna aviga men fängslande films säreget genreöverskridande manus. Den kategoriseras officiellt som en komedi men är i ärlighetens namn närmast omöjlig att sätta en etikett på. Kärlek vid första slaget utspelas en sommar i en lite sömnig fransk stad.

Där bor Madeleine, en viljestark ung kvinna som är besatt av tanken på världens undergång och att förbereda sig på bästa sätt för att klara den. Därför vill hon ta värvning i armén och planerar att delta i ett förberedande läger under sommaren.  Där bor också Arnaud vars far nyligen dött och han känner pressen på sig att ta mer plats och tillsammans med sin äldre bror ta över familjens snickerifirma. På kort tid korsas slumpvis deras vägar två gånger och Arnaud fascineras av Madeleine och beslutar sig för att hänga med henne på armélägret.

Filmens genremix gör den lite svår att få grepp om och det tar ett litet tag att komma in i den. Men jag gillar det. Det ger filmen en fräschör och en oförutsägbarhet som filmbranschen sannerligen inte har överskott av. Kärlek vid första slaget blandar drama, komedi, kärlek, civilisationskritik och inbjuder åskådaren till funderingar och diskussioner kring en rad olika ämnen. Det är med andra ord en utmärkt film att se med vänner och sedan sätta sig ner och prata om.

Det är lätt att förstå att den vunnit en del priser för skådespelarinsatserna för såväl Adèle Haenel som Kévin Azaïs imponerar stort i sina roller, rollfigurer som är utmärkt skrivna och som tillåts vara mångbottnade och lika oförutsägbara som själva filmen.

En historisk regissör har gått ur tiden

I fredags nåddes vi av beskedet att den franska regissören Tonie Marshall gått ur tiden. Hon avled i torsdags, 68 år gammal. Tonie Marshall är ett kanske inte alltför känt namn här i Sverige eftersom nästan ingen av hennes filmer mig veterligen visats på ordinarie bioprogram här, men hemma i Frankrike var hon ett aktat namn.

Och historiskt därtill. Hon var nämligen första (och sorgligt nog hittills enda) kvinna att vinna en César (Frankrikes motsvarighet till en Guldbagge) för bästa regi. Filmen i fråga var Vénus beauté (Institut) från 1999 och den vann även priset för bästa film, bästa manus (som hon själv skrev) och mest lovande kvinnliga skådespelare (Audrey Tautou).

En trumf av stora mått med andra ord. Hon hade även filmer med i huvudtävlan i de prestigefyllda filmfestivalerna i Berlin och Venedig.

Karriären inleddes annars som skådespelerska 1971 och det var först 1989 som hon fick chansen att regissera själv. Totalt blev det nio långfilmer och mest framgångsrik var Vénus beauté (Institut). På bio i Frankrike sågs den av 1,4 miljoner åskådare.

Vénus beauté (Institut) fick aldrig någon svensk biopremiär, men jag kommer ihåg att SVT visade den under en av de franska filmveckor som man hade under några år i skarven mellan 00-tal och 10-tal. Det är en romantisk komedi som kretsar kring tre kvinnor som arbetar på en skönhetssalong i Paris och deras vedermödor i kärlekens vindlande och svåra lek.

I handlingens centrum står Angèle (spelad av Nathalie Baye). Filmen inleds med en scen där hon blir dumpad vid ett kafébord på en tågstation. Vid bordet intill sitter en man som blir som förtrollad av henne och någon dag senare söker upp henne och förklarar sin kärlek till henne.

Bränd av tidigare erfarenheter tar hon instinktivt ett steg bakåt men han ger inte upp. På salongen jobbar också den burdusa Samantha (Mathilde Seigner) och den mer timida Marie (Audrey Tautou). Marie uppvaktas av en lite äldre änkling men vet inte riktigt hur hon ska hantera det.

Sedan frekventeras salongen av en kader mer eller mindre excentriska personer, vilket också sätter de tre kvinnorna på olika prov.

Det är en välskriven, lite vemodig men också varm film om kärlek, men också kvinnlig vänskap. Tonie Marshalls personregi är utmärkt och filmen har en rakt igenom trovärdig ton.

Frankofiliskolan del 2: Ungkarlsbabyn

Då har det blivit dags för den andra delen i vad jag valt att kalla frankofiliskolan: min genomgång av de i Frankrike mest sålda franskspråkiga albumen och sedda franskspråkiga filmerna genom tiderna. Jag inledde med det album som placerar sig på tionde plats i den statistiken och ger mig nu på den tionde mest sedda filmen.

Det är en film som många har en relation till utan att kanske veta om det, nämligen Coline Serreaus Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin) från 1985. Betydligt mer känd på dessa breddgrader är ju den amerikanska nyinspelningen Tre män och en baby från 1987.

I Frankrike valde lite drygt 10 miljoner personer att lösa biljett och se Ungkarlsbabyn på bio, men succén var faktiskt inte omedelbar. Faktum är att merparten av dem gjorde det först efter att filmen blivit den stora vinnaren vid Césargalan 1986 och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samma år.

Ungkarlsbabyn är berättelsen om tre ungkarlar som delar en lägenhet i Paris. Kvinnokarlen Jacques som jobbar som steward accepterat inför en längre resa till Asien att hjälpa en kompis att ta hand om ett paket åt honom. Paketet ska levereras till lägenheten men han hinner inte berätta för de övriga två om det.

Ett paket blir mycket riktigt också levererat, men inte det väntade. Det visar sig vara en liten flicka, en dotter som Jacques inte känner till och som mamman lämnar till honom att ta hand om eftersom hon på grund av jobb inte kan göra det på ett tag. Det vänder upp och ner lägenhetskompanjonerna Pierre och Michels tillvaro. Och bättre blir det inte när två mystiska män dyker upp för att hämta paketet.

Ungkarlsbabyn är en medryckande film som får sägas vara någon sorts förlängning av den stolta franska farstraditionen à la Louis de Funès. Det är roligt, fartfyllt och (som hos de Funès) ibland aningen högt tonläge. Coline Serreau tillsätter dock extra värme och hjärta till det klassiska receptet med förvecklingar, missförstånd och spring och smällar i dörrar.

Det är lätt att förstå att amerikanerna inte kunde motstå frestelsen att göra sin nyinspelning i regi av Leonard ”Dr Spock” Nimoy, men den franska är vassare och lite punkigare i tilltalet vilket bidrar till att göra den till det bättre alternativet att se. Originalet är ju alltid bäst, i synnerhet om det är på franska.

Coline Serreau gjorde för övrigt 2002 en uppföljare: 18 ans après som den fick heta blev dock inte på långt när en lika stor succé, men är väl värd att se.

Nästa del av frankofiliskolan kommer att handla om det album som placerar sig på nionde plats på listan över de mest sålda franskspråkiga albumen i Frankrike genom tiderna.

Shéhérazade – en glimt av fransk films framtid!

Shéhérazade rensade prisbordet när det gäller vad man lite slarvigt skulle kunna kalla för nykomlingspriser vid årets Césargala (Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen). Filmen i sig fick pris för bästa debutfilm och de två huvudrollsinnehavarna Dylan Robert och Kenza Fortas priserna för bästa nya manliga respektive kvinnliga hopp.

Det är lätt att förstå varför den gjorde det för detta är ett stycke socialrealism av allra finaste märke. Det är hårtslående och gripande men med strimmor av hoppingivande ljus och skådespelarmässigt är det inget annat än en sensation!

Regissören Jean-Bernard Marlin ville rollbesätta sin första långfilm med amatörer, personer som växt upp i eller i närheten av den verklighet som filmen skildrar och ägnade lång tid åt att finna de rätta personerna. Och så rätt han träffade! Samtliga inblandade gör magnifika insatser, guidade av Jean-Bernard Marlins säkra regihand och Dylan Robert och Kenza Fortas slår det verkligen gnistor om. Lägg till ett fantastiskt foto som ytterligare förstärker kraften i filmen.

Shéhérazade utspelas på livets skuggsida i Marseille. Titelpersonen är en ung prostituerad som den likaledes unge Zach träffar på strax efter att han släppts ut från en ungdomsvårdsanstalt. I sin jakt på försörjning tar han henne under sina vingar och blir en sorts hallick åt henne, men samtidigt uppstår en kärlekshistoria mellan dem. Deras komplicerade situation och den brutala verklighet de lever i gör att katastrofen hela tiden ligger på lut.

En fransk kritiker placerar i sin recension den här filmen mellan Martin Scorseses tidigare filmer och Abdelleatif Kechiche. Något jag ställer upp på utan att blinka och med Shéhérazade står Jean-Bernard Marlin väl upp i jämförelse med de två giganterna. Det ska bli mycket intressant att följa såväl honom som Dylan Robert och Kenza Fortas i framtiden. Det här kan vara början på något riktigt stort! Är du nyfiken på Shéhérazade så finns den sedan nyligen tillgänglig på svenska Netflix.

Ett gammaldags Disneyäventyr – på riktigt

Den franska dokumentären Sur le chemin de l’école var en av förra årets stora överraskningar på den franska biomarknaden. Knappt 1,4 miljoner sålda biljetter ledde till att det blev den i förhållande till hur mycket den kostade att spela in ekonomiskt sett mest inkomstbringande filmen i landet 2013. Den blev heller inte bara en publik framgång, utan fick också kritikernas bifall och belönades tidigare i år med en César för bästa dokumentärfilm.

För tre veckor sedan gick den upp på bio även här i Sverige. På väg till skolan som den fått heta här har dock ännu bara fått synnerligen begränsad distribution så någon succé i nivå med den i Frankrike är knappast att vänta. Nu finns det såklart andra sätt att nå ut än på den traditionella biorepertoaren. Jag vet inte hur planerna ser ut på den fronten, men det här är en film som med fördel borde kunna visas på svenska skolor. Det är under alla omständigheter en finstämd, uppbygglig och viktig film som egentligen alla har nytta av att se.

Huvudpersoner i den av Pascal Plisson regisserade filmen är fyra skolbarn som bor på otillgängliga håll runtom i världen och som tvingas förflytta sig långa sträckor för att kunna ta sig till skolan. Dessa sträckor bjuder dessutom på sina egna och särskilda utmaningar och umbäranden för barnen. Vi får följa 11-årige Jackson från Kenya, 12-åriga Zahira som bor i Atlasbergen i Marocko, 11-årige Carlos från Patagonien i Argentina och 13-årige Samuel från Bengalen i Indien.

För Jackson handlar det om att med ansvar för sin lillasyster ta sig över savannen och se upp för elefanter och andra potentiellt farliga vilda. Zahira måste under den fyra timmar långa vandringen till fots besegra slingrande och snåriga vägar längs branta bergsryggar. Carlos har liksom Jackson sin lillasyster med sig när han på hästryggen ska ta sig de 18 kilometerna genom det karga landskapet i Patagonien och Samuel, som är rullstolsburen efter att ha drabbats av en sjukdom som berövat honom kontrollen över sina ben, behöver få hjälp från och blir dragen av sina två yngre syskon för att ta sig till skolan.

Det är både fängslande och spännande att följa dessa barn. Det är lite som att se fyra parallella Disneyäventyrsfilmer av klassiskt snitt, med den stora och avgörande skillnaden att detta är på riktigt. Sensmoralen i filmen är uppenbar och mer eller mindre klart uttalad: att vi här i västvärlden bättre ska uppskatta sådant som vi ofta tar för självklart och förstå hur bra vi generellt sett har det. En stor risk med ett så tydligt förmedlat budskap är naturligtvis att det blir en pekpinnevinande moralkaka av alltsammans. Det lyckas Pascal Plisson skickligt nog undvika.

Rent berättartekniskt är På väg till skolan en anspråkslös och enkel film. Det korsklipps förvisso mellan de fyra handlingsförloppen, men berättandet är rakt och utan någon guidande berättarröst. Pascal Plisson litar helt enkelt på att det räcker att växelvis på avstånd och riktigt nära få följa barnens väg till skolan och de utmaningar de ställs inför under tiden. Det är en helt korrekt bedömning.

På väg till skolan är dessutom oerhört vackert fotograferad vilket gör att naturen och landskapen som barnen färdas genom blir en sorts huvudrollsinnehavare i sig. Filmen bjuder på flera magnifika bilder och scenerier.

Något som jag dock hänger upp mig en aning på är den emellanåt lite övertydliga och snusförnuftiga franska dubbningen av barnen. Jag hade gärna sett att filmen textats och att barnen fått prata själva på sina hemspråk.

I sammanhanget bör tilläggas att det jag har sett är den franska dvd-utgåvan och därför inte säkert vet vilken version det är som visas på bio här i Sverige. Jag misstänker dock att det är samma (fast naturligtvis textad på svenska då).

Denna invändning är dock inte av något som helst avgörande karaktär. På väg till skolan är verkligen en film att ses och hänföras av. Och inte minst förundras över och uppslukas av de skildrade barnens enorma styrka och beslutsamhet.

På väg till skolan är i all sin enkelhet en engagerande, gripande och spännande film, men allra mest är det en hjärtvärmande och mycket positiv film full av glädje. En humörhöjare som stämmer till eftertanke.

Ett tips är att göra en helkväll av det och se både På väg till skolan och den andra utmärkta just nu bioaktuella franska dokumentären med skoltema Franska för nybörjare.

Han(nibal) talar franska!

Jag fortsätter mitt projekt med att skriva ikapp mig om de franska filmer som nått den svenska marknaden den senaste tiden genom att den här gången ta mig an en film som visades inom tävlan i huvudklassen vid förra årets filmfestival i Cannes. Michael Kohlhaas som den heter vann inget pris där men på Césargalan tidigare i år var den nominerad till inte mindre än sex priser och vann två. Bland nomineringarna kan noteras en till danske Mads Mikkelsen för bästa manliga huvudroll. Mads Mikkelsen fick se sig besegrad av Césargalans verklige kung Guillaume Gallienne för den senares insats i den egenskrivna och egenregisserade filmen Les garçons et Guillaume, à table!

Michael Kohlhaas, eller Laglös som den fått heta här i Sverige, vann till slut priserna för bästa ljud och bästa musik. Vilket kan ses som lite märkligt eftersom det är en kärv och tämligen ordfattig historia, men som blir mer begripligt om man betänker att ljudmixningen och musikanvändandet blir desto viktigare i en film där det inte sägs så mycket. Laglös är en synnerligen väl ljudsatt film och det sparsmakade användandet av musik välavvägt. Nu så här ett knappt år efter premiärvisningen i Cannes får filmen sin svenska premiär, direkt på dvd.

Laglös är den tredje filmatiseringen av Heinrich von Kleists novell Michael Kohlhaas från det tidiga 1800-talet. De tidigare filmatiseringarna var Volker Schlöndorffs Michael Kohlhaas – der Rebell från 1969 och John Badhams tv-film The Jack Bull från 1999. Den senare var en tämligen fri tolkning av berättelsen medan Volker Schlöndorffs film (som faktiskt även den tävlade i Cannes på sin tid) är mer trogen den litterära förlagan. Det är också denna nya, av Arnaud des Pallières regisserade, version. även om den flyttat handlingen från Tyskland till Frankrike.

Laglös utspelas på 1500-talet och handlar om den rättrogne och principfaste hästhandlaren Michael Kohlhaas. Han lever ett fredligt och lugnt liv med sin familj till dess att han blir fräckt bestulen på två prima hästar av en mindre nogräknad adelsman. När Michael Kohlhaas vänder sig dels till kyrkan, dels till rättsmakten står det snabbt klart att de står på adelsmannens sida. När herr Kohlhaas fortsatta kamp för att få tillbaka sin rättmätiga egendom möts med våld hårdnar situationen betänkligt och han ger sig tvekar inte att ge sig ut i blodig strid för att få rätt. Eftersom han lyckats få ett stort antal mannar med sig i sin kamp riskerar det hela att bli en synnerligen blodig konflikt och ett reellt hot mot överheten.

Det är en bister historia som berättas vackert fotograferad i karga miljöer. En hel del av den litterära förlagans filosofiska och existentiella undertext kring etik, moral och den konsekvensneutrala strävan efter rättvisa har dock gått förlorad i filmen. Arnaud des Pallières lyckas inte riktigt tränga in under ytan på berättelsen. Skådespelandet är det dock inget fel på. Mads Mikkelsen är (som vanligt) riktigt bra och klarar sig förbluffande bra i sin första franskspråkiga talroll (enligt egen utsago förstod han knappt ett ord av det han säger i filmen) och Césarnomineringen för bästa manliga huvudroll känns helt i sin ordning.

Tack vare de fina skådespelarinsatserna och det vackra och känsliga fotot blir Laglös trots viss psykologisk grundhet i manuset till en känslostark och engagerande film som utan tvekan är värd att se. Jag använder mig som bekant inte några betyg här på bloggen men om jag hade det så hade Laglös varit en klockren trea på en femgradig skala.

Grundkurs i queerteori i feelgood-form

Så har jag då äntligen fått se den häromsistens femfaldigt Césarbelönade filmen Les Garçons et Guillaume, à table! Den vann som bekant priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manliga huvudroll, bästa manus baserat på annat material och bästa klipp. I mångt och mycket var den där Césargalan en triumf för Guillaume Gallienne. Han har nämligen regisserat filmen, skrivit manuset och spelar de två ledande rollerna i den.

Les Garçons et Guillaume, à table! är en filmatisering av Guillaume Galliennes egenskrivna och självbiografiska pjäs med samma namn. Pjäsen har gjort stor succé i Frankrike och nu har alltså filmen gjort samma sak. Men mottagandet har inte varit odelat positivt.

Även om en majoritet av Frankrikes filmkritiker om inte hyllade så i alla fall berömde filmen var det vissa som inte alls tyckte sig förstå storheten med den. Men så är det också en inte helt lättsmält film som ger åskådaren en del att fundera över. Man skulle kunna kalla den för en förenklad och lättsam färd in i Judith Butlers teorier kring kön som social konstruktion.

I centrum för handlingen i Les Garçons et Guillaume, à table! står Guillaume Gallienne själv och den centrala delen i berättelsen är förhållandet mellan honom och hans mamma (i filmen spelad av honom själv!). Själva titeln är hämtad från det som han i filmen beskriver som ett av sina allra tidigaste minnen, hur hans mamma brukade ropa just les Garçons et Guillaume, à table! för att få honom och hans två bröder att komma in i familjens hus och äta.

Guillaume som är yngst i syskonskaran är inte riktigt som sina bröder och behandlas av alla som om han vore en flicka, inte minst av sin strikta och bestämda mamma. Redan från unga år bejakar Guillaume sina feminina sidor och på så vis formas en identitet åt honom innan han själv ens har börjat fundera i de banorna. Filmen som i en serie tablåer följer honom från ungdomsåren till nutid handlar om de konsekvenser som det hela får i hans liv och de problem han har att hitta sin egen identitet.

Les Garçons et Guillaume, à table! är en bitvis lite avig men samtidigt väldigt publikfriande film som täcker in i stort sett hela känslospektrat. Den är rolig, gripande, allvarlig och tänkvärd om vartannat och hela tiden underhållande. Guillaume Gallienne, som i grunden är teaterskådespelare, är lysande filmen igenom och han lyckas verkligen gå i land med att spela både sig själv och sin mamma, och därmed i flera scener spela mot sig själv. Detta grepp hade kunnat kännas konstlat och ta fokus från berättelsen men det gör det i mina ögon inte. En nyckel i det hela är också att han porträtterar sin mamma med stor värme.

Den här filmen går absolut att se enbart som en lite annorlunda uppväxtskildring men det finns mer under ytan.  Les Garçons et Guillaume, à table! är definitivt en film som bjuder in till samtal, funderingar och diskussioner. Något för filmklubbar och filmstudior runtom i landet att ta tag i?

Jag tyckte om Les Garçons et Guillaume, à table! men måste ändå säga att jag inte riktigt tycker att den förtjänade priset som bästa film vid Césargalan. Det skulle enligt mig definitivt ha gått till Blå är den varmaste färgen.

Årets mest orättvist förbisedda film?

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé). Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Asghar Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Simin – en separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller flmvärldens större priser.Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir. En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring. Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturlistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation. Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes rikigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras. Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadis litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.

Je suis de retour!

Jag ber om ursäkt för det oplanerade uppehållet. Efter två veckor av intensivt OS-tittande och en knapp vecka att vila upp mig efter detta för Sverige så fantastiskt framgångsrika olympiska spel har jag nu äntligen hamnat här framför datorn för att komma igång med bloggandet igen. Jag börjar med en genomgång av årets Césargala som genomfördes i Paris i fredags kväll.

Stor vinnare blev mannen på bilden ovan. Guillame Galliennes självbiografiska långfilmsdebut Les Garçons et Guillaume, à table! var den film som hade mest nomineringar med sig in till galan och det blev också den som kammade hem flest priser, hela fem stycken. Fyra av dem, priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manus baserat på annat material och bästa manliga huvudroll tillföll Guillaume Gallienne personligen medan det femte gick till klipparen Valérie Deseine. Han förlorade dock racet om priset för bästa regi till Roman Polanski som vann för sin La Vénus à la fourrure.

Bland övriga pristagare kan nämnas att Sandrine Kiberlain vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i graviditetskomedin 9 mois ferme och att de två filmerna som jag hade trott skulle dominera under galan, Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2) och Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) fick nöja sig med ett pris vardera, för bästa kvinnliga hopp respektive bästa manliga hopp (det man skulle kunna kalla för nykomlingsklasserna). Adèle Exarchopoulos vann den förmodade duellen med Marine Vacht (Jeune et jolie) i klassen bästa kvinnliga nykomling medan Pierre Delandonchamps vann bästa manliga hopp.

Eftersom jag ännu inte har sett Les Garçons et Guillaume, à table!  kan jag naturligtvis inte uttala mig kring huruvida jag tycker att den är en välförtjänt mottagare av priserna, den kommer på fransk dvd om några veckor så jag får be att återkomma i ärendet i slutet av denna månad, men med tanke på hur förtjust jag är i Blå är den varmaste färgen och Främling vid vatten har jag fortsatt svårt att tro att att jag skulle tycka att den är bättre. Men som sagt, jag får återkomma kring detta när jag sett filmen.