Ett stycke fransk kriminalhistoria på tv i dagarna två

2014 får en bra start när det gäller franska filmer på SVT. Först ut är nämligen Jean-François Richets påkostade och ambitiösa fyratimmarsfilm Public Enemy no 1 om den franske gangstern Jacques Mesrine.

Precis som när den biovisades i Frankrike 2008 kommer den även på SVT att visas i två delar. Den första, som heter L’Instinct du mort i original, visas i kväll och den andra, L’Ennemi public n^o 1, visas i morgon. I bägge fallen är det 21:45 på SVT2 som gäller.

Jacques Mesrine var och är kanske inte så känd här på våra breddgrader men för en fransman var han något av vad Clark Olofsson är för en svensk, en karismatisk brottsling med stark medial genomslagskraft.

Jacques Mesrine fick också lite grand som bankrånaren John Dillinger i 30-talets USA visst folkligt stöd.  Han gick bland annat under namnet Frankrikes Robin Hood och hans spektakulära rymningar och sätt att gäcka polisen gjorde honom till någon sorts popfigur inte helt utan sympatier från folket. Den våldsamma död han mötte i rusningstrafiken vid Porte de Clignancourt i Paris november 1979 har också lett till polemik ända in till våra dagar.

Hans avtryck i den franska populärkulturen har också varit betydande. Det har bland annat gjorts flera filmatiseringar och dramatiseringar om honom och hans gärningar tidigare men ingen med lika brett anslag som Jean-François Richets film.

Den gör förvisso inget anspråk på att ge en helt och hållet sann bild av vad som verkligen skedde, tvärtom så inleds den med en textskylt som understryker att det egentligen inte finns någon enda sann version av något utan att alla har sin bild, men jag får intrycket av att man trots allt har försökt att vara så noga som möjligt med detaljer och återskapande av miljöer.

Det är också en synnerligen snygg och hantverksskickligt berättad film. Vincent Cassel kändes redan på förhand som det perfekta valet att göra rollen som Jacques Mesrine och han gör sannerligen ingen besviken. Han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2009 som belöning för prestationen.

I Vincent Cassels tolkning blir Jacques Mesrine den å ena sidan karismatiska och medryckande och å andra sidan labila och sociopatiska krutdurk till person som han förmodligen också var. Vincent Cassel är också filmens motor. Men med namn som Gérard Depardieu, Cécile de France, Gilles Lellouche, Mathieu Amalric och Ludivine Sagnier i rollistan är det klart att det även i övrigt är en välagerad film.

Det säger sig med tanke på ämnet självt att det är en brutal och våldsam film det handlar om men den utmärker sig  inte i det avseendet. Det har utan tvekan gjorts liknande filmer som är betydligt mer våldsamma.

Jean-François Richet har gjort en spännande, fängslande och intressant film som utan tvekan hade kunnat visats som helaftonsfilm i stället för i två delar. Så effektivt berättad är den att de fyra timmarna om inte flyger förbi så i alla fall flyter på utan att det känns som så långt.

Det är en händelsedriven film som med några få undantag berättas i kronologisk ordning och om det finns något att vara kritisk över så är det i så fall att den ibland är en aning klichétyngd och att den är tunn när det gäller förklaringar till varför Jacques Mesrine agerade som han gjorde och vad det var som så att säga skapade gangstern.

Den är också lite slarvig när det gäller att sätta in skeendet i sin politiska och samhälleliga kontext. Jean-François Richet verkar helt enkelt mest fascinerad av Mesrines gärningar och spektakulära livsöde. Här saknar jag lite av det djup och den analys som exempelvis Olivier Assayas ägnade sig åt i sin jämförbara tv-film Carlos som handlar om den med Jacques Mesrine samtida terroristen som gick under namnet Schakalen.

Med den typen av bakgrund och analys i berättelsen hade Public Enemy no 1 kunnat bli närmast mästerlig. Nu är det ”bara” en riktigt bra gangsterrulle. Men det är ju naturligtvis inte fy skam det heller.

 

Frankofilt filmsommarnöje

Glädjande nyheter för frankofilen som känner för att svalka sig en stund i högsommarvärmen genom att slinka in i en behagligt tempererad biosalong. Denna helg har inte mindre än två franska filmer svensk biopremiär: den 13-faldigt Césarnominerade Camille mellan två åldrar (Camille redouble i original) och Bon appétit! (Les Saveurs du palais i original), båda från i fjol. I mina ögon är den förstnämnda den klart bästa av de två så jag inleder med att behandla den.

Camille mellan två åldrar än tämligen oblygt inspirerad av Francis Ford Coppolas Peggy Sue gifter sig från 1986. Den handlar om en bitter, livstrött och smått alkoholiserad medelålders kvinna vid namn Camille. Hon bor i Paris och är mitt uppe i en uppslitande separation från sin man Eric som hon varit tillsammans med sedan gymnasietiden. Efter en synnerligen blöt nyårsafton i goda vänners lag vaknar hon upp i en sjuksäng.

Personalen meddelar att hennes föräldrar är på väg för att hämta henne. Något som Camille av naturliga skäl har svårt att tro på. Bägge hennes föräldrar är nämligen sedan länge döda. Men mycket riktigt, föräldrarna dyker snart upp och Camille inser efter en stund att hon är förflyttad tillbaka i tiden, till 16-årsåldern. Den tid då hon för första gången träffar Eric och då hennes mamma plötsligt dör.

Med andra ord en chans att med vetskapen om hur saker och ting utvecklat sig och med massor av livserfarenhet i bagaget göra om och göra rätt. Eller går det överhuvudtaget att ändra det som redan skett?

Camille mellan två åldrar är en starkt melankolisk men också ofta mycket rolig film, ytterst tonsäkert iscensatt av Noémi Lvovsky som själv dessutom spelar titelrollen och har varit med och skrivit filmens manus. Mötet mellan den ”nya” Camille och hennes föräldrar och övriga omgivning inbjuder naturligtvis till en hel del dråpliga situationer och kulturkrockar, men det blir aldrig hysteriskt.

Det här är en nedtonad och återhållsamt berättad film som ofta drar mer åt drama än komedi. Vissa har velat dra paralleller inte bara med Peggy Sue gifte sig utan också Tillbaka till framtiden. Det är naturligtvis inte helt irrelevant att göra det, men likheterna med den senare är tämligen få. Och på sant franskt manér är Camille mellan två åldrar både pratigare och mer filosofiskt lagd än de båda. Och de filosofiska och resonerande undertonerna i Camille mellan två åldrar är något som verkligen får den att lyfta.

Camille mellan två åldrar är en gripande, rolig, finstämd och inte minst välspelad film. Noémi Lvovsky är (som vanligt) mycket bra, Samir Guesmi är lysande i båda inkarnationerna av Eric och Yolande Moraeu är inget annat fantastisk i rollen som Camilles mamma. Dessutom får vi njuta av inspirerade gästspel av kända skådespelare som Mathieu Amalric, Denis Podalydès och François Truffauts favorit Jean-Pierre Léaud.

Bon appétit i regi av Christian Vincent blev jag tyvärr inte lika förtjust i. Trots att den också kännetecknas av finfint skådespel, inte minst av Catherine Frot (som liksom Noémi Lvovsky i Camille mellan två åldrar) Césarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll tidigare i år. Här spelar hon Hortense Laborie, en viljestark och kvinna från den franska landsbygden som till sin stora förvåning rekryteras att bli ansvarig för maten åt självaste presidenten i Elysséepalatset.

Det är naturligtvis ett uppdrag som det inte går att tacka nej till. Men arbetet är sannerligen ingen hinderfri raksträcka. Förutom det uppenbart tuffaste hindret, att hon är den första kvinna på posten i en strikt patriarkal värld, så har hon massor av saker att ta hänsyn till. Inte minst gamla ingrodda hierarkier och byråkratiska system. Men Hortense Laboire är inte en kvinna som tar överdriven hänsyn till sådant. Hennes kompromisslösa kärlek till maten är det som verkligen styr henne och den leder till att hon fattar en hel del inte helt populära beslut.

Bon appétit saknar definitivt inte förtjänster. Catherine Frots agerande är redan nämnt och filmens utsökta foto är en annan. De många matlagningsscenerna är så snyggt iscensatta att snålvattnet snart riskerar börjar rinna ur mungipan. Det här är en film som kanske främst talar till magsäcken. Men rent handlingsmässigt finns en del i övrigt att önska.

För trots att filmens Hortense Laborie är inspirerad av och baserad på en verklig person, Danièle Mazet-Delpeuch som var president Mitterrands kock mellan 1988 och 1990, så lyckas inte riktigt personporträttet engagera. Vi får veta på tok för lite om vem hon är, vad som driver henne och vilken bakgrund hon har.

Dessutom har manusförfattarna lagt till en ramberättelse som mest bara stör och sannerligen inte tillför något. Så trots de på sitt sätt fantastiska matlagningsscenerna så blir Bon appétit en ganska tunn och lite smaklös måltid till film. Men som matlagningsporr och substitut till de själlösa matlagningsprogram som det går tretton på dussinet av på tv just nu fungerar den utmärkt.

Fira jul men en älskvärd dysfunktionell familj

Jag trodde inte att ens att det var möjligt men faktum är att jag för några veckor sedan insåg jag att fått en överdos av frankofon kultur. Visst låter det absurt? Men likafullt kände jag att efter ett drygt halvår med frankofona intryck nästan varje ledig sekund vi behövde en liten paus från varandra det frankofona och jag. Därav den senaste tidens inaktivitet här på bloggen. Nu blev det ingen absolut paus, men efter några veckor med sparsamt med frankofona kulturyttringar har suget verkligen kommit tillbaka igen. Mer än så behövdes inte.

Detta första blogginlägg på några veckor ska jag ägna åt en julfilm. Fattas bara annat såhär da’n före da’n före dopparedan. Men det är ingen traditionell julfilm det handlar om. Arnaud Desplechins En julberättelse (Un conte de noël) från 2008 handlar nämligen om en synnerligen dysfunktionell familj av närmast Lars Norénskt mått.

Den synnerligen infallsrika och 150 minuter långa filmen utspelas, förutom en kort prolog, under några få dygn men under dessa dygn hinner det hända en hel del. Familjen Vuillards matriark Junon, spelad av en inspirerad Catherine Deneuve, har drabbats av en sällsynt form av cancer. Hennes enda hopp är en ryggmärgstransplantation, men det är en riskabel process både för henne och den potentiella donatorn.

En donator som dessutom måste komma från de egna släktleden. Med dessa dystra förutsättningar samlas hela släkten i familjens fina våning i Roubaix. För att göra situationen extra explosiv så är det för första gången på flera år som Junons struliga son Henri (spelad av alltid intressanta Mathieu Amalric), familjens svarta får, tillåts vara med i gemenskapen.

Som en del i en uppgörelse med sin syster Elizabeth som räddade honom ur en stor ekonomisk knipa gick han med på att hon aldrig mer skulle behöva träffa honom. Allvaret i Junons situation gör dock att Elizabeth tillåter att Henri får komma hem, men det är inte direkt något kärt återseende. Och spänningen mellan Elizabeth och Henri är inte den enda konflikthärden i familjen Vuillard. Under den intensiva julhelgen kommer de flesta av dem upp till ytan.

En julberättelse är definitivt ingen traditionell feelgood-film, men trots den melankoliska och neurotiska grundtonen går det inte att blunda för att den samtidigt är djupt mänsklig och att Desplechin känner stor värme för sina, på många sätt ganska osympatiska och komplicerade, karaktärer är det inget tvivel om.

En julberättelse har dessutom en mörk och sorgsen sorts humor som gör att den ibland påminner en hel del om Wes Andersons mästerliga The Royal Tenenbaums. I andra skeden drar den mer åt 60-talets Nouvelle vague.

Arnuad Desplechin har gjort en film som är fri i formen men som ändå hela tiden på ett imponerande sätt håller ihop. Manuset är synnerligen välskrivet och den ytterst namnkunniga skådespelarensemblen presterar på toppnivå. Det gör att filmen, trots sin väl tilltagna speltid, inte är trist för en sekund. En julberättelse är i ständig framåtrörelse och på många sätt helt oförutsägbar. Låt dig inte avskräckas av det allvarliga temat, En julberättelse är en sådär typiskt storslagen, ambitiös och känslostark film som hör en helg som julen till.