Sammanbrottet – adrenalinstinn, underhållande och ologisk

Den korrupta polisen Thomas råkar ut för en bilolycka där han kör ihjäl en annan man. Redan stressad av att ha internutredare efter sig tar han beslutet att försöka dölja vad som hänt.

Thomas som råkar vara på väg till bårhuset för att ta farväl av sin just avlidna mamma lägger den döda mannens kropp i bakluckan och kör iväg.

Den dramatiska händelsen är dock bara början för den sätter igång en serie andra händelser i en allt snabbare snurrande nedåtgående spiral för Thomas som snart finner sig jagad från flera olika håll.

Så lyder grundpremissen för den franska Netflix-thrillern Sammanbrottet (Sans répit i original) i regi av debutanten Régis Blondeau som annars har sin bakgrund som filmfotograf.

Manuset, som bygger på den sydkoreanska filmen A hard day, bjuder på en del vändningar och en och annan överraskning men töjer också rejält på sannolikhetsgränserna. Särskilt trovärdigt blir det aldrig, men Sammanbrottet har i mina ögon underhållningsvärde.

Dock kanske inte främst som spännande thriller utan för mig känns den mest som en absurdistisk kriminalkomedi (vilket det förvisso är synnerligen oklart om den var tänkt som).

Inspirerade insatser av Franck Gastambide och Simon Abkarian hjälper till att höja underhållningsvärdet och att rädda den bitvis rejält klichéfyllda filmen att kantra.

Sammanbrottet är ingen omistlig film på något vis men den höll mitt intresse uppe hela vägen in i mål och bjuder på underhållning för stunden för den som inte har alltför höga krav på logik.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 6

Nu har det, tyvärr, blivit dags att återknyta bekantskap med en till undersektion på den här bloggen. Även om jag generellt har en mycket förlåtande attityd gentemot franskspråkig film så stöter jag då och då på vissa som jag har svårt att hitta några förmildrande omständigheter i. Och nu är vi där igen.

Jag kan väl inte påstå att de tidigare filmerna i serien har varit några större verk, men de har i alla fall haft charm, gott humör och glimt i ögat. Plus att biljaktsfilmer är något av min guilty pleasure. Taxi 5, förra årets omstart av en filmserie som blev en internationell succé, hade jag dock verkligen kunnat klara mig utan.

När det gäller de tidigare Taxi-filmerna (främst de första två) och exempel Fast & Furious tycker jag att man som åskådare för god underhållning för stunden och dessutom kan det ju vara skönt att koppla bort tankeverksamheten en stund och bara hänga med i den fartfylld och skamlösa underhållningen. För att gilla Taxi 5 räcker det inte att koppla bort tankeverksamheten – här är det snarare att helt avlägsna hjärnan som gäller.

Det är dumt, överspelat och fånigt mest hela tiden. Vissa komiska poänger finns det här men de är oerhört få och underhållningsvärdet är i det närmaste på soppatorsknivå.

I centrum för denna omstart står den fartgalna Parispolisen Sylvain (Franck Gastambide som också regisserat filmen) som efter att ha kraschat ett antal bilar och dessutom legat med polischefens fru flyttas till Marseille. Där dröjer det inte länge innan han får upp ögonen för taxichauffören Eddy, som visar sig vara brorson till de fyra första filmernas hjälte Daniel. De två kommer snart att bilda ett omaka team i jakten på en italiensk stöldliga som planerar en spektakulär kupp i Marseille.

För den som till äventyrs ändå vill se Taxi 5 så finns det bland annat på Viaplay.