En hissnande nyårsafton à la française

Så här på årets sista dag kan det väl passa bra med att skriva om en film som utspelas just på nyårsafton. Inte för att det finns drösvis av dem, åtminstone inte filmer som enkom utspelar sig under en och samma dag. Och avgränsar man urvalet till att bara gälla filmer från den frankofona sfären så blir de såklart än färre,

Men just i år har det faktiskt kommit en ny fransk nyårsfilm, faktiskt så sent som för bara några dagar sedan. Eller ny och ny, förresten. En hissnande nyårsafton (Happy nous year i original) som den heter har redan skapat kontrovers och anklagats för att plagiera en av berättelserna i Garry Marshalls episodfilm Happy New Year från 2011.

I den fastnar två personer spelade av Ashton Kutcher och Glee-stjärnan Lea Michele i en hiss på självaste nyårsafton. Jag såg den filmen när den kom men den satte i ärlighetens namn inget särskilt avtryck hos mig. Jag har ett vagt minne av den delen av filmen som åsyftas men inte alls på det sätt så att jag kan ge min sin på plagiatanklagelserna. Så jag lämnar det spåret därhän.

I stället återgår jag till En hissnande nyårsafton som det här inlägget ändå är tänkt att handla om. Den är regisserad av Frank Bellocq och producerad för franska Netflix. I huvudrollerna syns två tunga namn inom fransk komik: Kev Adams och Camille Lellouche.

Kurisosa i sammanhanget är att en av finansiärerna är den schweiziska tennisstjärnan Stan Wawrinka som bland sina främsta meriter har segern i Franska öppna 2015.

Adams och Lellouche spelar Gaël respektive Hannah. På väg till varsin nyårsfest i samma fastighet bär det sig inte bättre än att den hiss de färdas i fastnar. Eftersom det är just nyårsafton får de beskedet att det riskerar att dröja innan någon har tid att hjälpa dem ut.

De två främlingarna som på många sätt tycks vara varandras motsatser har inget annat val än att sätta sig ner och börja prata. Steg för steg lär de känna varandra. Det är den enkla premissen för den knappt timslånga filmen.

Och den enkla premissen och ett antal skojiga bildlösningar räcker för att regissören Bellocq ska kunna fixa till en skapligt underhållande historia. Mycket tack vare Adams och Lellouches charm för manuset är rätt ojämnt. Humorn blandar lugnt sagt högt och lågt.

En hissnande nyårsafton kommer kanske inte att bli någon nyårsklassiker, troligare är i så fall att den är glömd redan nästa år. Men mig gav den i alla fall underhållning för stunden och i bland är det ju exakt vad man vill ha.

Bon réveillon à tous!

Konsten att fördärva en klassiker

Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser (Les liaisons dangereuses) från 1782 har med tiden kommit att betraktas som en klassiker inom fransk litteratur.

En klassiker som det tvistas om hur den ska tolkas och om vilka avsikter författaren hade med den.

Den blev snabbt en succé om än en kontroversiell sådan, men den riktiga berömmelsen kan sägas ha kommit med den brittiska dramatikern Christopher Hamptons pjäsbearbetning från 1985 och Stephen Frears hyllade och filmversion av pjäsen.

Farligt begär som filmen fick heta i Sverige spelades in i Frankrike och hade premiär 1988. Året efter blev den flerfaldigt Oscarbelönad och följdes av ännu en filmatisering av Laclos roman. Denna gång betitlad Valmont och regisserad av Milos Forman.

1999 hamnade texten i blickfånget igen, men denna gång i moderniserad skrud i form av filmen En djävulsk romans (Cruel intentions) som flyttade berättelsen från de pre-revolutionella Frankrike till ett samtida USA och en ungdomligare kontext.

Alla dessa filmatiseringar får ses som förvisso i olika grad men likafullt lyckade.

Nu är det daga för ännu ett försök till modernisering av Chaderlos de Laclos text. Denna gång i form av Netflix-producerad fransk ungdomsfilm under originaltiteln Farliga förbindelser.

Och det är lika bra att säga det direkt: resultatet är tyvärr inte lyckat. Inte på något sätt.

Handlingen är centrerad kring en gymnasieskola i Biarritz och grunderna i berättelsen är densamma som i romanen. Men sedan tar likheterna mer eller mindre slut.

Aristokratin i den här versionen är de populäraste eleverna på skolan och deras makt och status mäts i likes och följare på sociala medier.

Célène har just anlänt till Biarritz från Paris när hon fångar populäre Tristans uppmärksamhet. Tristan som tillsammans med den lika populära Vanessa utgör ett veritabelt power couple bjuder in Célène i bekantskapskretsen.

Utan att ana oråd blir den idealistiska Célène och hennes oskuldsfulla kusin centrum för att vad och grymt maktspel mellan Tristan och Vanessa.

Rachel Suissa som både regisserat och stått för manusbearbetningen lyckas på ett effektivt sätt fördärva allt som är bra med originalet.

Borta är kvickheten och finurligheten. I stället är det illa skrivet, fånigt och vulgärt – utan ett uns av trovärdighet.

Skådespelarna ges förvisso egentligen ingen chans till annat men levererar överlag en provkarta över svajigt och tveksamt skådespeleri.

Farliga förbindelser är helt enkelt en riktigt dålig film. Jag är dock fullt medveten att jag som 50-årig man absolut inte är i filmens tänkta målgrupp men jag tror faktiskt inte att den här slarviga och tunna soppan går hem där heller.