Den sista resan – om livsgnistan i frankofilin

Någon gång då och då gör BleuBlancRouge små utflykter utanför den så kallade boxen och nu är det dags igen. Fast å andra sidan går det verkligen att argumentera för att Filip och Fredriks nya film Den sista resan i allra högsta grad hör hemma här.

Det må vara en svensk film och BleuBlancRouge behandlar normalt filmer från den frankofona sfären, men eftersom ett av Den sista resans centrala teman är frankofili och kärleken till Frankrike, alltså i grund och botten exakt vad den här bloggen handlar om, känns den självklar som ingrediens.

Jag tänker mig att de flesta som besöker den här bloggen liksom jag verkligen kan relatera till en film där en en av personerna hänvisar till Frankrike som sitt andra hemland och att han ofta känner sig som lyckligast när han är på besök i landet.

Den sista resan handlar om ytterst om Filip Hammar och hans pappa Lars. Den senare har ett antal år efter att han pensionerat sig från jobbet som lärare i franska tappat det mesta av sin livsgnista och från att ha varit en aktiv, levnadsglad och mycket omtyckt lärare fördriver han sina dagar passiv och initiativlös i sin favoritfåtölj.

En alltmer förtvivlad och sorgsen Filip får en dag en idé som han tror ska hjälpa pappan att återfå gnistan igen. Han ska ta med Lars på en resa till Frankrike för att återse dennes älskade favoritplatser och det ska bli en resa som i så stor utsträckning som möjligt återskapar de resor som hela familjen gjorde när barnen var små.

Filip införskaffar en gammal orange Renault 4, en likadan bil som familjen Hammar hade, kontaktar sin parhäst Fredrik (som spelar en stor roll i Filips idé om att i hemlighet återskapa några händelser från resorna) och sätter planerna i verket.

En något motvillig och tveksam Lars låter sig tas med på resan och ju närmare Frankrike man kommer är det mycket riktigt som att livsgnistan så smått börjar återvända.

Jag kan tycka att Filip och Fredrik i bland har en tendens att ta lite för mycket plats och på så vis kommer i vägen för andra personer i sina produktioner men den här gången har de verkligen hittat helt rätt balans och tonträff.

Den sista resan är ömsom gripande, ömsom rolig och hela tiden genomsyrad av värme och omtanke. Hysteriska upptåg blandas med allvarliga samtal om åldrande, depression och förlust av det som varit. Allt till stor del berättat med fina franska miljöer (huvudsakligen vid Rivieran) som fond.

Ett tufft år – Charmigt och smittande skådespeleri räddar slarvigt skriven film

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Intouchables) 2011 är det lite av en happening varje gång duon Olivier Nakache och Eric Toledano släpper en ny film, även om de aldrig riktigt lyckats upprepa samma typ av framgångar.

Något som kanske kan illustreras med att när deras senaste film Ett tufft år (Une année difficile) från förra året nu släpps i Sverige så sker det direkt till streaming utan att passera den ordinarie repertoaren. En mer krass anledning till det kan säkert också vara att den helt enkelt inte riktigt håller måttet.

Ett tufft år är duons hittills mest splittrade film och den känns inte helt genomtänkt på manusplanet. Att den ändå bitvis blixtrar till och bjuder på den där charmiga, varmhjärtade och medryckande humorn som vi vant oss att förknippa med Nakache och Toledano är denna gång mer en någon gång tidigare tack vare skådespelarinsatserna.

Kvartetten Pio Marmaï, Noémie Merlant, Jonathan Cohen och Mathieu Amalric mer eller mindre bär den här filmen på sina axlar.

Marmaï och Cohen spelar Albert och Bruno, två svårt skuldsatta män vars liv i olika grad rasat samman. Framförallt Albert har utvecklats till en street smart som är beredd att göra lite vad som helst för att få ihop pengarna som ska få hans liv på rätt köl igen. De två blir av en slump och genom en dramatisk händelse vänner, en händelse som även inbegriper den något oortodoxe skuldsaneraren Henri (Amalric).

Lockade av gratis öl och chips hamnar Albert och Bruno på ett möte hos en grupp unga miljöaktivister. Det kommer att engagera sig i gruppen, främst för att vinna den karismatiska ledaren Cactus (Merlant) gunst och att de ser en möjlighet att tjäna pengar på det hela men det ska också komma att skicka deras ny i en ny och oväntad riktning.

Ett tufft år är inte utan förtjänster. Här finns en del riktigt roliga scener och kemin och energin de duktiga skådespelarna emellan är elektrisk. Därtill är Nakache och Toledano så skickliga på att sätta ihop en filmberättelse att den hela tiden har ett driv som rycker med åskådaren.

Under ytan ekar det det dock en aning tomt denna gång något som framförallt beror på slarvigt manusarbete. Min främsta invändning är att det när det kommer till kritan inte känns riktigt trovärdigt, vare sig händelseutvecklingsmässigt eller hur rollfigurerna är frammejslade och agerar. Så mycket mer än underhållning för stunden blir det inte denna gång från firma Nakache och Toledano.