Utsökt absurdism och svart humor

Quentin Dupieux är en man med många talanger. Han inledde karriären som musiker och under namnet Mr Oizo fick han 1999 en global hit med låten Flat Beat, den egenregisserade musikvideon med dockan Flat Eric i huvudrollen var säkerligen en stor del i succén.

Den musikaliska karriären pågår fortfarande men sedan några år tillbaka är det som långfilmsregissör han gjort störst avtryck. Det är filmer som alla kännetecknas av hans absurdism och svarta humor. Ett mindre genombrott fick han 2010 med sin andra långfilm Rubber och den är på många sätt signifikativ för vilken typ av filmer Dupieux gör.

Den handlar om ett bildäck (!) som löper amok och dödar människor med sina psykiska krafter. Nära ögat! (Au poste! i original) från förra året som den här texten ska handla om är inte fullt lika utflippad men bär Dupieuxs omisskännliga sigill.

Ramen är ett polisförhör. Den luttrade kommissarien Buron (spelad av en glimrande Benoît Poelvoorde) förhör Fugain, en man som anmält ett mord och som nu själv betraktas som huvudmisstänkt. Steg för steg försöker Buron sätta press på Fugain för att ta reda på vad som hänt. Under själva förhöret börjar det hända märkliga saker såväl på polisstationen som i de inklipp från Fugains egna minnen av vad som inträffat.

Nära ögat! är som alla Dupieuxs filmer präglad av lekfullhet med form och berättande och dialogen är härligt välskriven. Med den drivna dialogen, det aviga berättandet och de populärkulturella blinkningarna påminner Dupieux en hel del om Quentin Tarantino, men med den skillnaden att han förmodligen överdoserat på Monty Python när Tarantino slukat ”skräpfilm”.

För att återkomma till det där med att Quentin Dupieux är en man med många talanger. Precis som i fallet med de flesta av hans övriga filmer har han inte bara regisserat utan även skrivit, klippt och fotat Nära Ögat!

Nära ögat! finns sedan slutet av förra året tillgänglig på dvd och definitivt något för den som vill se något annorlunda att kolla upp. Vid mitt besök i Paris häromveckan tog jag chansen att se Dupieuxs nya film Le Daim. Jag håller verkligen tummarna för att den också för svensk distribution för den är nämligen ännu bättre. Ett smärre absurdistiskt mästerverk skulle jag säga.

Adieu, Charles Aznavour!

I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.

Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.

Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.

Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.

Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard  hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.

Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!

 

Spännande fiktivt möte i den franska revolutionens spår

Då har det återigen blivit den 14 juli och traditionsenligt bjuder jag här på bloggen på ett passande filmtips denna den franska nationaldagen till ära. I år får det bli den fransk-italienska filmen Natten i Varennes (La nuit de Varennes i original) från 1982.

Den regisserades av den berömde italienske regissören Ettore Scola som är en av alla de berömda kulturpersonligheter som gått ur tiden detta märkliga år 2016 och visades inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Natten i Varennes utspelas några år efter de dramatiska händelser som är anledningen till att den franska nationaldagen firas just denna dag. Det är en fiktiv berättelse som tar sitt avstamp i en verklig händelse, det franska kungaparets flykt från Paris och arrestering i staden Varennes i juni 1791. En nyckelhändelse i hela den franska revolutionen.

Filmen bygger på boken La nuit de Varennes ou l’impossible n’est pas francais av Catherine Rihoit och är den påhittade berättelsen om ett möte mellan ett antal verkliga personer under en diligensfärd genom Frankrike, i spåren bakom det flyende kungaparet.

Under färden möts bland annat en åldrad Giacomo Casanova (spelad av en förträfflig Marcello Mastroiani), den libertinske författaren Nicolas Edme Restif de La Bretonne, den engelskamerikanske revolutionären Thomas Paine (spelad av Harvey Keitel). Deras samtal kretsar mycket kring den nya värld som formas i revolutionens spår.

Natten i Varennes är en överlag dialogdriven historia, men den har sin beskärda del av dramtiska händelser också. Dessutom är dialogen mycket välskriven och innehåller humor, fart och fläkt.

Faktum är att det inte är utan att jag lite kommer att tänka på Quentin Tarantinos sätt att driva handlingen framåt genom dialog när jag ser hur Ettore Scola arbetar här (vilket såklart kan vara färgat av att det inte var så länge sedan jag såg The Hateful Eight som ju också har sin beskärda del av dialogdrivna scener under diligensfärd)

Ettore Scola ger också filmen en typiskt italiensk burleskhet som också gör sitt till för lätta upp stämningen emellanåt, men som också tillåter några skådespelare befinna sig på gränsen till (och understundom kliva över den) överspel.

Filmen är noggrant iscensatt, inte minst när det gäller kostymer och scenografi, och den noggrannheten skapar en stark autenticitetskänsla. Dessutom är det hela utsökt fotograferat. Med andra ord en film väl värd att se en dag som denna, om du frågar mig.

Trevlig quatorze  juillet och Fête nationale, mina frankofila vänner!

 

Jag är nyfiken giallo

Dags för ännu ett skräckfilmstips i höstmörkret. Den här gången handlar det dock om någonting helt annat än Among The Living (Aux yeux des vivants) som jag tipsade om senast.  The Strange Colour of Your Body’s Tears (L’étrange coleur de ton corps i original) från förra året är en film med en helt andra pretentioner. Precis som Among The Living har den nyligen släppts i svensk dvd-utgåva.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är regisserad av den franska duon Bruno Forzani och Hélène Cattet och det är deras andra långfilm. Den som har sett deras första film Amer  vet vad som väntar, det vill säga en stilsäker och gåtfullt suggestiv nedstigning i det mänskliga psykets mörkare vrår. Med The Strange Colour of Your Body’s Tears fortsätter de helt enkelt att vandra vidare längs den väg de beträdde i debutfilmen. Det är ännu en film djupt influerad av den italienska så kallade giallo-filmens storhetstid på 70- och 80-talen, de använder till och med musik från existerande filmer från den perioden i sina filmer. Men någon tom stilövning eller enkel hyllningsfilm är det heller inte.

Som någon sorts skräckfilmens motsvarigheter till Quentin Tarantino gör de något helt eget av de tydliga influenserna och lånen. Även om estetiken är lånad från giallofilmerna så är Forzanis och Cattets berättande av ett annat slag. The Strange Colour of Your Body’s Tears är förvisso nära på lika blodig och våldsam som de stilmässiga italienska förlagorna, men där giallofilmerna ofta var någon sorts raka deckargåtor drar den tidvis nästan åt konstfilmshållet med sitt komplicerade och lätt abstrakta berättande. När det gäller det psykologiska spelet och att effektivt använda arkitekturen i skapandet av spänning ligger den dessutom närmare Roman Polanskis filmer än något annat.

Arkitekturen har för övrigt en mycket viktig roll i filmen. Den utspelas i Bryssel där Bruno Forzani och Hélène Cattet sedan en tid tillbaka är bosatta. Skådeplatsen är en av stadens många art nouveau-fastigheter. Jag skulle till och med drista mig till att säga att själva byggnaden är så viktig för berättelsen att den närmast kan ses som en huvudrollsinnehavare.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är också på sätt och vis en deckargåta, men den är underordnad filmens huvudsakliga tema: ett undersökande av vad mänsklig identitet egentligen är. Som Bruno Forzani och Hélène Cattet själva sagt i en intervju: giallofilmerna ställde frågan ”vem gjorde det?”, vi ställer frågan ”vem är jag?”. Det intervjusvaret skvallrar om att detta högst förmodligen inte är något för alla smaker. Till och med skräckfilmsfantaster kan säkert bli frustrerade över det långsamma, icke linjära berättandet. Bruno Forzani och Hélène Cattet arbetar effektivt med att skapa stämningar och de har en uttalad ambition att göra filmer för så många sinnen som möjligt. Det finns en sensualism och känslighet i deras filmer som går utöver det vanliga inom genrefilm. Det handlar inte enbart om att skrämmas, även om det är nog så otäckt i bland.

Det här är en febrig mardröm till film. Den handlar om en lite mystisk affärsman som återvänder till Bryssel efter en affärsresa. När han kommer hem till sin lägenhet märker han att hans fru är spårlöst försvunnen. Små ledtrådar får dock honom att tro att hon är kvar i huset. Han följer spåren som leder in i husets labyrintartade innandömen och är snart fången i någon sorts gränsland mellan verklighet och fantasi. Bit för bit läggs pusslet på plats.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är en komplex och fängslande film som definitivt vinner på att ses fler gånger och något av ett storverk i det lilla formatet. Forzani/Cattet leker elegant med olika bildformat och berättartekniker och jag kan tänka mig att det är en ännu häftigare upplevelse att se den här filmen på stor duk.

Ett senkommet tv-tips inför kvällen

Det är verkligen i senaste laget, jag vet, men jag vill ändå slå ett slag för den belgiskfranska filmen Baronerna (Les Barons) från 2009 som visas på SVT2 i kväll men start 22.45. Inte för att det är någon totalt omistlig film för det är det inte, men den har onekligen något lite extra som gör att den trots allt sticker ut från mängden.

Detta något lilla extra fick dessutom belgarna att en masse bege sig till biograferna för att se filmen och det ledde till att den slog publikrekord på hemmaplan. I övriga världen har det dock varit tråkigt tyst om den. Här i Sverige har den visats på tv en gång tidigare och i kväll ges alltså chansen att se den igen.

Baronerna utspelas i ett nutida Bryssel. I centrum för berättelsen står tre unga män med nordafrikanskt ursprung. De är bästa vänner ända sedan barndomen och det kallar sig själv för baronerna. Deras livsfilosofi är enkel: de vill göra så lite som möjligt och helt bara sitta still och fundera och filosofera. De har nämligen en teori om att livet består av ett begränsat antal steg, alltså rent fysiska fotsteg, och de vill hushålla på sina för att därför få längre liv.

Fast det där med att de inte vill göra något alls är en sanning med modifikation. Filmens centralgestalt Hassan drömmer om att bli komiker, men vågar inte säga något om det till sin traditionalistiska pappa, och är dessutom hemligt kär i en av de bästa polarnas syster Malika som är firad nyhetsuppläsare på tv, något som han heller inte vågar prata högt om. Två saker som naturligtvis komplicerar vardagen för Hassan. Och så är det naturligtvis det där med livet självt. Det har ju en tendens att komplicera saker och ting och tvinga fram ändrade planer. Och det gör det även för baronerna.

Baronerna har massor av charm och en skön sådan där typisk independentstämpel över sig. Regissören Nabil Ben Yadir imponerar med ett härligt och infallsrikt bildspråk och filmen är full av snygga och coola bildlösningar med drag av såväl Quentin Tarantino och Guy Ritchie.

Kanske mer av den senare när jag tänker efter. Berättartempot är rappt och manuset bjuder på en hel del svart och milt ironisk komik. Samtidigt som det också finns ett stråk av allvar i det hela. Men i huvudsak är det en underhållningsfilm. Och underhållande är Baronerna. Den är absolut inte fläckfri, men tillräckligt bra för att lägga halvannan timme av ditt liv på.

The French King of Cool – 80 år i dag

Jag lyfter på hatten och ber att få gratulera en av den franska filmens mest emblematiska skådespelare genom tiderna, Jean-Paul Belmondo, som alltså idag fyller 80 år. Om Steve McQueen var den amerikanska filmens The King of Cool så var definitivt Jean-Paul Belmondo hans franska motsvarighet.

Det självklara valet när det gäller att hylla den levande legendaren på 80-årsdagen hade kanske varit att plocka fram de två filmer som är allra mest berömd för, för nog är det väl så att de allra flesta förknippar honom med hans rollprestationer i Jean-Luc Godards nouvelle vague-klassiker Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960 och Tokstollen (Pierrot le Fou) från 1965?

Jag väljer dock att gå en annan väg och lyfta fram en annan film, och samtidigt också slå ett slag för en av mina absoluta favoritregissörer, nämligen Ställd mot väggen (Le Doulos) från 1962 i regi av den franske gangsterfilmens mästare Jean-Pierre Melville.

Ställd mot väggen är en suveränt iscensatt, intrikat och atmosfärrik film som kanske inte är så allmänt känd här i Sverige men som borde vara obligatorisk att se för alla som uppskattar inte bara fransk sådan utan kriminalfilm överhuvudtaget. Bara en sådan sak som att Quentin Tarantino hyllar den och vid flera tillfällen har nämnt det välskrivna och lite snåriga manuset som en av de huvudsakliga inspirationskällorna till sin debutfilm De hänsynslösa (Reservoir Dogs) borde räcka som argument för att kolla upp den här filmen.

Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan De hänsynslösa och Ställd mot väggen. I båda filmerna kretsar en hel del av handlingen kring ett rån som när filmen inleds redan är begånget och som man sedan aldrig får se och dessutom spelar oklarheterna kring en eventuell polisinformatörs roll (Doulos är för övrigt fransk slang för just tjallare eller informatör) i det hela en viktig roll i handlingen.

Handlingen kretsar främst kring två hårdhudade och tuffa herrar, Maurice och Silien (spelade av Serge Reggiani respektive Jean-Paul Belmondo som båda gör mycket starka rollprestationer) och det gäller att hänga med i svängarna för Jean-Pierre Melville utmanar åskådaren genom att korsklippa berättelsen så att den skildrar händelseförloppet växelvis ur de två herrarnas synvinklar.

Som i så många andra av Jean-Pierre Melvilles filmer är ett genomgående tema i filmen lojalitet, kamratskap och hederskodex i kriminella kretsar och liksom i hans övriga filmer är det lika svårt för oss åskådare som karaktärerna i berättelsen att veta vem man kan lita på och vem som talar sanning eller ljuger. Att detta lite paranoida och cyniska drag i hans konstnärskap bottnar  i hans egna upplevelser från sin tid i den franska motståndsrörelsen under det andra världskriget är de flesta Melvilleexperter tämligen ense om.

Ställd mot väggen är absolut en bra startpunkt för den som kanske för första gången närmar sig Jean-Pierre Melvilles filmografi. Det är inte hans allra bästa film men den innehåller alla de ingredienser som gör hans bästa filmer så förtvivlat bra. Även om han egentligen inte helt klockrent kan sägas tillhöra nya vågen-regissörerna så har han en hel del gemensamma intressen med de främsta inom den rörelsen.

Hans filmer har alla tagit djupa intryck av den amerikanska filmen, främst film noir, men bottnar samtidigt på ett mer tydligt sätt än nya vågen-filmerna i en äldre fransk filmtradition, inte minst 30-talets så kallade poetiska realism. Men även om Melville kanske främst blickade bakåt när det gäller sina influenser så är hans blandning av och vad han gör med dem helt och hållet framåtskridande. Återigen en solklar parallell till Quentin Tarantino med andra ord.

Men även om Jean-Pierre Melville på vissa sätt är en föregångare till Quentin Tarantino så finns det naturligtvis mycket stora skillnader mellan dem också. Det skiljer trots allt 30 år mellan exempelvis Ställd mot väggen och De hänsynslösa, 30 år av utveckling när det gäller såväl teknik som estetik.

Jean-Pierre Melville berättar oerhört mycket mer återhållsamt och långsamt och är synnerligen sparsam när det gäller användandet av musik. Den musik som förekommer i Ställd mot vägen är visserligen cool så det räcker, men samtidigt tidstypisk och inte alls så anakronistisk som den som QT brukar använda sig av i sina filmer.

Tyvärr så finns det också några mindre trevliga och fräscha drag i Ställd mot väggen. Jean-Pierre Melville anklagades då och då för att vara misogyn och den här filmen ger vatten på kvarn till de anklagelserna. De tre kvinnliga rollfigurer som kommer till tals i filmen är alla tre tämligen osympatiska och skildras på ett övervägande negativt sätt. Det är en nästan uteslutande maskulin värld helt och hållet på männens villkor han skildrar i sina filmer. När det gäller genusfrågan var han tyvärr ingen framåtskridare.

Men männen och maskuliniteten skildrar Melville bra, mångbottnat och fängslande och i hans regi svarar Jean-Paul Belmondo i Ställd mot väggen för en av sin karriärs främsta rollprestationer. Återigen grattis på 80-årsdagen, Frankrikes King of Cool!

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.

Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.

De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?

Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.

Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för Amour på Céasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.

Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.

Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.

Fransk TV på (fortsatt) frammarsch

Jag har redan tidigare varit inne på det (bland annat här): att en medveten satsning från främst Canal+ sida på inhemsk fransk produktion av kvalitativ tv-dramatik har burit frukt. Och den fortsätter att göra det.

Den senaste fullträffen är tv-serien Les Revenants som höll åtminstone mig som fastnaglad framför tv-skärmen i sina 8 avsnitt à ca 50 minuter. Och det allra bästa av allt. Du kan också se den redan nu.

SVT har visat den exklusivt på SVT Play och där finns hela serien tillgänglig i en knapp månad till, fram till den 9 mars. Mitt råd till dig är att kolla in den snarast möjligt. Skulle du av någon anledning inte hinna med det så kommer den att visas på ”vanlig” tv senare under året.

Gengångare, som den svenska titeln har fått bli, är en tv-serie som på samma gång känns totalt unik och bär på starka likheter med andra berömda tv-serier. Skaparen Fabrice Gobert har helt enkelt gjort en Quentin Tarantino. Det vill säga lånat/stulit friskt men gjort något helt eget och fantastiskt av beståndsdelarna.

Och det är inga dussinproduktioner som man i olika hög grad ser spår av i Fabrice Goberts skapelse. Twin Peaks, The Walking Dead och Låt den rätte komma in är tre av de tydligaste influenserna.

De två första är uppenbara inspirationskällor och med tanke på Tomas Alfredsons mästerliga, moderna vampyrfilmsklassiker blev en stor framgång även i Frankrike är det ingen vågad gissning att Fabrice Gobert såg och gillade även den.

Gengångare utspelas i en liten stad vid foten av ett sömnigt litet samhälle i de Savojardiska bergen. Samhället ligger i en dalgång, alldeles intill en enorm damm.

En dag börjar det hända minst sagt märkliga saker. Några av samhällets avlidna börjar utan förklaring en efter en att återvända till sina respektive hem. De avlidna tycks inte komma ihåg vad som hänt dem och de anhöriga vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

Samtidigt inträffar några brutala mord, mord som till sitt tillvägagångssätt påminner om saker som hänt tidigare i staden. och som om inte det vore nog så börjar vattennivån i dammen oförklarligt att sjunka.

Frågan är naturligtvis vad det är som är på väg att hända och om dessa saker har något samband med varandra. Under de åtta välgjorda och fängslande avsnitten läggs bit för bit till det alltmer fascinerande pusslet.

Gengångare imponerar på så oerhört många plan. Precis som Låt den rätte komma in på sitt sätt revolutionerade vampyfilmsgenren gör Gengångare det med zombiegenren och receptet är detsamma: psykologiskt djup och en minimalistisk och karaktärsdriven berättarstruktur.

Manuset är suveränt välskrivet och aldrig någonsin överlastat när det gäller skräckinslagen. Allt ruggigt väl uppbyggt. Inte minst stämningsmässigt. Som David Lynch och David Frost gjorde i den banbrytande Twin Peaks lyckas Fabrice Gobert i Gengångare bygga upp ett helt eget miniuniversum i den lilla staden och fylla detta med fängslande, mångbottnade och intressanta karaktärer (om inte lika extravaganta och excentriska).

Och för att dra ytterligare en parallell med Twin Peaks så är också Gengångare begåvad med ett briljant utformat soundtrack. Det skotska postrock-bandet Mogwai har skapat ett ljudspår som är lika distinkt eget och perfekt stämningsskapande som Angelo Badalementis klassiska till Twin Peaks.

Lägg därtill ett foto som är lika vackert som ödesmättat och suveränt skådespel över hela linjen och du förstår att det här är något alldeles extra. I mina ögon är Gengångare en omedelbar klassiker.

Glädjande nog är det redan beslutat om en andra säsong. Den ska börja spelas in i maj månad och väntas börja visas på Canal+ i februari i nästa år. Jag längtar redan.

En t’attendant

Ingen ska komma och försöka övertyga mig om att världen är rättvis. Missförstå mig rätt, det ligger inte en massa bitterhet bakom orden, men det är helt uppenbart att en del människor tycks ha fått om inte allt så väldigt mycket.

Som Mélanie Laurent, till exempel. Hon är vacker, talangfull och framgångsrik. Hon ger helt enkelt intrycket av att vara allmänt lyckad. Mest känd är hon så klart som skådespelerska. För den stora, breda massan är hon förmodligen mest känd för sin roll som Shosanna Dreyfus i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds, men redan innan dess var hon en firad stjärna i den frankfona världen efter flera uppmärksammade och hyllade insatser på den vita duken.

När hon sedan gav sig på att regissera också blev det naturligtvis också bra. Hon skrev och regisserade kortfilmen De moins en moins som visades inom tävlan i Cannes 2008 och Mélanie stod också bakom A ses pieds, den bästa filmen i X-Femmes-projektet – en serie feministiska erotiska kortfilmer, alla skrivna och regisserade av kvinnor, som premiärvisades på franska Canal+ i december 2008.

Nu har Mélanie gett sig på att förverkliga en dröm hon burit på sedan hon var 14. En dröm om att bli sångerska. Hennes första album ”En t’attendant” nådde de franska skivdiskarna i början av maj månad i år och den är -såklart – utmärkt. Förvisso inte fantastisk som vissa av hennes skådespelarinsatser, men utmärkt. Och bitvis riktigt, riktigt bra.

För att understryka hennes multibegåvning så har hon, i motsats till vissa andra sjungande skådespelerskor (och skådespelare, för den delen), naturligtvis skrivit låtarna själv. Som sagt, vissa tycks ha fått allt.

Det ligger som sagt ingen bitterhet bakom mitt konstaterande av detta, men kanske är det just bitterhet som ligger bakom en del av mottagandet av skivan i hemlandet. Den har nämligen inte alls blivit den framgång den förtjänar att bli – och som den förväntats bli.

Mottagandet av skivan har i på sina håll varit syrligt och i vissa fall direkt elakt. Mélanie var till exempel nyligen inblandad i en rejäl kontrovers med France Inter. Hon tvingades på grund av sjukdom ställa in en planerad intervju och en av programledarna svarade med att offentligt, på bästa sändningstid, håna henne.

Det kanske finns lite jante i fransmännen också? Vissa tycks i alla fall inte kunna acceptera att det går för bra för en annan person. Framförallt om det rör sig om en kvinna. Efter att Mélanie gick i svarsmål var under alla omständigheter diskussionerna igång – och kontroversen ett faktum.

En t’attendant består av tio låtar, inramade av två fantastiskt vackra, instrumentala pianostycken. Om det är till tröst för alla de som tycker att Mélanie kanske är lite för lyckad vet jag inte, men helt klart är att det vilar ett sorgset stråk över hela skivan. De fint utmejslade melodierna går i moll och texterna rör bland annat ämnen som uppbrott och ensamhet. Men likafullt utstrålar skivan hela tiden värme.

Emellanåt, framförallt i sina mest avskalade stunder, påminner Mélanies ordrika kompositioner om Carla Brunis finfina album Quelqu’un m’a dit. Andra stunder känns det mer som något av Charlotte Gainsbourg. Hela tiden dock med tydligt doft av den anglosaxiska kultursfären, vilket inte är så märkligt eftersom den irländske artisten Damien Rice och Joel Shearer från Los Angeles-bandet Pedestrian delar på producentskapet och har varit med och skrivit låtarna. Damien Rice medverkar dessutom som duettpartner på två av låtarna – märkligt nog är de just de två som särskiljer sig som skivans minst lyckade.

Bäst är i mitt tycke titelspåret. En atmosfärrik sak som inleds försiktigt, men som stadigt byggs på mot en överraskande kraftig final.  En annan låt som jag är mycket förtjust i är Kiss. Att jag har fastnat extra mycket för just de två låtarna beror säkerligen till stor del på att de påminner mig om ett av mina absoluta favoritband på senare år: kanadensiska Arcade Fire.

Jag vill gärna också lyfta fram låtarna Insomnie och Je connais. Den senare ett av skivans mest stillsamma spår.

En t’attendant är en varierad skiva. Möjligtvis kan man anmärka på att det är lite väl lätt att peka på influenserna och att göra jämförelser med andra artister: att Mélanies eget uttryck inte riktigt är fullt utvecklat än. Men det är en synnerligen lovande debut och får hon fortsätta att jobba fram ett mer personligt tilltal i sin musik, ja då ser jag inget som hindrar att hon kommer att kunna uträtta storverk på skiva – precis som hon redan gjort på film. Återigen: det tycks som att hon fått allt.

Här är en länk till videon till låten En t’attandant

http://www.youtube.com/watch?v=Zwb8hXlUE1E