RSS Flöde

Etikettarkiv: Mélanie Laurent

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

Postat den

Paris

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Svarta svanar och nybörjare

Postat den

Nu har det blivit dags att ta ut svängarna lite. Att tänka utanför boxen som det så populärt och anglicistiskt nuförtiden brukar heta. Jag kan helt enkelt inte låta bli att en dag som denna, då den släpps på svensk dvd, slå ett slag för årets hittills bästa film: Black Swan. En amerikansk film hör självklart egentligen inte hemma på den här bloggen, men nu handlade det ju om att tänka utanför boxen. Och helt utan frankofilkoppling är den trots allt inte eftersom Vincent Cassel spelar den manliga huvudrollen.

Sin vana trogen är han briljant och firar stora triumfer i rollen som den diaboliska koreografen som driver Natalie Portmans prima ballerina mot och över vansinnets gräns. Natalie Portman förtjänar verkligen den Oscar hon fick för bästa kvinnliga huvudroll, men jag tycker samtidigt att Vincent Cassel inte har prisats nog för sin insats.

Visst ekar det mer än lovligt av Roman Polanskis mästerliga Repulsion om Black Swan, men det tar inget av kraften ur Darren Aronofskys film. Och någon karbonkopia är det absolut inte. Black Swan är den andra filmen på kort tid som verkligen har fått mig, som tidigare måttligt balettintresserad för att uttrycka det milt, att verkligen svepas med i och uppslukas av denna konstform. Den andra var Frederick Wisemans La Danse, den nästan tre timmar långa men ständigt fascinerande dokumentären om den berömda operabaletten i Paris. Mer om den vid ett annat tillfälle, för den förtjänar att behandlas separat.

Black Swan är ett mörkt psykologiskt drama med en närmast kammerspelsmässig intensitet. Den är otäck och gripande. Men, och det är viktigt att påpeka, den är också fantastiskt vacker och sensuell. Aronofskys sätt att fotografera filmen gör det till en närmast fysisk upplevelse där man som åskådare sveps med i dansen. Det är inte bara en studie av en enskild ballerinas bräckliga psyke och institutionens nedbrytande mekanismer, utan också en studie av balettdansen som konstform. Fantastiskt var ordet, missa den för allt i världen inte om du inte sett den redan.

När jag ändå redan brutit mot den frankofila inriktningen kan jag lika med slänga med ett bonustips. Jag var i dag på pressvisningen av filmen Beginners som får svensk biopremiär i övermorgon. Precis som i fallet Black Swan så finns det dock en koppling till det frankofila. Den här gången i form av Mélanie Laurent som återigen får göra en engelskspråkig roll (även om hon faktiskt får prata lite franska i filmen, bara en så’n sak).

Beginners är en strukturellt aningen komplex film om det där svårbegripliga och ständigt överraskande vi kallar livet. Handlingen utspelas på tre parallella plan. I centrum står Oliver, en melankolisk man i 40-årsåldern som aldrig riktigt vågat tro på det där med kärlek. I det som är filmens nutid träffar han på en fest av en slump den aviga och oförutsägbara Anna. Även hon tycks bära på någon form av sorgsenhet och de båda dras till varandra.

Detta sker bara några månader efter att Olivers pappa Hal avlidit efter en tids sjukdom, vilket i sin tur inte skedde långt efter det att han vid 75-årsålder kommit ut som gay, efter dryga 40 år som gift. Händelser som självklart påverkat Oliver och skakat om hans tillvaro rejält. Förutom att följa hur Olivers och Annas historia utvecklas så får vi också berättelsen om faderns tid som nykläckt gay och hur han tacklar den sjukdom han sedan drabbas av och bilder från Olivers barndom. Korsklippningen mellan dessa tre tidsplan är inte helt lätt att hänga med i i alla lägen, men å andra sidan är det skönt med filmer som utmanar och som inte skriver åskådaren på näsan.

Beginners är sannerligen ingen romantisk komedi, det är en melankolisk och bitterljuv historia (en stämningsmässig motsvarighet till Mélanie Laurents musik som jag skrev om för två veckor sedan) men det förhindrar inte att det också är en försiktigt livsbejakande historia. Och är det inte så att det är filmerna och berättelserna med stråk av smärta bär med sig och kommer ihåg mest – även när det gäller romantiska komedier? Beginners är sorgsen och glad på samma gång. Och kemin mellan Ewan McGregor, som spelar Oliver, och Mélanie Laurent är mycket bra. Framförallt hur väl de lyckas skildra den där tiden från nyväckt intresse till spirande kärlek är magnifikt väl utfört. Se den gärna, men glöm inte att ladda upp med näsdukar.

En t’attendant

Postat den

en t'attandant

Ingen ska komma och försöka övertyga mig om att världen är rättvis. Missförstå mig rätt, det ligger inte en massa bitterhet bakom orden, men det är helt uppenbart att en del människor tycks ha fått om inte allt så väldigt mycket.

Som Mélanie Laurent, till exempel. Hon är vacker, talangfull och framgångsrik. Hon ger helt enkelt intrycket av att vara allmänt lyckad. Mest känd är hon så klart som skådespelerska. För den stora, breda massan är hon förmodligen mest känd för sin roll som Shosanna Dreyfus i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds, men redan innan dess var hon en firad stjärna i den frankfona världen efter flera uppmärksammade och hyllade insatser på den vita duken.

När hon sedan gav sig på att regissera också blev det naturligtvis också bra. Hon skrev och regisserade kortfilmen De moins en moins som visades inom tävlan i Cannes 2008 och Mélanie stod också bakom A ses pieds, den bästa filmen i X-Femmes-projektet – en serie feministiska erotiska kortfilmer, alla skrivna och regisserade av kvinnor, som premiärvisades på franska Canal+ i december 2008.

Nu har Mélanie gett sig på att förverkliga en dröm hon burit på sedan hon var 14. En dröm om att bli sångerska. Hennes första album ”En t’attendant” nådde de franska skivdiskarna i början av maj månad i år och den är -såklart – utmärkt. Förvisso inte fantastisk som vissa av hennes skådespelarinsatser, men utmärkt. Och bitvis riktigt, riktigt bra.

För att understryka hennes multibegåvning så har hon, i motsats till vissa andra sjungande skådespelerskor (och skådespelare, för den delen), naturligtvis skrivit låtarna själv. Som sagt, vissa tycks ha fått allt.

Det ligger som sagt ingen bitterhet bakom mitt konstaterande av detta, men kanske är det just bitterhet som ligger bakom en del av mottagandet av skivan i hemlandet. Den har nämligen inte alls blivit den framgång den förtjänar att bli – och som den förväntats bli.

Mottagandet av skivan har i på sina håll varit syrligt och i vissa fall direkt elakt. Mélanie var till exempel nyligen inblandad i en rejäl kontrovers med France Inter. Hon tvingades på grund av sjukdom ställa in en planerad intervju och en av programledarna svarade med att offentligt, på bästa sändningstid, håna henne.

Det kanske finns lite jante i fransmännen också? Vissa tycks i alla fall inte kunna acceptera att det går för bra för en annan person. Framförallt om det rör sig om en kvinna. Efter att Mélanie gick i svarsmål var under alla omständigheter diskussionerna igång – och kontroversen ett faktum.

En t’attendant består av tio låtar, inramade av två fantastiskt vackra, instrumentala pianostycken. Om det är till tröst för alla de som tycker att Mélanie kanske är lite för lyckad vet jag inte, men helt klart är att det vilar ett sorgset stråk över hela skivan. De fint utmejslade melodierna går i moll och texterna rör bland annat ämnen som uppbrott och ensamhet. Men likafullt utstrålar skivan hela tiden värme.

Emellanåt, framförallt i sina mest avskalade stunder, påminner Mélanies ordrika kompositioner om Carla Brunis finfina album Quelqu’un m’a dit. Andra stunder känns det mer som något av Charlotte Gainsbourg. Hela tiden dock med tydligt doft av den anglosaxiska kultursfären, vilket inte är så märkligt eftersom den irländske artisten Damien Rice och Joel Shearer från Los Angeles-bandet Pedestrian delar på producentskapet och har varit med och skrivit låtarna. Damien Rice medverkar dessutom som duettpartner på två av låtarna – märkligt nog är de just de två som särskiljer sig som skivans minst lyckade.

Bäst är i mitt tycke titelspåret. En atmosfärrik sak som inleds försiktigt, men som stadigt byggs på mot en överraskande kraftig final.  En annan låt som jag är mycket förtjust i är Kiss. Att jag har fastnat extra mycket för just de två låtarna beror säkerligen till stor del på att de påminner mig om ett av mina absoluta favoritband på senare år: kanadensiska Arcade Fire.

Jag vill gärna också lyfta fram låtarna Insomnie och Je connais. Den senare ett av skivans mest stillsamma spår.

En t’attendant är en varierad skiva. Möjligtvis kan man anmärka på att det är lite väl lätt att peka på influenserna och att göra jämförelser med andra artister: att Mélanies eget uttryck inte riktigt är fullt utvecklat än. Men det är en synnerligen lovande debut och får hon fortsätta att jobba fram ett mer personligt tilltal i sin musik, ja då ser jag inget som hindrar att hon kommer att kunna uträtta storverk på skiva – precis som hon redan gjort på film. Återigen: det tycks som att hon fått allt.

Här är en länk till videon till låten En t’attandant

http://www.youtube.com/watch?v=Zwb8hXlUE1E