RSS Flöde

Etikettarkiv: The Artist

Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

Missa inte filmen för dig som älskar film när den visas på tv i kväll!

the artist

Den är redan en modern klassiker och  en blytung del av den franska filmhistorien. Om du av någon anledning ännu inte har sett den har du en ypperlig chans att göra det i kväll. Då visas nämligen Michel Hazanavicius femfaldigt Oscarbelönade The Artist från 2011 på SVT 2.

21:45 är starttiden och om du är intresserad av filmhistoria, eller för all del film överhuvudtaget, råder jag dig att ta chansen att se den. För om något är The Artist en enda stor och vacker hyllning till filmen som konstform och dess historia.

The Artist är en på alla sätt anmärkningsvärd prestation till film. Det anmärkningsvärda börjar egentligen redan med det faktum att den överhuvudtaget blev gjord. Jag menar, idén att i våra moderna tidevarv göra en stumfilm av klassiskt snitt måste ha varit en enorm utmaning att sälja in. Att sedan göra denna stumfilm så fantastiskt bra och att den sedan fick ett sådant enormt genomslag gör det hela bara än mer osannolikt. För The Artist är inte bara en stilövning eller pastisch på den gamla tidens stumfilmer, den är dessutom så bra och skickligt utförd att den i alla fall tål att jämföras med några av stumfilmserans främsta filmer.

Jag säger inte att den är lika bra som de stora klassikerna, det finns många bättre stumfilmer än den här, men just att den i alla fall tål en jämförelse tycker jag säger en hel del om hur bra The Artist är.

The Artist utspelas i brytningstiden mellan stumfilm och ljudfilm, alltså i skarven mellan 1920- och 1930-talet. Det är den fängslande och känslosamma berättelsen om den falnande stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin i sitt livs roll) och ljudfilmsstjärnskottet Peppy Miller och deras relation till varandra.

Det är inte minst en tekniskt briljant filmuppvisning. Det finns på den hantverksmässiga fronten mycket lite i The Artist som skvallrar om att den inte är gjord vid den tid den skildrar. Michel Hazanavicius är en stilistiskt närmast fulländad filmskapare som filmen igenom gång på gång visar sin kunskap om och kärlek till filmhistorien, inte minst genom fina och finessrika blinkningar och referenser till tidigare filmer.

Men The Artist är inte enbart en enda lång referensfest. Utan sin engagerande berättelse hade den omöjligt kunnat bli den stora framgång den blev. Den är laddad till tänderna med en oemotståndlig och så fullständigt avväpnande charm att det bara är att kapitulera inför den. Handlingen må emellanåt tangera det banala, men eftersom kemin mellan Jean Dujardin (som fick en av filmens fem Oscar för sin insats) och Bérénice Bejo i huvudrollerna är så stark känns den aldrig banal. Michel Hazanavicius känslig regi är en annan faktor som med råge väger upp de manusmässiga lättviktigheterna.

Sedan har The Artist ett verkligt ess i rockärmen i hunden. Den dominerar fullständigt varje scen den är med i och är en viktig del när det gäller filmens omtalade charm.

The Artist är en film av ett gäng som älskar film för oss som älskar film. Som sagt: missa den inte. Jag kommer om inget oförutsett inträffar själv att sitta och titta och se om den. För vilken gång i ordningen har jag inte koll på.

Årets mest orättvist förbisedda film?

Postat den

Det_f-rflutna

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé). Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Asghar Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Siminen separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller flmvärldens större priser.Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir. En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring. Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturlistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation. Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes rikigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras. Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadis litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.

Gott om franska inslag i årets Oscarnomineringar

Oscar

De enorma frankofona framgångarna vid Oscargalan häromåret då The Artist och Jean Dujardin firade stora triumfer kommer förmodligen inte att upprepas under överskådlig framtid men det finns möjligheter till frankofona framgångar även i år.

I fredags offentliggjordes nomineringarna till årets gala och inte minst när det gäller bästa animerade långfilm och bästa foto håller sig fransk film väl framme. Sedan är det frågan om det ska bli sjätte gången gillt för kompositören Alexandre Desplat som den här gången är nominerad för sin originalmusik i Stephen Frears Philomena.

Alexandre Desplat följer i Maurice Jarres och Michel Legrands fotspår i Frankrikes stolta tradition av filmmuskikskapande och skulle verkligen vara förtjäna att få priset denna gång.

Riktigt glädjande är att konstatera att den härliga  Victor och Josefine (Ernest et Célsestine i original) är nominerad till bästa animerade långfilm. Där stöter den på delvis franskt motstånd i form av Dumma mej 2. Den senare är ju medregisserad av den franske animatören och röstkonstnären Pierre Coffin.

Den senare spelar förutom regisamarbetet en mycket viktig roll för den filmens lyckade resultat eftersom det är han som ger röst åt de populära minionerna. Om jag får gissa så tror jag inte att vare sig Victor och Josefine eller Dumma mej 2 kommer att kamma hem priset.

Det känns som klippt och skuret för den japanske mästaren Hayao Miyazakis avskedsfilm film The Wind Rises. Jag har förvisso inte sett just den men med tanke på vad han har uträttat tidigare så är per definition en Miyazaki-film alltid en välförtjänt mottagare av priset för bästa animerade långfilm.

Den andra kategorin med starka franska inslag är alltså bästa foto. Även där finns det två nominerade att hålla tummarna för, Philippe Le Sourd och Bruno Delbonnel. Tyvärr så är de inte nominerade för sitt arbete med några franska filmer utan för Wong Kar Wais The Grandmaster respektive Coenbrödernas Inside Llewyn Davis.
Bruno Delbonnel har nominerats tre gånger tidigare, bland annat för sitt arbete i Jean-Pierre Jeunet-filmerna Amélie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain) och En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles). Med tanke på att han blev förbisedd för dessa två fantastiska prestationer så kan det kanske vara dags för juryn att ge honom priset nu?

Julie Delpy är tillsammans med Richard Linklater och Ethan Hawke nominerad för bästa manus baserat på annat material för manuset till Before Midnight och dessutom är franska filmer nominerade i båda kortfilmsklasserna, det vill säga för spelfilm respektive animerad film.

Vilka som vinner priserna får vi veta under sedvanligt pampiga former natten till den 2 mars svensk tid.

Bonjour paresse

Postat den

Alex

Så här mitt i min egen semester känner jag att det är ett ypperligt tillfälle att skriva om en film som är en enda lång lovsång till lättjan och latheten; Yves Roberts klassiska komedi Alexandre – lyckans ost (Alexandre le bienheureux i original) från 1968. Det är en alldeles perfekt film att se en lugn och skön sommardag.

Titelns Alexandre är en lantbrukare på den franska landsbygden. Han hålls hårt av sin ambitiösa och stränga fru som varje dag ger honom mängder av arbetsuppgifter. Trots att han själv mest av allt bara vill ta det lugnt. När frun plötsligt dör i en bilolycka ser han sin möjlighet. Att göra ingenting alls. Han barrikaderar sig i sitt sovrum och låter sin trogna vän till hund varje dag springa iväg och hämta hem det han behöver i form av mat och annat. Alexandres beteende skapar dock ganska snart oro och bestörtning bland de andra invånarna i den lilla byn och de sätter i gång en kampanj för att försöka få honom tillbaka i gamla spår igen.

Alexandre spelas med bravur av Philippe Noiret som är som klippt och skuren för rollen. Det här var hans första riktiga huvudroll och ledde till ett större genombrott för honom. Alexandre – lyckans ost är också i mångt och mycket hans film. Hans och hundens. För på samma sätt som exempelvis i The Artist så lyckas den charmante fyrbente spjuvern i filmen sånär stjäla de scener den är med i. Noterbart är också att i en mindre roll i filmen syns Pierre Richard, som med stor framgång skulle komma att medverka i flera filmer av Yves Robert, i sin blott andra filmroll.

Alexandre- lyckans ost är en jovialisk och glad och livsbejakande film, fylld av härliga scener och dråpliga situationer. Manuset välskrivet och filmen skickligt och metodiskt iscensatt. Visst känns den emellanåt en aning daterad rent visuellt sett, den är ju trots allt från 1968, men den berör samtidigt teman som är universella och tidlösa.

Det som lämnar en viss bitter eftersmak är att det går att ha åsikter om den kvinnosyn som filmen förmedlar, framförallt i form av Alexandres tyranniska fru, men det är å andra sidan att läsa in för mycket och övertolka filmmakarnas avsikter. Det här är trots allt en ganska harmlös berättelse. Och dessutom en duktigt charmig sådan. De vackra och varma bilderna av det franska landsbygdslandskapet i Beauce gör naturligtvis inte upplevelsen sämre. Alexandre – lyckans ost är en film om att njuta av livet och att leva i nuet.

Dujardin med havsutsikt mot det förflutna

un-balcon-sur-la-mer-de-nicole-garcia-10338394spobq

I och med att vi har tagit oss in i ett nytt år så har vi samtidigt tagit oss in i de olika filmgalornas mest intensiva period. Nomineringarna till vår en egen Guldbaggegala presenterades i förra veckan och jag gläds alldeles extra åt att två av tre nominerade filmer i kategorin bästa utländska film är franskspråkiga: Amour och (den i mitt tycka allra bästa filmen från 2012) Laurence Anyways.

Vilka filmer som till slut tilldelas årets guldbaggar får vi veta den 21 januari. Några dagar senare, närmare bestämt den 25 januari offentliggörs nomineringarna till Césargalan, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen. Inom kort får vi också reda på nomineringarna till filmgalornas filmgala: den amerikanska Oscargalan.

Förra årets stora Oscarvinnare var som bekant den suveränt charmiga franska stumfilmssensationen The Artist. Att hoppas på en lika succéartad Oscargala för fransk film detta år är kanske att ta i, men med tanke på den enorma succé som det franska tävlingsbidraget till årets Oscargala En oväntad vänskap (Intouchables) har gjort över hela världen och inte minst i USA så är det alls inte helt otänkbart att det kommer att bli ännu en Oscargala med en fransk film åtminstone nominerad i några av de tyngsta kategorierna. En nominering i kategorin bästa icke engelskspråkiga känns i det närmaste självklar.

En av alla de Oscarstatyetter som The Artist kammade hem under den där fantastiska galakvällen i februari i fjol var som bekant den som Jean Dujardin (högst välförtjänt) vann för bästa manliga huvudroll. Som en naturlig följd av detta stora internationella genombrott för ”Frankrikes George Clooney” så släpps nu några av hans tidigare filmer även i Sverige.

För halvannan månad sedan släpptes exempelvis Un balcon sur la mer från 2010 på svensk dvd under den internationella titeln A View of Love. Det är en lätt Hitchcock-anstruken romantisk dramathriller i regi av Nicole Garcia, där Jean Dujardin ikläder sig den typ av roll som Cary Grant och James Stewart ofta gjorde i den brittiske thrillermästarens filmer. Det vill säga den som en stillsam man som lever ett lugnt och ordnat liv men som på grund av en vacker kvinna dras in i ett händelseförlopp som han inte riktigt kan kontrollera.

Filmen utspelas på 90-talet och Jean Dujardin spelar Marc, en medelålders fastighetsmäklare i vackra Aix-en-Provence i den franska södern. Han bor med sin familj i ett fint hus och arbetar på sin svärfars firma. Hans liv tar dock en oväntad vändning när han möter en kvinnlig husspekulant som han tycker sig känna igen men inte riktigt kan placera.

Marc blir som uppslukad av den svala och vackra kvinnan och kan inte riktigt släppa tanken på henne. Senare samma dag inser han att kvinnan är ingen mindre än Cathy, Marcs stora kärlek under barndomsåren i den algeriska staden Oran mot det absoluta slutet av den franska kolonialperioden.

Marc söker upp Cathy och de tillbringar natten tillsammans i hennes hotellrum. Dagen efter försvinner Cathy spårlöst. Hela situationen blir ännu mer komplicerad och mystisk när Marc får reda på att Cathy i själva verket aldrig lämnade Oran utan att hon dog i ett bombattentat riktat mot hennes far. Marc vägrar att tro på de uppgifterna men fårgan kvarstår: vem är kvinnan och varför har hon återvänt till hans liv efter så många år?

Det ska slås fast med en gång att Nicole Garcia inte är någon Hitchcock men hon använder influenserna från honom ganska väl och A View of Love är alls ingen oäven film. Jean Dujardin är klart stabil i rollen som Marc och det är alltid kul att se honom i de tyvärr inte alltför många dramatiska roller han får.

Allra bäst i filmen är dock den i mina ögon grovt underskattade kanadensiska skådespelaren Marie-Josée Croze i rollen som Cathy. Hon har definitivt gjort sig förtjänt av att vara en betydligt större stjärna än vad hon är. Själva storyn i A View of Love vinner inte direkt några pris för originalitet och Nicole Garcia lyckas som regissör heller inte tillföra det där lilla extra.

Det är en dos stabil underhållning för stunden som främst lever på skådespelarinsatserna. Förutom Dujardin och Croze så dyker även bland annat den alltid utmärkta Sandrine Kiberlain upp i rollen som Marcs fru Clotilde.

Slåss för livet

The Artist blev som bekant den stora vinnaren vid årets Oscarsgala och fransk films i särklass mest framgångsrika film i de sammanhangen. I kölvattnet av de enorma framgångar som The Artist fick är det lätt att glömma bort att det inte gick så bra för den film som var Frankrikes officiella Oscarsbidrag.

La guerre est déclarée som den heter blev inte ens nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Vilket det förvisso är tveksamt om den hade förtjänat, om du frågar mig. Nu kan du med lätthet själv avgöra vilken din inställning i frågan är. I fredags hade den svensk biopremiär under titeln Slåss för livet. Jag skrev om den redan i samband med att den visades vid årets filmfestival i Göteborg men lovade då att återkomma med ett utvecklat resonemang kring den. Ett löfte som jag nu infriar.

Slåss för livet är något så märkligt som en uppsluppen och livsbejakande film om ett så becksvart och allvarligt ämne som barncancer. Det är en på många sätt mycket modig film. Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm har skrivit manuset utifrån sina egna personliga erfarenheter när deras eget barn blev allvarligt sjukt och spelar huvudrollerna. Dessutom har Valérie regisserat. Så det är inte tu tal om att det är en personlig film med stora känslor investerade i sig. Vilket gör det lite märkligt att den färdiga filmen känns en aning distanserad.

Det börjar som en ordinär pojke möter flicka-historia med tragisk ansats. Talande nog har huvudkaraktärerna till och med fått namnen Roméo och Juliette. Allt går väldigt snabbt. De träffas, tycke uppstår och de flyttar ihop. Snart kommer också barnet som ett brev på posten och hela situationen har ett rosa skimmer över sig. Tills det att de får det chockartade beskedet att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör.

Naturligtvis vänder det upp och ner på hela deras tillvaro. De försöker att tackla det hela med en känsla av optimism och kampvilja och väljer att försöka hålla livsglädjen på så hög nivå som möjligt, men den utsatta situation de lever i börja så smått att tära på förhållandet. Den där känslan av distansering kommer sig av den form som Valérie Donzelli har valt att ge sin film. Slåss för livet är en film som är rejält vag i konturerna och blandar ganska frisk mellan stilar och genrer.

I sina bästa stunder är det en modern nouvelle vague-film med ekon av såväl klassikermakare som François Truffaut och Jacques Demy som nutida Christophe Honoré. Men där Honoré lyckas fullt ut i exempelvis I skuggan av Paris (Dans Paris) från 2006 så klarar Valérie Donzelli inte riktigt av att hålla samman sin film. Där Honoré rör sig ledigt och lätt mellan genrerna känns Donzellis övergångar mellan genrerna ibland en aning konstruerade och sökta. Och när formen och stilistiken får ta över blir karaktärsdjupet lidande.

Dessutom är tempot i lite för högt uppskruvat vilket gör att en del av händelseförloppet känns hastigt och underutvecklat. Men i sina bästa stunder är det en rejält gripande film, så helhetsintrycket blir att Slåss för livet är väl värd att se. Men det är förmodligen inte en film som jag personligen kommer att återvända till och se om.

Årets charmigaste filmupplevelse? Nu är den här!

Postat den

Först några dagar av extra mycket jobb och därefter influensan, det är huvudorsakerna till att det har varit otillbörligt tyst här på bloggen de senaste dagarna. Faktum är att jag ännu inte helt har blivit av med den där influensan, men jag trotsar febern och sätter mig och skriver dessa rader ändå (om mina resonemang framstår som mer förvirrade än vanligt så vet du vad det beror på).

Det känns trots allt som ett måste för en frankofilblogg med minsta anspråk på självaktning att vara med på banan när den sönderkramade och redan historiska franska filmen The Artist till slut får sin svenska biopremiär. Jag har ju förvisso skrivit om den vid upprepade tillfällen tidigare, men ändå. Att den nu får sin premiär måste uppmärksammas.

The Artist är som bekant en stumfilm som utspelas i brytningstiden mellan stumfilm- och ljudfilm. Det vill säga i det sena 1920-talet och början av 1930-talet. Det är berättelsen om den falnande stumfilmsstjärnan George Valentin och den stigande ljudfilmsstjärnan Peppy Miller och om deras relation till varandra. Det är en typ av berättelse som har berättats många gånger förr, men aldrig så här.

The Artist är förvisso på många sätt rena referensfesten och regissören Michel Hazanavicius har låtit sig inspireras av en mängd filmer (allra främst kanske Sunset Boulevard – kom ihåg hans tacktal på Oscarsgalan: ”jag vill tacka tre personer: Billy Wilder, Billy Wilder och Billy Wilder”) men sättet han har använt dessa influenser och referenser på är hans eget.

Michel Hazanavicius är en stilistiskt och hantverksmässigt briljant filmskapare. På den fronten tar han inte ett felsteg i The Artist. Det finns ingenting i The Artist (förutom skådespelarna och några få synnerligen effektfulla scener med ljud) som avslöjar att filmen inte kommer från den tid då den utspelar sig. Så rasande skickligt är den gjord.

Men det är inte bara en briljant teknisk uppvisning. Den levererar på andra plan också. Inte minst är den laddad med en så oemotståndlig och fullständigt avväpnande charm att det inte går annat än att kapitulera inför den. Dessutom är den på många sätt banala historien så känsligt och fint berättad att den trots det berör.

Den huvudsakliga anledningen till det är den fantastiska kemin mellan Jean Dujardin och Bérénice Bejo i huvudrollerna. Sedan har filmen ett annat trumfkort: hunden. Den dominerar varje scen den är med i och har en stor del i skapandet av den där charmen. Det var skönt att se att den fick så stort utrymme och sin beskärda del av hyllningarna under Oscarsgalan.

Man kan så klart invända att The Artist på många sätt är en pastisch och något av en bagatell. Den uppfinner inte direkt hjulet och det har gjorts kanske 100 bättre stumfilmer än den, men det är liksom inte poängen. Jag har svårt att tro att Michel Hazanavicius någonsin haft som ambition med The Artist att skapa något nytt.

Det sensationella med den är dels att överhuvudtaget lyckas få den gjord, dels att sedan göra en film som är så bra att den faktiskt tål att jämföras med många av stumfilmserans främsta verk. Att sedan den där jämförelsen som jag redan har varit inne på i många fall faller ut till de gamla filmernas fördel är en annan sak, det förändrar ändå inte det faktum att The Artist är en i alla avseenden anmärkningsvärd film. Ett modernt storverk och redan en klassiker. Missa den absolut inte!

Francofolies aux Oscars

Francofolies heter två festivaler tillägnande frankofon musik som anordnas i franska La Rochelle och kanadensiska Montréal varje år. Årets Oscarsgala som genomfördes i Los Angeles tidigt i morse svensk tid blev som en filmmässig pendang till de två festivalerna.

Det franska dominerade, glädjande nog, helt enkelt. Inte bara för att The Artist synnerligen välförtjänt plockade hem fem statyetter, varav tre av de allra tyngsta i form av bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll, utan också för att Paris och Frankrike spelar en viktig roll i två andra vinnare: Martin Scorseses Hugo Cabret och Woody Allens Midnatt i Paris.

Hugo Cabret tog liksom The Artist hem fem priser, den besegrade till exempel The Artist i kategorin bästa foto, och Woody Allens förtjusande Midnatt i Paris (den blir bättre och bättre varje gång jag ser den) tog hem priset för bästa originalmanus. Scorseses film utspelas för den som inte vet det i det tidiga 1930-talets Paris och är en sorts hyllning till den franske stumfilmspionjären George Meliès filmer. Den har svensk premiär den 16 mars.

Men nattens stora glädjeämne var naturligtvis de enorma framgångarna för The Artist. Att den var förhandstippad att vinna priserna förtar inte glädjen över att den verkligen gjorde det. Det var också glädjestrålande Michel Hazanavicius och Jean Dujardin man fick se ta emot priserna på scenen. Återstår dock att se hur kul arrangörerna i det språkligt så pryda USA tycker att det är när de får klar för sig betydelsen av det putain (putain, génial, merci, formidable för att vara exakt) som Jean Dujardin lät undslippa sig i sitt tacktal…

Det enda smolk i glädjebägaren som The Artist-gänget eventuellt känner i galayran är att den förlorade i kategorierna bästa foto, bästa klippning och bästa scenografi. Och att Bérénice Bejo (som väntat) fick ge sig mot Nicevilles Octavia Spencer i kampen om priset för bästa kvinnliga biroll. Octavia Spencer var förvisso också bra, men jag hade inte protesterat om priset hade gått till Bérénice Bejo. Men man kan inte få allt. Och jag tror nog trots allt att glädje är den alltigenom dominerande känslan i familjen Hazanavicius-Bejo just nu. Som jag var inne på i texten om Césargalan så är ju en nominering en vinst i sig.

Mot strömmen med framgångar för det frankofona gick klassen för bästa utländska film. Men även om jag verkligen gillar kanadensiska Monsieur Lazhar, hoppas verkligen att den får svensk distribution), så går det inte att säga annat än att iranska Nader och Simin – en separation är en värdig vinnare av det priset.

En rolig detalj kring The Artists seger i klassen för bästa film är att det är blott den andra stumfilmen genom alla tider att vinna priset. Den förra var Vingarna som 1929 segrade i den allra första galan som galan om genomfördes. Cirkeln är fullbordad och historia skapad.

Jean Dujardin blev historisk genom att som första franskspråkiga skådespelare att ta hem priset för bästa manliga huvudroll. Men han var inte första franskspråkiga skådespelare att vinna ett skådespelarpris vid galan. Den barriären bröts om man ska vara riktig noga redan 1960 då Simone Signoret vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för Plats på toppen, fast det var i en engelskspråkig talroll (och ska man vara riktigt petnoga så vann franskfödda Claudette Colbert en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll redan 1935 för sin insats i Frank Capra-klassikern Det hände en natt, men hon och hennes familj emigrerade när hon var åtta år gammal till USA och hon får därmed i huvudsak ses som amerikanska). Den verkliga franskspråkiga barriären bröts först 2008 då Marillon Cotillard tog hem priset för bästa kvinnliga huvudroll för sitt majestätiska porträtt av Edith Piaf i La Môme (La vie en rose i Sverige). De fem priserna för The Artist är naturligtvis rekord för en fransk film i Oscarsammanhang.

Nu längtar jag mest av allt till att få se The Artist igen. Sverigepremiären sker nästa vecka. Allt annat än publikrusning till de svenska biograferna är en besvikelse.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!