Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!